Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Per-Albin Hansson’

IMAGE | Håller Stefan Löfven och Magdalena Andersson verkligen på att föra Socialdemokraterna åt höger?

Claes Lönegård och Torbjörn Nilsson i tidskriften Fokus tycker sig ha upptäckt en paradox när det gäller partiets utveckling.

För några månader sedan spydde skåningarna galla över de kretsar Magdalena Andersson kommer ifrån. Nu är det alldeles tyst. Ännu märkligare framstår lugnet om det är sant det som många journalister skriver, att Stefan Löfven och Magdalena Andersson håller på att föra partiet högerut.

[…]

För om det nu sker en så stor politisk förnyelse, hur kan det då vara så tyst? Är det inte rimligare att det är så tyst just eftersom ingen förnyelse sker?

[…]

Slutligen finns en märklig oklarhet i resonemanget om högersvängen. Det sägs nu i medierna att Stefan Löfven dels är tyst, dels att han går åt höger. Logiken är inte direkt glasklar. Hur kan någon som inte kommer med besked också vara en som rör sig?

Men Lönegård och Nilsson tangerar själva svaret på sina frågor när de skriver följande:

Naturligtvis går det hävda att valet att försöka förstärka den ekonomiska trovärdigheten i sig är ett steg åt höger, men socialdemokrater som Leif Pagrotsky eller Pär Nuder skulle nog inte hålla med. Särskilt som partiledningen inte levererat någon ny policy på området – veckans skuggbudget var mest en upprepning av gamla förslag från Juholts och Sahlins tid.

Men det är just här svaret finns.

Att förespråka ”ekonomisk trovärdighet” är att vara höger. Åtminstone för socialdemokrater som definierar sig själva som vänster.

Detta är den klassisk vattendelaren mellan ”vänster” och ”höger”. Att prioritera stabila statsfinanser signalerar att man inte är lika intresserad av äventyrliga kostnadskrävande politiska reformer.

Med anledning av Per Albin Hanssons dagböcker nu har publicerats skriver Alf W. Johansson, professor emeritus i historia, följande i tidskriften Respons:

Efter den äventyrliga utflykten med Håkan Juholt har socialdemokratin valt en ledare som ligger så nära Per Albin man kan komma, både i fråga om retorik och fysik. Juholt gjorde ett fundamentalt misstag när han trodde att han måste profilera sig som vänsterman. Därmed bröt han mot en socialdemokratisk grundregel. Partiet må vara radikalt, men ledaren måste alltid framstå som en garant för att ”vänstern” inom arbetarrörelsen inte kommer att diktera politiken, annars hotar borgerlig mobilisering. Det var något Olof Palme inte begrep och därför blev hans ledarskap en tid av oro och förvirring.

”Högern” har alltid angripit ”vänstern” för att vara oansvariga med skattebetarnas pengar. Och det gäller inte bara i Sverige.

Republikanerna i USA har alltid sagt det om demokraterna och säger det nu om Barack Obama. Och Nicolas Sarkozy använde det mot François Hollande i presidentvalet. Det samma kan sägas om de konservativa när de angriper Labour i Storbritannien.

”Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.” (Predikaren kap. 1, 9)

Övrigt: Citatet av Alf W. Johansson är från ”Politik är att kunna vänta”, en recension av Per Albin Hanssons anteckningar och dagböcker 1929-1946 i Respons nr 2, 2012. Tidskriftsomslaget är Fokus den 4-10 maj 2012.

Read Full Post »

GABRIEL WIKSTRÖM (S) har studerat SSU:s valanalyser från 1998 och framåt.

Han har kommit fram till att ”tre områden återkommer i samtliga analyser: vikten av att äga problemformuleringsprivilegiet, socialdemokratin som folkrörelse samt behovet av att ha representativa företrädare.”

Traditionellt sett har S vunnit val när partiets problembeskrivningar och lösningar delats av väljarkåren. När partiet misslyckats med detta har man istället förlorat val.

[…]

Fram till mitten av 1990-talet bestod socialdemokratin av en tät väv av organisationer och en mycket stor medlemskår. Det innebar att samhällsproblem bland viktiga väljargrupper snabbt uppfattades […]

De senaste femton åren har denna organisationsväv glesnat samtidigt som medlemmarna har blivit färre och mindre representativa för partiets väljargrupper. Detta har i sin tur lett till att viktiga väljarströmningar inte uppfattas lika snabbt som tidigare och att partiet därmed står med en föråldrad och snedvriden verklighetsbild. S går med andra ord inte längre i takt med de grupper partiet säger sig vilja företräda.

[…]

Dessa aspekter fanns även med i vinterns eftervalsdebatt och i den av partiet tillsatta kriskommissionens rapport. Vi har med andra ord en god uppfattning om vad som är socialdemokratins problem.

Men lösningen är inte lika enkel som Gabriel Wikström får det att låta som.  

1. Bara för att man har identifierat sjukdomen betyder inte att man funnit botemedlet.

Att konstatera att man inte längre har ”problemformuleringsprivilegiet” säger inget om vilken politik som skall lyftas fram för att partiet skall kunna återerövra det.

2. Och om problemet är bristande förankring bland organisationer och folkrörelser så behöver inte lösningen nödvändigtvis vara att återskapa dessa band. Idag har nämligen i princip alla folkrörelser samma problem med bristande förankring i samhället p.g.a. dalande medlemssiffror.

Dessutom är Socialdemokraterna fortfarande ett parti med så pass många medlemmar, politiker och politiska tjänstemän och kontakter med en lång rad fackföreningar, folkrörelser och organisationer att detta knappast kan vara problemet.

Att ”lyssna till rörelsen” löser därför inte nödvändigtvis Socialdemokraternas problem.

3. ”Vid en granskning framgår det tydligt att partiet har ett underskott av såväl yngre som äldre, kvinnor och företrädare med utomnordisk bakgrund”, konstaterar Wikström.

Eftersom Socialdemokraterna tycker att kvoteringar är OK borde man enkelt kunna lösa detta problem.

Men alla partiers ”dirty little secret” är att dessa grupper inte är de enklaste att hitta i tillräcklig stor omfattning när det verkligen gäller.

(Och att hämta dessa personer direkt från t.ex. SSU och Kvinnoförbundet skulle knappast rätta till problemet med en ”snedvriden verklighetsbild” som partiet lider av enligt Wikström.)

Dessutom kan en ständig kvotering av olika minoritetsgrupper riskera att urholka den interna demokratin i partiet. Var går gränsen för vad som skall anses vara en kvoteringsbar underrepresenterad grupp?

Har partiet t.ex. tillräckligt många personer med handikapp på ledande poster? Eller personer från landsbygd och glesbygd? Tillräckligt med småföretagare? Listan kan göras oändlig.

Kanske Socialdemokraternas problem snarare är att man inte har gjort hemlexan och tagit reda på vilket samhälle man verkligen vill bygga. Partiet har helt enkelt kört slut på politiska idéer.

Socialdemokraterna under t.ex. Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson formullerade politiken först för att sedan bilda ”allianser” med väljare och organisationer.

Det räcker att studera partiets senaste valrörelser för att man skall inse att partiet har tappat gnistan. Uttråkade partiarbetare som rutinmässigt delar ut sina broschyrer är ett säkert tecken på att något är fel på både visionerna och politiken.

Read Full Post »

TAL: Mona Sahlin höll ett bra tal på Socialdemokraternas förtroenderåd. Talet påminde om de tal Sahlin höll innan hon blev vald till partiledare.

Man måste fråga sig varför Sahlin aldrig höll ett sådant tal under sin tid som partiledare? Kanske är svaret helt enkelt att hon var en svag partiledare som inte riktigt kunde styra upp partiet.

Nu framhävde hon istället behovet av att partiet får en ny näringslivspolitik, ny skattepolitik och en ny jobbpolitik. Partiet måste, enligt Sahlin, handla mer om att alla skall ha ett jobb och mindre om bidrag.

Budskapet – om det hade framförts konsekvent under hela förra mandatperioden – skulle mycket väl ha kunnat leda partiet till valseger.

Frågan är om partiet kommer att följa hennes uppmaning. Chansen är stor eftersom stora delar av partiet nu instinktivt känner att man behöver bli mer realistiska. Det irriterar dessutom att nya Moderaterna har lyckats sno partiets kläder. Många är nu revanschsugna.   

Efter flörten med vänsterretoriken är det nu dags att gå tillbaka till en mer traditionell socialdemokratisk politik med betoning på ansvar och plikt och en bättre balans mellan rättigheter och skyldigheter. 

Inte osannolikt att man nu kommer att hämta sin inspiration från Per-Albin Hanssons folkhem och samtidigt lägger de vänsterromantiska idéerna från det rödgröna samarbetet på hyllan.

Med tanke på detta är det inte konstigt att partiet så snabbt efter valförlusten dumpade samarbetet med Vänsterpartiet.

Här är några av de citat som TT hämtade från talet:

”Det är förstås ett farligt läge. Vi har stelnat och hamnat i otakt med svenska folket.”

”Jag vill aldrig mer uppleva en valrörelse där vi knackar dörr och människor lite uppgivet säger: ja, jag ska rösta på er – trots att jag bor i villa, jobbar och tjänar bra.”

”Arbete är också en skyldighet – ett krav som samhället måste rikta mot alla vuxna i vårt land.”                                       

”Löntagarna har inte ställt sig upp som en man och en kvinna och avfärdat jobbskatteavdraget. Då bör inte vi göra det heller.” 

”Jobbskatteavdraget är inget orimligt sätt att sänka skatten på. Det finns väsentligt sämre sätt.”

Read Full Post »

HISTORIA: ”Våren 2010 presenterar Albert Bonniers Förlag en av sina största satsningar på länge: De svenska statsministrarna under hundra år. En svit med biografier, från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt, berättar om de personer som ingår i svensk politiks mest exklusiva sällskap.”

……………………….

Så skriver man på Albert Bonniers Förlags hemsida om det stora bokprojektet. Projektet har utmynnat i 22 böcker. Kostnad: 885 kronor på www.bokus.se.

Böckerna, enhetligt formgivna och kronologiskt förpackade i en vacker box, har skrivits av framstående statsvetare, historiker och publicister. Mats Bergstrand och Per T Ohlsson har fungerat som projektets huvudredaktörer.

Dramatiska öden – som de nedbrytande trakasserierna mot Karl Staaff, C. G. Ekmans fall i djupaste vanära och Olof Palmes sista vandring på Sveavägen – varvas med ingående analyser av omvälvande skeenden. Till exempel den allmänna och lika rösträttens genombrott med Nils Edén och Hjalmar Branting, Per Albin Hanssons kamp mot den socialdemokratiska partivänstern, Thorbjörn Fälldins våndor i kärnkraftsfrågan och Ingvar Carlssons målmedvetna agerande i Europapolitiken efter Berlinmurens fall. All historia är i någon mening personlig. Det gäller i högsta grad det färgstarka och spännande galleri som de senaste hundra årens svenska statsministrar utgör.

Per T Ohlsson säger sig ha gjort åtminstone en viktig observation under arbetet med projektet;

Det är uppenbart att retoriken var bättre förr. Politikernas hantering av språket var överlag betydligt elegantare. Språket har plattats till och reducerats till reklamslogans istället för retorik. Därför har en dimension i politiken gått förlorad nämligen förmågan att lyfta och skapa uppmärksamhet för en fråga genom ordvändningar. Göran Person kunde glimma till annars är det idag ganska tunt (…)

Och Ingvar Carlsson konstaterar att ämbetet som statsminister har förändrats högst väsentligt på minst fem punkter;

Frågorna är mer komplexa. Många frågor som tidigare var nationella måste idag vägas mot globala intressen och miljön.

Allt går mycket snabbare. Jag brukar säga att på Erlanders tid hade vi en ATP-fråga vart tionde år, idag har vi tio ATP-frågor varje år.

Medierna har vunnit kampen om politikens dagordning, statsministern har kommit ännu mer i fokus och avkrävs genast svar och reaktioner.

Resandet har tilltagit. Under Erlanders första tre år hade han inte gjort ett enda statsbesök utanför Norden. Resandet och EU-engagemanget har också gjort statsministern mer statschefslik då det krävs samtal och förhandlingar på den nivån.

Statsministern dras in i alla problem eller konflikter som uppstår. Till 80 procent består politiken idag av att förhindra katastrofer och 20 procent att driva den egna politiken.

Läs mer:Hundra år av manlig makt”och ”Historien är inte ödesbestämd” i Svenska Dagbladet. ”I helvetesgapet mellan blocken” i Fokus. ”Inte de klarast lysande stjärnorna” och ”Sveriges statsministrar under 100 år” i Sydsvenskan.

Read Full Post »

Arena nr 4, 2009IDEOLOGI: Den Rödgröna alliansen har startat en gemensam blogg. ”I dagens djungel av kommunikationsverktyg valde vi att starta en samarbetsblogg. Här skapar vi en digital knytpunkt för alla rödgröna”, heter det i ett av de första inläggen.

Inget ont i det. Frågan är bara om bloggen kommer att bli mycket mer än en megafon för centralstyrda budskap utan någon förmåga att engagera gräsrötterna.

Socialdemokraternas egna anhängare verkar idag mer deprimerade än hoppfulla över möjligheten att partiet skall kunna utvecklas idépolitiskt. Detta trots ett övertag gentemot regeringspartierna i opinionsundersökningarna. 

Senaste numret av tidskriften Arena (nr 4, 2009) har som tema ”Tandlös opposition”. Fyra längre artiklar målar upp en likartad problembild av tillståndet inom partiet. Ledarskribenten på Dagens Arena, Anna Hellgren, skriver;

Under senare år har Socialdemokraterna blivit allt mer förknippade med toppstyre, anpassning till nyliberala ekonomiska idéer och interna strider mellan ”vänster” och ”höger”-falangerna i partitoppen. Samtidigt har man, trots vikande medlemstal, en inte oansenlig samling sympatisörer och medlemmar med hjärtat så långt till vänster att de med dagens ideologiska mått mätt borde rösta på Vänsterpartiet. Gemensamt för samtliga är att de alla säger sig företräda den sanna socialdemokratin, samtidigt som det blir allt svårare från utsidan att skönja vari denna sanning i så fall består.

Olav Fumarola Unsgaard – lärare på Kulturverkstaden i Göteborg och verksam på tidskriften Ord&Bild – skriver träffande i ”Den radikala paradoxen” att partipolitiken på både vänster och högerkanten går mot mitten.

Radikalen och visionären trängs undan eller tråkas ut och erbjuds tjänsten på tankesmedjan som kompensation. Det leder till den radikala paradoxen: Samtidigt som det aldrig har varit lättare att bli klassad som radikal har det aldrig varit svårare för att få gehör för politiska förslag som andas ett uns radikalitet. (…) Dagens radikaler har delvis lämnat högervänsterskalan för att ägna sig åt postkolonialism och queerteori.

Unsgaards lösning för de ”radikala” är att försöka ”återta utopin”. ”Jag skulle vilja kalla dagens politiska tillstånd för centerextremism. (…) Man väljer att gå till val på att återställa a-kassan i stället för att med glädje och hjärta försvara välfärdsstaten.”

Oavsett om man tror på utopiers lycksaliggörande kan alla med någon form av ideologisk övertygelse beklaga den tristess som dagens partier utstrålar både ideologiskt och sakpolitiskt. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har tydligare än några andra partiledare lyckats med konststycket att förverkliga Herbert Tingstens gamla tes om ideologiernas död.

Mycket av dagens aktivism framstår därför som både meningslöst och fjuttigt. Daniel Strand (journalist och verksam på bokförlaget INK) beskriver i ”Vänstern som livsstil” ett politiskt engagemang som alltmer har förvandlats till den ”enskilda individens intressen och projekt”.

Varje civiliserad människa förväntas i dag agera politiskt genom aktiva val i konsumtionen och livsföringen. Hur motverka klimatförändringarna? Genom att koldioxidkompensera på DN:s hemsida. (…) Att på detta sätt ”göra något” utan att behöva lyfta blicken från latteglaset är naturligtvis bekvämt ur ett konsumtionscentrerat nyborgerligt perspektiv (…)

En sådan kritik skulle både ”radikaler” och ”konservativa” kunna skriva under på.

Skribenterna har en befriande förmåga att leverera kritik som är både träffande och uppfriskande. Men trots denna realistiska analys av vänsterrörelsen uppvisar skribenterna inte samma förmåga att analysera politiken utanför denna värld.

En förklaring till den radikala rörelsens impotens och brist på inflytande beror naturligtvis på att man har hamnat fel i sin iver att radikalisera sin samhällskritik. De radikala blir lätt förförda av sin egen radikalitet. 

Ett exempel på detta är när Anna Hellgren lyckas definiera både Kjell-Olof Feldts och Fredrik Reinfeldts ekonomiska politik som nyliberal. I radikala kretsar är ordet nyliberal kodord för ett kapitalistiskt system där politiken syftar till att medvetet suga ut arbetaren. Med en sådan måttstock är det inte konstigt att de radikala lyckas straffa ut sig själva även inom den egna rörelsen.

Vad som utmärkte både Per-Albin Hansson och Tage Erlander var deras förmåga att förankra politiken i vanliga människors behov och önskningar. Folkhemmet var ingen utopi utan ett stort projekt som förverkligades över lång tid och med realistiska delmål. 

Om valet står mellan utopier och realistiska reformer väljer människor nästan alltid det som går att uppnå för dagen. Detta är än mer sant idag när Sverige tillhör den rika delen av världen och en svensk LO-arbetare kan köra Volvo och bo i hus.

Read Full Post »