Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘partier’

STRATEGI | Har strategin att lägga sig i mitten nått vägs ände i politiken? Nya arga väljare sätter press på etablerade partier i både USA och Europa.

Cartoon by JeffParker

Runt om i både Europa och USA ser vi väljare som inte längre tycker sig se någon skillnad på partierna på höger- och vänsterkanten.

Redan innan folkomröstningen i Skottland konstaterade The Spectator i en ledare att nya trender håller på att förändra det politiska landskapet i Europa.

Idén bakom denna mittenstrategi är enkel. En majoritet väljare befinner sig i en vagt definierad mitt och som konsekvens måste alla partier som söker väljarnas förtroende lägga sig både ideologiskt och politiskt i mitten.

Men om de etablerade partierna bara bjuder på vanilj kommer garanterat nya partier bjuda på en lång rad olika smaker. Inte konstigt om dessa nya partier vinner nya – och ofta entusiastiska – väljare.

Och hur ser då lösningen ut om de gamla partierna vill överleva? De etablerade partierna på vänster och högerkanten måste, enligt The Spectator, vara beredda att bli mer principfasta.

Genom att lyfta fram ideologiska ståndpunkter vinner man respekt från väljarna. Och genom att vara principfasta kan man också övertyga nya väljare. Detta även om en stor grupp väljare kommer att gå i taket och protestera högljutt.

For years, politicians have laughed about voters who are ‘mad as hell, and not going to take it any more’. That joke is no longer funny. People have derided, lamented or lampooned the death of the Tory party’s grass roots. But the independence debate revealed that in Scotland the Labour party has suffered the same fate.

[…]

The Westminster system is broken, because it has been taken over by professional politicians who focus on their opposite numbers rather than on the people they’re supposed to represent. That this led to mass apathy and resentment did not trouble them at first: to a professional politician, those who don’t vote might as well not exist. But now the abstainers have found new champions in the insurgent parties. People are turning up to vote for the first time in years. A grumble has grown into a war cry, as we saw in Scotland.

[…]

Everywhere in Europe the political class is working to a late-1990s playbook: the leading parties copy each other, avoid difficult issues and end up losing the distinctive features that made them popular in the first place.

Voters want parties to be different, and principled. The PR men think otherwise. If the teaching unions don’t like Michael Gove, then the Conservative party gets rid of him and ‘neutralises’ the issue. Voters are worried about the NHS, so the government pledges not to seek any savings in the health budget and ‘neutralises’ that too. Such tactics worked for Tony Blair and other social democratic leaders in the 1990s. But the public has changed. They no longer believe that the system is working for them. There may be a recovery but wages remain stagnant. Real issues remain unaddressed.

[…]

Cameron has spent his time playing political chess with Labour, and accommodating the sensitivities of Liberal Democrats, when he should have been worried about bigger shifts within the British electorate. Only recently, insurgent politicians such as Salmond, Le Pen and Grillo were seen as novelties — the type who do well in Euro elections and can then be forgotten about for four years. Now these anti-establishment politicians (however risible the entitlement of some of them to that claim actually is) are knocking on the door of power and sometimes breaking through it.

It is crucial to recognise that the current ‘anti-politics’ mood is not an anomaly or a cry of pain. It is the start of a new political order, one in which people want bold ideas to get out of what they see as a political and societal morass.

Bild: Jeff Parker, Florida Today.

Read Full Post »

PARTIER The Economist har tagit pulsen på det brittiska politiska systemet i ”Britain’s electorial system: The Breaking point”. Ingen uppmuntrande läsning.

The Economist February 21st-27th 2015

Även om det brittiska valsystemet inte liknar det svenska så finns det vissa likheter när det gäller de två största partierna.

I sin ledare skriver man:

Along with Sherlock Holmes and the rules of football, one of the great legacies of Victorian Britain is the Westminster parliamentary system. If voters want their voices to count, they have to choose between two large, boring parties.

Tidskriftsomslag: The Economist den 21-27 februari 2015.

Read Full Post »

PARTIER | Partier kommer och går. Inget är för evigt. Det finns inga garantier att Socialdemokraterna förblir ett statsbärande parti.

”En av de mest överraskande insikterna inom statsvetenskapen är med vilken snabbhet ett dominerande parti kan falla ihop och förpassas till marginalen.”

Så skriver Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet, i en intressant debattartikel i Dagens Nyheter.

Det är en artikel som Socialdemokraternas nästa partiledare – vem det nu än blir – borde ta och begrunda.

Under 1800-talets senare hälft behärskades riksdagen av Lantmannapartiet, som med modernäringen som ledstjärna samlade konservativa och liberala krafter till ett ideologiskt manifest för allmänintresset framför enskilda intressen. Självfallet räknades därvid inte jordbruket som något särintresse. I denna körsång kunde inte många avvikande röster göra sig hörda. Men så kom tullfrågan och splittrade det stora enhetspartiet i protektionister och frihandlare och i ett slag hade det politiska landskapet förändrats.

Vid förra sekelskiftet var Liberala samlingspartiet det dominerande majoritetspartiet, som med sitt program om allmän rösträtt och parlamentariskt styrelsesätt bar framtiden i sitt bröst. Men kort efter segern för dessa programpunkter kom frågan om rusdrycksförbud och splittrade partiet och liberalerna har därefter, under olika namn, förblivit ett litet parti.

[…]

För att citera några berömda ord, som med stor ideologisk konsekvens formulerades under 1960-talet: de statliga ingripandena skulle gå ut på att ”förverkliga det som den fria marknaden enligt sina pretentioner borde men inte kan förverkliga”. Det har aldrig varit fråga om att, som nu, villkorslöst lämna över välfärdsfrågor till riskkapitalister och profitjägare – bara för att, när verkligheten sparkar bakut, plötsligt göra tvärtom och förbjuda privatisering. Socialdemokraterna bör mera principiellt ställa frågan vilka krav staten ska ställa på marknaden i en ny, globaliserad tid.

Med en målmedvetenhet, som står i bjärt kontrast till den socialdemokratiske partiledarens impulsivitet, fyller Moderaterna ut den plats som blivit ledig och vinner som tidigare hegemoniska partier respekt med ord som ”allmänintresse” och ”samhällsbärande”. Och till och med den omtalade ”arbetslinjen”, socialdemokraternas paradnummer från förr, har annekterats av alliansen. Som tidigare generationer en gång hyllade modernäringen eller välfärden, förespråkar vi nu borgerliga dygder som arbete och sparande. Och det är Moderaterna, inte Socialdemokraterna, som får stå för denna politik.

Bilden: bilden får statsminister Karl Staaff stöd från socialdemokraterna under borggårdskrisen. Staaff (vid pelaren) tar emot Hjalmar Brantings och den socialdemokratiska oppositionens lojalitetsförklaring i samband med arbetartåget 8 februari 1914, två dagar efter bondetåget.

Snart kommer Socialdemokraterna att bli landets ledande parti medan Karl Staaff och Liberala samlingspartiet förpassas till historieböckerna. Partiet splittrades 1924.

Read Full Post »

SIFFRORNA i senaste opinionsundersökningen från Synovate är lite märkliga.

Både Centerpartiet och Vänsterpartiet hamnar under riksdagsspärren medan det parti – Kristdemokraterna – som har legat under fyraprocentspärren i en rad olika undersökningar avancerar till 4,5 procent.

Om dessa siffror har något bestående värde får kommande undersökningar avgöra. Till dess får vi ta siffrorna med en nypa salt.

Bäst går det för Miljöpartiet. Partiet står för den största ökningen och hamnar nu över den magiska gränsen 10 %.

Både Moderaterna och Socialdemokraterna backar. Moderaterna är marginellt större än Socialdemokraterna.

Alliansen 44,4 % (exklusive Centerpartiet) och De rödgröna 42,3 (exklusive Vänsterpartiet)

Moderaterna 32,4 % (-0,3), Folkpartiet 7,5 % (+0,3), Kristdemokraterna 4,5 % (+0,7) och Centerpartiet 3,7 % (-1,0)

Socialdemokraterna 32,0 % (-1,0), Miljöpartiet 10,3 % (+1,4) och Vänsterpartiet 3,8 % (-0,3)

Sverigedemokraterna 4,8 % (+0,6)

(Synovate frågade 2426 personer under perioden 7-21 juni om vilket parti de skulle rösta om det var val i dag. Siffrorna inom parentesen anger förändring sedan maj.)

Read Full Post »

POLITIK: Alla småpartier pratar om det. Men ingen vet hur man skall göra.

Kristdemokraterna pratar om det under sina kommun- och landstingspolitiska dagar. Centerpartiet säger det i sin valanalys. Och Folkpartiet gav en vink om det när man skrev om den egna eftervalsanalysen.

Vad man säger är att man måste bli mer än bara satellitpartier till Moderaterna. Men så här långt har det varit mer gnäll än verkstad.

Redan förra året ville varande partisekreterare Lennart Sjögren (KD) att Moderaterna skulle vara snällare mot småpartierna inom Alliansen.

Nu är det Maud Olofsson (C) som hävdar att ”Moderaterna breder ut och de är inte tillräckligt generösa och har en tillåtande attityd”.

Vad måste då småpartierna göra för att lyckas? Här är fyra ”måsten”:

1) Vad ingen verkar förstå är att man måste sätta hårt mot hårt i de interna förhandlingarna med Moderaterna.

2) Dessutom måste man vinna strider mot partiet i den offentliga debatten. Och man måste göra det i frågor som uppfattas som ideologiskt viktiga.

3) Partierna måste bli bättre på att kommunicera sin egen politik. Vet någon idag vad som skiljer Folkpartiet från Centerpartiet? Är det någon som förstår poängen med Kristdemokraterna?

4) Men dessa tre ”måsten” kommer inte att spela någon som helst roll om småpartierna inte har en politik som väljarna uppskattar.

Utan tydlig politik kommer det inte att spela någon som helst roll hur mycket utrymme Moderaterna ger småpartierna. Man kommer ändå inte att lyckas.

Ännu har man inte förtjänat några framgångar. Som det är nu är man bara ”all hat and no cattle”.

Read Full Post »

KOMMUNIKATION: Valrörelsen är i full gång i Storbritannien. Ärlighet och tydlighet är nyckelord som alla partier säger sig omhulda i sina relationer med väljarna.

Men frågan är hur mycket transparens som de politiska partierna och väljarna klarar av att hantera. 

Julia Hobsbawm, som leder Editorial Intelligence, skriver så här i The Guardian

Record numbers of political spinners are now working 24/7, trying to design a campaign with the right combination of photocalls, op-ed pieces, announcements and party broadcasts to win ”hearts and minds” on polling day.

The challenge of communicating to the electorate is defined by three things. Firstly, the speed and volume of media. It’s a nanosecond culture, a Twitter election, with news blending with views, fact with rumour. Second, a culture of deep cynicism among the public. And third, transparency.

(…)

Transparency then is a friend of democracy but also a threat to it. Every time a lie or inconsistency is exposed, it twists another knife in the certainty the voter has about truth. In politics you win trust by making others less trusted. You ”go negative” because it works. The negative story sells more, as does the negative message. But the trick is to make the techniques as hidden as possible.

Political journalists and political spinners are inseparable during a campaign. They go on and off the record and offer exclusives and leaks which underscore the degree to which openness still has its limits. I wish I could say that all press officers and party managers should publish all their meetings, but politics cannot cope with full disclosure. Journalists need their sources to be protected, they need their fix of information.

(…)

In a war there is always a sniper, and it is often the political journalist who will cut a political figure down for nosing out of the confines of ”on message”. And if they fail, there is always the electronic mob, revolutionising not on the streets but mobilising via Twitter and Facebook. In this election, armies of invisible propagandists and party activists become freelance spinners.

(…)

Is there a solution to the collateral damage to truth in a war of words and pictures? Make it as public as possible, and the public just might believe the politicians enough to vote for them. But remember: they, that is us, may secretly prefer to be kept in the dark after all.

Tankar som är nog så relevanta för den svenska valrörelsen.

Read Full Post »

KOMMUNIKATION: Har det sociala nätverkandet på exempelvis Facebook gjort människor snålare och latare?

Det finns en hel del tecken som tyder på detta enligt Evgeny Morozov på Newsweek;

”The proliferation of social-networking sites like Facebook has spawned a new and particularly superficial form of activism. It asks nothing more from participants than a few mouse clicks and makes everyone feel good. But these empty campaigns may not accomplish much, if anything, in the way of social change, and could even distract people from supporting legitimate causes. (…)

Many campaigns appear to be based on the assumption that raising awareness is enough to solve any problem. That works for some local causes (…) For global problems like genocide in Darfur or climate change, the payoff is unclear. According to some fundraisers and activists, the rise of awareness campaigns has made it that much harder to raise significant sums of money or elicit action from volunteers. (…)

The best Web campaigns may be those that don’t pretend to ask anything high-minded of their participants. FreeRice, a Web site developed by the U.N. World Food Programme, offers a game that helps players learn English and shows them ads to raise money for sending rice to poor countries. This may not be glamorous, but at least it gets some work done.”

Kritiken har också framförts bland de som anser att den svenska oppositionen idag är både tandlös och utan idéer.

Daniel Strand, journalist och verksam på bokförlaget INK, skrev t.ex. så här i Arena (nr 4: 2009) om ett politiskt engagemang som alltmer tycks ha förvandlats till den ”enskilda individens intressen och projekt”;

Varje civiliserad människa förväntas i dag agera politiskt genom aktiva val i konsumtionen och livsföringen. Hur motverka klimatförändringarna? Genom att koldioxidkompensera på DN:s hemsida. (…) Att på detta sätt ”göra något” utan att behöva lyfta blicken från latteglaset är naturligtvis bekvämt ur ett konsumtionscentrerat nyborgerligt perspektiv (…)

Lagen som föreskriver att en pendel rör sig fram och tillbaka kanske också kan ge en indikation om att problemet håller på att lösa sig av sig själv.

När Facebook och övriga sociala medier inte längre kan ge hela det önskade resultatet i en kampanj slår pendeln över till mer ”back to basics” och traditionella kampanjmetoder.

De politiska partierna planerar exempelvis för ännu mer dörrknackning än vad som är vanligt som strategi inför valet 2010. Socialdemokraterna har t.o.m. studiecirkel (!) i dörrknackning.

Förr eller senare kommer det att infinna sig ett mellanläge som består av lite av varje och beroende på partiernas tillgängliga resurser. Knock, knock! Who’s there?

Read Full Post »

Kyrkfönster - Kristina Strand LarssonVALRÖRELSE: Trots omfattande informations- och reklaminsatser från Svenska kyrkans sida lyckades man inte ens höja valdeltagandet jämfört med 2005.

I år blev valdeltagandet cirka 11, 8 procent vilket är strax under de 12 procent man uppnådde i förra valet. Det är uppenbart att valet inte ens lyckas engagera de egna medlemmarna trots att media i år var mer än vanligt intresserade av att rapportera kring valet.

Vad kan man då göra för att höja valdeltagandet?

1. Bort med partierna. Vissa partier till och med kampanjade på temat att de politiska partierna skall klippa banden till Svenska kyrkan. Det finns ingen anledning varför en kyrkan skall vara politiskt styrd av partier som bara är intresserade av kyrkopolitik när det är dags för val.

2. Se till att synas. Så länge som partierna (eller nomineringsgrupperna som de kallas) fortfarande är en dela av kyrkan borde man ta ansvar för att synas även mellan valen. Man kan inte bara gå från val till val utan att någon gång under mandatperioden också möta sina väljare. Partierna måste börja kommunicera med sina medlemmar även mellan valen.

3. Skillnader engagerar. Partier borde ta ansvar för att utarbeta politiska program som visar på skillnader mellan partierna.

Som det är idag är partierna – åtminstone riksdagspartiernas nomineringsgrupper inom kyrkan – bara varandras trista kopior. Politisk korrekthet och meningslösa plattityder har blivit legio.

Ett annat ”trick” som används av dessa partier är att helt enkelt bara kopiera sina egna riksdagspartiers program. Men att bara klistra in ”kyrka” och ”religion” lite varstans i de kyrkopolitiska programmen kommer inte att kunna engagera eller höja valdeltagandet.

4. Bryt upp ”samlingsregeringen”. Idag spelar valresultatet ingen som helst roll för den politik som kommer att drivas i Svenska kyrkan.

Jan-Anders Ekelund är ordförande för det parti – Frimodig kyrka – som blev valets stora segrare eftersom man nästan fördubblade antalet mandat från sju till tretton.

Trots detta tror inte Ekelund att valresultatet kommer att förändra någonting: ”Nej, det förändrar ju inte majoriteten. De stora partierna, både till höger och vänster, tycker likadant i många frågor och vi har i praktiken en ‘samlingsregering’.”

Det finns möjligheter för partierna att göra sin existens relevant för medlemmarna i Svenska kyrkan om man så skulle vilja. Men vi kommer troligtvis inte att få se några av dessa förändringar under kommande mandatperiod. Och därmed kommer inte heller valdeltagandet att öka nästa val.

För de etablerade partierna är det alldeles för bekvämt som det är idag. Alla de stora partierna tycker nästan det samma i de stora frågorna. Varför skulle man då riskera att förlora sin makt genom att bryta upp det rådande systemet där dessa partier sitter inne med både makten och pengarna?

Read Full Post »

RegeringskanslietVAL-2010: I senaste SKTF-tidningen ger chefredaktör Kent Källqvist fackföreningarna beröm för lyckade lobbyinsatser gentemot regeringen.

Den massiva påtryckning som regeringspartierna utsatts för från SKTF och flera andra organisationer har gett effekt. Regeringen kan inte längre blunda för behovet av extra resurser till välfärden. Ekonomer från Konjunkturinstitutet, regeringens eget ekonomiska råd, banker och fackförbunden säger alla samma sak: Mer pengar behövs och det nu!

I höstpropositionen kommer siffrorna som visar hur mycket mer pengar det blir till bl.a. vård, skola och omsorg. I september kommer proppen och de mer konkreta siffrorna för kommuner och landsting;

Vi är med andra ord inne på upploppssträckan för alla lobbyister och påtryckare, lokalt såväl som centralt. Och läget är ljusare än på länge. Om ett år är det dags för nya val till riksdag, kommuner och landsting, och ingen ansvarig politiker vill gå in i en valkampanj mitt i en politiskt skapad kris i välfärden.

Kent Källqvist har rätt i att regeringen knappast vill gå in i valrörelsen i motvind. Men frågan är om inte Källqvist överdriver fackens betydelse för regeringens agerande.

Mer troligt är att regeringen hela tiden har haft som strategi att ta på sig spenderbyxorna ju närmare valet vi kommer. Det är knappast ovanligt att en regering lovar nya reformer inför ett val. Se bara på hur statsminister Göran Persson köpte småbarnsföräldrars röster vid lanseringen av maxtaxan i 1998 års valrörelse. 

Vad man diskuterar mellan partierna i Alliansregeringen är knappast att man skall spendera utan snarare på vad.

Mycket av den politiska kommunikationen kommer nu alltmer att börja handla om i vilken ordning regeringen vill släppa sina goda nyheter till väljarna. Första steget har nu inletts. Fredrik Reinfeldt har droppat antydningar om att synen på ekonomin skall uppdateras. 

Innehållet i proppen ”droppas” lite här och var. Vi kan därför förvänta oss flera ”goda nyheter” från regeringen framöver.

Read Full Post »

BroderskapsrörelsenPOLITIK: Sveriges Kristna Socialdemokrater – Broderskapsrörelsen har haft kongress i Malmö. Kongressen utmynnade bland annat i ett uttalande med spetsen riktad mot försvarsminister Sten Tolgfors (M) och Sveriges militära närvaro i Afghanistan.

Intressant är att uttalandet har många likheter med hur Vänsterpartiets utrikespolitiska talesman Hans Linde argumenterade i Aftonbladet.

Ett omständigt resonemang utmynnar i ett både-ha-kakan-och äta-upp-den-uttalande;

Sveriges regering ska kräva att FN tar över ansvaret för all utländsk trupp i Afghanistan, och göra detta till villkor för fortsatt svenskt truppdeltagande.

(Detta borde rimligtvis innebära att Broderskapsrörelsen kommer att kräva att alla allierade trupper skall lämna landet om de inte kommer under FN-flagg.)

Anna Ardin som är politisk sekreterare för Broderskapsrörelsen har sammanfattat inställningen till ”Tolgfors krigsretorik” på följande sätt:

Säkerheten: Just nu är det faktiskt lika rimligt att argumentera tvärtemot det Tolgfors gör, det vill säga att Nato:s närvaro och bombningar bidrar till att öka osäkerheten i regionen. Det finns ingen militär lösning på konflikten.

Idag finns det ingen som påstår att lösningen bara skulle handla om militära insatser. Men att påstå att militära aktioner skulle vara helt öveflödigt är direkt orealistiskt.

Man dessutom undra varför Broderskapsrörelsen tycker det är OK med svenska militära insatser under FN-flagg om militär nu inte kan spela någon positiv roll för utvecklingen. Talibanerna blir trots allt inte mer tillmötesgående bara för att militärbaskrarna är blå istället för gröna.

Demokratin: Den militära närvaron riskerar på sikt att urholka den Afghanska demokratins legitimitet.

Hur kan man vara så säker på det? Det finns inget ödesbestämt med militär närvaro. Hur soldater uppträder (om det nu är det som åsyftas) beror på om de står under ett ledarskap som kan upprätthålla disciplin och respekterar demokratiska spelregler. 

Vad man däremot kan säga med säkerhet – med utgångspunkt från Afghanistans historiska erfarenheter – är att demokratin inte kommer att överleva om talibanerna tillåts återta makten i landet. 

Kvinnorna: Nya lagar i Afghanistan urholkar kvinnornas rättigheter, bistånd och stöd till utveckling skulle göra mycket mer än militära insatser.

Detta är ännu ett av argumenten som Hans Linde (V) har använt sig av.  Är det OK om militär från USA och dess allierade stannar kvar och garanterar fortsatt bistånd och utveckling? Eller bör dessa truppor också lämna landet? Och vem skall kunna garantera ”bistånd och utveckling” om talibanerna återtar makten?

Kvinnornas situation kommer knappast att förbättras om de allierade trupperna lämnar landet. Dessutom är demokratiska rättigheter – både kvinnor och mäns – ett problem i alla muslimska länder. Att Afghanistan skall genomföra ett val är inte något övriga muslimska länder kan skryta med.

Terrorismen: Natos bombningar väcker hat och känslor som underlättar rekrytering av terrorister.

De USA-ledda insatserna i Afghanistan har också gjort det möjligt att kanalisera en del av missnöjet till mer konstruktiva saker som demokratiska val, återuppbygg av delar av landet, ökad trygghet i vissa delar av landet, nyöppnade skolor och rätten att lyssna på musik för att nu bara nämna något.

Solidariteten: Solidariteten med Afghanistans folk kommer inte nödvändigtvis bäst till uttryck genom att vi fungerar som stödpatrull till USA och Nato. I stället skall vi satsa mer på dialog- och utvecklingsarbete.

[V]i kräver att all trupp i Afghanistan – inklusive USA – skall stå under FN:s ledning! USA:s insatser i Afghanistan sker utan samordning med FN:s trupp och USA attackerar civila – utan att skyldiga bestraffas. Genom ett rakryggat försvar för FN och folkrätten skyddar vi inte bara Afghanistan, utan i förlängningen även Sveriges intressen.

Detta är typiskt svenskt. En övertro på FN:s förträfflighet. En tro på att FN alltid är garanten för allt som är rätt och riktigt sitter så djupt hos svenska politiker att det nästan har blivit en del av den svenska identiteten.

Med tanke på FN:s långa historia av korruption, misslyckade internationella insatser och återkommande handlingsförlamning är det bra märkligt att organisationen har så gott rykte.

Inbördeskriget i Rwanda – som leda till mord på en miljon människor och två miljoner på flykt – fick inte FN (inte heller USA eller EU) att agera. Serbernas framfart på Balkan stoppades först när USA ingrep. Listan på FN:s misslyckanden skulle kunna göras lång.

Trots detta är FN något politiker alltid kan ta sin tillflykt till så fort det dyker upp problem som kräver mer än bara fina ord.

För Broderskapsrörelsen som utgår från kristna värderingar borde fråga sig om det verkligen är moraliskt försvarbart att inte ingripa bara för att det inte görs under FN-flagg?   

Det är självklart att ett agerande alltid leder till någon typ av konsekvenser för omgivningen. Men detta betyder inte att passivitet skulle vara något neutralt. Att inte agera får också konsekvenser.

Passivitet är aldrig något neutralt. Att exempelvis stå och se på när någon blir nedslagen – utan att själv ingripa – kommer definitivt att leda till konsekvenser för den som blir överfallen.

Ett tillbakadragande av allierade trupperna från Afghanistan kommer att få allvarliga konsekvenser för befolkningen. Det skulle i realiteten innebära att landet återigen hamnar under Al-Qaidas och talibanernas terrorrvälde.

Broderskapsrörelsens uttalande är därför typiskt för politiker som inte vill smutsa ner fingrarna men tycker det är okey om andra gör det.  

Det är alltid lätt att sitta i Sverige och försöka konstruera moraliskt oantastliga ståndpunkter. Ståndpunkter som innebär att man antingen accepterar att USA och dess allierade får göra grovjobbet eller också struntar i konsekvenserna om de egna kraven leder till större lidande för befolkningen.

Read Full Post »

Older Posts »