Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Paul Lay’

VAL 2015 | I en intervju med BBC:s Andrew Marr lyckades David Cameron på ett mycket kraftfullt sätt förklara faran med SNP. När han fick tala till punkt vill säga.

Vad premiärministern sade var bland annat följande:

[T]his would be the first time in our history that a group of nationalists from one part of our country would be involved in altering the direction of the government of our country, and I think that is a frightening prospect, for people thinking in their own constituencies is that bypass going to be built, will my hospital get the money it needs? Frankly, this is a group of people that wouldn’t care about what happened in the rest of the country. The rest of the United Kingdom, England, Wales, Northern Ireland, wouldn’t get a look in and that’s the prospect that we face if we don’t get the majority Conservative government that is in our reach.

[…]

[T]here is a fundamental difference when you have a group of nationalists that want to be involved in the government of a country which they don’t want to belong to. So you have to ask yourself, if you’re a voter in England or Wales or in Northern Ireland, would these people care at all about what happens in my life and my constituency?

[…]

They have every right as members of Parliament, but they do have a fundamentally different approach to any other Member of parliament, which is they don’t believe in the Westminster Parliament, they don’t believe in the United Kingdom, they wouldn’t be coming to Westminster to help our country; they’re coming to Westminster to break up our country and what Ed Miliband needs to do is rule out any sort arrangement because otherwise you’re not only putting not only about the money…

Valet har utvecklats till det mest svårbedömda på många år. En anledning är att det inte längre bara handlar om de stora giganterna Conservative Party och Labour.

I år kommer även valresultatet för UKIP och SNP avgöra vem som som får bilda regering. Om det sedan dessutom måste till en ny koalitionsregering blir läget än mer komplicerat.

Nigel Farages möjligheter att locka väljare från de konservativa kan bli avgörande för om Cameron kommer att kunna få ihop nog med mandat för en majoritetsregering. En nästintill omöjlig uppgift även utan hotet från UKIP.

Samtidigt ser det ut som om separatistiska Scottish National Party skulle kunna utplåna Labour i Skottland.

Hur har det blivit så här? Tittar man historiskt har de två stora partierna bara sig själva att skylla sig själva.

I februarinumret av History Today skriver dess redaktör, Paul Lay, om hur partiet straffade ut sig i Skottland under Margaret Thatchers tid.

[F]or most Britons, the swinging sixties only got going in the 1979s and 1980s; Thatcherism was as much a democratization of the permissiveness and self-love of 1960s elites as it was an attempt to turn back the clocks. It is hardly surprising, therefore, that a more cautious, less individualistic Scotland turned its back on a Conservative party that appeared to want to conserve little.

När Labour inte längre behövde konkurrera med de konservativa i norr blev man lata och självbelåtna.

Fraser Nelson, chefredaktör The Spectator, skriver i Axess:

Först kom 1997 års konservativa kollaps i Skottland, som verkade vidarebefordra hegemonin till Labour. Efter tio år av vunna val utan kamp blev Labour lata. Partiapparaten började gynna sina egna pampar; före detta chaufförer och portföljbärare ärvde säkra mandat. När Donald Dewar, Skottlands före detta försteminister, avled ställde hans före detta kontorschef upp i hans ställe. Labour kunde ha letat efter framtida begåvningar: istället ville man ha lydiga jasägare som garanterat skulle rösta rätt.

I stora delar av Skottland vägde man hellre än räknade Labours röster – partiet brydde sig inte om att värva röster, eller registrera väljare, eller ta hand om lokala partiföreträdare. Skotska Labours strategi gick ut på att säga ”vi hatar de konservativa” – och det fungerade under 1990-talet. Budskapet började bli lite väl lätt att genomskåda under 00-talet. Efter 2010 har det fullkomligt förlorat sin dragningskraft: skottarna slutade att uppfatta konservatismen som ett enda ont. Att rösta på de konservativa ses numera som en harmlös perversion, ungefär som transvestism eller cricket. Att hata de konservativa räckte inte för att bära upp Labour. Men detta blev inte uppenbart förrän under valkampanjen inför folkomröstningen, då en stor del av skotska Labours väljare gick över till jasidan, lockade av det kraftfulla och effektiva budskapet från nationalisterna.

Dessa avhopp i parti och minut från skotska Labour till SNP:s famn är sannerligen egendomliga – separatisterna fantiserar fortfarande om att styra tillsammans med Labour i en koalition. Deras företrädare talar nu om ”chansen att återställa den allmänna hälso- och sjukvården i England till vad den en gång var” – med andra ord, en återställare av de marknadsinriktade reformerna under Tony Blairs år. Det är åtminstone teorin. Men den allians som SNP behöver nu är mellan Nicola Sturgeon, dess nya ledare, och David Cameron. Hon har uteslutit en koalition med de svekfulla konservativa, men ändå behöver hon honom mer än någon annan politiker i Storbritannien. Om hon får välja vem hon skulle installera i Downing Street i maj så skulle hon välja honom.

Så där har vi det. De två statsbärande partierna i Storbritannien har med en kombination av likgiltighet och självgodhet gjort sig mer eller mindre omöjliga i Skottland.

Inte konstigt att valet ser ut att bli en rysare.

Read Full Post »