Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Partiledardebatt’

DEMOKRATI | Finns det några bra argument för varför man borde säga nej till partiledardebatterna på tv?

Första tv-debatten i UK 2010

Inför förra valet kunde man i Storbritannien se landets första direktsända tv-debatt mellan partiledarna.

Charles Moore, kolumnist på The Spectator, är rädd att detta har öppnat upp dammluckorna. Vågar något parti längre säga nej till tv-debatterna?

Why do I so strongly not want there to be televised debates between the party leaders at the next election? I tell myself it is because these debates are so boring, or because they confuse our parliamentary system with a presidential one, or because they favour whichever party has the fewest responsibilities. But really these are secondary, concocted reasons. The truth is I dislike the claim by television executives that putting politicians on the telly is ‘the people’s right’. It is self-serving. What these executives want is even more power to make or break elections. Television destroyed Parliament by winning the right to televise it (a destruction which, interestingly, did not happen when it was broadcast only on radio). Do not let it destroy elections as well. David Cameron disastrously agreed to a three-way debate last time. He must wriggle out next year.

Om man skall försöka tolka Moore så handlar det om att partiledardebatter riskerar urholka parlamentets (eller riksdagens) autonomi.

Partiledardebatterna ger media en makt som inte tillhör dem. Media skall rapportera, granska och analysera. Det är inte medias roll att sätta den politiska agendan. Det är en roll som tillhör de folkvalda.

Debatterna urholkar den parlamentariska demokratin till förmån för ett ”president” liknande system där enskilda personer, d.v.s. partiledarna, står i fokus medan parlamentet hamnar i skymundan.

Att media och partierna lever i symbios är ingen hemlighet. Men kanske har media fått alltför stor makt att bestämma när, var och hur partierna skall debattera.

Får media också möjlighet att bestämma vad som skall debatteras handlar det inte längre om ett ömsesidigt förhållande utan om att media driver partierna framför sig.

Bild: Ken McKay/AP

Read Full Post »

PARTIKULTUR | Partiledardebatten visade att Håkan Juholts största problem inte är regeringen utan det egna partiet. Och Håkan Juholt själv.

På rekordtid har Juholt lyckats med konststycket att återigen fronta i medias granskning av partiets kaotiska budgetprocess, anklagas för att ljuga om regeringens samarbete med Sverigedemokraterna och hamna i ett inbördeskrig med S-kvinnor.

Det har nu gått så långt att det är politiska motståndare utanför partiet som står för Juholts effektivaste försvar.

Det är Urban Ahlin (S), partiets utrikespolitiske talesperson, som har anklagats för sexuellt trakasserier. Ahlin har nu utsetts till gruppsekreterare i riksdagen och biträdande partisekreterare trots protesterna.

”Som företrädare för S-kvinnor skulle jag gärna se att vi inte utsåg en biträdande partisekreterare som har den här typen av problem i bagaget. Jag tycker det är olyckligt att det finns den typen av diskussion kring en ledare i Socialdemokraterna som är ett feministiskt parti”, säger Lena Sommestad, ordförande för S-kvinnorna, till Dagens Nyheter.

Efter en sådan kanonad hade man förväntat sig ett kaftfullt stöd från kretsen kring Juholt. Men icke.

Istället är det den konservativa (eller ”moderata” som föredrar kalla sig) Smålandsposten som förser Juholt med de mer robusta argumenten.

I en ledare skriver Marcus Svensson:

I ett rättssamhälle är man oskyldig till motsatsen bevisats och inte tvärtom skyldig till motsatsen bevisats. Ändå är det i den senare kategorin Urban Ahlin placerats av medier och debattörer. Och nu använder S-kvinnornas ordförande Lena Sommestad dessa lösa anklagelser som argument […]

Statsvetaren Ulf Bjereld anser att S-kvinnornas kritik urholkar Ahlins auktoritet. Helt klart är att det påverkar honom negativt. Men blickarna bör inte främst riktas mot Ahlin utan mot Lena Sommestad. Ändå sedan det stod klart att hon inte var aktuell som efterträdare till Mona Sahlin som partiledare har hon ägnat stor möda åt att kritisera sitt eget parti. Ahlin har nog mindre med saken att göra än chansen att sätta käppar i hjulet för Håkan Juholt […]

Själv lyckades Juholt bara hänvisa till sin företrädare när han skulle ta Ahlin i försvar. Knappast det bästa om man vill framstå som en stark ledare.

Urban Ahlin är i dag Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson. Urban Ahlin är den person som Mona Sahlin var beredd att göra till socialdemokratisk utrikesminister. Det säger allt om hans kvaliteter.

I realiteten säger det ingenting överhuvudtaget.

Att vara talesperson behöver inte nödvändigtvis vara den bästa meriten för en gruppsekreterare eller biträdande partisekreterare. Men något måste Juholt säga när ingen annan gör det.

Read Full Post »

DET börjar bli lite svårt att hänga med i alla turer kring Håkan Juholt. Det känns som om det är något nytt nästan varje dag.

På bara kort tid har följande hänt:

1) Skolverket kritiserar Juholt för att han påstår att skolsegregationen är större i Sverige än i USA.

Och genast skulle Juholt försöka få det att framstå som om han tidigare inte sagt vad han sagt. Och om han hade sagt något felaktigt tidigare så var det inte så farligt eftersom han är politiker.

”Jag är väldigt ideologiskt övertygad. Det finns de som tror att politik är att vara en kamrer, att läsa innantill, i alla sammanhang, ur en utredning. Politiken handlar faktiskt också om att lyfta fram konfliktfrågorna och vara ideologiskt.”

Att ”läsa innantill” är tydligen inte så viktigt för Juholt! En minst sagt originell syn på politiken och partiledarskapet.

2) Partistyrelseledamoten Anders Johansson (S) sågade Juholt i en SMS-attack.

Johansson var minst sagt missnöjd med Juholts insats under Ekots lördagsintervju. (I ärlighetens namn skall sägas att få personer klarar en intervju med Tomas Ramberg helt oskadda.)

3) Stort missnöje bland tjänstemännen på riksdagskansliet.

Det talas t.o.m. om krismöte eftersom tjänstemännen känner att man fått klä skott för Juholts misstag.

Det intressanta här är inte problemet i sig. Det intressanta är att det händer just i Socialdemokraterna. Och att det händer nu.

Denna typen av händelser tenderar att dyka upp när ett parti befinner sig i kris.

4) Sedan var det Juholts erkännande att han har jobbat svart.

Under sin tid som journalist på Östra Småland sålde han bilder svart som tillhörde tidningen.

Kanske inte den bästa merit man kan ha när man är partiledare för Socialdemokraterna.

Förutom dessa nya Juholt-historier tenderar de gamla att hänga kvar bra länge. Ofta p.g.a. Juholt själv.

Han fixering vid SVT:s upplägg vid partiledardebatterna är ett exempel.

Nu senast i en intervju med Niklas Svensson i Expressen:

Finns det eller finns det inte någon uppgörelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om hur ni ska hantera partiledardebatter i SVT?

– Jag har lyssnat in väldigt noga Miljöpartiets och Vänsterpartiets starka kritik mot att vi presenterades som ett gemensamt block med Sverigedemokraterna, och jag har dragit slutsatsen att så ska vi inte presenteras framöver. Det handlar inte om att styra innehållet i några tv-program.

Men finns det en uppgörelse?

– På vilket sätt vi för en dialog det håller vi oss emellan, men jag har mycket noga lyssnat in deras kritik som jag delar.

Men det är väl enkelt, du har sagt att det finns en uppgörelse – de har sagt att det finns ingen?

– Jag har lyssnat in väldigt noga…

Minsta gemensamma nämnare i alla dessa historier är Håkan Juholt.

Han tenderar att antingen prata för lite eller för mycket. Alltid öppnar han upp för en ny medial vinkling. Aldrig lyckas han döda en story fullt ut.  

Hade Juholt haft samma förmåga att generera intresse för politiken skulle partiets opinionssiffror se betydligt bättre ut.

Read Full Post »

HÅKAN JUHOLT har meddelat att han tänker fortsätta bojkotta SVT:s partiledardebatter om partiet placeras på samma sida i studion som Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiets partledarkandidater har erkänt att det var ett misstag att utebli från SVT:s Agenda i oktober.

”Det var inte bra att helt och hållet lämna walk over. Det såg illa ut”, enligt Rossana Dinamarca.

Det finns mycket att kritisera medierna för när det gäller deras politiska bevakning. Journalister och programledares oförmåga att vara pålästa vid intervjuer och utfrågningar är bara ett exempel.

Men att hänga upp sig på placeringen i studion hör knappast till de mer seriösa invändningarna.

Så varför fortsätter Juholt att insistera på något så irrelevant? Endast Juholt vet det riktiga svaret. Men här är fem möjliga:

1) Han tror verkligen att placeringen har betydelse.

Hela Juholts argumentering bygger på att Socialdemokraterna riskerar att sammanblandas med Sverigedemokraterna. Och att tittarna därmed kan få en felaktig bild av att det finns en enad opposition där Sverigedemokraterna ingår.

Hela argumenteringen faller på sin egen orimlighet.

Om något har varit en följetong i media så är det hur illa omtyckt Sverigedemokraterna är hos övriga partier. Och Sverigedemokraterna har inte gjort någon hemlighet av sina åsikter om Socialdemokraterna.

Någon sammanblandning kommer aldrig att ske i väljarnas medvetande. Väljarna är inte dumma.

2) Juholt vill statuera exempel.

Det är inte osannolikt att SVT skulle ha bytt koncept även om Juholt (och Vänsterpartiet) inte hade beklagat sig.

TV jobbar kontinuerligt med att försöka göra sina program visuellt intressanta. Dessutom avskyr TV att upprepa sig.

Det paradoxala är att Juholts attacker har gjort det mindre sannolikt att man kommer att gå Socialdemokraterna till mötes. Nu vill SVT säkert inte framstå som om man backar p.g.a. politiska påtryckningar.

Men om SVT trots detta ändrar sig kommer Juholt garanterat att få se löpsedeln: ”Juholts krav fick SVT att backa”.

3) Han vill flytta fokus bort ifrån det egna partiets problem.

Första bojkotten kom mitt under första Juholt-skandalen.

Prioriteringen då borde då rimligtvis ha varit att ta debatten för att skapa mer medieutrymme för partiets politik och mindre åt skandalen.

Partiet har idag betydligt större problem är kommande partiledardebatterna. Juholt strular medan Rom brinner!

4) Han vill svetsa samman ”rörelsen” efter Juholt-skandalerna.

Att kritisera media för att gynna andra partier är lite av en folksport inom alla partier. Knappast unikt för Socialdemokraterna.

Men även om det kan ge tillfälliga pluspoäng internt är det knappast något som lyfter partiet i opinionsundersökningar.

5) Ren och skär tjurskallighet.

Kanske är det helt enkelt så att Juholt inte vill ge med sig.

Även medan bevakningen av skandalen var som intensivast fanns det en tendens hos Juholt att bara vilja göra en halv pudel.

Så sent som i måndags lätt det så här på frågan om varför Socialdemokraterna har så låga förtroendesiffror:

Det beror på skriverierna kring mig. Det beror på mina tillkortakommanden där jag hade gjort fel bland annat på två av 750 reseräkningar. Och det finns ett antal fel som begåtts men framförallt var det en cirkulation av uppgifter, lögner, rykten och spekulationer som tog alldeles enorma proportioner och det där kommer ta tid att återvinna förtroendet.

Så svaret på frågan varför Juholt insisterar på att fortsätta denna meningslösa strid är antagligen en kombination av prestige och insikten om att han inte har råd med fler fel.

Att erkänna att det var fel riskerar lätt att bli ännu ett exempel på hans dåliga omdöme. Att han agerar innan han tänker. Att han inte riktigt förstår konsekvenserna av sina egna handlingar.

Read Full Post »

HÅKAN JUHOLT gick på offensiven under dagens partiledardebatt i riksdagen. Juholt lyckades t.o.m. skaka liv i den annars så loja Fredrik Reinfeldt.

Reinfeldts smått hysteriska utfall vid ett tillfälle var klart okarakteristiskt för statsministern. Juholt behöll däremot lugnet genom hela debatten.

Juholt har uppenbart insett att attack är bästa försvar.

Insatsen fick säkert många socialdemokrater att tro på ett liv även efter Juholt-affären. Chanserna har åtminstone ökat att han nu kan hänga kvar som partiledare.

Den andra goda nyheten för Juholt var när hans advokat Hans Strandberg kunde informera om att han inte har funnit vare sig några nedskrivna regler eller någon praxis som styr hur hyran skall ersättas om en riksdagsledamot delar sin bostad med någon annan.

Detta må vara en juridisk teknikalitet som inte befriar Juholt från det moraliska ansvaret, men det är betydligt bättre än att bara bli friad därför att ingen kan bevisa uppsåtligt försök till vilseledning.

Finns det inga regler blir det lättare för Juholt att möta väljare och upprepa att han hela tiden har trott att han redovisade korrekt.

Vad som inte försvinner är det kaos och missämja som Juholt har skapat inom Socialdemokraterna. Och det handlar inte bara om skandalen kring hyresersättningen.

Först var det den taffliga hanteringen av skuggbudgeten. Sedan kom sveket mot Morgan Johansson, partiets talesman i rättspolitiska frågor.

När llmar Reepalu (S), kommunstyrelsens ordförande i Malmö, föreslog temporärt medborgarskap stödde Johansson förslaget efter att först ha kollat med Juholt.

När det sedan började blåsa om öronen och kritiken mot förslaget tilltog satte Juholt kniven i ryggen på Johansson.

Så även om Juholt ser ut att kunna hänga med ett bra tag till har han också skapat en riktig surdeg inom partiet.

Hans ledarstil är inte den mest populära. Det är inte otänkbart att det nu vässas lite knivar lite varstans inom partiet.

Och det är inte det bästa för ett parti som istället borde fokusera på samordning. Skall man lyckas ta sig ur sin politiska passivitet kan man inte lägga grunden för ännu ett inbördeskrig.

Read Full Post »

DEBATT: Det blev extremt jämt mellan Fredrik Reinfeldt (M) och Mona Sahlin (S) i kvällens partiledardebatt i SVT.

Men det blev en debatt utan några nya politiska nyheter. Inget annat var att vänta. Så här långt in i valrörelsen handlade det mer om att trumma in respektive partis budskap än att lansera nya förslag.

Om något var Sahlin mer på offensiven medan Reinfeldt var mer återhållsam. Båda levde upp till bilden av sig själva och som för länge sedan har satt sig i väljarnas medvetande.

Sahlin var i betydligt större behov av att vinna med tanke på den senaste tidens opinionsundersökningar – nu senast Sifo – som pekar på tydligt övertag för Alliansen.

En oavgjord match blir därför detsamma som en seger för Reinfeldt. Det enda Reinfeldt behövde lyckas med var att inte göra bort sig.

Sahlin däremot var tvungen att ta hem en rejäl seger. Och detta lyckades inte Sahlin med.

Read Full Post »

DEBATT: Inför ett val blir det extra viktigt för de politiska partierna att dra upp de strategiska skiljelinjerna. Ett sätt är att bestämma sig för vilja budskap som konsekvent skall pumpas ut om den egna politiken och om motståndarna.

Därför är det inte överraskande att Mona Sahlin (S) i riksdagens partiledardebatt markerade att Regeringen ökade ”klyftorna” i landet. Ett ord vi kommer att höra mycket av framöver.

En fördel med detta begrepp är att socialdemokratiska väljare känner igen sig i retoriken. Socialdemokraterna har av tradition haft hög trovärdighet i väljarkåren när det gäller att bekämpa klyftorna i samhället.

Fredrik Reinfeldt (M) markerade å sin sida att det inte finns något enhetligt alternativ till regeringspolitiken hos de rödgröna partierna. De Rödgröna är splittrade och deras politik riskerar stabiliteten i de offentliga finanserna genom äventyrliga utgiftslöften. Bidragspolitik står mot regeringens jobbpolitik.

Detta sätt att argumentera har även en subtil underton. Alla som minns Mona Sahlin och Tobleroneskandalen kan lätt komma att sätta ett likhetstecken mellan Sahlins personliga tillkortakommande på det ekonomiska planet med den politik man nu står att leda i den rödgröna alliansen.

Å andra sidan kommer retoriken kring ökade klyftor i samhället att spä på bilden av att de ”nya” Moderaterna egentligen inte är något annat än ett illa dolt försök att dölja en tidigare misslyckad politik med ny retorik. Med andra ord vill Socialdemokraterna visa att de ”nya” Moderaterna är de samma som de ”gamla” Moderaterna. Högerspöket i ny skepnad.

Skiljelinjerna mellan bilden av ”slarviga” Mona Sahlin och bilden av den ”passiva” Fredrik Reinfeldt har även utnyttjats i tidigare debatter.  Låt se vilken bild som blir mest trovärdig hos väljarna inför valet. Kanske båda?

I så fall kommer valrörelsen att mer handla om att försöka mobilisera respektive kärnväljare snarare än att vinna nya väljare till respektive parti och block.

Se även: Nu börjar ordkriget mellan Reinfeldt och Sahlin och Det här sa de – egentligen (Aftonbladet den 20 januari 2010).

Read Full Post »

POLITIK: Årets första partiledardebatt vanns av Alliansregeringen enligt en läsarenkät i Aftonbladet.

När mer än 5000 läsare hade tyckt till om riksdagsdebatten rangordnades partiledarna enligt Aftonbladet på följande sätt

På första plats Fredrik Reinfeldt (M) med ett snittbetyg på +3,25. På andra plats kom Jan Björklund (FP) med snittet +3,0. Och på tredje plats Göran Hägglund (KD) med snittet +2,4.

Först på fjärde plats kom Mona Sahlin och Maud Olofsson med snittbetyget +2,1. Lars Ohly (V) hamnade sist med +1,8.

Linjen är tydlig: Alliansens ledare toppar betyglistan – de rödgröna trängs i bottenligan. Valårets första debattstrid är avgjort. Hetast i talarstolen var statsminister Fredik [sic] Reinfeldt, när Aftonbladets läsare får sätta betygen.

Att just läsarna på Aftonbladet utser de borgerliga partierna till segrare måste vara speciellt upplyftande för Regeringen. Inte minst för att Alliansen under den senaste tiden har drabbats av en rad negativa opinionsundersökningar.

Senast i raden var Novus januarimätning som visade att den rödgröna alliansen hamnar på 51,8 procent mot regeringspartierna som får 41,9 procent. En skillnad på 9,9 procent.

Read Full Post »

sahlin-bergstrom-reinfeldtDEBATT: I K-G Bergströms sista Rakt på med K-G Bergström fick politikens huvudkombattanter Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin möjlighet att återigen ta pulsen på varandra i en partiledardebatt.

Det är uppenbart att mest stod på spel för för Sahlin. För Reinfeldt räckte det med att se till att inte göra några grövre fel för att kunna leverera en acceptabel insats inför tv-tittarna.

Mona Sahlin däremot har en tung uppförsbacke efter mycket intern kritik och snabbt försämrade opinionssiffror. Speciellt hanteringen av alliansbyggandet med Vänsterpartiet har satt sina spår.

I partiledardebatten levererade Sahlin bättre mot Reinfeldt än vad tidigare har varit fallet. Men det var trots allt Reinfeldt som framstod som mest ”statsmannamässig”.

Mona Sahlin borde tänka på att hennes aggressivitet allt som oftast inte gör sig i tv-rutan. Speciellt inte i ett möte med en Reinfeldt som alltid verkar ha full kontroll på sina känslor och alltid framstår som lugnet personifierad.

Sahlins aggressivitet har alltid en underton av irritation över att motståndaren kan ha mage att inte hålla med om den socialdemokratiska problembilden. 

Det är knappast heller en framgångsrik väg att anklaga en politisk motståndare för att ljuga vilket skede i kvällens debatt. Detta går möjligtvis hem bland kärnväljare men knappast hos väljare som söker klargörande och vill höra argumenten.

Strategin från de två partiledarna var tydlig i tv-debatten.

Fredrik Reinfeldt ville sätta bilden av en statsminister som leder en regering som tar ansvar för landets ekonomi. Detta i kontrast till Mona Sahlin och de Rödgröna som hela tiden vill att staten skall spendera mer på alla utgiftsområden utan att tala om hur detta skall finansieras. Mona Sahlin vill ”frysa” dagens jobb men har ingen politik för hur man skall kunna skapa nya. 

”Vi driver en ansvarsfull ekonomisk politik medan Mona Sahlin är oansvarig med statens och skattebetalarnas medel”, skulle kunna vara en sammanfattning av Fredrik Reinfeldts inlägg.  

För Mona Sahlin var det viktigt att visa på att regeringen är passiv och har gjort alldeles för lite för att rädda de jobb som försvunnit – eller riskerar att försvinna – på grund av krisen. 

”Vi socialdemokrater vill att staten skall använda sina ekonomiska resurser i ett aktivt jobbskapande medan regeringen är oansvarig som sänker skatter vilket ger mindre kvar i statens skattekista”, är Mona Sahlins mantra för att måla upp en regering som är oansvarig i kristider.

Det borde vara en effektiv taktik för allianspartierna att tala om Mona Sahlin som ”slarvig” med statens medel med tanke på Sahlins tidigare slarv med statens kontokort.

Detta var trots allt en viktig anledning till att många inom Socialdemokraterna inte ville se Sahlin som partiledare.

Frågan är också om Mona Sahlins utbudspolitik är en speciellt effektiv strategi om partiet vill kunna återta positionen som Sveriges naturliga regeringsparti.

Risken är uppenbart att man riskerar att istället måla in sig i vänsterfållan om man framstår som mer allierad med Lars Ohlys ekonomiska politik än med Göran Perssons ordning-och-reda-i-statsfinanserna politik.

Sammafattningsvis kan sägas att Reinfeldt vann på sin statsmannamässiga framtoning och sitt budskap om att man är ansvarstagande och är försiktig med statens finanser och skattebetalarnas pengar. 

Mona Sahlin å sin sida gjorde bättre ifrån sig än i tidigare debatter med Fredrik Reinfeldt. Socialdemokraternas anhängare var säkert nöjda med hennes insats. Men trots detta framstår Sahlin fortfarande inte som självklar på statsminister posten som Reinfeldt.

Socialdemokraterna har fortfarande en lång väg kvar att vandra innan man kan gå i mål på valdagen 2010.

Read Full Post »