Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Påverkan’

BOK | En av Östtysklands påverkanskampanjer skulle misskreditera svensk neutralitetspolitik med hjälp av selektivt urval av fakta.

Just Operation Norrsken avbröts dock p.g.a. statsminister Olof Palmes DDR-vänliga politik. Andra vilseledningsoperationer blev mer framgångsrika.

Underrättelsetjänsten Stasi lyckades t.ex. ganska väl sprida idén att det var USA som låg bakom AIDS-epidemin.

Den svenska filmregissören Roy Andersson var en av de ”nyttiga idioter” som gärna spred lögnen vidare. Det gick så längt att han t.o.m. tog med det i en ”upplysningsfilm” som finansierades av Socialstyrelsen.

Detta är bara ett exempel på hur enkelt det kan vara att sprida lögner via personer som redan är ideologiskt motiverade.

Det är inte alltid det behövs speciellt mycket påverkan eller övertalning för att få bollen i rullning.

Historien är också ett exempel på att de s.k. intellektuella inte är en automatisk garant för klokhet. Här räcker det med att också nämna den gamla kommunisten Jan Myrdal.

Eftersom en av ingredienserna i Operation Norrsken bl.a. handlade om att smutskasta svenska kungahuset hade operationen sannolikt blivit framgångsrik om den fullföljts av kommunistregimen.

Det är lätt att se framför sig hur alla dessa vänsterdebattörer och liberala anti-monarkister skulle flockas på debattsidorna för att få lov att vara ”chockade” över ”fakta” som planterats av spionorganisationen Stasi.  

Författaren Christoph Andersson har i en artikel och i sin bok Operation Norrsken beskrivit planerna bakom denna påverkanskampanj mot Sverige.

”Den trojanska hästen” var tänkt att avslöja svensk neutralitet som en bluff. Bokens beställare var Stasis avdelning för utlandsspionage.

[…]

Boken skulle handla om Sveriges dubbelspel under kriget. Utåt påstod sig Sverige vara neutralt, men i själva verket bedrev Sverige en tyskvänlig politik.

Som författare hade [Stasiofficeren Herbert] Brehmer engagerat Kurt Vieweg, en uttjänt professor i lantbruksvetenskap och tillika hemlig Stasiagent.

Under kriget hade Vieweg flytt till Sverige och först hamnat i Höganäs, senare i Borås. Han ansågs behärska det svenska språket väl. Tanken var att Vieweg skulle ta sig an alla uppgifter som arkivarierna fiskat fram, plus mängder av amerikanska dokument på mikrofilm. Filmerna lät Stasi olika bulvaner köpa helt öppet hos National Archives i Washington DC.

[…]

Hela bokprojektet och Operation Norrsken fick emellertid ett snöpligt slut. Palme visade sig vara ytterst DDR-vänlig. Inför konferensen i Helsingfors engagerade han sig till och med för att DDR:s gräns mot väst skulle erkännas som okränkbar. I stats- och partichefen Erich Honeckers ögon var Palme plötsligt en möjlig bundsförvant.

Följden blev att Norrsken blåstes av. Kartongerna låstes in ett kassaskåp – och Viewegs manus försvann.

Ändå är kopior i omlopp idag. En ska rentav finnas på Högskolan i Gotland. Där funderar en tysk professor i modern historia, Michael F Scholz, på att ge ut Viewegs manus i bokform, om än på tyska. Någon översättning till svenska hanns aldrig med. Här finns dock anledning att komma ihåg biträdande arkivchefens Dieter Skibas varning. Allt som Stasi lät gå vidare till Vieweg byggde i grunden på ett skevt urval.

[…]

Dessutom visar materialet hur DDR och Stasi efter 1975 tog efter nazityska metoder. Frågan är om inte DDR kom att påverka Sverige minst lika effektivt som Nazityskland, med inflytelseagenter placerade i olika nyckelpositioner. Eller som Dieter Skiba väljer att sammanfatta Operation Norrsken.

– Inom underrättelsevärlden gäller det att lära känna sin fiende väl och även ha förmågan att lära sig av dennes metoder.

Läs mer: ”Skenmanövrer – Torbjörn Elenskys recension av Christoph Anderssons Operation Norrsken.

Read Full Post »

IMAGE | Så landade hon då äntligen. Tillbaka i Sverige för att krishantera. Men det gick lite si och så för Annie Lööf.

SVTs Aktuellt den 10 januari 2013

Först tvingas hon göra en ”pudel” efter att inte talat klartext om att hon som viceordförande i CUF var för månggifte. Ingen bra början.

Senare i SVT:s Aktuellt skyllde hon detta på att hon då var så ung. Klassiskt.

Låt mig säga att jag har varit väldigt otydlig. Jag var väldigt ung när jag sade detta och har ändrat mig efter detta uttalanden för många år sedan. Jag är emot månggifte.

Men den som någon gång lyssnat på en ungdomsförbundare (oavsett parti) vet att de snarare utmärks av att vara extremt lillegamla. (Att lyssna på exempelvis Carl Bildt då och nu får en lätt att tro att tiden stått still.)

Det hela borde med andra ord kunnat hanteras lite bättre.

Varför inte bara flagga upp att man under det inplanerade partistyrelsemötet nu i januari kommer att revidera idéprogramgruppens förslag?

Hela poängen med att avbryta partiledarens semester i Thailand var ju för att hon skulle kunna ta kommandot!

Men istället sänder Lööf dubbla budskap i en snabbt hopsnickrad debattartikel i Dagens Nyheter.

Här skriver Lööf att hon kommer att agera via partistyrelsen innan extrastämman i mars. Eller så antyder Lööf det diametralt motsatta. Döm själva:

De närmaste veckorna kommer Centerpartiets partistyrelse under min ledning att diskutera förslaget så att det är redo att behandlas av vår extrastämma.

Vårt parti är en folkrörelse, där jag inte vill att partiledaren ska diktera ändringar i idéprogramgruppens förslag, Sådana fattas gemensamt av de förtroendevalda. Jag vill att medlemmarnas åsikter ska väga tungt. Min önskan var att över huvud taget inte behöva gå in på ett tidigt stadium och styra diskussionen.

Oavsett vilket kvarstår huvudfrågan: Hur kunde Centerpartiet – ett parti med etthundra års politisk erfarenhet – hamna i en sådan ideologisk soppa?

1) Det grundläggande problemet är att man alltid varit ett parti utan ideologi. Vilket man också varit stolt över.

Partiets historiska existensberättigande har varit att slå vakt om böndernas och jordbrukets intressen. Men när samhället alltmer industrialiserades minskade också denna grupps politiska och ekonomiska inflytande alltmer.

Idag kallar man sin ideologi för ”ekohumanism”. Vilket är ett halvlyckat försök att råda bot på den ideologiska vilsenheten.

2) Betydelsen av en väl definierad ideologi kan inte nog betonas. En ideologi är både ett partis själ och dess ryggrad.

En politiker som kan sin ideologi hamnar ofta rätt även i sakfrågor som han eller hon inte helt behärskar i detalj.  Med ideologin hamnar man (oftast) rätt, utan kan man hamna var som helst åsiktsmässigt.

Det är just det som hänt med Centerpartiet. Ett parti som saknar ideologi saknar i princip riktlinjer för politiken i vardagen.

Det är viktigt att komma ihåg att programgruppens medlemmar visste vad man gjorde när man skrev ihop texten.

Det är inga duvungar som, med Per Ankersjö i spetsen, fick uppdraget att utveckla idéprogrammet.

Och rent ideologiskt är det svårt att se att innehållet inte speglar just de åsikter som Annie Lööf själv omhuldade innan hon blev partiledare.

3) Och utan en tydlig ideologi som styr upp verksamheten blir ett parti mer mottagligt för politisk påverkan utifrån.

Vad som hänt nu är vad som sker när man inte visar respekt för den folkrörelse som Centern är. Jag har tidigare uttryckt min kritik mot ordföranden i idégruppen, Per Ankersjö, som jag följt under många år. Det finns ett Timbroproblem där personer infiltrerat och fört fram Timbros åsikter inom Centern, och det finns ett inbyggt storstadsproblem inom partiet.

Så skriver Olof Johansson, f.d. partiledare, i ett väl tajmat debattinlägg på SVT:s debattsida.

Men ”infiltrering” är överdrivet. Nyliberalerna har aldrig försökt dölja sina åsikter. Tvärt om.

Men Johansson har rätt i att deras förslag fundamentalt skulle förändrat partiet från grunden. Programgruppen skulle i realiteten ha lyckats skapa ett helt nytt politiskt parti om man lyckats få igenom sitt förslag som det ser ut idag.

En som förstått sprängkraften i den nyliberala ideologin är Kerstin Lundgren som är partiets utrikespolitiska talesperson.

För min del handlar det då inte om att stryka eller behålla ett antal ord som varit aktuella i debatten som månggifte, plattare skatt, lärplikt eller fri invandring. De utgör bara toppen på ett isberg. För mig handlar det om den helhet som delarna skapar, om drömmen om det framtida samhället. Jag frågar mig om det blir ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle? Mitt svar i dag är tyvärr nej.

[…]

För mig blir det nu helt avgörande om Centerpartiet med frihetsbegreppet som bålverk vill omforma Sverige till ett mer socialdarwinistiskt samhälle med maximal frihet för marknaden eller om vi ser att uppdraget är grönt, frihetligt och solidariskt.   

Libertarianismen, eller nyliberalismen, har inte så mycket med vare sig liberalism eller konservatism att göra. Nyliberalismen är en revolutionär rörelse som med fredliga medel vill förändra hela samhället i grunden.

Read Full Post »

VECKANS AFFÄRER har titta på politisk lobbyism. Bland annat talar Carl Fredrik Sammeli på Prime PR ut om Primegateaffären.

Primes konsult Niklas Nordström, en av topparna inom Socialdemokraterna, försökte vrida partiets eftervalsdebatt i en mer tillväxtvänlig riktning.

För det fick Prime PR fyra miljoner kronor av Svenskt Näringsliv. Samtidigt tog Nordström tydligen betalt av partiet för att hålla föredrag för partiets kriskommission.

[T]ycker du att Niklas Nordström gjort något fel?

Nej, det är en missuppfattning att Niklas har sålt sina åsikter, eller att någon ens velat köpa dem. Vi agerar inte som jurister och amerikanska lobbyister ofta gör, det vill säga att de för uppdragsgivares talan. Det betyder att när Niklas i artiklar och dylikt talar i eget namn representerar han bara sig själv. Som pr-konsulter har vi inte någon talesmannaroll. Vi agerar istället som rådgivare, precis som exempelvis managementkonsulter.

Detta är naturligtvis hårklyverier.

1) Svenskt Näringsliv har betalat för att Prime PR skall påverka Socialdemokraterna i tillväxtvänlig riktning. (Att Prime sedan föredrar att benämna det ”rådgivning” må vara hänt.)

2) Socialdemokraten Nordström jobbar som konsult för Prime PR.

3) Om Nordström då agerar i linje med det uppdrag som Prime PR har från Svenskt Näringsliv har han också ”sålt sina åsikter”. Han är ”köpt” av Svenskt Näringsliv. Och som konsult är det hans jobb att ”påverka” åt klienterna.

Om hans åsikter sedan råkar sammanfalla med Svenskt Näringslivs ståndpunkter eller inte är helt ointressant. (Dessutom är det omöjligt att bevisa vilka åsikter han haft före respektive efter uppdraget.)

Att vara konsult är just att hyra ut sina ”åsikter”, att ”sälja” sina tjänster. Det är vad konsulter gör. Att man sedan kallar sig rådgivare handlar mer om spin.

Om Prime och Nordström verkligen tyckte det var centralt att det inte skulle falla någon skugga på honom eller företaget borde man aldrig ha accepterat uppdraget från Svenskt Näringsliv. Alternativt låtit Nordström få gå innan man accepterade uppdraget.

Läs mer: Intervju och artikel om Prime PR och Carl Fredrik Sammeli. Krönika om politisk lobbyism.

Read Full Post »

LOBBYISM: Aftonbladet har rapporterat om hur PR-byrån Prime har genomfört en påverkanskampanj på uppdrag av Svenskt Näringsliv.

Målet har varit att driva Socialdemokraternas politik i en mer tillväxtvänlig riktning.

En av deras PR-konsulter är Niklas Nordström (S) har varit aktiv i många diskussioner om partiets framtid.

Nu går Nordström ut i Aftonbladet och förklarar att det inte går ”att köpa vad jag ska tycka och säga”.

Det är naturligtvis hårklyverier.

Nordström erkänner att han är anställd som PR-konsult för att ”påverka händelser”. Med andra ord får han sin lön – eller om man så vill ”är köpt” – just för att påverka Socialdemokraternas politik i en viss riktning.

Nordström är till salu. Som konsult är det nämligen hans jobb att vara till salu.

Om sedan Nordströms råkar ha samma åsikter som klienterna som anlitar Prime är helt ointressant.

Bara Nordström vet vad som är sant. Nordström hoppas nu att alla skall lita på att han inte skulle göra något oetiskt.

Och alla vet väl att man alltid till 110 procent kan lita på vad en politiker eller PR-konsult säger!?

Read Full Post »

INFLYTANDE: Den finansiella sektorn i USA spenderade 475 miljoner dollar på att påverka politiker under senaste valperioden 2008.

20 år tidigare var summan 60 miljoner.

Siffrorna för försvarsindustrin var 24 miljoner dollar. Hälso- och sjukvårdsindustrin satsade 167 miljoner dollar. För jordbrukssektorn var siffran 65 miljoner.

Pengarna gick till enskilda politiker och organisationer bildade för att stödja en viss lagstiftning, enskilda sakfrågor eller politiska kampanjer (Political Action Committee).

Kevin Drum, som bloggar för Mother Jones, skriver att detta inflytande bidrog starkt till att finanskrisen blev så omfattande.

[F]or three decades [finacial lobby] had us convinced that the success of the financial sector should be measured not by how well it provides financial services to actual consumers and corporations, but by how effectively financial firms make money for themselves. It sounds crazy when you put it that way, but stripped to its bones, that’s what they pulled off. […]

Now if the aerospace lobby had told us after the 1986 Challenger disaster that the key to better performance was to turbocharge the engines and quit performing preflight inspections, everyone would have agreed that they were crazy. Yet that’s essentially what the finance lobby has done over the past decade, and in some weird way we were too mesmerized to recognize it. Within months of a near catastrophe caused by one of the industry’s brightest stars, the lobbyists were busily making certain that it would happen again—and that when it did happen, it would be bigger and more disastrous than ever. […]

It was, depending on your perspective, either a vicious circle or a virtuous one. Deregulation produced vast profits, and those profits in turn provided the money to lobby for further deregulation. It was this ocean of money that allowed the financial industry to spend nearly $500 million on political contributions in just a single election cycle, and it was those contributions that helped keep so many flagrantly abusive—but profitable—practices alive and well. […]

Unlike most industries, which everyone recognizes are merely lobbying in their own self-interest, the finance industry successfully convinced everyone that deregulating finance was not only safe, but self-evidently good for the entire economy, Wall Street and Main Street alike. It’s what Simon Johnson, an MIT economics professor and former chief economist for the IMF, calls ”intellectual capture.” Considering what’s happened over the past couple of years, we might better call it Stockholm syndrome. […]

By October 2008, even former Fed chairman Alan Greenspan, one of the country’s biggest cheerleaders for self-regulation, was admitting the obvious: There was a ”flaw” in the free-market worldview. ”Those of us who have looked to the self-interest of lending institutions to protect shareholder’s equity, myself especially, are in a state of shocked disbelief,” he said […]

Read Full Post »

OPINIONSBILDNING: Den fackliga tidningen ST Press har gjort en uppskattning av alla myndigheters kostnader för deras medverkan under Almedalsveckan. Summan landar på mellan 20 och 30 miljoner kronor.

Cirka 40 myndigheter närvarar under Almedalsveckan. Själv tycker man att man ”informerar”. Detta är naturligtvis bara en finare omskrivning för lobbyism och påverkanskampanjer.

Och en del av denna lobbyism riktar sig mot den egna uppdragsgivaren. Vilket är något som Sida också erkänner öppet.

”Vi har ett uppdrag från regeringen att informera om vår verksamhet. Det gör vi inte genom helsidesannonser utan, som i Almedalen, genom intressanta seminarier. Där når vi både beslutsfattare och medier på samma gång”, säger Margareta Wennlund, projektledare på Sida.

Ett problem med denna argumentering är naturligtvis att man inte når media under Almedalsveckan eftersom de flesta aktörer drunknar i den stora mängden arrangemang.

Ville man verkligen nå media borde man ha valt vilken annan tid som helst utom Almdalsveckan.

Enligt ST Press är det i år 1395 olika arrangemang som vill ha uppmärksamhet. Och 154 av dessa kommer att vara anordnade av statliga eller kommunala arrangörer.

Och varför man måste nå beslutsfattare när man är myndigheter är också i sig lite märkligt.

I Svenska Dagbladet har statsvetaren Svend Dahl och Maria Rankka, vd på Timbro, skrivit om problemet;

Tilltron skadas till statens neutralitet när myndigheter genom sin opinionsbildning tar ställning i politiska frågor eller ifråga om våra livsstilsval, som exempelvis hur vi åker på semester.

Effekten blir att tonvikten i debatten på vissa områden flyttas från partier, intresseorganisationer och enskilda debattörer till myndighetsföreträdare.

Resultatet blir att den demokratiskt-parlamentariska styrkedjan går baklänges. Politikernas uppgift förskjuts från att instruera myndigheterna om vilken politik som ska genomföras till att förankra den politik myndigheterna formulerat hos väljarna.

”Det är svårt att se annat än att de är där [i Almedalen] för att påverka politikerna. I Almedalen når man inte allmänheten, utan den politiska eliten. Då måste man diskutera om det är förenligt med rollen som sakliga och opartiska utförare”, fortsätter Svend Dahl i ST Press.

Statliga tjänstemän som lobbyister med andra ord. Gränsen mellan information och påverkan riskerar att bli alltmer otydlig.

”Problemet är att de då ger en utmärkt illustration till hur de allt mer tar sig rollen av intresseorganisationer för sin egen sak.”

Läs: Svend Dahls rapport Deklarationsinformation och resereklam.

Övrigt: De statliga aktörerna i Almedalen är enligt ST Press följande; Sida, Försvarsmakten, Socialstyrelsen, Högskolan på Gotland, Riksutställningar, Kriminalvården, Myndigheten för yrkeshögskolan, Formas, FAS, Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Nationella sekretariatet för genusforskning, Delegationen för jämställdhet i högskolan, Delegationen för jämställdhet i skolan, Stockholms universitet, Linnéuniversitet, Statens folkhälsoinstitut, Folke Bernadotteakademin, Kulturrådet, NSU (Nämnden för Sverigefrämjande i Utlandet), Tillväxtverket, Integrations- och jämställdhetsdepartementet, Energimarknadsinspektionen, Arbetsförmedlingen, Uppsala universitet, Statens institutionsstyrelse, Swedac – Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, Brottsoffermyndigheten, DEJA – Delegationen för jämställdhet i skolan, Invest Sweden, Bolagsverket, Skatteverket, Sjöfartsverket, Diskrimineringsombudsmannen, DO, SCB, Jordbruksverket, CSN, Livsmedelsverket, Rikspolisen.

Read Full Post »

wash38_smallINFLYTANDE: Ken Silverstein, Washington redaktör för Harper´s Magazine, har nyligen utkommit med boken Turkmeniscam: How Washington Lobbyists Fought to Flack for a Stalinist Dictatorship.

I boken (en första version publicerades i tidskriften Harper´s) beskriver Silverstein hur han kontaktade en rad lobbyfirmer i Washington DC för att se om man ville jobba för stalinistdiktaturen Turkmenistan.

Silverstein låtsades representera en fiktiv London baserad investeringsgrupp med intressen i landet. Det visade sig inte vara speciellt svårt att få lobbyisterna att nappa på förslaget att förbättra diktaturens image och inflytande i USA.

Bland annat lobbyistfirmorna APCO och Cassidy & Associates visade stort intresse.

[E]ven the best-endowed regimes need help navigating the shoals of Washington and it is their great fortune that, for the right price, countless lobbyists are willing to steer even the foulest of ships.

Enligt Silverstein har amerikanska lobbyister arbetat för diktaturer åtminstone sedan 30-talet när PR experten Ivy Lee – via en firman German Dye Trust – hade kontrakt med nazistregimen i Berlin.

Bara för att nämna några få andra har Jefferson Waterman International jobbat för regimen i Burma och Black, Manafort, Stone & Kelly hade på sin tid kontrakt med motståndsledaren Jonas Savimbi i Angola. Patton Boggs har jobbat för Kamerun och Carmen Group för Kazakstan osv. osv. (Kuriosa: Patton Boggs har även representerat Sverige.)

Även andra har använt sig av Wallraffande för att kunna skriva om lobbyfirmornas arbete för olika diktaturer. The Sunday Time gjorde nyligen detsamma med Stephen Payne, en lobbyist som tidigare jobbade för Bush administrationen.

En reporter på tidningen låtsades representera Kurdistans expresident och Payne föreslog bland annat;

Well, why don´t you make a donation to the Bush Library?

Enligt Silverstein är klimatet i maktens Washington DC helt annorlunda än i övriga delar av landet;

If you went to a cocktail party in many parts of the country and you talked about representing the government of Turkmenistan – ‘Yeah, well, this is what I do for a living. I get up in the morning, go to work and lobby for dictators’ – most people would find that that morally repugnant. But in Washington you talk about it without fear of embarrassment.

Read Full Post »