Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Pia Kjærsgaard’

ANALYS | Det är inte var dag man ser ett politiskt parti moraliskt implodera. Men någon gång skall vara den första.

Efter att den ekonomiskpolitiske talespersonen Erik Almqvist (SD) sparkades från sina politiska uppdrag tar nu Kent Ekeroth, rättspolitisk talesperson, time-out.

Och som alla vet är time-out politikens motsvarighet till att ligga lågt och hoppas på det bästa.

Många som nu diskuterar hur händelserna kommer att påverka opinionssiffrorna verkar vara överrens om att partiet inte kommer att tappa i opinionen.

Man utgår ifrån att Sverigedemokraternas väljare är härdade och inte påverkas på samma sätt som andra mer etablerade partiers sympatisörer.

”Sverigedemokraterna har vuxit fram utan medierna, underifrån. Det är ett parti som bärs fram av en opinion som redan finns. Sedan är medierna viktiga för att de förmedlar bilden av partiet och man kan locka till sig fler väljare. Men man ska inte förledas att tro att det här är början till slutet. Det finns det ingenting som tyder på”, säger statsvetaren Andreas Johansson Heinö vid Göteborgs universitet.

Anders Hellström, forskare vid Malmö högskola, verkar hålla med när han får frågan om det kommer att räcka för Åkesson att ha sparka Almqvist.

”På ett sätt – ja. Han har statuerat exempel. Nu måste han väga personförlusterna mot trovärdigheten när det gäller de andra två.”

En som har mer kött på benen är Stina Morian som är analyschef på opinionsföretaget YouGov.

På företaget har man nyligen gjort djupintervjuer med partiets väljare som visar att Åkesson är mycket viktig för partiets image. Deras opinionsundersökning visar att det inte finns något samband mellan partiets skandaler och vikande väljarstöd.

”Sverigedemokraternas väljare förväntar sig inte perfektion. Väljarna kräver inte ett fullfjädrat parti, utan vill ha någon som rör runt i grytan. Väljarna ställer inte samma krav på företrädarna för ett missnöjesparti som de gör på företrädare för andra partier”, säger Morian.

Men experterna har sannolikt fel. Alla skandaler påverkar. Och detta är ingen skandal vilken som helst.

Toppolitikerna Almqvist och Ekeroth är så nära partiledaren man kan komma.  Vi kommer därför troligtvis att få se opinionsmässiga förändringar. Frågan är bara vilka.

Om händelserna innebär att Sverigedemokraterna drar till sig fler från yttersta högerkanten, och samtidigt stötter bort de nya ”moderata” väljare man önskar sig, har i realiteten förutsättningarna för partiet förändrats.

Åkesson har insett att partiets framtid ligger i att attrahera den nya typen av väljare som har fler intressen än bara invandrarfrågor och flyktingströmmar.

Så även om partiets siffror inte nödvändigtvis börjar dala efter skandalen riskerar man hamna i en situation där man får en medlemsstruktur som hotar hela det interna reformarbetet i partiet.

Att se riksdagsledamöter springa runt på stadens gator med järnrör hör inte till vanligheterna.  Och inte nog med det, filmklippet som Expressen kommit över, är filmat av Ekeroth som själv deltog i händelsen.

Sådana saker påverkar väljarnas bild av partiet.

Expressen gör en träffande jämförelse. Utifrån Almqvists och Ekeroths uppdrag i partiet liknar man det vid att finansminister Anders Borg och justitieminister Beatrice Ask skulle ha blivit filmade i en liknande situation.

Den jämförelsen säger en hel del. Det visar på den omognad och oprofessionella attityd som präglar partiet. Partiet framstår som ett tillhåll för ungdomar som föräldrarna har tappat greppet om.

Åkesson kan knappast skylla på att man inte har haft tid att ta itu med problemen. Att man inför ”nolltolerans” mot rasism hjälper inte om problemet finns ända upp i partiledningen.

Själva vill man gärna se sig som Sveriges motsvarighet till Dansk Folkeparti. Att förra partiledaren Pia Kjærsgaard eller den nuvarande Kristian Thulesen Dahl skulle hamna i en liknande situation är svårt att tänka sig.

Se även: Niklas Svensson intervjuar Jimmie Åkesson i programmet Bar & Politik.

Front Page: Framsidan ovan är Expressen den 15 november 2012.)

Read Full Post »

sverigedemokraternaSTRATEGI: Det är mycket nu om Sverigedemokraterna i media. 

Redan innan Sveriges Radios Kaliber gjorde sitt ”wallraff”-reportage har det skrivits mer än vanligt om partiet. Exempelvis har Sydsvenskan haft en hel artikelserie i tre delar på kultursidan om partiet medan Riksdag & Departement (nr 11/2009) ägnade två sidor av sitt högst begränsade utrymme i sin pappersupplaga.

En rad forskningsprojekt om partiet är igång och en rad böcker om partiet är dessutom på väg.

Genomgående är att alla reportage andas en mer eller mindre öppen oro över att partiet nu står på randen av att få sitt stora genombrott i ett riksdagsval. Frågan är hur realistiskt detta är? 

Även om partiet idag står starkare än vad man gjorde 2006 är det ett parti med många problem. Det är långt ifrån säkert att man kommer att lyckas i riksdagsvalet 2010.

Inom SD gärna ser man sig själva gärna som den svenska motsvarigheten till Dansk Folkeparti. Men i realiteten befinner man sig långt ifrån deras professionalitet.

Vad Pia Kjærsgaard gjorde var att samla en liten grupp omkring sig med både ideologiska visioner, politisk fingertoppskänsla och förmåga att politiskt kommunicera sina budskap.

Få partier har varit lika skickliga på att utnyttja dagsaktuella händelser för att kunna påverka dansk politik och bilden av det egna partiet hos väljarna.

Kjærsgaard och gruppen kring henne lyckades ta ett fast grepp om partiet och med lock och pock driva partiet i en mer allmänborgerlig riktning utan att för den skull tappade sin invandrarkritiska profil.

Det är svårt att se att Jimmie Åkesson har samma kompetens i partiledningen.

Det andra som talar mot SD är att Sverigedemokraterna saknar samma karismatiska ledarskap som utmärker motsvarande partier i Europa. Hur mycket Jimmie Åkesson än försöker framstår han mer som skolpojken i kortbyxor och med slangbälla i bakfickan som har lyckats planka sig in på en fest för vuxna.

Man har säkert sett det som nödvändigt att odla en image som kan distansera partiet från deras högerextremistiska förflutna och ta udden av bilden av partiet som farligt och rasistiskt. Det har därför säkert varit ett medvetet drag att skapa en lite mjukare still åt partiledaren. 

Problemet är bara att profillösheten även avspeglar sig inom sakpolitiken.

Och här kommer vi in på partiets tredje problem. Idag är partiet i realiteten ett enfrågeparti. Invandrar- och integrationsfrågor utgör hela partiets identitet. Det är därför inte konstigare att man hittar rasister i SD än att det fortfarande finns kommunister inom Vänsterpartiet. 

Partiet har försökt råda bot på detta genom att kopiera kristdemokraternas politik på flera politikerområden. Man har också tagit de första stegen för att försöka locka över än fler socialdemokratiska väljare genom att profilera sig som ett mer löntagarvänligt och mer EU-kritiskt parti.

Men än så länge kan man inte se att detta har gett någon större effekt på bilden av partiet. Och även om man inom partiet hoppas på ett genomslag i Europa- och riksdagsvalen är det inte speciellt säkert att man kommer att lyckas även om alla inom kultur-, politik- och mediasfären tycks tro detta.

Mycket av SD framtid kommer dessutom att avgöras av de etablerade partiernas förmåga att hantera utmaningen. Och vad många inom kultur-, politik- och mediaetablissemangen inte gärna vill erkänna är att det effektivaste medlet mot partiet idag troligtvis stavas Tobias Billström.

Migrationsminister Billströms framstår som en av få politiker som har insett att det inte längre räcker med att bara peka finger åt SD och tro att man därmed kan få ner partiets röstsiffror.

Att ständigt och jämt attackera Sverigedemokraterna utan att för väljarna visa att man tar deras oro på allvar – även när det gäller integration och invandring – riskerar bara att skapa känslan hos SD:s väljare att man är förföljda eller medvetet missförstådda.

Detta skulle knappast vara en fruktbar strategi för att möta väljarnas oro kring exempelvis arbetslöshet och pensionskriser. Frågan är varför de etablerade partierna tror att det då skulle vara en framgångsrik väg när det gäller folks oro kring invandringen.

Dessutom blir det svårare för de etablerade partierna att locka tillbaka väljare från SD om man hela tiden låter som om dessa väljare inte är välkomna tillbaka.  

Politiker måste kunna visa på lösningar och inte bara peka finger och anklaga andra partier – och därmed deras väljare – för att ha fel. Speciellt inte om anklagelserna alltid görs i ett högt uppskruvat tonläge. Väljarna kan lätt få för sig att man då försöker dölja någonting.

Så även om migrationsministern aldrig kommer att erkänna det (och knappast någon annan heller för den delen) så är det hans skärpning av invandringspolitiken som alla borde tacka om Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen 2010.

Read Full Post »

VÄNSTERPARTIET håller kongress i Norrköping. Ett av de mer publika besluten från denna kongress – förutom att Lars Ohly omvaldes till partiordförande – var att (v) inte vill ge upp kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.

Det innebar att programkommissionen kördes över – och därmed partiledningen – som ville ha en softare skrivning om att ”normalarbetstiden skall kortas”. Kongressen köpte denna skrivning med tillägget att ”sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är målet”.

Detta kan säkert partiledningen och Lars Ohly köpa utan några större problem. Men vad som kan få betydligt större konsekvenser var beslutet att säga ja till att sitta i regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Även om inget är ödesbestämt visar opinionsläget att det finns stora chanser att det blir en ny regering 2010. I ett sådant läge finns det naturligtvis en stor längtan för politikerna i både (v) och (mp) att sitta i regeringen.

Det är alltid svårt för partier som har en chans till makten att säga nej tack till regeringsposter för att istället prioritera att långsiktigt bygga upp förtroendet hos väljarna. Att sätta sig i en regering för ett litet parti innebär alltid en risk att man får ta ansvar för alla negativa beslut utan att man riktigt kan till sig äran för det som väljarna uppfattar som positivt i regeringspolitiken.

Ett litet parti riskerar alltid att hamna i skuggan av de stora regeringspartierna. Ett parti som mycket effektivt har lyckats undvika att falla i denna fälla är Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti.

Dansk Folkeparti har istället för att lägga ner en massa tid på att förhandla sig till regeringsposter valt att maximera sitt inflytande genom att öppet innan valet deklarera att man stöder Anders Fogh Rasmussen som statsministerkandidat men att man inte önskar ingå i någon regering.

Detta har varit en mycket effektiv strategi för att maximera att man får acceptans för en lång rad av de egna hjärtefrågorna i kontinuerliga förhandlingar med regeringen. Detta sänder en tydlig signal till väljarna att man har makt att påverka och att man har makt att säga nej till regeringen om man inte får som man vill.

I en koalition sker det mesta av förhandlingarna mellan regeringspartierna inför lyckta dörrar utan att väljarna alltid uppfattar vilket parti som har fått i genom vilka frågor. När förhandlingarna är klara och alla är överrens markerar partierna alltid att alla tycker exakt lika och att alla är extremt nöjda med resultatet.

Medan partiföreträdarna tror att väljarna har en tydlig bild av vilka hjärtefrågor det egna partiet driver har väljarna i realiteten en ganska vag uppfattning om detta.

Lars Ohly har genom kongressens beslut om att säga ja till att sitta i regeringen kanske försuttit partiets bästa chans att ta sig ur sin opinionsmässiga kräftgång. 

Read Full Post »