Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Piratpartiet’

REALISM: Beslutet att Rick Falkvinge hoppar av som partiledare för Piratpartiet var om inte väntat så åtminstone förståligt.

Sedan man misslyckats med att ta sig in i riksdagen har partiet blivit allt mer marginaliserat och irrelevant.

Falkvinge framstod alltid som betydligt mer bekväm i rollen som ambulerande expert på IT-frågor än som politiker.

Piratpartisternas naiva tro att man kan vinna framgångar utan någon riktig partorganisation och utan några riktiga medlemmar sådde fröet till deras eget misslyckande i valet.

Lägg sedan till att partiet dessutom har en väldigt flyktig väljarkår och mycket nischat partiprogram.

Som ny partiledare måste Anna Troberg därför prioritera att inympa lite realism i partiet. Troberg kallade t.ex. till partiets första fysiska ledningsmöte häromdagen.

Piratpartiet måste nu breda sitt politiska budskap om man vill bli relevanta för väljarna. Ett parti kan inte i längden överleva om man inte har svar på frågor kring ”jobb, skola och omsorg”.

Dessa frågor känns säkert väldigt osexiga för partiets unga väljare, men är en förutsättning om man skall kunna överleva som politiskt parti.

Read Full Post »

SKANDAL: Grundaren av WikiLeaks – Julian Assange – är anhållen för våldtäkt i sin frånvaro. Inom WikiLeaks skyller man på konspirationer.

Det är säkert bara en tidsfråga innan Assange börjar anklaga CIA för att stå bakom anklagelserna. Vad vi vet är att allt som berör WikiLeaks och Assange är en enda stor illaluktande soppa.  

Med tanke på att Assanges främsta allierade i Sverige är Piratpartiet – som har skrivit avtal med WikiLeaks – och som dessutom ideologiskt står närmast WikiLeaks grundidéer är det inte osannolikt att polisen drar slutsatsen att det är just bland partiets anhängare som Assange gömmer sig.

Eller som partiledare Rick Falkvinge uttryckte det när partiet skrev under ett avtal med WikiLeaks:

Wikileaks har tidigare bland annat funnits på ett webbhotell här i Stockholm. Men som vi sett tidigare kan priset för att angripa ett webbhotell vara relativt litet, men priset för att angripa ett politiskt parti är skyhögt högre. Därmed höjer vi tröskeln för att angripa Wikileaks.

Under sitt besök i Sverige erkände Assange indirekt att WikiLeaks utsätter afghaner som samarbetar med de allierade trupperna i Afghanistan för dödsfara när man publicerar hemligstämplade dokument på sin hemsida.

Assange har nu sagt att man kontaktat Pentagon och bett dem kontrollera innehållet innan man lägger ut nya dokument. (Detta är som om en hälare skulle erbjuda ett brottsoffer att få värdera sina stulna föremål innan de säljs vidare på svarta marknaden.) 

Den patetiska förklaringen varför man själva inte kontrollerade innehållet i dokumenten var att man inte har resurser att kontrollera så stora mängder av dokument. (Men man har resurser att publicera!)

Detta handhavande av dokumenten innebär en uppenbar fara att de afghaner som omnämns i dokumenten kommer att mördas av talibanerna och deras terroristorganisationer.

Men det struntar Julian Assange i för han fick sitt scoop och sina femton minuter i rampljuset. Korrigering: Med anklagelsen om våldtäkter är Assange nu garanterad betydligt mer än femton minuter av kändisskap.

Och Piratpartiet?

För att ta vara ett parti som hyllar ”integritet”, ”kultur” och ”kunskap” så verkar man ta väldigt lätt på frågor som rör afghaners integritet, den kultur som odlas kring WikiLeaks och kunskapen om de konsekvenser publiceringen av dokumenten kan få.

”Wikileaks bedriver ett grundläggande demokratiarbete som vi stödjer”, skriver Anna Troberg (PP), vice partiledare. Och vidare informerar partiet: ”Piratpartiet har dock inte något inflytande över Wikileaks arbete. Wikileaks servrar kommer att finnas på plats och vara igång genom Piratpartiets försorg […]”.

Dessa enkla rader säger en hel del om Piratpartiets syn på demokrati och om hur enskilda (och partier) förväntas ta ansvar i en demokrati.

Att försöka distansera sig från WikiLeaks verksamhet – och konsekvenserna av deras handlingar – samtidigt som man har ett uttalat mål att skydda just WikiLeaks låter sig inte göras.

Det är en typ av argument som ett webbhotel skulle kunna använda sig av men inte ett politiskt parti. Piratpartisterna lyckas kanske lura sig själva men knappast någon annan.

Read Full Post »

VAL 2010: Piratpartiet är nu involverat i kriget i Afghanistan. Partiet skall sköta driften av servrar åt WikiLeaks. 

När WikiLeaks publicera tiotusentals hemligstämplade dokument avslöjade man också namnen på en lång rad afghaner som samarbetar med de allierade i kampen mot talibanerna. 

WikiLeaks blev i ett slag talibanernas och deras terrororganisationers främsta allierade i västvärlden. 

Detta är inte första gången Piratpartiet visar dåligt omdöme. Partiledare Rick Falkvinges velande i frågan om barnpornografi var ett säkert tecken på att allt inte står rätt till inom partiet. 

Idag framstår Piratpartiet alltmer som en samlingspunkt för fundamentalistiska datanördar som inte låter något stå i vägen för sin utopiska dröm om ett framtida lyckorike – ett lyckorike där alla samhällsproblem är undanröjda därför att all ”information” alltid är ”fri” och ”gratis” för alla. 

Om några afghaner stryker med i kampen för detta drömrike så är det tydligen ett pris väl värt att betala.  

Att de afghanska informationslämnarna riskerar att bli mördade är något som även oroar Amnesty International.   

När grundaren av WikiLeaks – Julian Assange – skulle försvara sitt agerande blev det därför riktigt patetiskt. 

Hittills, två veckor efter publiceringen, så har enligt Pentagon ingen blivit dödad på grund av den. 

Att ingen ännu blivit mördad bevisar bara att talibanerna troligtvis är grundligare i sin granskning av dokumenten än WikiLeaks. 

Med tanke på antalet dokument så tar det månader snarare än veckor innan någon har hunnit göra en grundlig analys av innehållet. 

Det är med denna man och hans organisation som Piratpartiet nu har skrivit avtal med.

Read Full Post »

IMAGE: Har Piratpartiet blivit politikens motsvarighet till oljebolaget BP? Partiet producerar PR-misstag som kräver krishantering. Som sedan genererar nya misstag. Som kräver än mer krishantering. Som sedan…

Piratpartiet anser fortfarande att det skall vara lagligt att inneha barnpornografiska bilder i tecknad form. Detta är idag olagligt.

Varför det skulle var OK att avbilda Lisa, 6 år, pornografiskt och sedan publicera dessa bilder på Internet utan att detta skulle vara en kränkning av den personliga integriteten är dock svårt att förstå.

Dags för nästa ”pudel”?

1) Först redogjorde författaren och journalisten Karl-Erik Tallmo för alla inkonsekvenser i partiets valmanifest. Inkonsekvenser som berörde partiets kärnfrågor – kultur och integritet – där Piratpartiet ser sig själva som experter.  

2) Sedan kom partiledare Rick Falkvinge uttalande om att han ville att innehav av barnpornografi skulle vara lagligt.

3) Sedan ändrar sig Falkvinge. Men hans förtydligande berodde inte på att han blivit missförstådd. Ändringen berodde på att partiet hade ändrat sig

4) Sedan kom Anna Troberg, Piratpartiets vice ordförande, som ansåg att den skrivning Falkvinge refererade till inte skulle läsas som om partiet varit för innehav av barnporr.

Vi har en passus i valmanifestet där det står att innehav av information alltid ska vara laglig. Rick gjorde då tolkningen att även barnporr ingick i det. Jag gör personligen inte den tolkningen.

Och nu skall partiet ändra i sitt valmanifest. Enligt Troberg tänker partiet göra ett undantag för just barnpornografi.

Om man gör ett undantag för barnpornografi så innebär detta att partiet – rent teoretiskt – även kan tänka sig att göra andra undantag i framtiden.

För ett parti som är så fundamentalistiskt fixerat vid den personliga integriteten och rätten att inneha information är detta som att öppna Pandoras ask. Hela deras ideologiska fundament hamnar i gungning.

5) Sedan kom partiets uttalande om att innehav av barnpornografi i tecknad form är OK. Vilket som sagt är olagligt idag.

Read Full Post »

IMAGE: Piratpartiets politik totalsågas i dagens Svenska Dagbladet. Man kan dock undra varför sågningen kommer från en journalist och författare – Karl-Erik Tallmo – och inte från något annat politiskt parti.

Kan det vara för att de andra partierna inte förstår de sakpolitiska frågor som Piratpartiet har gjort till sina?

Eller beror det på att riksdagspartierna är rädda att yngre väljare skall överge dem om man alltför kraftfullt kritiserar Piratpartiet?

Svaret är antagligen en kombination av båda. Dessutom hoppas nog några partistrateger att Piratpartiet skall drabbas av sotdöden. Mycket har inte hörts från partiet sedan man hamnade i EU-parlamentet.

Kritiken är i vilket fall som helst mycket omfattande och partiets image kommer att ta allvarlig skada om man inte snabbt försvarar sig. Tallmo skriver så här:

Ett tvåfrågeparti [kultur- och integritetsfrågor] som inte förstått sin ena huvudfråga och inte ser vidden av den andra har allvarliga problem. […] 

När upphovsrätten infördes ”reglerade den bara en upphovsmans rätt att bli erkänd som skapare av ett verk”, skriver man och menar att upphovsrätten först senare blev kommersiell. 

Detta är fel. Ett parti som nu också hyllar kunskapen borde försöka skaffa sig lite av den varan. […] 

Man skriver å ena sidan att den ideella rätten (den som skyddar både verkets och upphovsmannens integritet) ”fungerar väl” men menar samtidigt att kultur och kunskap ska vara ”fri och tillgänglig för alla på lika villkor” och att allt nyttjande och ”förädlande” ska uppmuntras. Det betyder till exempel att vem som helst skulle kunna ändra denna text så att den till exempel stöder Sverigedemokraterna – men fortfarande ha mitt namn under den. […] 

”Kultur som finansierats med allmänna medel ska omedelbart få hämtas, bearbetas och spridas fritt”, står det i valmanifestet. En bok som fått distributionsstöd av Kulturrådet skulle alltså inte kunna säljas utan måste skänkas bort. Borde inte bönder som får EU-stöd också skänka bort sina livsmedelsprodukter? […] 

Det allvarligaste är kanske att man föreslår att om någon försöker ”väcka talan på upphovsrättslig grund” mot någon där gärningen inte ingår i en näringsverksamhet ska dömas för ”försvårande av kulturspridning” till fängelse i högst två år. 

Vad är nu detta för påfund av ett parti som brukar sparka bakut så snart ett lagförslag förefaller det minsta rättsosäkert?   

Read Full Post »

ALMEDALEN: Skandalerna dominerade på de sociala medierna under Almedalsveckan. Men utfallet för många av riksdagspartierna blev uruselt

 Sven Otto Littorins avhopp och att Gudrun Schyman brände pengar blev det mest omskrivna på de sociala medierna enligt en undersökning gjord av Meltwater Buzz.

Själva sakfrågorna hamnade i skymundan och skandalerna dominerade. Gudrun Schyman (FI) tog tredjeplatsen efter Fredrik Reinfeldt (M).

Men även om Schyman blev omskriven i 1.500 inlägg på de sociala medierna nämndes bara hennes eget parti, Feministiskt Initiativ, cirka 350 gånger.

Detta bekräftar bilden av Feministiskt Initiativ som det mest person- och partiledarfixerade partiet av alla. Medan Schyman ofta talar om kvinnlig solidaritet och feminism är det alltmer uppenbart att partiet är till för Gudrun Schyman snarare än tvärt om.

Sven Otto Litorin (M) toppade listan över de mest omskrivna politikerna på sociala medierna. Antalet var cirka 2000 inlägg. Antalet som nämnde Mona Sahlin (S) var bara hälften så många.

Filip Schöön på Meltwater Buzz säger:

Om man tittar på vad folk har skrivit så ser man att skandalerna är fokus medan själva sakfrågan hamnar i skymundan. Själva syftet med exempelvis Schymans brasa tycks vara förlorat. Man har skaffat sig uppmärksamhet, men människor kommer inte ihåg de politiska budskapen.

Socialdemokraterna var det oftast nämnda partiet på nätet, tätt följt av Moderaterna och Centerpartiet. Mer överraskande är att det skrevs mer om både Piratpartiet och Sverigedemokraterna än om Folkpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna.

Centerpartiet har ovanligt många inlägg i förhållande till sin storlek. Det tycks bero på att man diskuterar i fall Maud Olofsson (C) kommer att avgå som partiledare eller inte. Den typen av spekulationer förekommer inte bland andra småpartier.

Read Full Post »

ÅRET 2009: Vad har politiskt förvånat under 2009? Vad har partierna gjort som har påverkat bilden av dem själva i väljarnas ögon?

Det enklaste sättet att sammanfatta 2009 är att utse årets vinnare. Ingen behöver fundera speciellt länge för at komma fram till att årets stora framgång är Miljöpartiet och Maria Wetterstrand.

På andra plats 2009 kommer Fredrik Reinfeldt personligen (snarare än Moderaterna eller Regeringen). Och på tredje plats får man nog utse – med tvekan p.g.a. bristen på bättre alternativ – den Rödgröna alliansen. 

Alliansregeringen: Alla klavertramp och strategiska misstag har gjort att alliansen plötsligt ser väldigt sliten ut. En frånvarande statsminister har inte uppvägts av de tre andra partiernas inrikespolitiska närvaro.

Det har blivit alltmer uppenbart att Moderaterna genom sin storlek, statsministerposten och innehavare av de viktigaste departementen – medvetet eller omedvetet – har marginaliserat de tre andra regeringspartierna till att bli rena stödpartierna.

Lägg sedan till den okänsliga hanteringen av sjukskrivnings- och sjukförsäkringsreglerna så får man en förklaring till att Alliansregeringen står och stampar i opinionssiffrorna. Detta är antagligen en bättre förklaring till dåliga opinionssiffror än den ekonomiska krisen. Väljarna vet att Sverige knappast kan lastas för en världsomfattande kris.

Den Rödgröna alliansen: Det tog väldigt lång tid för de rödgröna att komma ur startgroparna och börja driva en gemensam politik. Om man nu kan kalla det gemensam politik. De Rödgröna ser fortfarande mer ut som tre separata partier än ett sammansvetsat alliansalternativ. 

Mona Sahlin får ta på sig ett stort ansvar för att den rödgröna alliansen knappast alstrar samma entusiasm inom oppositionens anhängare som Allians för Sverige gjorde bland de borgerliga väljarna inför förra valet.

Moderaterna: Trots det svenska ordförandeskapet i EU och klimatkonferensen i Köpenhamn har det inte gått speciellt bra för Moderaterna i opinionssiffrorna.

Kan det helt enkelt bero på att moderaternas väljare inte belönar att partiet lägger ner så mycket tid på EU och klimatet på bekostnad av svensk inrikespolitik?

Baksidan av att ”äga” statsministerposten och många av de viktigaste regeringsdepartementen är att man då också kommer att identifieras med både det goda och det onda. Många av problemen under mandatperioden kan kopplas just till Moderaternas hantering av de inrikespolitiska problemen. Sänkt a-kassa och nya sjukskrivningsregler har t.ex. en klar moderat stämpel på sig.

Folkpartiet: Vad minns vi överhuvudtaget av partiet 2009? Innan han avgick lyckades utbildnings- och forskningsminister Lars Leijonborg lägga grunden till att Sverige och Lund skulle ro hem ESS-anläggningen. Detta är mycket större än vad partiledaren Jan Björklund har lyckats med under 2009. Händelsen är stor i forskningsvärlden men knappast en kioskvältare hos allmänheten.

Trots detta har man bättre siffror än både Centerpartiet och Kristdemokraterna. Förklaringen? Partiet är fortfarande det parti som tar chansen att profilera sig när frågor dyker upp i debatten. Man syns och hörs även om de sedan inte kan göra regeringspolitik av det.

Centerpartiet: Partiet har misslyckats med sin ompositionering. Att gå från att vara ett miljövänligt borgerligt parti med förankring på landsbyggd och mindre orter till att bli ett nyliberalt storstadsparti har inte lyckats trots välfylld partikassa.

Lägg sedan till att Maud Olofssons tafatta hantering av SAAB, Volvo och Vattenfall. Dessa ”affärer” tvingade henne att ta ett steg tillbaka och istället låta statssekreteraren ta smällarna. Försöken till krishantering – bland annat genom att angripa kritikerna för att inte uppskatta henne för att hon var kvinna – har knappast stärkt Olofssons kort.

Kristdemokraterna: Förutom utspelet kring ”verklighetens folk” har partiet inte haft många framgångar. Partiet ligger lika ofta under fyraprocentspärren som över. Strategin att sitta-stilla-i-båten-och-vara-snäll verkar inte fungera så bra.  

Socialdemokraterna: Mona Sahlin har kommit igång efter partiets långdragna interna förankringsprocess av sin nya politik. Men trots detta verkar det inte finnas någon riktigt drag i politiken. Partiets bästa vän är än så länge Regeringen. Så länge som Regeringen fortsätter att inte göra bättre ifrån sig vinner Socialdemokraterna med automatik.

En rad böcker och tidskrifter med sympatier åt vänster har under året ägnat spaltmetrar åt att beklaga idétorkan och bristen på politiska alternativ inom rörelsen.

Och opinionssiffrorna för Mona Sahlin personligen ser fortfarande dåliga ut jämfört med Fredrik Reinfeldts. Partiet är populärare än partiledaren.

Miljöpartiet: Partiet har haft ett av sina bästa år. Partiet har lyckats profilera sig trots att risken var stor att man skulle forsvinna inom den rödgröna alliansen när Mona Sahlin välkomnade Vänsterpartiet tillbaka in i värmen.

Maria Wetterstrand är nu populär långt utanför Miljöpartiets traditionella väljargrupper. Men antagligen beror partiets nya framgångar främst på att klimatfrågan har varit så tydligt på den politiska agendan under 2009. 

Samma sak hände på 80-talet när en dödlig epidemi drabbade sälarna i Kattegat. Partiet kunde rida på oron för miljön inom väljarkåren. 

Vänsterpartiet: Lars Ohly ser det säkert som en framgång att ha fått bli fullvärdig medlem i den rödgröna alliansen. Men partiets väljare är antagligen besvikna över att Ohly sitter så stilla och inte tar chansen att driva en tydlig vänsterpolitik.

Partiets väljare förväntar sig säkert att ett vänsterparti skall ägna sig mer åt att sparka socialdemokraterna på smalbenen. Försöken att driva den rödgröna alliansen åt vänster har inte varit vare sig speciellt framgångsrik eller ens speciellt tydlig.

Partiets överbudspolitik i sina riksdagsbudgetar har varit så omfattande att ingen har behövs förhålla sig till innehållet. Alla har bara ignorerat förslagen och gått vidare. Detta är tur för Mona Sahlin, men mindra skickligt av partistrategerna inom Vänsterpartiet.

Sverigedemokraterna: Partiet har fått betydligt stabilare siffror i opinionsundersökningarna efter publiceringen av sin stora linjeartikel i Aftonbladet. Men trots att siffrorna fortfarande åker berg- och dalbana kring fyraprocentspärren har partiet aldrig haft så bra förutsättningar som nu.  

Om partiet kommer att lyckas eller inte i valet 2010 är dock fortfarande en öppen fråga. Partiet misslyckades trots allt ta sig in i Europaparlamentet i ett läge när de andra partierna bedrev mycket innehållslösa och urvattnade valkampanjer.

Sverigedemokraternas största tillgång är fortfarande de etablerade partiernas näst intill likvärdiga politik på området invandring och integration. Så länge som riksdagspartierna låter som varandras kopior på detta sakpolitiska område kommer Sverigedemokraterna utgöra ett alternativ för vissa väljargrupper.

Piratpartiet: Partiet har nästan helt försvunnit från politiska debatten sedan man kom in i Europaparlamentet. Om man skall satsa på Riksdagen 2010 måste man nu ta sig i kragen. 

Feministiskt initiativ: Partiet verkar alltmer vara Gudrun Schymans personliga plattform. Alla kan räkna ut vad Schyman tycker, ingen vet vad partiet för övrigt tycker. Har partiet några åsikter överhuvudtaget som inte är Gudrun Schymans?

Read Full Post »

piratpartietLEDARSKAP: Rick Falkvinges annorlunda ledarstil har studerats av statsvetaren Peter Santesson-Wilson.

Hans intressanta slutsats är att stilen – medvetet eller inte – är helt annorlunda än vad vi brukar se hos partiledare (papperstidningen Neo nr 4: 2009);

Det slående med piratpartiledarens retorik är hur han gång efter annan, med oblyga gester, förminskar sin egen auktoritet – detta med den paradoxala effekten att han framstår som en än mer karismatisk gestalt.

Santesson-Wilson ger några exempel:

1. I december 2008 meddelade Falkvinge i ett nyhetsbrev att han behövde pengar för att kunna klara sin försörjning. Falkvinge bad helt sonika medlemmarna om hjälp. Problemet löstes och alla blev nöjda.

2. I maj 2009 blev det oro i leden när partiledningen inte hade agerat helt korrekt vid tillsättningen av en ledningsgrupp. Då erkände Falkvinge att det hela inte hade sköts på rätt sett och lovade bättring framöver. Även nu löstes problemet.

3. När Isobel Hadley-Kamptz på Expressen anklagade Piratpartiet för att ha ”en pajas till partiledare och ofta en ton i sin kommunikation av teknologoverallig nollningsmaskulinitet” svarade Falkvinge med att lova att det nu skulle vara ”färdigskriket”.

Att Hadley-Kamptz i samma kolumn samtidigt erkände att hon redan hade röstat på Piratpartiet gjorde möjligtvis att attacken var ganska lätt att ta till sig. Men det är beside the point. Erkännandet från Falkvinge kom snabbare än ett brev från posten.

Santesson-Wilson ställer i sammanhanget en intressant fråga;

Är denna stil uttänkt? Eller är Falkvinge ett föredöme av genuint självrannsakan som är unik för svensk politik? Vem vet – och varför skulle inte svaret kunna ligga mittemellan? För publiken går det inte att avgöra, vilket är själva poängen.

Oavsett om strategin är medveten eller inte öppnar sig intressanta framtidsscenarier:

1. Krishantering. Det är a och o i krishantering och kommunikation att alltid erkänna fel så fort som möjligt. Den som försöker dölja eller släta över felaktigheter har en tendens att bara öka det (massmediala)lidandet. Bättre att då snabbt erkänna för att kunna gå vidare. Uppenbart har Piratpartiet än så länge handlat korrekt. 

Samma fenomen uppstår – vi kan kalla det för förebyggande krishantering – när partiet erkänner att man inte tänker gå på alla sammanträden i EU eftersom man redan har talat om att man bara tänker bry sig om vissa frågor i parlamentet. Det blir då svårt att kritisera partiet för något man klart och tydligt redan innan valet talade om för väljarna.

2. Underdog. Så länge som Piratpartiet uppfattas som underdog i politiken kommer den negativa bevakningen att vara förhållandevis enkel att hantera för partiledningen.

Kovändningar, dålig organisation och eventuella avhopp och irritation i leden kan skada ett etablerat parti. Men för Piratpartiet kan denna underdog-position – rätt skött – hålla i sig fram till valet 2010. Därefter – beroende på valresultatet – kommer medias bevakning att antingen avta eller bli mer kritisk.

3. Utmanaren. Om Piratpartiet kan uppfattas som en utmanare till de etablerade partiernas samsyn på de sakområden som präglar partiets politik kommer man att fortsätta att vara av intresse för media. Fokus blir på politiken och inte på eventuella interna ”problem”. Media vill se ett intressant utmanarparti.

4. Politiskt korrekt. Piratpartisterna vill säkert inte själva erkänna det men inom stora delar av medie- och kulturetablissemanget är deras idéer – om inte accepterade – så åtminstone på rätt sida om det politiskt korrekta.

Även de politiska partierna ägnade sig mer åt att krama än att försöka kväsa piratpartisterna i valet. (Även om man fick känslan av att detta mer berodde på att man hade noll koll på sakfrågorna men inte ville verka alltför akterseglade av ”tidsandan” och ”ungdomarna”.)

Detta gör att Piratpartiet knappas kommer att drabbas av samma öde som många andra nya partier. Partiet driver frågor som inte kommer att försvinna i första taget. Alla partier måste ta ställning och göra det nu.

5. Experten. Många av Piratpartiets sakfrågor är mycket tekniska. Detta är både en tillgång och ett problem för partiet.

Att uppfattas som expert gör att man genast blir intressant för media. Expertstatusen gör det också möjligt för partiet att utmana de övriga partierna. Piratpartiets utspel kommer att uppmärksammas av media vilket i sin tur tvingar övriga partier att reagera.

Piratpartiet kan därmed skapa ett ”problemformuleringsmonopol” och driva de övriga partierna framför sig.

Det negativa uppträder om de politiska frågorna blir alltför tekniska. Om det bara är ”datanördar” som lyssnar kommer vare sig media eller allmänhet att lyssna.

Hur som helst kommer 2010 att bli ett intressant år i politiken.

Read Full Post »

piratpartietVÄGVAL: Piratpartiets skräll i valet är en bra grund att stå på inför riksdagsvalet 2010. Junilistans katastofval var däremot förutsägbart.

Även om det ännu är för tidigt med alltför självsäkra uttalanden kan man redan nu dra vissa slutsatser om Piratpartiets behov av tydliga vägval framöver. 

Om partiet skall lyckas 2010 måste man redan nu fatta beslut i rad tuffa frågor som kommer att ha direkt bäring på om man kommer att lyckas även inrikespolitiskt.    

Junilistan tog sig till Europaparlamentet 2004 men lyckades aldrig utnyttja denna seger inrikespolitiskt. Piratpartiet har däremot stora chanser att lyckas. Varför?

1) Inom Junilistan fanns det aldrig någon konsensus om partiet överhuvudtaget skulle agera på den inrikespolitiska arenan mer än vid just EU-valen. Piratpartiet verkar inte tveka om att riksdagen är nästa steg.

2) När Junlistan väl bestämde sig för att ställa upp i riksdagsvalet fanns ingen riktig organisation ute i landet som kunde backa upp partiet. Man hade lyckats inbilla sig själva att man var en ny typ av parti som inte behövde riksdagspartiernas traditionella, byråkratiska och gammelmodiga partistruktur.

Men till skillnad från Junilistan – som i realiteten är ett helt vanligt parti om än oorganiserat sådant – är Piratpartiet möjligtvis en helt ny typ av parti som inte behöver partilokaler, ombudsmän och tråkiga sammanträden för att lyckas. Kanske det. Vi får se.

3) Junilistan drevs i valet 2004 fram av positiv mediebevakning och anhängarnas entusiasm (precis som Piratpartiet i år). Efter valframgången försvann partiledningen till Bryssel och hördes aldrig mer av.

Detta är även en risk för Piratpartiet. Om både Christian Engström och partiledaren Rick Falkvinge försvinner till Bryssel för att grotta ner sig i sina specialfrågor kommer detta då att även skapa avtryck i Sverige?

Vem kommer att sköta partiet i Sverige? Kan man göra det på distans? Kommer det att räcka med att blogga tills fingrarna blöder för att hålla grytan kokande i Sverige?

Till skillnad från Junilistans arbete i Europaparlamentet har Piratpartiet en fördel av att driva frågor som sannolikt kommer att vara kvar på den inrikespolitiska agendan framöver. Rätt använt kan Piratpartiet dra nytta av detta.

4) Junilistan drabbades av interna ledarproblem. Den allmänborgerlige Lars Wohlin – som var en av Junilistans Europaparlamentariker – hoppade av till Kristdemokraterna.

Och så småningom lämnade partiledaren Nils Lundgren – f.d. bankman och socialdemokrat – över till en annan socialdemokrat (Sören Wibe) som uppfattades ligga längre till vänster.

Inom Piratpartiet kan man ännu inte se några tecken på maktstrider. Men man kan inte heller se att anhängarna – som omfattar alltifrån nyliberaler till aktivister på vänsterkanten – har mycket mer gemensamt än vad partiet har gått till val på. (En av de första valanalyserna visade dessutom att Piratpartiet tog en stor portion av väljare från Sverigedemokraterna).

Här ligger också sprängkraften i partiets vägval i EU. Vilken partigrupp kommer partiet att välja? Och kommer valet att accepteras av alla aktivister när man väl har gjort sitt val (och börjar rösta därefter)?

5) Inrikespolitiskt har Piratpartiet valt en strategi som säkert oroar riksdagspartierna. Till skillnad från Sverigedemokraterna – som alla partier vill distansera sig ifrån – är situationen det omvända för Piratpartiet.

Alla vill vara piraternas vänner. Alla partierna vill framstå som moderna och kunniga på de frågor som definierar Piratpartiet. Men – som Mikael Sundström, statsvetare i Lund – uttrycker det;

Det är svårt att anklaga Piratpartiet för hyckleri. Detsamma gäller inte de etablerade partier som ryggradslöst försökt förvandla sig till småpirater inför valet. Trodde man på allvar att Piratpartiets väljare skulle tycka att deras senkomna frieri känns äkta?

Piratpartiets frågor (som sannolikt kommer att förblir på den inrikespolitiska agendan) i kombination med en strategi som spelar ut riksdagspartierna mot varandra kan garantera piraternas fortsatta aktualitet.

Christian Engström (PP) utvecklar det på följande sätt;

Vårt mål är att få vågmästarställning. Vi säger till [Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt]: Den av er som lägger bästa budet för att riva upp Ipred, lägga ner FRA och värna de medborgerliga rättigheterna på nätet, den får jobbet som statsminister.

Piratpartiet har stora möjligheter att göra vad Junilistan aldrig lyckades med – ta sig till både Europaparlamentet och riksdagen.

Frågan är bara om man är realistiska nog att inse att detta kommer att kräva fortsatt hårt arbete i Sverige. Det kommer inte att räcka med att bara driva på i Bryssel.

Om inte annat kommer det finnas tillräckligt med partier och journalister med intresse av att utmåla Piratpartiets arbete i Bryssel under 2009-2010 som ett misslyckade.

Riksdagspartierna kommer garanterat att fila på sina egna program kring integritet och rättigheter på nätet framöver.

Read Full Post »

EU-VALET: Valrörelsen är över och det är dags att göra en första sammanfattning av partiernas EU-kampanj.

Toppkandidaterna

Valrörelsen generellt: Trist, trist, trist! Frågan är om inte årets valrörelse har varit tråkigare än t.o.m. förra EU-valrörelsen.

Årets bästa valkampanj: Socialdemokraterna och Folkpartiet. 

Årets sämsta valkampanj: Junilistan. Partiet har helt uppenbart saknat infrastruktur för att klara av att kampanja brett. Trots traditionella grepp som bussreklam och valstugor kombinerat med bra tv-reklam och bra debattinsatser av Sören Wibe i tv har partiet försvunnit bort i valrörelsen.

Bästa personvalskampanjen: Bland toppkandidaterna Gudrun Schyman (FI). Bland icke-toppkandidaterna Anna Maria Corazza Bildt (M). 

Svagaste personvalskampanjen: Gunnar Hökmark (M), Marit Paulsen (FP) och Eva-Britt Svensson (V). Utan repektive partiorganisationers stöd hade dessa toppkandidater aldrig lyckats konkurrera med övriga kandidater.

Valets bästa uppryckning: Socialdemokraterna. Partiet har uppenbart bestämt sig för att bli årets vinnare. Partiet har haft driv och killer instinkt.

Bästa debattör: Carl Schlyter (MP). Har klarat alla debatter – inte minst tv-debatterna – utmärkt.

Årets nykomling: Föga förvånande Piratpartiet.

Årets ”negativ campaign”: Marita Ulvskogs (S). Ulvskog sätter likhetstecken mellan människohandel och uthyrning i Sverige av personal från andra EU-länder. Här kan också nämnas socialdemokraternas bannerförare LO som medvetet missförstå Fredrik Reinfeldt i stora annonser på temat ”Han tycker inte att det är så viktigt att du röstar. Gissa varför!”

Årets flopp I: Sverigedemokraterna. Svag valrörelse från SD trots höga förväntningar bland sina anhängare. Partiet sätter sitt hopp till att det finns en stor dold potential bland väljare som inte öppet vill ge sitt stöd.

Årets flopp II: Libertas. Partiet som registrerade sig hos Valmyndigheten i mars avbröt redan den 21 maj sin valkampanj p.g.a. kostnadsskäl.

Bästa valmaterial: Vänsterpartiets informationsmaterial. Utformat som en kvällstidning.

Bästa valaffischer: Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Socialdemokraterna därför att man har vågat satsa på politisk information och inte bara på slogans. Miljöpartiet därför att man har försökt att vara lite underhållande.

Sämsta valaffischer: Folkpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Tomma och innehållslösa.

Årets mest överreklamerade kampanjgrepp: Partiernas tv-reklam. Junilistan gjorde den klart bästa tv-reklamspotten. Kristdemokraterna den mest menlösa. (Ett stalltips: Nästa valrörelse kommer vi även att se tv-reklam från Socialdemokraterna och de fackliga organisationerna.)

Årets nyhet: Alla partierna har satsat brett på sociala medier. Till och med Kristdemokraterna som annars brukar vara sist med allt som är nytt har satsat både på tv-reklam och sociala medier. Ella Bohlin (KD) har varit långt ifrån sämst bland toppkandidaterna.

Årets mest överexploaterade fråga: Miljö- och klimatfrågan. Alla vill framstå som miljömedvetna. Inget parti avviker överhuvudtaget från mittfåran. Och resultatet är att väljarna knappast har blivit klokare.

Årets minst debatterade fråga: Europas roll och framtid. Var finns visionerna hos partierna?

Årets bästa EU-informatör: Morgontidningarna. Man har insett att väljarna behöver information och har därför också tagit det ansvar som partierna har missat.

Årets sämsta EU-informatör: Sveriges Televison. Som vanligt är man böjd att säga.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »