Posts Tagged ‘Per Schlingmann’

Per Schlingmann - Stå aldrig still!

Nu handlar inte detta om Per Schlingmann, även om de klichéer, plattityder, cirkelresonemang och såpbubblor som han torterar fram ur det svenska språket, är så utsökt tomma att de nästan är oemotståndliga. Jag nämner tvärtom Schlingmanns texter därför att hans språk inte är hans eget. Det är ett urblåst standardspråk som hör till en hel genre. Den genren kallas managementlitteratur och den säljer nästan lika bra som böcker om kristallhealing och medier (sådana medier som talar med döda, inte rapporterar om antalet döda).

                                    – Johan Hakelius, Affärsvärlden

Read Full Post »

KAMPANJ | Per Schlingmann är inte den ende bland f.d. politiska rådgivare som känner behov av att ge goda råd till en trängd regering inför valrörelsen.

GQ (UK) juli 2013

Innan Andy Coulson tvingades lämna 10 Downing Street, p.g.a. av skandalen kring Rupert Murdochs News of the World, var han director of communications och en av premiärminister David Camerons närmaste rådgivare.

Förra året skev han i tidskriften GQ om hur Cameron skulle kunna rädda sig själv, Conservative Party och koalitionen kvar vid makten. Här följer några utdrag.

1. Sälj in den liberal-konservativa koalitionens framgångar

[T]he party desperately needs to display more self confidence and pride in what has been achieved. Against enormous odds it has delivered real change in education and welfare. It may not be an endless record of reform but, given the circumstances, it’s impressive – and considerably better than Tony Blair managed in his three economically easier terms. To have made historic changes that will make it easier for people to get a good education and a good job is truly something to be proud of. If the party doesn’t find ways to tell that story, no one else will, because cuts will always trump reform in the media. The voters’ patience is wearing thin. It’s now critical that David continues to explain why those cuts are being made and the choice she faced. Every significant media appearance where he fails to get that message across should be considered a failure.

2. Dags att lyfta fram Sam Cameron

Sam Cameron has managed the near impossible: to have lived in Number Ten for three years and maintained a benign and broadly positive press.”

“But the time has now come for Sam to play a more public role and take some risks. She only joined the 2010 campaign once it formally kicked off. She should now be persuaded that the 2015 campaign is already underway and she’s badly needed in the trenches.

3. David Cameron – ”statesman, salesman, family man”

It’s likely that if the British political system doesn’t find a way to reconnect with the national conversation we’ll see a historically low turnout in 2015 […] David remains the British politician most capable of leading this reconnection – not in a knee-jerk, headline-chasing way, but by identifying a handful of issues that really matter to people and actually doing something about them.

4. Boris Johnson, Londons borgmästare, är ett dragplåster och inte en rival

Boris Johnson desperately wants to be prime minister and David has known that fact longer than most. When Boris asked me to pass on the message that he was keen to stand as mayor of London, David responded, ”Well, if he wins, he’ll want my job next.” If proof were needed that our PM is a man untroubled by self doubt, it came in his next sentence, ”So I think he’ll be a bloody brilliant candidate for us.

Number Ten’s Boris strategy should be simple. Support his good ideas, advise privately on the bad ones, but only engage publicly if absolutely necessary – and celebrate Boris’ considerable successes.

5. Dags att lämna rummen på regeringsdepartementen och börja kampanja

It’s time for the prime minister to wean himself off the company of the big brains in the civil service and leave himself more room to operate politically. The reforms are well underway.

The prime minister should spend more time with the people who might actually help win in 2015 rather than senior civil servants who have revelled in the power and professional satisfaction the coalition has brought them.

6. Ta debatten

The debates will carry even more value this time around. They’ll give David a clear opportunity to talk about his achievements in office, the Lib Dem dynamic will be entirely different (I’m looking forward to the first student question) and importantly Miliband, whatever he says, will not be looking forward to the presentational challenges and risks of a live TV debate – quite aside from the intense policy scrutiny they will bring.

So Number Ten should make clear now that the debates are very much on. And whoever is tasked with negotiating the terms should press for a US-style town-hall format to be included. David was always at his best when connecting to an audience directly and thrived on the risk factor. If we made one mistake last time around it was being too protective on the issue of audience participation.

7. Utnyttja minnet av Margaret Thatcher 

Her death will renew those enthusiasms and the next general election will take place very much in her shadow. Both Conservatives and Labour will think this gives them an advantage. David will certainly relish the thought, use it to highlight Red Ed’s true credentials and pounce when his mask of Thatcherite respect inevitably drops. Two years after her death, Baroness Thatcher will play an important role in the next election. Something tells me she wouldn’t have run away from a TV debate.

8. En ballanserad invandrar- och integrationspolitik

One of David’s great successes has been to bring some non-hysterical common sense to the immigration debate. There will be calls for him to do more, to ramp up the rhetoric and concoct some new policies. I’m not convinced that’s where the public are. Broadly speaking, they care less about where someone is from and more about the basic principles of fairness and in particular the impact of immigration on public services.

Unlike the rarely effective but always politically flawed Nigel Farage, when it comes to immigration he should deal in fact and not the stoking of irrational fears.

9. Slå hål på Ed Milibands strategi

Ed Miliband knows that his most likely route to power is to keep his head down, silently hope that the economy continues to go wonky and, well, just be the other guy. This strategy is cynical, sensible and proof that he is dangerously self-aware. And his team who, in the main, know he is a loser and would have much preferred his brother to have won, are all holding their noses and thinking the same.

More seriously, the prime minister must push him to take positions: expose his strategy, challenge him to take a view on the tricky issues opposition politicians love to duck.

10. Påminn om Ed Balls och hans tid under Gordon Brown 

The prime minister should pray that Ed Balls remains shadow chancellor until the election. He should order a dust-down of the dossier detailing how he was at Gordon’s side when every disastrous decision was made. Appointing him as George’s opposite number was the Miliband gift that will keep on giving. For Ed 2 to present himself as the man to lead Britain towards a prosperous future would be funny if it wasn’t so dangerous. Actually no, it is damn funny.

Källa: Artikeln på nätet är en redigerad version av artikeln i papperstidningen.

Bild: En sida från förra årets julinummer av GQ.

Read Full Post »

Alliansens loga.VAL 2014 | Moderaternas tidigare spin doctor Per Schlingmann har lagt fram fem förslag för hur Alliansen skall kunna vinna årets val.

De fem handlar om att ”förnya samhällskritiken”, ”utarbeta en offensiv framtidsagenda”, ”utveckla samarbetet” samt se till att ”våga överraska” och ”visa lite jäklar anamma”.

För Schlingmanns nya krönika i Dagens industri är det gott och väl. Men mest liknar det en pitch från en PR-byrå som vill locka en presumtiv klient.

Punkterna är tillräckligt intressanta för att klienten skall få mersmak, men utan att avslöja allt för mycket av innehållet.

När det gäller de två sista ”måsten” skriver Schlingmann t.ex. följande i sin krönika i tidningen:

Våga överraska. Det behövs ett nytt momentum i svensk politik som förändrar opinionsläget. Inför valet 2010 skedde det när S beslöt sig för att ta in V i det rödgröna samarbetet när de presenterade sin skuggbudget. För alliansens del behövs det något som sätter dem i centrum för det politiska samtalet och som gör att även oppositionen måste ge svar om vad de vill göra och hur de vill finansiera sin politik. För många väljare är huvudkonflikten fortfarande otydlig – vilket framför allt gynnar missnöjespartier.

Till sist: Visa lite jäklar anamma! För att få förnyat förtroende krävs att Alliansen visar att de verkligen vill och kan fortsätta utveckla Sverige och därför vinna valet!

Lättare sagt än gjort.

Det var bra länge sedan Alliansen (eller de enskilda partierna) vågade sig på något utanför sin egen comfort zone. Och någon killerinstinkt är det länge sedan man såg. Problemen var tydliga redan under Schlingmanns tid som chefsstrateg.

Ett problem, förutom oförmågan att formulera någon politik bortom skattesänkningar, är småpartiernas ointresse för att axla sitt ansvar i Alliansen.

Vi har hört småpartiernas klaga över Moderaternas dominans redan under förra mandatperioden. Trots detta verkar de oförmögna att ta egna initiativ.

Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna har inte klarat av att bryta sig ur den tvångströja som deras egna regeringsdepartement innebär.

Folkpartiet är mer än någonsin bara ett skolparti. Centerpartiet i sin tur har fastnat i någon form av mantra kring det fria företagandets förträfflighet.

Centerpartiet verkar inte ha lärt sig någonting om problemen kring friskolorna och debatten kring vinster i välfärden.

Inte heller ser vi någon effektiv ”opposition” mot Moderaterna. När småpartierna väl reagerar handlar det mer om nålstick än om att driva Moderaterna sakpolitiskt framför sig.

Även om regeringspartierna tar Schlingmann på orden och börjar ”utveckla samarbetet” är det svårt att se att det skulle göra mycket skillnad mot idag.

Alla partiledarna har i realiteten valt att prioritera Alliansen. De egna partierna kommer först i andra hand.

Read Full Post »

IDEOLOGI | Centerpartiet är det senaste i raden av partier som vill inmuta en variant av liberalismen.

Bondeförbundet valet 1956

För första gången vill man öppet deklarera att man är ett liberalt parti.

Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet. Den ser samhället som större än bara staten, som en gemenskap där alla behövs.

Om detta kan anses som en klar och tydlig beskrivning av partiets ideologi är lite av en smaksak. Kanske är det klart som korvspad för varje centerpartist.

För alla andra ser det nog mer ut som om man bara har staplat en rad positiva epitet ovan på varandra.

Men beskrivningen får i alla fall anses som ett fall framåt för partiet. Tidigare kallade man sin ideologi för ”ekohumanism”.

Centerpartiets ideologi kan sammanfattas i begreppet ekohumanism. Den förenar humanismens respekt för människovärdet och tro på varje människas möjligheter, med ekologins insikter om de villkor naturen ger för människa och samhälle. Centerpartiets samhällssyn präglas av en stark tilltro till individer i samverkan.

Maud Olofsson däremot brukade kalla partiet för socialliberalt.

Av allt detta blev väljarna knappast mycket klokare av. Men det är kanske också här som man skall söka förklaringen till partiets ideologiska förvirring.

Partiet har aldrig byggt sin existens på en ideologisk vision för hur man vill att Sverige skall se ut.

Historiskt sett har man snarare sett sig som ett intresseparti för människor på landsbygden och inom jordbruket. För det behöver man inte nödvändigtvis en ideologi.

Per Schlingmann, Moderaternas gamla chefstrateg, är inne på samma spår när Johan Såthe intervjuade honom för Veckans Affärer.

Vi lever i en tid när kommunikation tycks vara svaret på allt. När Centern får dåliga opinionssiffror i valet säger Annie Lööf: ”Vi måste bli ännu tydligare med vad vi står för”. Kan det inte vara så att folk förstår exakt vad Centern står för?

”Utan att ta just Centern som exempel så tror jag att du har helt rätt. De företag och aktörer som försöker att klä sig i något som man inte är kommer att avslöjas nu. Människor bedömer företag och organisationer utifrån vad man gör, inte utifrån vad man säger. De flesta lösningar på kommunikationsproblem handlar inte om kommunikation utan att ändra sitt agerande”, säger Per Schlingmann som ändå inte kan låta bli att reflektera över hur bilden av Centern sett ut medierna.

”De säger att det är bra att ‘vi har initierat en bred idédiskussion’. Jag har inte sett en enda millimeter idédiskussion. Debatten handlar bara om Centern, det blir ett slags metadiskussion där alla försöker föra fram just sin agenda. Det bli en kamp om verklighetsbeskrivningen.”

Samma kritik kan riktas mot Centerpartiets liberalism.

Det ursprungliga nyliberala förslaget till idémanifest var ett uppenbart försök att klistra på partiet en ideologi som man vare sig var redo för eller som det ens fanns en historisk tradition av.

När man nu har bestämt sig för att anamma liberalismen blir resultatet av nödvändighet en kompromiss.

Tydligare kan det inte bli att man inte har vana att hantera frågor om ideologi.

Bild: Valaffisch från Bondeförbundet 1956. Läs på professor Bengt Johanssons blogg om affischen.

Read Full Post »

POLITIK | Alla verkar mer eller mindre överrens om att regeringen är den stora förloraren. Kanske på papperet. Men frågan är om det stämmer.

Fokus nr 5 den 1-7 februari 2013

Tittar man lite närmare ser det mer ut som om LO och dess ordförande är den moraliska förloraren. De har offrat de arbetslösa till förmån för Socialdemokraterna.

Visst skulle det vara en fjäder i hatten för regeringen – eller åtminstone Moderaterna – att kunna visa upp en jobbpakt inför valet. Knappast något huvudmotståndaren Socialdemokraterna såg fram emot.

Men regeringen kan knappast lastas för att man har försökt.

Regeringen må uppfattas som både trött och idélöst men ingen kan ha undgått att man har haft jobben i fokus sedan dag ett.

Så frågan är om det inte blir LO som får stå där som den stora boven när dammet har lagt sig.

Grunden i Fredrik Reinfeldts jobbpakt var nämligen ett gamalt avtal som tecknades redan 2010 mellan IF Metall och Teknikföretagen om yrkesintroduktion. Ett avtal som förhandlats fram när Stefan Löfvens var Metall-ordförande.

Det ser inte speciellt bra ut när LO och Svenskt Näringsliv inte ens kan komma överrens på ett område de själva säger sig vilja prioritera.

Den svenska modellen förutsätter att arbetsmarknadens parter kan kompromissa och komma överrens när det verkligen gäller.

Så när arbetsmarknadens parter inte klarar av att förhandla fram ett avtal är det inte regeringen som ser svag ut.

Och värst ser det ut för Karl-Petter Thorwaldsson.

I Fokus skriver Claes Lönegård och Torbjörn Nilsson:

I tisdags utnyttjade socialdemokraterna tillfället till max. Karl-Petter Thorwaldsson kaste upp en perfekt boll som Stefan Löfven fick smasha in. Arbetarrörelsen satte bilden av vad som hänt: att arbetsgivarna svikit regeringen och att regeringen nu var tvungen att ta socialdemokraternas förslag till ny arbetsmarknadspolitik på allvar.

Som nyvald ordförande för LO var han tydlig med att han minsann skulle sätta medlemmarnas behov främst. Han skulle minsann inte låta sig styras av fackets nära relationer till Socialdemokraterna.

Nu har vi sett hur mycket det löftet var värt. LO har offrat de arbetslösa ungdomarna för att Stefan Löfven skall kunna ta hem en valseger nästa val.

Är det något man kan lasta regeringen för så är det snarare deras senfärdighet när det gäller att föra ut sin bild av vad som hänt.

Först ut var LO. Sedan kom Svenskt Näringsliv. Var regeringen tog vägen är det ingen som vet.

Är det någon som kan minnas något av intresse som Reinfeldt eller Anders Borg sagt sedan parterna lämnade förhandlingsbordet?

Kanske saknar Reinfeldt & Co sin gamla spinndoktor Per Schlingmann?

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus nr 5, den 1-7 februari 2013.

Read Full Post »

POLITIK | Sverigedemokraterna vill ändra sitt partis framtoning. Med hjälp av en ny kommunikationsplan skall partiet få en mjukare profil.

Försöket att ge partiet en ny image är inget nytt. Det har pågått så länge Jimmie Åkesson har varit partiledare.

Ett led i arbetet var beslutet att partiet ideologiskt skall betecknas som ”socialkonservativt snarare än nationalistiskt.

Man vill också ändra på bilden av partiet som ett enfrågeparti. Invandrarpolitiken har därför kompletterats med profilfrågorna kriminalpolitik och äldrevård.

Och nu senaste har man också försökt råda bot på det ständiga problemet med politiker som inte vill eller förstår hur man skall kommunicera.

Partiledningen har skrivit ett brev om att det nu råder nolltolerans när det gäller oacceptabla och uppenbart rasistiska uttalanden.

Partiet har med andra ord jobbat på flera olika plan med att försöka ändra på partiets framtoning – ideologiskt, politiskt och i sitt sätt att kommunicera med väljare och media.

En ny kommunikationsplan blir därför en logisk följd av detta arbete.

Vad som mest utmärker förslaget är partiledningens realistiska bild av partiets omfattande imageproblem.

Man har insett att detta utgör ett allvarligt hoten mot deras försök att nå nya väljargrupper. Utan en radikal förändring, inga nya valframgångar.

Den stora frågan är om man kommer att lyckas skapa trovärdighet kring de förändringar man vill genomföra.

Den senaste skandalen där partiets pressekreterare, utan att ange sin partitillhörighet, fick kändisar att medverka i en film visar att partiet har lång väg kvar till en positivare image.

Deras problem får snarare Per Schlingmanns rebranding av Moderaterna att framstå som en barnlek.

Så här beskriver kommunikationsplanen partiets svagheter:

1. Vi agerar, eller uppfattas agera, i affekt

Det finns tvivelsutan visst fog för nidbilden av oss sverigedemokrater som ”unga arga män”, vi gör oss själva en stor björntjänst om vi inte tillstår det.


Vi vet att vi inte drivs av hat, utan av kärlek. Vi måste vara beredda att ta på oss en del av ansvaret för att vi uppfattas som arga för att kunna kommunicera på ett sätt som gör att utomstående uppfattar oss som de helt vanliga människor som vi är.

2. Vi uppfattas inta en martyrroll.

Det händer tyvärr fortfarande att sverigedemokrater utsätts för både diskriminering på arbetsmarknaden, trakasserier och fysiskt våld. Ibland också utan att det nämns med ett ord i vare sig någon etablerad tidning eller i etermedia, även om det med åren blivit något bättre på den punkten.

[M]en de allvarliga övergrepp som begås mot oss får inte drunkna i våra reaktioner på småsaker eller i en allmän uppfattning om att vi spelar martyrer.

En annan negativ effekt av att överdrivet högljutt peka de problem som man som Sverigedemokrat anser sig uppleva är att det riskerar ge en skev bild av hur det är att vara Sverigedemokrat. Vi vill ju naturligtvis förmedla bilden till nyfikna sympatisörer att det är den mest självklara saken i världen att vara Sverigedemokrat.

3. Vi uppfattas som enkelspåriga och missnöjda

Att vi har en egen planhalva i svensk politik medför också att vi ofta stämplas som enkelspåriga eller rentav som ett enfrågeparti. Vår profilfråga berör en stor majoritet av de samhällsfrågor som diskuteras i det offentliga samtalet, varför det är lätt för den oinsatte att tolka våra argument som fokuserade bara på invandringspolitikens problem.


Men vi bör bli bättre på att väga upp de mörka intrycken med en ljus bild av hur vi vill komma till rätta med problemen och därigenom kommunicera en bild av vårt partis genuina framtidstro.


4. Vi saknar gemensamt begreppsspråk.

Den som vill vinna gehör för sin problembeskrivning och sina lösningar behöver ofta ”uppfinna” egna begrepp. Dels för att kort beskriva vad som avses, dels för att kommunicera de värden man vill att begreppet ska förknippas med.


Som organisation har vi brustit när det gäller att sprida både nya och vedertagna begrepp på ett sätt som gör dem till våra egna – till sverigedemokratiska begrepp. Tyvärr har detta fått till följd att språket i högre grad än önskvärt skiftar mellan våra företrädare och i stället för att förmedla verkligheten, nämligen att vi är enade kring våra politiska idéer, problembeskrivningar och lösningar, så framstår vi ibland som spretiga och otydliga.


Förutom det obestridbara faktum att vi alla är individer som i högre eller lägre utsträckning har anpassat oss till partiets nya situation så behöver vi som organisation, något drastiskt uttryckt, omdefiniera oss själva. Vi måste förnya vår egen självbild.

Läs mer: Sammanfattning av Sverigedemokraternas kommunikationsplan 2014.

Read Full Post »

IMAGE | Stefan Löfven har valt att presentera Socialdemokraternas kommande budgetmotion som ”en ny affärsplan för Sverige”.

Sättet att kommunicera påminner om när Moderaterna valde att vrida begrepp som ”arbetarparti” och ”den svenska modellen” ur händerna på Socialdemokraterna.

Det är uppenbart att Löfven vill förstärka bilden av Socialdemokraterna som partiet som har fokus på sänkt arbetslöshet, nya jobb och fler företag.

En annan fördel är att begreppet indirekt sätter fokus på regeringens akilleshäl – oförmågan att få ner arbetslösheten.

Man vill också förstärka bilden av Moderaterna som ointresserade av svenskt näringsliv. När Moderaterna talar om näringslivet som ”särintresse” vill Löfven visa att man är medveten om näringslivets betydelse för att få ner arbetslösheten.

Det finns även en annan likhet mellan vad Per Schlingmann och den inre cirkeln kring Fredrik Reinfeldt gjorde för Moderaterna och Löfvens utspel.

Det är uppenbart att det är en mycket liten krets kring Löfven som har arbetat fram begreppet ”affärsplan”.

Kanske var det därför det var så viktigt att även tre andra toppar (partisekreteraren Carin Jämtin, gruppledaren Mikael Damberg, ekonomisk-politiske talespersonen Magdalena Andersson) undertecknade debattartikeln i Dagens Nyheter. Det hela gav därmed en känsla av bred uppslutning.

Det har nämligen inte varit speciellt svårt för journalister att hitta socialdemokrater som vrider sig som masken på en krok över ett begrepp som mer skulle kunna förknippas med ”gamla” Moderaterna. Men det är just det som är poängen!

Direkt komiskt är att det bara för ett par dagar sedan en riksdagsledamoten Peter Hultqvist (S) i Uppdrag granskning uttryckte sig kritiskt om det arbete Schlingmann lagt ner för att förändra bilden av Moderaterna.

”Just det här med image, attityd och yta är något som kommit att betyda väldigt mycket. Det måste man slå hål på”, säger Hultqvist. Det är en kritik som nu lika väl skulle kunna riktas mot Löfvens utspel.

Men för tillfälligt regerar Löfven. Intresset kring ordet ”affärsplan” har nämligen fått hela kollektivet av politiska journalister har glömma att Löfvens debattartikel inte innehöll en enda riktig nyhet.

Det har med andra ord varit en riktigt bra dag för Stefan Löfven och hans spin doctors.

Bild: DN Debatt i Dagens Nyheter den 24 september 2012.

Read Full Post »

Övrigt: Reportaget om Moderaternas chefsstrateg börjar 30:37 in i programmet.

Read Full Post »

KNOCKOUT | Det är ganska vanligt att sports- eller militärtermer används för att beskriva vad som händer inom amerikansk politik.

Nedanstående citat från två världsmästare i boxning skulle lika väl kunnat handla om politiska utspel och intriger. Tänk Per Schlingmann (M) när han slår knockout på Socialdemokraterna i valet genom att stjäla begrepp som ”den svenska modellen” och ”arbetarpartiet” från partiet.

Joe Gans:

If you hit a man in a place that hurts, that’s the place to hit him again. You only have to hit him half as hard there as any place else to finish him.

Willie Pep (om sin seger over Sandy Saddler):

When I stepped on his toes, he said, “Ouch?” So I stepped on his toes all night.

Källa: Citat hämtade från tidskriften The Ring, maj 2012.

Read Full Post »

ALMEDALEN | Att lyfta intressanta frågor och problem utan att komma med några svar är Fredrik Reinfeldts specialitet.

Detta var inget dåligt tal. Men för alla som hörde Reinfeldts presskonferensen tidigare under dagen kan knappast ha blivit överraskad av innehållet.

Chefstrategen Pär Schlingmann lyckades dessutom bättre på sin presskonferens förklara partiets valstrategi än vad Reinfeldt gjorde i talet.

Förutom att media återigen fick köttbenet ”jobbpakt” att tugga var det intressantaste att Reinfeldt nu flaggade upp att ungdomsarbetslösheten kommer att bli valrörelsens viktigaste fråga.

Det borde rimligtvis betyda att Moderaterna kommer att leverera tydligare besked längre fram om hur man tänker tackla just ungdomsarbetslösheten.

Annars var talet bara en lång lista av över vad regeringen åstadkommit så här långt. Med antydningar om vad Moderaterna anser vara viktiga problemområden framöver. (Men som vanligt också utan att konkretisera vad han tänker göra åt problemen.)

Talet handlade mycket om att Reinfeldt har åkt omkring och lyssnat in människors synpunkter och problem. Men utan att Reinfeldt angav hur han låtit sig påverkas av dessa samtal. Eller hur regeringen har ändrat sin politik p.g.a. av dessa möten.

Snarare får man känslan att det handlar om självuppfyllande profetior.  Reinfeldt har hört det han vill höra. Och det han hört är att regeringens politik är det människor längtar efter.

Detta PR-trick – som ger allt mindre avkastning ju mer det används – tycks bara vara ett enormt slöseri med en statsministers dyrbara tid.

Finns det överhuvudtaget någon som längre tror att dessa resor överhuvudtaget förändrar något? Och har statsministern verkligen inget viktigare på sin agenda?  

Reinfeldt har nu också börjat använda partiets nya slogan. Varumärket ”nya Moderaterna” är nu också ”det moderna arbetarpartiet”. Ett arbetarparti som skall värna den svenska modellen.

Read Full Post »

Older Posts »