Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Olof Palme’

VAL 2014 | ”Rättvisa villkor och fler jobb” är temat i Socialdemokraternas valfilm inför Europaparlamentsvalet.

Men det är Olof Palme som lyfter filmen, inte Stefan Löfven.

Medan Moderaternas valfilm har en sävligt positiv ton, på gränsen till sömnpiller, väljer Socialdemokraterna att lyfta fram motsättningar.

Och det gör man rätt i. Politik handlar ju trots allt om att vilja förändra. Och för ett socialdemokratiskt parti känns det naturligt med lite lagom kritik och förändringsiver.

Dessutom är det lättare att motivera väljare om de får känna att det finns något värt att slås för. Det gäller att få väljarna att känna att det är mödan värt att rösta.

I filmen hör man rösten av Palme:

”Människovärdet är rätten till hälsa och arbete, utbildning och social trygghet.” ”Människovärdet är rätten och den praktiska möjligheten att tillsammans med andra forma framtiden.”

Det ger filmen lite extra edge.

Det skänker dessutom lite nödvändig glans åt ett parti som numera har fler karriärister än arbetare i toppen.

Med Palme kan man säkert suggerera fram bilden av ett parti som tar kampen på barrikaderna. Och det kan behövas i EU-valet.

Read Full Post »

SPORT | Det är nu sjutton år sedan Ingvar Carlsson lämnade politiken. Som vice statsminister blev det han som fick ta över när Olof Palme mördades 1986.

Tio år senare tog Göran Persson över posten som statsminister.

Elisabet Wahl intervjuade Carlsson för ABF:s tidskrift Fönstret om bl.a. kopplingen mellan politik och fotboll.

Året var 1941, Per Albin Hansson ledde en samlingsregering och i Borås gick det riktigt bra för hemmalaget Elfsborg.Fönstret nr3 2013

– Det var jag och ett gäng andra killar som brukade stå där. Så spelade jag ju fotboll själv förstås. Jag höll på tills jag var arton år ungefär.

Dagen efter att han hade slutat med fotbollen gick han med i Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, SSU. Han förklarar det snabba bytet med att tre tomma kvällar måste fyllas med något annat nu när han inte längre spelade back.

– När jag var kommunalråd brukade en del motståndare säga att det hade varit bättre för Borås om jag hade hållit på med fotbollen i stället för med politiken. Fast så bra var jag faktiskt aldrig på fotboll.

Finns det några likheter mellan fotboll och politik?

– Absolut! Det finns rätt många och jag vet att Olof Palme brukade prata om det här. Du behöver individuella prestationer, men också ett samspelt lag. Som jag ser det är lagledarens roll oerhört viktig. Det är därför jag alltid har hyllat ledare som förre förbundskaptenen Lars Lagerbäck som verkligen har arbetat med laget.

Även efter att han flyttade till Stockholm och jobbet hos dåvarande statsminister Tage Erlander har fotbollen fortsatt att följa honom genom livet. Han är en hängiven Elfsborgsupporter och på senare år har han fått ett nytt favoritlag på damsidan: Tyresö.

[…]

De kanske mest prestigefyllda matcherna som han har spelat efter ungdomsåren avgjordes på sjuttiotalet, då riksdagens sommarledighet inleddes med en match mellan de två politiska blocken.

– Vi brukade säga att hellre förlora val än de där matcherna. Men vi vann de flesta. Ni borde leta reda på några bilder från de där mötena! Jag vet att det finns flera på mig och Fälldin i närkamp.

Var Thorbjörn Fälldin bra på fotboll?

– Ja, det var han faktiskt. Och det var flera av de gamla ministrarna som var riktigt bra.

Tidskriftsomslag: Fönstret nr 3, 2013

Read Full Post »

Almedalen 2013ALMEDALEN | Annie Lööf höll ett bra offensivt försvarstal för Alliansen.

Och visst lät det som om Lööf taltränat? Tydligen har man inte lämnat något åt slumpen.

Lööf ansträngde sig verkligen för att tala tydligt. Och hennes konstpauser var de längsta sedan Olof Palme (som också citerades i talet).

Oavsett vilket var talet indirekt också ett försvar för Centerpartiets roll i samma allians. Det kan behövas med tanke på partiets pressade opinionssiffror.

Förra Almedalsveckan bjöd jag in mina vänner i Alliansen till Maramö.

Idag jobbar fem arbetsgrupper för att ta fram Alliansens nya politik. De skapades vidköksbordet hemma i Maramö. Vi har en gemensam plan – och framförallt så har vi en vilja att styra Sverige tillsammans. Och vi tänker berätta klart och tydligt för väljarna vad de får om de väljer oss.

Mot det står ett alternativ där en tycker att, citat: ”De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former”. En tycker att vi ska jobba mindre och få ett års semester. Den tredje vet inte riktigt vad han ska säga, men lovar att komma på det snart.

Faktum är att det rödgröna gänget inte ens kan bestämma sig för om man gillar varandra –eller om man vill jobba tillsammans.

De verkar, märkligt nog, ha fastnat vid att vi i Alliansen grillade korv hemma hos mig.

Men såhär är det Stefan Löfvén: Jag grillar hellre korv tillsammans, än äter oxfilé ensam.

(Av någon outgrundlig anledning stavar man Stefan Löfvens namn Löfvén i publicerat talmanus.)

Det var ett tal som fokuserade mycket på företagande, landsbygd och miljö. Vilket i sig inte var överraskande.

Talet uppfyllde därmed Centerpartiets behov av att balansera de olika ideologiska falangerna inom det egna partiet.

Dessutom har man behov av att återta initiativet på mijöområdet från Miljöpartiet.

Svensk forskning har visat starkt samband mellan ökad förekomst av hormonstörande kemikalier och flera av våra vanligaste folksjukdomar som diabetes, fetma och bröstcancer.

Samtidigt visar Kemikalieinspektionens undersökningar av leksaker, smycken och underkläder att över en tredjedel innehåller tungmetaller som bly, kadmium och förbjudna allergiframkallande ämnen.

Det här duger inte. Och en av de absolut viktigaste prioriteringarna i miljöpolitiken framöver kommer att bli att se till att de kemikalier vi använder inte skadar vare sig människor eller miljön. Vi behöver en giftfri vardag.

”Giftfri vardag”. Det är en slogan som skulle göra sig alldeles utmärkt på en valaffisch.

Lööf levererade ett tal som säkert fick klart godkänt av centerpartisterna. Och det är verkligen vad Lööf behöver när man nu snart måste lägga in en extra växel för att klara valrörelsen.

Read Full Post »

JUBILEUM | Vi har firat 100 år med ett trevligt minnesnummer på 115 sidor.

Vi mars 2013

Första provnumret av Konsumentbladet – ”Tidning för kooperation och huslig ekonomi” – kom ut 1913.

Enligt Tomas Dur Fläckman, som beskriver tidningens historia i en tidslinje, innehöll det fyrsidiga bladet ”kaxig kooperativ propaganda”.

Här är några nedslag under dessa hundra år.

Konsumentbladet byter 1936 namn till Vi. Idén kom från medarbetaren Per Åsbrink (sedermera riksbankschef och pappa till Erik Åsbrink, socialdemokratisk finansminister).

När regeringen 1941 beslutar om vissa inskränkningar i tryckfriheten svarar Vi med ett ”Tryckfrihetsnummer”. Bland annat bidrar Eyvind Johnson, Östen Undén och Herbert Tingsten med texter.

1942 genomför Vi de första svenska opinionsundersökningarna i samarbete med Svenska Gallup. En fråga är ”Kan ni simma 50 meter?” En överväldigande majoritet av männen svarar ja. En knapp majoritet av kvinnorna svarar nej.

Ivar Lo-Johansson skapar debatt 1949 med en artikelserie om krisen i åldringsvården. (Tydligen har inte mycket hänt. Kanske dags att åter publicera artiklarna?)

Olof Palme säger upp sin prenumeration 1975 efter att ha figurerat som tecknad figur i serien ”Ville”. Serien ritades av Jan Lööf.

1976 fick Annette Kullenberg idén att rakt upp och ner publicera Thorbjörn Fälldins valtal i Kalmar.

Anita Sjöberg, anställd på tidningen 1971-2004, skriver:

När Annette Kullenberg i augusti 1976 satt på en presskonferens och lyssnade på Centerledaren Thorbjörn Fälldin, förstod hon först inte vad han sa. Inte konstigt, eftersom han faktiskt inte sa någonting. Ingen klar tankegång kunde urskiljas, inga fullbordade meningar, noll subjekt och predikat, inte tillstymmelse till punkt eller komma. Bara känsloladdade ord staplade på varandra med destination väljarnas hjärtan.

Artikelns namn? ”Han talar till bönderna på latin”. Trots detta gick det ganska bra för Fälldin i valet. Han blev statsminister.

Tidskriftsomslag: Vi, mars 2013.

Read Full Post »

IDEOLOGI | Många har vittnat om det hat som Olof Palme fick utstå på sin tid. Men det går knappast att jämföra med hatet riktat mot Margaret Thatcher.

ETC 13 april 2013

I en ledare i ETC med anledning av Thatchers bortgång skriver t.ex. Maria-Pia Boëthius:

[J]ag inser att jag tycker att Thatcher var ond, att hon tillhörde ondskans kolportörer; att hon var en megaloman maktklättrare, som med sitt budskap gjorde världen till en sämre plats att leva på.

[…]

I mina ögon gjorde hon samlevandet mellan människor sämre, i min värld tillhör hon de onda, de egocentriska, egoistiska och giriga, en politiker som hyllades av dem som ville lämna de utsatta i sticket, och få välsignelse från ”sin premiärminister” för sin desertering.

Ondskan har många ansikten; och Margaret Thatchers var ett av dem. Hennes gästspel på jorden gjorde den till en mer hänsynslös plats.

Och detta är bara i Sverige. Det är inget mot vänsterns glädjeyra i Storbritannien när beskedet kom att Thatchers gått bort.

En betydligt mer sansad analys gör Gunnela Björk när hon intervjuades av Malin Beeck.

Björk, som tidigare har skrivit bl.a. om Olof Palme och medierna, är historiker och har nyligen kommit ut med boken Margaret Thatcher: en biografi.

Det sägs ofta att Margaret Thatcher krossade det brittiska facket. Tycker du att det stämmer?

– Ja. Men fackföreningsrörelsen var också splittrad. Den hade radikaliserats på ett sätt som många av medlemmarna inte ställde upp på. Labour hade inte kontroll över facken och har aldrig haft samma typ av band som finns mellan Socialdemokraterna och LO i Sverige.

– Vid gruvarbetarstrejken var det många som inte ställde upp på att strejka. Thatcher hade en uttänkt strategi och väntade ut rätt tillfälle att använda splittringen för att försvaga facket. Först slog hon ned gruvarbetarstrejken och sedan när grafikerna strejkade några år senare och det blev lockout av 6000 personer som förlorade jobbet. Sedan kom hon med ett stort antal lagar som försvårade facklig organisering.

[…]

Margaret Thatcher har ju varit som ett rött skynke för vänstern. Många i Storbritannien har firat hennes död. Men många andra politiker har genomfört samma politik som hon gjorde. Varför blev just hon så hatad? Reagan blev det inte.

– Reagan gjorde sig inte alls kontroversiell på samma sätt i USA som Thatcher i gjorde i Storbritannien. Hon var kontroversiell för att hon helt gick emot idén om en brittisk välfärdsstat. Många var förfärade över det, både arbetarrörelsen, kvinnoaktivister och kyrkliga organisationer.

– Men övertonerna i hatet mot henne har att göra med att hon var kvinna. Hur hon angreps bar på inslag av kvinnohat. Hon gick helt på tvärs mot vad man väntade sig av en kvinnlig politiker genom att till exempel vilja återinföra dödsstraffet, inleda krig, förespråka atomvapen och föra en politik som helt missgynnade andra kvinnor. Om Palme på sin tid uppfattades som klassförrädare så tror jag att Thatcher uppfattades som könsförrädare.

Bild: Tidskriftsomslaget är ETC den 12 april 2013.

Read Full Post »

FILM | Att försöka utläsa sina egna favoritbudskap i populära filmer är alltid lockande. Speciellt om man har en politisk agenda.

Steven Spielberg Lincoln - poster

I USA har mycket handlat om Steven Spielbergs film Lincoln. I Sverige är det Kristina Lindström och Maud Nycanders dokumentär om Palme som fått politiska redaktörer och kritiker att vässa pennorna.

De översvallande recensionerna för filmerna gör det intressant att se vilka godbitar skribenterna har plockat fram för att kunna användas i den dagaktuella debatten.

Karin Petersson i Aftonbladet citerade t.ex. Anna Lindh:

Olof Palme visade att politiken ska vägledas av idéer, moral och känsla. Att politik är så mycket mer än teknik och administration.

Peter Akinder i Östra Småland hade ett liknande nostalgiskt resonemang (även om han inte vill kännas vid att han är just nostalgisk):

[D]et skulle inte skada om svensk politik mera präglades av den attityd och ideologiska spänst som [Olof Palme] representerade, för att skapa engagemang kring politiken som demokratins kraft att förändra. 

Frank Rich, tidskriften New York, har tittat lite på hur det politiska etablissemanget i Washington valde att tolka budskapet i Lincoln. Och i bara farten placera sig själva bland änglarna.

The rousing reception that has greeted Steven Spielberg’s Lincoln in Establishment Washington—an enclave not generally known for its cinema connoisseurship—tells another story, about the state of play of domestic politics in the Obama years. Tony Kushner’s screenplay and Daniel Day-Lewis’s performance depict a president who, during the movie’s monthlong time frame of January 1865, is unyielding in his zeal to win ratification of the constitutional amendment outlawing slavery. Yet the Washington punditocracy’s praise distorts Lincoln, selling short the movie and its hero to draw another moral entirely: The only way good can happen in the nation’s capital is if you strike a bipartisan compromise. This supercilious veneration of bipartisanship is the Beltway Kool-Aid that Obama drank during his first term, much to his own grief, given that the Party of No was abstaining from it altogether. Those in Washington who are now repackaging it under the brand of Lincoln are the same claque that tirelessly preaches that the ­after-hours nightcaps shared by Ronald Reagan and Tip O’Neill, or commissions like Simpson-Bowles, are the paradigms for getting things done.

The Beltway cheerleading for Lincoln as a parable of bipartisanship makes much of the fact that Obama screened it at the White House for a small invited group of congressional leaders.

[…]

The film demonstrates “the nobility of politics” (in David Brooks’s phrase) by depicting a president who would strike any bargain he could, however ugly, to snare the votes he needed to free the slaves. Lincoln’s political dealmaking with a deadlocked, lame-duck House just after his reelection is, ipso facto, the Ur-text of Obama’s push to make a deal with Congress in the postelection “fiscal cliff” standoff of 2012.

Leaving aside the moral obtuseness of equating the imperative of abolishing slavery in the nineteenth century with reducing budget deficits in our own, there are other fallacies in this supposed historical parallel. If any of today’s apostles of bipartisan compromise had bothered to read the five pages of Doris Kearns Goodwin’s Team of Rivals that are the springboard for Kushner’s screenplay, they would have learned that Lincoln not for one second compromised his stand on the abolition of slavery while rounding up congressional votes for the Thirteenth Amendment. (He doesn’t in the film either.) Lincoln’s compromises were not of principle but of process. He secured votes with the mercenary favors catalogued by Goodwin—“plum assignments, pardons, campaign contributions, and government jobs for relatives and friends of faithful members.” Few, if any, of these bargaining chips are available to Obama or any modern president who doesn’t want to risk impeachment.

[…]

The one significant ideological compromise in the movie is that made by the Radical Republican congressman Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones), who tables his insistence on full equality for African-Americans to hasten the slavery-ending amendment’s passage.

There are no figures like Stevens willing to cut deals in the radical GOP House caucus of today. The good news about the newly rebooted Obama, as seen both in his tough dealings with the lame-duck Congress and his second inaugural address, is that he recognizes this reality. He at last seems to have learned his lesson about the futility of trying to broker a serious compromise with his current Republican adversaries. He held to his stated principles in both the “fiscal cliff” and debt-ceiling fights, and both times the GOP backed down. Nor is he deluding himself that his congressional opponents might embrace flexibility and compromise if they saw ­Lincoln—not least because he couldn’t even corral them to see the movie in his presence. The president did invite Mitch ­McConnell and John Boehner to his White House screening, and both said no.

Läs mer: Abraham Lincolns betydelse för Barack Obama.

Bild: Den amerikanska affischen till filmen Lincoln.

Read Full Post »

BOK | En av Östtysklands påverkanskampanjer skulle misskreditera svensk neutralitetspolitik med hjälp av selektivt urval av fakta.

Just Operation Norrsken avbröts dock p.g.a. statsminister Olof Palmes DDR-vänliga politik. Andra vilseledningsoperationer blev mer framgångsrika.

Underrättelsetjänsten Stasi lyckades t.ex. ganska väl sprida idén att det var USA som låg bakom AIDS-epidemin.

Den svenska filmregissören Roy Andersson var en av de ”nyttiga idioter” som gärna spred lögnen vidare. Det gick så längt att han t.o.m. tog med det i en ”upplysningsfilm” som finansierades av Socialstyrelsen.

Detta är bara ett exempel på hur enkelt det kan vara att sprida lögner via personer som redan är ideologiskt motiverade.

Det är inte alltid det behövs speciellt mycket påverkan eller övertalning för att få bollen i rullning.

Historien är också ett exempel på att de s.k. intellektuella inte är en automatisk garant för klokhet. Här räcker det med att också nämna den gamla kommunisten Jan Myrdal.

Eftersom en av ingredienserna i Operation Norrsken bl.a. handlade om att smutskasta svenska kungahuset hade operationen sannolikt blivit framgångsrik om den fullföljts av kommunistregimen.

Det är lätt att se framför sig hur alla dessa vänsterdebattörer och liberala anti-monarkister skulle flockas på debattsidorna för att få lov att vara ”chockade” över ”fakta” som planterats av spionorganisationen Stasi.  

Författaren Christoph Andersson har i en artikel och i sin bok Operation Norrsken beskrivit planerna bakom denna påverkanskampanj mot Sverige.

”Den trojanska hästen” var tänkt att avslöja svensk neutralitet som en bluff. Bokens beställare var Stasis avdelning för utlandsspionage.

[…]

Boken skulle handla om Sveriges dubbelspel under kriget. Utåt påstod sig Sverige vara neutralt, men i själva verket bedrev Sverige en tyskvänlig politik.

Som författare hade [Stasiofficeren Herbert] Brehmer engagerat Kurt Vieweg, en uttjänt professor i lantbruksvetenskap och tillika hemlig Stasiagent.

Under kriget hade Vieweg flytt till Sverige och först hamnat i Höganäs, senare i Borås. Han ansågs behärska det svenska språket väl. Tanken var att Vieweg skulle ta sig an alla uppgifter som arkivarierna fiskat fram, plus mängder av amerikanska dokument på mikrofilm. Filmerna lät Stasi olika bulvaner köpa helt öppet hos National Archives i Washington DC.

[…]

Hela bokprojektet och Operation Norrsken fick emellertid ett snöpligt slut. Palme visade sig vara ytterst DDR-vänlig. Inför konferensen i Helsingfors engagerade han sig till och med för att DDR:s gräns mot väst skulle erkännas som okränkbar. I stats- och partichefen Erich Honeckers ögon var Palme plötsligt en möjlig bundsförvant.

Följden blev att Norrsken blåstes av. Kartongerna låstes in ett kassaskåp – och Viewegs manus försvann.

Ändå är kopior i omlopp idag. En ska rentav finnas på Högskolan i Gotland. Där funderar en tysk professor i modern historia, Michael F Scholz, på att ge ut Viewegs manus i bokform, om än på tyska. Någon översättning till svenska hanns aldrig med. Här finns dock anledning att komma ihåg biträdande arkivchefens Dieter Skibas varning. Allt som Stasi lät gå vidare till Vieweg byggde i grunden på ett skevt urval.

[…]

Dessutom visar materialet hur DDR och Stasi efter 1975 tog efter nazityska metoder. Frågan är om inte DDR kom att påverka Sverige minst lika effektivt som Nazityskland, med inflytelseagenter placerade i olika nyckelpositioner. Eller som Dieter Skiba väljer att sammanfatta Operation Norrsken.

– Inom underrättelsevärlden gäller det att lära känna sin fiende väl och även ha förmågan att lära sig av dennes metoder.

Läs mer: ”Skenmanövrer – Torbjörn Elenskys recension av Christoph Anderssons Operation Norrsken.

Read Full Post »

POLITIK | Sedan Stefan Löfven blev partieldare har Socialdemokraterna återigen blivit Sveriges största parti.

Trots detta verkar de positiva siffrorna i opinionen – och för de rödgröna partierna totalt – mer bero på Moderaternas trötthet och de borgerliga småpartiernas urusla siffror än på eget politiskt arbete.

Socialdemokraterna kan i alla fall inte längre skylla på rolluppsättningen. Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson, har så här långt lyckats matcha finansminister Anders Borg över förväntan.

”[H]on är den smarta Handelsutbildade, det finansiellt kompetenta komplementet till den rörelsebaserade Stefan Löfven, vars roll är att personifiera den emotionella socialdemokratiska historien och identiteten. Som rollbesättning i ett tv-drama är castingen perfekt.”, skriver Ulrika Fjällborg i Veckans Affärer.

Dessutom har LO, sent omsider, fått en ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, som utstrålar kompetens, sunt förnuft och en viss självständighet gentemot partiet.

Detta gör att den socialdemokratiska rörelsen idag står betydligt starkare än man gjorde under Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Under Sahlins tid var det inte mycket som fungerade. Förutom alla hennes egna brister tvingades Sahlin av den egna partiledningen ta med Vänsterpartiet i alliansen med Miljöpartiet.  Därmed var mycket av hennes auktoritet borta.

Dessutom tog man det märkliga beslutet att inte profilera Thomas Östros, dåvarande ekonomisk-politisk talesperson, i valrörelsen 2010.

Att ställa upp i ett val utan att ha någon som kunde ta debatten med Anders Borg måste anses vara en missbedömning av värsta sort.

Och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hade man inte heller mycket nytta av p.g.a. de egna skandalerna kring hennes hantering av sina styrelseuppdrag.

Hon tillbringade större delen av valrörelsen i frysboxen för att inte väljarna skulle frestas ta ut sin ilska på Sahlin och Socialdemokraterna.

Allt detta är nu historia. En bättre konstellation än politikern Löfven, ekonomen Andersson och fackpampen Thorwaldsson kan partiet knappast önska sig.

Men läser man intervjun med Andersson i Veckans Affärer kan man lätt få uppfattningen att partiet fortfarande befinner sig i vad en psykolog skulle kalla förnekelsefasen i sorgearbetet efter Sahlin och Juholt.

Indirekt erkänner Andersson dock att det finns en identitetskris. Men hennes lösning verkar ligga helt på att hitta rätt politik (vilket är nog så viktigt), inte att fråga sig om partiet och samhällsutvecklingen går i takt.

”Jag tycker inte att [Moderaterna] har kapat vår politik för de har inte förstått det grundläggande i den svenska modellen. Den bygger på broar från de gamla till de nya jobben via en aktiv arbetsmarknadspolitik och en omställningsförsäkring. I dag har inte vanliga medelinkomsttagare fullgott skydd för att taket är så lågt”, säger hon.

”Nu har vi en regering som monterat ner de här broarna. Det riskerar i längden att Sverige blir mer inåtvänt och bakåtsträvande och inte vågar bejaka det nya.”

[…]

Det har varit sex mycket turbulenta år inom det socialdemokratiska partiet, som genomgått en av sina allvarligaste identitetskriser på decennier. Magdalena Andersson håller motvilligt med.

”Det har varit turbulenta år. Talet om förtroendekris ska ändå ses mot bakgrund av att vi är Sveriges största parti. Och jag upplever inte att vi har en identitetskris. Vad menar du med det?”

Efter en snabb reflektion över ett parti som i drygt hundra år slagits för en samhällsutveckling som det i stort sett förverkligat – och därmed förflyttat sin traditionella väljarbas, arbetarklassen, till en medelklass, som inte är lika politiskt homogen och partitrogen som den väljarbas som fanns på Tage Erlanders och till viss del Olof Palmes tid – vill hon ändå inte medge att det finns en identitetskris utan refererar till konkreta, akuta samhällsproblem […].

Skulle du säga att ni är på väg ur identitetskrisen?

”Ja, vi har tydligt fokuserat på två av de stora problem där regeringen har misslyckats med sin politik – jobb och utbildning.”

Har det vänt för Socialdemokraterna?

Hon drar på svaret:

”Det är svårt att säga. Jag tycker att vi har relevanta svar på framtidens problem. När det finns utrymme att diskutera jobb och utbildning, som många anser är de stora problemen, så syns det i opinionen.”

Men vilka är era väljare?

”Folk som vill lösa vissa samhällsproblem tillsammans. Sverige har förändrats. Och det är positivt. Men det gäller att vara relevant i sin egen tid, som parti får man aldrig stelna.”

”Solidaritet” har varit ett nyckelbegrepp inom socialdemokratin. Vad betyder det för dig?

Frågan genererar ett svar som andas väldigt mycket mer tjänsteman än politiker.

”Det borde vara grunden för mycket mer av mänsklig interaktion.”

Plattityder. Optimist, javisst? Teknokrat, så klart.

Allt detta verkar lite löst i konturerna. Om Andersson skall lyckas hitta, som Fjällborg skriver, ”en politik som tar vid där jobbfrågan slutar” krävs mycket mer tankearbete än så.

Bild: Tidskriftsomslaget är Veckans Affärer nr 45 den 8 november 2012.

Read Full Post »

FILM | Inför dagens premiär av filmenPalme intervjuades regisörerna Kristina Lindström och Maud Nycander av Mattias Oscarsson.

Förrutom allt offentligt material som finns om Olof Palme fick regisörerna också tillgång familjen Palmes privata filmer – en koffert full med 58 super 8-rullar.

Något som överraskade er [under arbetet med filmen]?

MN: ”Detaljer, som kanske inte är så viktiga, mer rörande. Som att han fixade sina tänder …”

KL: ”… och nördigheten. Att han memorerade en massa sportresultat. Han var en kalenderbitare av stora mått. Han hade enormt höga poäng på intelligenstesterna i det militära, men nästan omätbara poäng på de praktiska momenten.”

Hur hade han funkat som politiker idag, tror ni?

KL: ”Vi har testat filmen på yngre människor och de har blivit väldigt tagna av närvaron och viljan. Palme hade en sådan skärpa. Frågorna blev en del av honom själv. Och det var inga plånboksfrågor utan värdefrågor. Det hade varit otroligt spännande om det kom en politiker idag med den viljan att utmana.”

När man ser arkivfilmerna slås man av hur nära journalisterna kunde komma Palme. Även ända in i omklädningsrummet efter en tennismatch.

KL: ”Ja, och det skulle vara väldigt svårt att i framtiden göra en liknande dokumentär om en nutida politiker. Journalisterna idag är ’inbäddade’ och kommer inte nära. Det finns så mycket ’spin-doctors’ och mediestrateger.”

Read Full Post »

IDOLER | Anhängare till Mona Sahlin har en sak gemensamt med beundrarna av den idag så aktuelle Olof Palme. Sällan ger de en balanserad bild av sin hjälte.

Så här skriver t.ex. Andreas Ekström om Mikael Romeros framställning av Sahlin i boken Tobleroneaffären – Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister (Norstedts).

Det är tydligt att sjutton års perspektiv inte riktigt har räckt för Romero. Efter 260 sidor har jag mött tårar, frustration, en hel del berättigad ilska – men ingen djupgående analys, och definitivt ingen balanserad bild av Mona Sahlin. Jag har inte sett ett så välvilligt porträtt sedan jag läste självbiografiska noteringar på Marcus Birros blogg.

[…]

Sanningen är att Mona Sahlin under ganska lång tid hade svårt att hålla rätt på sina pengar. Det finns exempel på det som är mer graverande än intrycket som ordet ”Tobleroneaffären” ger. Slående är att ett stort antal privatekonomiskt besvärande händelser dessutom inträffade när Sahlin inte längre var statsråd – och havererade med sitt eget bolag – och igen efter återkomsten till regeringen. Trots de oerhört bittra erfarenheterna från drevet förmådde Mona Sahlin alltså inte ta det slutliga greppet.

Är det i ljuset av det rimligt att svenska folket inte valde henne? Hur stort förtroendekapital krävs av en toppolitiker? Vilket ekonomiskt omdöme måste en person som aspirerar på makt ha?

Det kan man verkligen diskutera. Men det var inte precis elevrådsordförande Sahlin ville bli.

Bild: Mona Sahlin vid presskonferensen med anledning av kontokortsskandalen 1995. Se ett bildspel om Sahlin på Svenska Dagbladet.

Read Full Post »

Older Posts »