Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Omvärldsanalys’

NYVAL 2015 | Debatten kring regeringens budgetfiasko har präglats av en lång rad märkliga försök att förklara bort Stefan Löfvens misslyckande.

Fokus 5-31 dec 2014

Mycket har prägeln av efterhandskonstruktioner som bottnar i bristande omvärldsanalys från regeringens sida.

Fokus sammanfattade t.ex. händelserna så här:

Det var väl känt att Jimmie Åkesson prioriterade att växa, och för att växa behövde partiet normaliseras. Han hade direkt efter valet sagt att sverigedemokraterna skulle ta hänsyn till vilket budgetalternativ som var »minst skadligt«. Om alla sakfrågor vägde lika tungt skulle en ren kalkyl rimligen leda till att man släppte fram regeringens budget.

Det var ju dessutom praxis att rösta på sin egen budget, därefter lägga ner rösterna.

Sedan kom sjukskrivningen. Mattias Karlsson hoppade in som vikarierande partiledare och plötsligt var invandringskostnaderna den enda fråga som spelade roll igen.

Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt bytte ut sin profilbild mot en ”Game of Thrones”-karaktär med sitt eget huvud inklippt, ackompanjerat av texten: ”Budget is coming.” Och man förstod att det inte var regeringen som satte dagordningen.

Sverigedemokraterna var beredda att fälla regeringen.

Alliansen vägrade vika från sin linje.

Stefan Löfven var körd.

Detta verkar vara en ganska vanlig uppfattning om händelseförloppet bland både partistrateger och politiska journalister efter budgetomröstningen.

Ingen tycks ha ifrågasatt varför man antog att Sverigedemokraterna skulle agera som alla andra partier (och bara rösta på sin egen budget) när man – bland journalister och politiker – trummat in bilden av att Sverigedemokraterna inte är som alla andra partier.

Detta verkar vara ett klassiskt exempel på att ”thinking inside the box”. Ett kardinalfel i omvärldsanalys.

Hade man istället försökt sätta sig in i hur sverigedemokraterna själva kan tänkas ha uppfattat situationen hade budgetomröstningen kanske inte kommit som en överraskning.

Kontroversen mellan regeringen och Sverigedemokraterna inför budgetomröstningen hade karaktären av ett ”chicken race”. Ett ”chicken race” som Stefan Löfven förlorade.

Det underlättade inte för Löfven att han försökte få med partierna från Alliansen på en budget som regeringen redan förhandlat med Vänsterpartiet.

Detta innebar att regeringen i realiteten bara hade möjlighet att få majoritet om man förhandlade med Sverigedemokraterna. Det slutade med att Sverigedemokraterna i realiteten var det enda partiet som verkligen ville förhandla med Löfven.

Efterspelet till budgetomröstningen har visat att politiker och journalister fortsätter med illa underbyggda antaganden som inte har någon förankring i verkligheten.

1. Varför skulle Sverigedemokraterna hjälpa regeringen få igenom sin budget när man inte fått möjlighet att sitta ner med Socialdemokraterna och förhandla om en eventuell budgetkompromiss?

Stefan Löfven har hela tiden förklarat bort sin oförmåga att skapa majoritet för regeringens budget med att det inte funnits någon inom Alliansen att förhandla med.

Men exakt samma argument skulle sverigedemokraterna kunna använda för att försvara sitt agerande. Varför skulle partiet vilja belöna en regering som inte ens vill tala med dem?

2. Och varför skulle Sverigedemokraterna ”följa praxis” när Socialdemokraterna – tillsammans med Sverigedemokraterna! – tidigare brutit mot just praxis?

Bryter man en gång mot praxis finns det i realiteten inte längre någon praxis.

3. Varför skulle Sverigedemokraterna inte ta chansen att förvandla nyvalet till en ”folkomröstning” om integrations- och invandringspolitiken – deras främsta fråga?

Det är inte konstigare att Sverigedemokraterna vill göra valet till en ”folkomröstning” än att Folkpartiet i två val i rad har hängt upp hela sin valrörelse på skolfrågan.

Alla partier vill få maximalt utrymme för sina hjärtefrågor. Och det parti som kan göra sin främsta hjärtefråga till valets huvudfråga är bra dumma om de inte tar chansen när möjligheten ges.

4. Är det verkligen rimligt att anta att Mattias Karlsson, och övriga i partitoppen, inte skulle förankra sina beslut hos Jimmie Åkesson?

Mycket av diskussionen efter omröstningen har handlat om att Mattias Karlsson på ett kuppartat sätt återigen har förvandlat Sverigedemokraterna till ett enfrågeparti.

Men detta verkar mest vara en efterhandskonstruktion, framförallt från de rödgrönas sida. På så sätt slipper man ta skulden för att man inte varit tillräckligt noggranna i sina analyser om hur Sverigedemokraterna skulle kunna tänkas agera inför budgetomröstningen.

Varför skull Karlsson, som tillhör partiets innersta krets och som dessutom varit med och utformat partiets långsiktiga strategi, medvetet vilja förvandla partiet till ett enfrågeparti?

Talet om att Karlsson vill göra om partiet verkar mest handla om övriga partiers krishantering efter budgetfiaskot och ett försök att lägga upp strategin inför valet.

Man vill självklart skapa en bild av att Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti i valrörelsen. Detta skulle avsevärt underlätta för övriga partier att underminera förtroendet för Sverigedemokraterna bland deras väljare.

Tidskriftsomslag: Fokus, 5-11 december 2014.

Read Full Post »

AfghanistanKOMMUNIKATION: Försvarsminister Sten Tolgfors (M) har gett svensk avrustning ett ansikte. Men när det gäller svenska insatser i Afghanistan verkar han ha hamnat på rätt sida om opinionen.

I Aftonbladet (när detta skrivs endast i pappersupplagan, 5 augusti: 2009) får Tolgfors och Hans Linde (V) lista vars fem argument för respektive emot fortsatta svenska insatser i Afghanistan.

Tolgfors argument är ganska uppenbara: Svenska fortsatta insatser behövs för att 1) Afghanistan bygger demokrati och snart skall ha val; 2) för att skydda kvinnor och göra det möjligt för flickor att återigen gå i skolan; 3) för att fortsätta kampen mot terrorismen; 4) för säkerheten i området, och slutligen; 5) för att Sveriges insats bygger på ett FN-mandat.

Om detta kan man tycka vad man vill men argumenteringen håller åtminstone och framstår som både rimlig och logisk. Mer förvirrat blir det när Mats Linde, utrikespolitisk talesman för Vänsterpartiet, skall lista sina fem argument för att svenska soldater bör tas hem:

1. Svenskarna. Vi utsätter svenska män och kvinnor för oerhörda risker när vi deltar i kriget.

Mot detta kan sägas att det vore ganska meningslöst om Sverige bara skulle skicka trupper till fredliga områden. Hela poängen med svensk trupp är naturligtvis att området är oroligt och instabilt och behöver den typ av hjälp som bara soldater på plats kan ge.

2. Krigsföring. Styrkan, där svenskarna ingår, är inte längre fredsfrämjande utan krigsförande.

Möjligtvis kan detta vara logiskt utifrån Vänsterpartiets synvinkel. Men det innebär också att Hans Linde vill att svensk trupp skall dras bort så fort Talibanerna gör något försök att ta sig tillbaka till makten med hjälp av vapenmakt. Föga solidariskt med befolkningen som utsätts för deras terrorattacker.

3. Kostnaderna. De enorma resurserna borde i stället läggas på bistånd och utbildning för befolkningen.

Detta måste vara ett av de mer förvirrade argumenten. Om nu Hans Linde och Vänsterpartiet anser att Afghanistan befinner sig i krig och svensk trupp bör dras bort vem skall då garantera att ”bistånd och utbildning” kommer just denna befolkning till del?

Antingen tycker Vänsterpartiet att det är OK att andra länder tar över svenskarnas uppgifter eller så bryr sig inte partiet om att ett svenskt tillbakadragande skulle kunna gagna Talibanerna. Föga solidariskt med vare sig andra länders insatser eller med befolkningens behov av just ”bistånd och utbildning”.

4. Misslyckandet. Uppdraget har misslyckats. Säkerheten har försämrats för varje år och freden blir alltmer avlägsen.

Kommer säkerheten att förbättras om Sverige drar sig ur? Eller bryr sig Vänsterpartiet inte att säkerheten kanske kommer att försämras än mer vid ett svenskt tillbakadragande?

5. Omöjligt att vinna. Kriget kan inte vinnas militärt utan det krävs en politisk lösning.

Vänsterpartiets syn på historien och utvecklingen är tydligen deterministisk. Någon guru har sett i kristalkulan att kriget inte går att vinna. Punkt slut.

Dessutom hävdar inget land att lösningen på Afghanistans problem bara är rent militärt. Tvärt om ägnas mycket tid åt just det som Hans Linde efterstävar i punkt 3, nämligen att bygga upp det civila samhället och en demokratisk infrastruktur.

Afghanistan går till val den 20 augusti. Valet kommer sannolikt inte att bli ett perfekt demokratiskt val i västerländsk bemärkelse men det är bättre än inget val alls. Ett hyfsat genomfört val sänder en tydlig signal till befolkningen att deras åsikter och deras önskningar är värda respekt. Demokrati är inte bara till för människor i rika länder utan även för fattiga. 

Konstigt att Vänsterpartiet inte ens vill vara med och försöka upprätta möjligheter för ett av världens fattigaste länder att kunna genomföra ett sådant val. 

Det finns ingen anledning att tro att Hans Lindes argumentation inte är genomtänkt och väl förankrad inom partiet. Hela deras politik bygga på att fullfölja den ”nationalistiska” och isolationistiska politik som präglade partiets strategi i EU-valet.

I det valet var partiet det enda som krävde att Sverige skulle dra sig ur EU. Man hamnade därmed närmare Sverigedemokraterna i sina åsikter än vännerna inom Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Valet blev ett tydligt bakslag för Vänsterpartiet men det är inte osannolikt att deras politik kring Afghanistan med tiden skulle kunna bli populärare än deras EU-politik.

Man kan dra en parallell mellan vad som hände FRA-debatten med vad som kan komma att hända i Afghanistan-frågan om Alliansregeringen inte ser upp.

Regeringen drev inte något tydligt opinionsarbete för att förankra och skapa en mer positiv bild av FRA-lagen hos allmänheten. Regeringen märkte inte ens av den kritik som sakta men säkert ackumulerades ”under radaren”. Plötsligt fanns det ett välorganiserat FRA-motstånd och regeringen togs på sängen.

Om regeringen inte ser upp kan detta mycket väl också komma att hända igen. Den svaga länken här är just samma minister som under FRA-debatten, nämligen Sten Tolgfors. Ur regeringens synvinkel kan man bara hoppas att det finns bättre omvärldsanalytiker än det fanns när FRA-lagen var som hetast.

Och för Vänsterpartiet finns det kanske en möjlighet att här finna en fråga som kan engagera och återupprätta förtroendet för partiets politik. Partiet har sannolikt redan fångat in de flesta på vänsterkanten i Afghanistan-frågan. Men det kommer att krävas ett mer systematiskt opinionsarbete för att riktigt göra frågan riktigt het.

Övrigt: På följande sida kan man läsa olika politikers åsikter om den svenska insatsen i Afghanistan.

Read Full Post »