Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Per T Ohlsson’

STRATEGI | Ett ofta förekommande missförstånd är att negativa kampanjer är det samma som smutsiga kampanjer.

Sven Wedén

Att försöka övertala väljarna om att motståndarens politik kan få negativa konsekvenser är inget fel. Alla partier försöker framhäva sina egna bästa sidor och motståndarnas mest negativa. Inget fel i det.

Däremot är de flesta överens om det är moraliskt förkastligt att smutskasta eller använda s.k. ”dirty tricks” för att vinna.  Men bara för att partierna officiellt överens betyder inte att smutsiga tricks inte används av svenska politiker.

Per T. Ohlsson, ”senior columnist” på Sydsvenskan, har skrivit om hur landsfadern Tage Erlander tog hem valsegern 1968 genom att begå karaktärsmord på den folkpartistiske partiledare Sven Wedén.

Det var först 1994 som bevisen för Socialdemokraternas smutskastning blev offentliga.

[I]inget svenskt val har varit så impregnerat av utrikes- och säkerhetspolitik som det 1968, det sista till andra kammaren och Tage Erlanders avsked efter nästan ett kvartssekel som statsminister.

Något år före valet var det en hel del som tydde på maktskifte och Socialdemokraterna var pressade av en kraftig motgång i kommunalvalet 1966, delvis orsakad av Erlanders svar när han i tv fick frågan om vilket råd han hade till ett ungt par som behövde bostad: ”Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis.”

Det stora europeiska dramat 1968 utspelade sig i Tjeckoslovakien, där Alexander Dubček hade blivit ledare för kommunistpartiet. Dubček gick i bräschen för reformer i demokratisk och liberal riktning. Den så kallade Pragvåren betraktades med största misstänksamhet i Moskva och natten mellan den 20 och den 21 augusti invaderades Tjeckoslovakien av trupper från den Sovjetledda Warszawapakten. Dubček greps och fördes till Moskva.

Sverige höjde beredskapen, regeringen fördömde invasionen och dynamiken förändrades i en valrörelse som tidigare hade kretsat kring bostads- och sysselsättningspolitik.

Socialdemokraterna utnyttjade krisen för att underminera folkpartiledaren Sven Wedén, Erlanders utmanare. Wedén hade redan i juli, när mörka moln hopades över Prag, uppmanat regeringen att göra ett stöduttalande för Tjeckoslovakien. Förslaget tillbakavisades kategoriskt. Det hette att Wedén var oansvarig och skadade Sveriges neutralitet.

Efter invasionen påstod utrikesminister Torsten Nilsson att det fanns en diplomatisk rapport med ”de direkta bevisen” för att ett svenskt uttalande skulle ha skadat Tjeckoslovakien. Men dokumentet var hemligt. Wedén kunde alltså inte kommentera innehållet eller försvara sig. När hemligstämpeln hävdes 1994 framgick det att den löst formulerade rapporten, skickad från Belgrad, hade missbrukats. Sven Wedén utsattes för ett politiskt karaktärsmord.

Folkpartiet rasade till 14,3 procent och förlorade positionen som största borgerliga parti till Centern medan Socialdemokraterna gjorde sitt bästa riksdagsval sedan kriget: 50,1 procent. Wedén avgick som folkpartiledare 1969 och avled sju år senare utan att ha fått upprättelse.

Smutsiga än så blir det knappast.

Foto: Sven Wedén, Folkpartiets partiledare 1967-1969.

Read Full Post »

LEDARSKAP | I två opinionsundersökningar på rad – Sifo och Novus – tar Socialdemokraterna rejäla kliv uppåt i väljaropinionen.

Hos Sifo får partiet 29,2 % (+4,6 %) och i Novus 27,2 % (+4,3 %).

För Stefan Löfven är det naturligtvis en bekräftelse på att han är på rätt väg. Även om Moderaterna är större och siffrorna fortfarande ligger under katastrofresultatet (35,0 %) i valet 2006.

Men när media och opinionsbildare har bestämt sig för att en partiledare är på G finns det ingen hejd på allt som talar till hans eller hennes fördel. Nu är t.o.m. Stefan Löfvens kön, hudfärg och ålder en tillgång för partiet!

”Jag tror att Stefan Löfven har väldigt goda möjligheter att plocka LO-väljare. Det faktum att han är vit medelålders man inger också förtroende på ett traditionellt sätt som väljarna känner igen”, säger statsvetaren Jenny Madestam vid Stockholms universitet.

När hörde man senast att en småfet medelålders vit man med glesnande hårfäste skulle vara en tillgång för ett parti?

Dessa dinosaurier brukar annars lyfts fram som förklaring till alla möjliga och omöjliga problem inom partierna.

Men Madestam är trots allt något på spåret. Även om hon missar själva poängen.

Politik är nämligen i grund och botten en förtroendebransch.

Människor struntar därför fullständigt i om en partiledare är man eller kvinna, ung eller gammal så länge som väljarna kan identifiera sig med personen. Och dessutom vill väljarna kunna lämna över regeringsmakten till någon som uppfattas ha kompetens att hantera ansvaret för landet.

Kontrasten mellan Löfven och Håkan Juholt blir uppenbar.

Juholt var, med Per T. Ohlssons ord i Sydsvenskan, ”en ordförande som knappt kunde öppna munnen utan att subtrahera från det mänskliga vetandet”.

Och så länge Löfven uppfattas bygga vidare på det förtroende han nu har fått kommer han ha goda förutsättningar att lyfta partiet än mer. Om det sedan leder ända fram till regeringsmakten är ännu för tidigt att säga.

Read Full Post »

HÅKAN JUHOLTS ursäkter verkar inte ha fungerat. En förklaring är att han är sin egen spin doctor. 

Det finns inga objektiva kriterier som talar om när siffrorna måste ha vänt uppåt för att man skall kunna säga att partiet inte har drabbats permanent av Juholt-skandalerna.

Men en lång rad opinionsundersökningar visar nu på rekordlåga förtroendesiffror för både parti och partiledare.

För Socialdemokraterna är problemet att skandalerna fortfarande är journalisternas givna referenspunkt när man rapporterar om partiet.

En anledning är att partiet ännu inte har levererat något av intresse politiskt.

Men det handlar också om att Juholt har en förmåga att inte fullt ut erkänna sina fel. Det finns alltid en udd riktad mot något – eller någon – när han skall förklara sig.

Så här svarade t.ex. Juholt när han under måndagen skulle förklara de låga förtroendesiffrorna i Aftonbladet-TV:

Det beror på skriverierna kring mig. Det beror på mina tillkortakommanden där jag hade gjort fel bland annat på två av 750 reseräkningar. Och det finns ett antal fel som begåtts men framförallt var det en cirkulation av uppgifter, lögner, rykten och spekulationer som tog alldeles enorma proportioner och det där kommer ta tid att återvinna förtroendet.

Detta är säkert en tilltalande förklaring för alla socialdemokratiska die-hard-väljare. Men för alla andra skaver förklaringen.

Och det är inte första gången.

Per T. Ohlsson, seniorskribent på Sydsvenskan, skriver:

Och så var det skrönan om hans ungdomliga hjältedåd i Polen.

I olika sammanhang, senast i maj i år i radiokanalen Mix Megapol, har Juholt skroderat om dessa bedrifter, som skall ha ägt rum 1980 när han var 18 år:

”Jag höll på att smuggla ner lite grejer till en fackföreningsrörelse som hette Solidaritet … Det var tidningen Östra Smålands gamla tryckpress som vi smugglade ner i omgångar till Polen.”

Tidningen Resumé (13/10) var först med att notera att något inte stämmer här. Andra som var inblandade i arbetet med att bistå Solidaritet har aldrig hört talas om Juholts medverkan och de påpekar att kommunistregimen temporärt öppnade upp Polen 1980. Fram till undantagstillståndet i december 1981 var det fritt fram att skicka material till Solidaritet.

Ännu mer pinsamt blev det när Expressen (15/10) intervjuade Arne Andersson, VD för Östra Småland på 1980-talet:

”Det stämmer inte alls … man lyfter inte ut en tryckpress utan att VD vet om det. Att en sådan skulle ha smugglats till Polen är något som är taget fritt ur det blå.”

Två dagar senare framträdde den lastbilschaufför som Juholt åkte till Polen med. Till Expressen sade han:

”Vi hade absolut ingen tryckpress med oss.”

För några dagar sedan bröt Håkan Juholt tystnaden i Expressen-TV (18/10) med en av sina allra märkligaste krumbukter.

”Jag har aldrig organiserat en smuggling av någon tryckpress”, sade han. Men ”vid ett tillfälle”, efter hemkomsten till Sverige, var det någon som berättade att Juholt hade varit med om något stort, för i lasten hade det funnits tryckeriutrustning. ”Jag hade ingen aning”, tillade Juholt, som alltså skall ha fått kunskap om leveransen först när han återvänt hem. Till detta fogade han en
brasklapp.

”Jag vet heller inte om det är sant.”

Genom att samtidigt både erkänna och inte erkänna hoppas Juholt säkert att problemen skall blåsa över. Kanske det.

Men som det ser ut idag håller en negativ bild av både parti och partiledare att sätta sig i allmänhetens medvetande.

Read Full Post »

PARTIET VALDE Håkan Juholt därför att man behövde en ledare som kunde lyfta Socialdemokraterna ur krisen.

Efter Juholt-skandalerna är det snarare partiet som måste bära upp en skadeskjuten partiledare.

Juholt kommer att vara politiskt död för lång tid framöver. Men få politiker skulle klarat den mediestorm som Juholt har levt med och i under de senaste dagarna. Han gjorde detta med ett lugn som imponerar.

Men om det går dåligt kommer partiet alltid att skylla på Juholt. Och om det går bra kommer det att heta att det gör det trots Juholt. Oavsett vilket kommer skandalerna alltid att hänga med vid en beskrivning av Juholt.

Men något måste göras. Men vad? Partiet kan inte bara sitta och vänta på bättre tider.

1) Möt väljare och medlemmar öga mot öga.

Juholt borde använda sig av premiärminister Tony Blairs strategi i valet 2005.

Väljarna var besvikna på Labour. Istället för att försöka släta över blev det en del av valstrategin att låta Blair utså väljarnas spott och spe.

När väljarna insåg att Blair inte försökte undvika missnöjet utan istället lyssnade kunde partiet också vinna tillbaka tillräckligt med förtroende och därmed vinna valet.

(Det hjälpte naturligtvis att de konservativa ännu inte hade lyckats återrehabilitera sig i väljarnas ögon. Den lyxen har inte Juholt när det gäller Moderaterna.)

2) Ta debatter med Moderaterna.

Juholt är en bra debattör. Det visade han i senaste partiledardebatten i riksdagen. När skandalen var som hetast i media.

Juholt är antagligen den politiker som Fredrik Reinfeldt har svårast för. Han har pondus och kan låta genuint indignerad när han talar om de orättvisor som han skyller regeringen för.

(En varning bara: Är Allianspartierna smarta lyfter man nu upp problemet med det omfattande bidragsfusket i samhället. Ingen kommer att missa vem man då syftar på.)

3) Partiet måste få ordning på sin politik.

Det var länge sedan Socialdemokraterna ”ägde” någon politisk sakfråga.

Partiet kan inte fortsätta att bara reagera på – och sedan anpassa sig till – regeringens politik.

Idag är det ingen som riktigt vet var partiet står i en rad frågor. Det visade sig tydligast när man arbetade med skuggbudgeten. Många hade förväntningar och blev upprörda när utkastet lades på bordet.

Man kan inte säga en sak i högtidliga tal och sedan försöka leverera något helt annat i politiska program.

Här är några ställningstaganden från Juholts korta tid som partiledare. Per T. Ohlsson, Sydsvenskan, skriver:

Skapa osäkerhet om fempartiuppgörelsen om pensionerna och sedan tvingas backa när Saco och TCO avvisade överläggningar med enbart Socialdemokraterna.

[…]

Göra helt om när det gäller fastighetsskatten.

Ställa till med kaos kring den svenska Libyeninsatsen. Den förlängdes till sist, fast i begränsad skala, och kompletterades med en marin bordningsstyrka, som Nato inte behövde.

[…]

Orsaka budgetuppror i riksdagsgruppen och pressas till reträtt om a-kassan, skatterna och sjukförsäkringen.

[…]

Förödmjuka riksdagsledamoten Morgan Johansson genom att först ställa partiet bakom Johansson i frågan om temporära medborgarskap för att sedan ta avstånd från idén.

4) Partiet behöver en organisation som både kan analysera och kommunicera.

Partiets alla politiska turer – alltifrån Libyen-insatsen till skuggbudgeten – visar på att partiet har en organisation som inte hänger med.

På senaste tid har vi sett ett ekonomiskt team som inte klarar av att ta fram en skuggbudget och en kommunikationsavdelning som inte klarar att kommunicera i kristid.

5) En trött Alliansregering.

En tröst och hjälp för Juholt är att Alliansen idag är en ganska trött konstruktion.

Regeringen saknar nya bärande idéer. Kristdemokraterna slåss internt och Centerpartiet har precis bytt partiledare. Folkpartiet driver bara skolfrågor. Inte ens Moderaterna verkar längre ha mycket att komma med.

Juholt kan med lite tur dra nytta av det vakuum som finns på den borgerliga planhalvan.

6) Tiden läker alla sår.

Även om det tar tid kommer ilskna väljare snart tröttna på att vara ilskna. För Juholt handlar det därför om att undvika fler misstag. Han har knappast någon fallhöjd kvar.

Om det skall lyckas för Juholt handlar om hur han använder det närmaste året för att positionera sig i väljarkåren. Gör han – och partiet – ett bra jobb så finns det chans inför nästa val. Om inte så är det kört.

Men tiden får avgöra hur mycket till belastning Juholt kommer att bli. Att han är en belastning är tydligt.

Read Full Post »

IMAGE: Lars Ohly (V) klarade inte av att välja mellan demokratin Israel eller diktaturen Iran när han frågades ut i P1.

Ett sådant uttalande höjer inte bara upp en diktatur till samma moraliska nivå som en demokrati, det lyckas också relativisera hela demokratibegreppet.

Denna grumliga inställning till demokrati och överseende med totalitära stater är något som har gått som en röd tråd genom hela Vänsterpartiets historia.

Medan Miljöpartiet alltmer ser ut att vara partiet som skulle kunna locka nödvändiga väljare bort från Allianspartierna framstår Vänsterpartiet som partiet som både hindrar och skrämmer väljare bort från De Rödgröna.

Detta har dessutom skett utan att Allianspartierna har behövt varna för ”vänsterspöket”.

Det är ingen hemlighet att det bl.a. inom fackföreningsrörelsen fanns en kritik mot Mona Sahlin som till sist ledde fram till att även Vänsterpartiet släpptes in i den rödgröna alliansen.

Samtidigt finns det en utbredd kritik mot Miljöpartiet inom många starka socialdemokratiska fästen i landet.

Det är uppenbart att dissonansen inom den rödgröna alliansen är betydligt större än vad den någonsin har varit mellan Allianspartierna.

Uttalandet visar också att Ohly och Vänsterpartiet är ett av de minst reformerade partierna inom den kommunistiska rörelsen i Europa idag.

Och det är inte bara när det gäller Afghanistan och Mellanösternfrågan som Vänsterpartiet framstår som ett udda parti. Så här skriver Per T. Ohlsson i Sydsvenskan;

Genom att envist och principiellt hålla fast vid ett svenskt EU-utträde bekräftar vänsterpartisterna att de utgör ett extremt, oansvarigt och äventyrligt inslag i den rödgröna alliansen. Det understryks ytterligare av att partiet intar samma ståndpunkt som Sverigedemokraterna, det mest avskydda bland de politiska partierna.

Många mittenväljare som normalt attraheras av Socialdemokraterna drar sig följaktligen för att bidra till ett regeringsskifte som öppnar dörren för Vänsterpartiet.

Read Full Post »

HISTORIA: ”Våren 2010 presenterar Albert Bonniers Förlag en av sina största satsningar på länge: De svenska statsministrarna under hundra år. En svit med biografier, från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt, berättar om de personer som ingår i svensk politiks mest exklusiva sällskap.”

……………………….

Så skriver man på Albert Bonniers Förlags hemsida om det stora bokprojektet. Projektet har utmynnat i 22 böcker. Kostnad: 885 kronor på www.bokus.se.

Böckerna, enhetligt formgivna och kronologiskt förpackade i en vacker box, har skrivits av framstående statsvetare, historiker och publicister. Mats Bergstrand och Per T Ohlsson har fungerat som projektets huvudredaktörer.

Dramatiska öden – som de nedbrytande trakasserierna mot Karl Staaff, C. G. Ekmans fall i djupaste vanära och Olof Palmes sista vandring på Sveavägen – varvas med ingående analyser av omvälvande skeenden. Till exempel den allmänna och lika rösträttens genombrott med Nils Edén och Hjalmar Branting, Per Albin Hanssons kamp mot den socialdemokratiska partivänstern, Thorbjörn Fälldins våndor i kärnkraftsfrågan och Ingvar Carlssons målmedvetna agerande i Europapolitiken efter Berlinmurens fall. All historia är i någon mening personlig. Det gäller i högsta grad det färgstarka och spännande galleri som de senaste hundra årens svenska statsministrar utgör.

Per T Ohlsson säger sig ha gjort åtminstone en viktig observation under arbetet med projektet;

Det är uppenbart att retoriken var bättre förr. Politikernas hantering av språket var överlag betydligt elegantare. Språket har plattats till och reducerats till reklamslogans istället för retorik. Därför har en dimension i politiken gått förlorad nämligen förmågan att lyfta och skapa uppmärksamhet för en fråga genom ordvändningar. Göran Person kunde glimma till annars är det idag ganska tunt (…)

Och Ingvar Carlsson konstaterar att ämbetet som statsminister har förändrats högst väsentligt på minst fem punkter;

Frågorna är mer komplexa. Många frågor som tidigare var nationella måste idag vägas mot globala intressen och miljön.

Allt går mycket snabbare. Jag brukar säga att på Erlanders tid hade vi en ATP-fråga vart tionde år, idag har vi tio ATP-frågor varje år.

Medierna har vunnit kampen om politikens dagordning, statsministern har kommit ännu mer i fokus och avkrävs genast svar och reaktioner.

Resandet har tilltagit. Under Erlanders första tre år hade han inte gjort ett enda statsbesök utanför Norden. Resandet och EU-engagemanget har också gjort statsministern mer statschefslik då det krävs samtal och förhandlingar på den nivån.

Statsministern dras in i alla problem eller konflikter som uppstår. Till 80 procent består politiken idag av att förhindra katastrofer och 20 procent att driva den egna politiken.

Läs mer:Hundra år av manlig makt”och ”Historien är inte ödesbestämd” i Svenska Dagbladet. ”I helvetesgapet mellan blocken” i Fokus. ”Inte de klarast lysande stjärnorna” och ”Sveriges statsministrar under 100 år” i Sydsvenskan.

Read Full Post »