Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Politisk strategi’

IMAGE | Miljöpartiet krishanterar. Både inom och utanför Miljöpartiet har man sökt svaret på frågan vad som hänt med partiet.

Fokus 22-28 april 2016

Ett svar har varit valet av politisk strategi. ”De dubbla budskapen har varit en genomtänkt del av miljöpartiets strategi”, konstaterar t.ex. Maggie Strömberg i Fokus.

Partiet har konsekvent kritiserat den politik man själva är med om att ta beslut om i regeringen. Strömberg tycker sig se att strategin fungerar bra på lokalplanet men inte inom rikspolitiken.

På riksnivå är dubbelstrategin svårare. Miljöpartiet har hela tiden vetat att regerandet skulle innebära svåra kompromisser. Små partier i koalitionsregering straffas nästan alltid av väljarna. Tanken var att miljöpartiet skulle undvika det genom att ministrarna skulle stå upp för regeringens linje medan partisekreterare, riksdagsledamöter och andra i stället skulle framföra vad partiet egentligen ville. Om man samtidigt satsade på mer politikutveckling skulle väljarna förstå vad man egentligen var. Tillsammans med legitimiteten från att ha regerat skulle det göra att partiet växte och om man var större rent procentuellt i nästa regering skulle man inte behöva kompromissa lika mycket.

Moderaterna hade en likande strategi på 70-talet, då de gått in som minsta parti i en borgerlig trepartiregering. Moderaterna lät sin partisekreterare kritisera regeringen samtidigt som partiledaren försvarade den. Partiet växte.

Skillnaden mot nu var att moderaterna vill i samma riktning som mittenpartierna, men ännu längre, till exempel i frågor om att sänka skatten. Miljöpartiet drivs i stället i motsatt ritning än dit man vill, bland annat i migrationsfrågan. Läget skulle vara mer jämförbart om regeringen tvärtom hade liberaliserat flyktingpolitiken, och miljöpartiet hade velat gå ännu längre i den riktningen.

Skillnaden har skapat ett avgrundsstort glapp mellan ideal och realpolitik.

Problemet med miljöpartiets strategi i regeringen är att man nu bara framstår som ett parti som skyller ifrån sig. Inte partiet som vill någonting mer. Ju mer partiet betonar sin egen ståndpunkt, desto mindre regeringsdugligt ser det ut.

Men inom partiet är man nöjd med vad man uppnått inom regeringen. Någon kritik mot själva strategin har inte funnits. Den kritik som framförts har mer handlat om hur man kommunicerat sin politik. Och kommunikationen är bara en del av den övergripande strategin.

Men att kritisera den egna kommunikationsförmåga är något ett parti ofta tar till när opinionssiffrorna dalar. (Hur många gånger har man inte hört Annie Lööf säga att väljarnas bristande entusiasm för Centerpartiet bara beror på att man inte nått ut med sin politik?)

Kritiken inom Miljöpartiet verkar under lång tid mest gått ut på att media blåser upp vad man själva uppfattar som småsaker. Inom partiet har man överlag varit nöjda med både språkrören och vad partiet uppnått i regeringen.

Åsa Romsons debattartikel i Dagens Nyheter inför språkrörsvalet är ett tecken på detta. ”Åtta av tio punkter i MP:s valmanifest på väg infrias”, löd rubriken. Hela artikel hade karaktären av en påminnelse. För partianhängarna var det mesta välkänt.

Inte ens partiets nedgång i opinionen i efterdyningarna av skandalerna verkar få partiet att ta itu med problemet. Även de nyvalda språkrören hoppas på att miljöfrågorna och bättre kommunikation skall vända trenden.

”Vi ska ha större fokus på att se till att miljöfrågorna kommer upp på dagordningen. Vi ska visa hur de diskussioner som förs i Sverige är kopplade till miljö- och resursutmaningen”, säger Gustav Fridolin.

”Det viktigaste är att vi för ut vår politik och det vi gör. Utan oss i regeringen hade inte Sverige spelat en viktig roll i klimatavtalet, till exempel”, säger i sin tur Isabella Lövin.

Någon självrannsakan i efterdyningarna av affärerna Mehmet Kaplan och Yasri Khan har inte skett. Det finns inget tryck inom partiet att driva på för att situationen inte skall kunna upprepas.

Anledningen måste naturligtvis bero på att man inte tycker att de gjort sig skyldiga till några större fel. Tanken tycks vara att om det inte varit för elak media och den egna bristfälliga kommunikationsförmågan hade Kaplan säkerligen suttit kvar i regeringen.

Den distansering som man tvingats till har mest haft karaktären av att ske under galgen. När det gäller Yasri Khan-affären talar t.ex. Isabella Lövin lite vagt om att partiets problem mest handlat om lite ”svajighet”.

Till och med Sverigedemokraterna har ägnat mer tid åt självrannsakan än miljöpartiet. Miljöpartisterna verkar mer se sig som offer. Och är man ett offer för omständigheterna behöver man inte syna sig själva allt för mycket i sömmarna.

Tidskriftsomslag: Fokus, 22-28 april 2016.

Read Full Post »

VALRÖRELSEN 2012 kommer troligtvis inte att bli lika enkel för president Barack Obama som många trodde för bara ett år sedan.

Läget i landet har tvingat Barack Obama att förändra alltifrån politisk strategi, mediestrategi och sättet han kommunicerar med de amerikanska väljarna.

John Heilemann skrev om förändringarna redan i januari och med tanke på att ingen – vare sig demokrater, republikaner eller vanlige väljare – har imponerats av uppgörelsen kring skuldtaket är Obama nu i än större behov av en omstart.

Since the midterm elections, Obama and his lieutenants have been grappling with the implications of the self-described “shellacking” inflicted by republicans on the president and his party, and laboring to devise a recovery strategy for the next two years. One of their chief conclusions is that Obama must occupy a higher plane than he did in the last two, elevating himself above the posturing, petulance, and incessant bile-spewing that have come to bedevil Washington in this age of incessant acrimony and polarization.

[…]

But positioning and rhetoric are only part of the broader project under way inside the White House, which amounts to a full-scale reboot of the Obama presidency. The most visible manifestations of this involve personnel […] Beneath the surface, however, substantial changes are afoot in every realm, from management structure and political strategy to communications, policy, and even the president’s conception of his own role—as he and his people try to navigate the newly Republicanized legislative landscape and gear up for what they now fretfully assume (after months of airily believing otherwise) will be a difficult reelection campaign.

[…]

[T]he White House’s troubles fell into three baskets—the first of them labeled “insularity.” […] “I think they felt like if they had listened to conventional wisdom in 2007, they never would have run. When they hear criticism, they say, ‘Been there, done that, we’re gonna stay the course.’ There’s almost a Zen-like quality about how they’ve been in their own universe and their own bubble.”

[…]

The second basket […] had to do with a trap the White House had fallen into of being too tactical and reactive. To some extent, this was the result of the fusillade of crises and imperatives […] that hit the administration in rat-a-tat succession right from the get-go.

[T]hird […] was the failure to use Obama’s gifts as a communicator to full effect. He was overexposed. He was in the weeds. The thread got lost. “With these big legislative fights, he was almost like a prime minister or negotiator-in-chief,” says the same official. “The price for that was, we lost the vision, the inspiration.”

Övrigt: Både citatet och tidskriftsomslaget ovan är från tidskriften New York den 31 januari.

Read Full Post »