Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Påverkanskampanj’

USA | Steve Bannon på Breitbart News har kallats USA:s ”most dangerous political operativ” och ”the vast right-wing conspirator”.

Bloomberg Businessweek

Och visst är det en spännande historia som Joshua Green berättar i Bloomberg Businessweek. Politisk påverkan? Visst. Men knappast konspiratoriskt. Snarare tvärt om.

Vad hans anställda ägnar sig åt är i princip vad alla journalister, politiska strateger och PR-konsulter alltid gör – försöker placera faktabaserade storys i lämpliga medier.

Hela hans idé går ut på att göra ett grundligt journalistiskt arbete som är grundat på fakta snarare än rykten och spekulationer.

Detta gör det möjligt även för media som traditionellt lutar mer åt vänster i den politiska rapporteringen, t.ex. The New York Times, att hänga på och driva storyn vidare. På så sätt når storyn även en publik som annars inte skulle ha varit mottaglig för informationen.

Det mest märkvärdiga med detta är varför ingen tidigare på högerkanten tänkt på det.

Det som möjligtvis skiljer Bannon från många andra är att han gör det utifrån ett politiskt perspektiv som primärt gynnar republikanerna. Men inte alltid.

Bannon har inte bara försökt påverka samhällsdebatten genom att fokusera på ena sidans politiker (Hillary Clinton m.fl.) utan också gett sig på republikaner (t.ex. Jeb Bush, John Boehner) som han finner mindre tilltalande.

Green skrev bl.a. följande i sin artikel om Bannon:

Bannon is the executive chairman of Breitbart News, the crusading right-wing populist website that’s a lineal descendant of the Drudge Report (its late founder, Andrew Breitbart, spent years apprenticing with Matt Drudge) and a haven for people who think Fox News is too polite and restrained.

[…]

As befits someone with his peripatetic background, Bannon is a kind of Jekyll-and-Hyde figure in the complicated ecosystem of the right—he’s two things at once. And he’s devised a method to influence politics that marries the old-style attack journalism of Breitbart.com, which helped drive out Boehner, with a more sophisticated approach, conducted through the nonprofit Government Accountability Institute, that builds rigorous, fact-based indictments against major politicians, then partners with mainstream media outlets conservatives typically despise to disseminate those findings to the broadest audience. The biggest product of this system is the project Bannon was so excited about at CPAC: the bestselling investigative book, written by GAI’s president, Peter Schweizer, Clinton Cash: The Untold Story of How and Why Foreign Governments and Businesses Helped Make Bill and Hillary Rich.

[…]

While attacking the favored candidates in both parties at once may seem odd, Bannon says he’s motivated by the same populist disgust with Washington that’s animating candidates from Trump to Bernie Sanders. Like both, Bannon is having a bigger influence than anyone could have reasonably expected. But in the Year of the Outsider, it’s perhaps fitting that a figure like Bannon, whom nobody saw coming, would roil the national political debate.

[…]

For Bannon, the Clinton Cash uproar validated a personal theory, informed by his Goldman Sachs experience, about how conservatives can influence the media and why they failed the last time a Clinton was running for the White House. “In the 1990s,” he told me, “conservative media couldn’t take down [Bill] Clinton because most of what they produced was punditry and opinion, and they always oversold the conclusion: ‘It’s clearly impeachable!’ So they wound up talking to themselves in an echo chamber.” What news conservatives did produce, such as David Brock’s Troopergate investigation on Paula Jones in the American Spectator, was often tainted in the eyes of mainstream editors by its explicit partisan association.

In response, Bannon developed two related insights. “One of the things Goldman teaches you is, don’t be the first guy through the door because you’re going to get all the arrows. If it’s junk bonds, let Michael Milken lead the way,” he says. “Goldman would never lead in any product. Find a business partner.” His other insight was that the reporters staffing the investigative units of major newspapers aren’t the liberal ideologues of conservative fever dreams but kindred souls who could be recruited into his larger enterprise. “What you realize hanging out with investigative reporters is that, while they may be personally liberal, they don’t let that get in the way of a good story,” he says. “And if you bring them a real story built on facts, they’re f—ing badasses, and they’re fair.” Recently, I met with Brock, who renounced conservatism and became an important liberal strategist, fundraiser, and Clinton ally. He founded the liberal watchdog group Media Matters for America and just published a book, Killing The Messenger: The Right-Wing Plot to Derail Hillary and Hijack Your Government. Brock’s attitude toward Bannon isn’t enmity toward an ideological opponent, as I’d expected, but rather a curiosity and professional respect for the tradecraft Bannon demonstrated in advancing the Clinton Cash narrative. What conservatives learned in the ’90s, Brock says, is that “your operation isn’t going to succeed if you don’t cross the barrier into the mainstream.” Back then, he says, conservative reporting had to undergo an elaborate laundering to influence U.S. politics. Reporters such as Brock would publish in small magazines and websites, then try to get their story planted in the British tabloids and hope a right-leaning U.S. outlet such as the New York Post or the Drudge Report picked it up. If it generated enough heat, it might break through to a mainstream paper.

“It seems to me,” says Brock of Bannon and his team, “what they were able to do in this deal with the Times is the same strategy, but more sophisticated and potentially more effective and damaging because of the reputation of the Times. If you were trying to create doubt and qualms about [Hillary Clinton] among progressives, the Times is the place to do it.” He pauses. “Looking at it from their point of view, the Times is the perfect host body for the virus.”

Tidskriftsomslag: Bloomberg Businessweek, 12-18 oktober 2015.

Read Full Post »

BOK | En av Östtysklands påverkanskampanjer skulle misskreditera svensk neutralitetspolitik med hjälp av selektivt urval av fakta.

Just Operation Norrsken avbröts dock p.g.a. statsminister Olof Palmes DDR-vänliga politik. Andra vilseledningsoperationer blev mer framgångsrika.

Underrättelsetjänsten Stasi lyckades t.ex. ganska väl sprida idén att det var USA som låg bakom AIDS-epidemin.

Den svenska filmregissören Roy Andersson var en av de ”nyttiga idioter” som gärna spred lögnen vidare. Det gick så längt att han t.o.m. tog med det i en ”upplysningsfilm” som finansierades av Socialstyrelsen.

Detta är bara ett exempel på hur enkelt det kan vara att sprida lögner via personer som redan är ideologiskt motiverade.

Det är inte alltid det behövs speciellt mycket påverkan eller övertalning för att få bollen i rullning.

Historien är också ett exempel på att de s.k. intellektuella inte är en automatisk garant för klokhet. Här räcker det med att också nämna den gamla kommunisten Jan Myrdal.

Eftersom en av ingredienserna i Operation Norrsken bl.a. handlade om att smutskasta svenska kungahuset hade operationen sannolikt blivit framgångsrik om den fullföljts av kommunistregimen.

Det är lätt att se framför sig hur alla dessa vänsterdebattörer och liberala anti-monarkister skulle flockas på debattsidorna för att få lov att vara ”chockade” över ”fakta” som planterats av spionorganisationen Stasi.  

Författaren Christoph Andersson har i en artikel och i sin bok Operation Norrsken beskrivit planerna bakom denna påverkanskampanj mot Sverige.

”Den trojanska hästen” var tänkt att avslöja svensk neutralitet som en bluff. Bokens beställare var Stasis avdelning för utlandsspionage.

[…]

Boken skulle handla om Sveriges dubbelspel under kriget. Utåt påstod sig Sverige vara neutralt, men i själva verket bedrev Sverige en tyskvänlig politik.

Som författare hade [Stasiofficeren Herbert] Brehmer engagerat Kurt Vieweg, en uttjänt professor i lantbruksvetenskap och tillika hemlig Stasiagent.

Under kriget hade Vieweg flytt till Sverige och först hamnat i Höganäs, senare i Borås. Han ansågs behärska det svenska språket väl. Tanken var att Vieweg skulle ta sig an alla uppgifter som arkivarierna fiskat fram, plus mängder av amerikanska dokument på mikrofilm. Filmerna lät Stasi olika bulvaner köpa helt öppet hos National Archives i Washington DC.

[…]

Hela bokprojektet och Operation Norrsken fick emellertid ett snöpligt slut. Palme visade sig vara ytterst DDR-vänlig. Inför konferensen i Helsingfors engagerade han sig till och med för att DDR:s gräns mot väst skulle erkännas som okränkbar. I stats- och partichefen Erich Honeckers ögon var Palme plötsligt en möjlig bundsförvant.

Följden blev att Norrsken blåstes av. Kartongerna låstes in ett kassaskåp – och Viewegs manus försvann.

Ändå är kopior i omlopp idag. En ska rentav finnas på Högskolan i Gotland. Där funderar en tysk professor i modern historia, Michael F Scholz, på att ge ut Viewegs manus i bokform, om än på tyska. Någon översättning till svenska hanns aldrig med. Här finns dock anledning att komma ihåg biträdande arkivchefens Dieter Skibas varning. Allt som Stasi lät gå vidare till Vieweg byggde i grunden på ett skevt urval.

[…]

Dessutom visar materialet hur DDR och Stasi efter 1975 tog efter nazityska metoder. Frågan är om inte DDR kom att påverka Sverige minst lika effektivt som Nazityskland, med inflytelseagenter placerade i olika nyckelpositioner. Eller som Dieter Skiba väljer att sammanfatta Operation Norrsken.

– Inom underrättelsevärlden gäller det att lära känna sin fiende väl och även ha förmågan att lära sig av dennes metoder.

Läs mer: ”Skenmanövrer – Torbjörn Elenskys recension av Christoph Anderssons Operation Norrsken.

Read Full Post »

INTRIGER: Lars Ohly (V) är den partiledare som haft mest åsikter om partiledarstriderna inom Socialdemokraterna. Tydligen driver Ohly en påverkanskampanj mot Socialdemokraterna.

När han nu tror sig veta att Mona Sahlin fick gå därför att hon är kvinna tyder detta på okunnighet. Men det tyder också på en vilja att få lägga sig i Socialdemokraternas inre arbete. 

Hans påpekande om att Sahlin hade fiender inom Socialdemokraterna är lite av en självklarhet eftersom hon trots allt tvingades bort.

Frågan är bara varför han anser sig behöva tala om detta i media. Inte ens Allianspartierna har ansett sig behöva strö salt i såren.

Kanske är det lite av hämnd för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet utan några större saknad skrotade det organiserade rödgröna samarbetet?

Ohly vill säkert också påverka utvecklingen inom Socialdemokraterna i en riktning som skulle vara gynnsam för Vänsterpartiet.

Men detta kan slå tillbaka på Ohly och Vänsterpartiet. Detta skulle snarare kunna irritera och därmed gynnar de krafter inom Socialdemokraterna som inte har tyckt om samarbetet med Vänsterpartiet.

Read Full Post »