NYVAL 2015 | Debatten kring regeringens budgetfiasko har präglats av en lång rad märkliga försök att förklara bort Stefan Löfvens misslyckande.
Mycket har prägeln av efterhandskonstruktioner som bottnar i bristande omvärldsanalys från regeringens sida.
Fokus sammanfattade t.ex. händelserna så här:
Det var väl känt att Jimmie Åkesson prioriterade att växa, och för att växa behövde partiet normaliseras. Han hade direkt efter valet sagt att sverigedemokraterna skulle ta hänsyn till vilket budgetalternativ som var »minst skadligt«. Om alla sakfrågor vägde lika tungt skulle en ren kalkyl rimligen leda till att man släppte fram regeringens budget.
Det var ju dessutom praxis att rösta på sin egen budget, därefter lägga ner rösterna.
Sedan kom sjukskrivningen. Mattias Karlsson hoppade in som vikarierande partiledare och plötsligt var invandringskostnaderna den enda fråga som spelade roll igen.
Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt bytte ut sin profilbild mot en ”Game of Thrones”-karaktär med sitt eget huvud inklippt, ackompanjerat av texten: ”Budget is coming.” Och man förstod att det inte var regeringen som satte dagordningen.
Sverigedemokraterna var beredda att fälla regeringen.
Alliansen vägrade vika från sin linje.
Stefan Löfven var körd.
Detta verkar vara en ganska vanlig uppfattning om händelseförloppet bland både partistrateger och politiska journalister efter budgetomröstningen.
Ingen tycks ha ifrågasatt varför man antog att Sverigedemokraterna skulle agera som alla andra partier (och bara rösta på sin egen budget) när man – bland journalister och politiker – trummat in bilden av att Sverigedemokraterna inte är som alla andra partier.
Detta verkar vara ett klassiskt exempel på att ”thinking inside the box”. Ett kardinalfel i omvärldsanalys.
Hade man istället försökt sätta sig in i hur sverigedemokraterna själva kan tänkas ha uppfattat situationen hade budgetomröstningen kanske inte kommit som en överraskning.
Kontroversen mellan regeringen och Sverigedemokraterna inför budgetomröstningen hade karaktären av ett ”chicken race”. Ett ”chicken race” som Stefan Löfven förlorade.
Det underlättade inte för Löfven att han försökte få med partierna från Alliansen på en budget som regeringen redan förhandlat med Vänsterpartiet.
Detta innebar att regeringen i realiteten bara hade möjlighet att få majoritet om man förhandlade med Sverigedemokraterna. Det slutade med att Sverigedemokraterna i realiteten var det enda partiet som verkligen ville förhandla med Löfven.
Efterspelet till budgetomröstningen har visat att politiker och journalister fortsätter med illa underbyggda antaganden som inte har någon förankring i verkligheten.
1. Varför skulle Sverigedemokraterna hjälpa regeringen få igenom sin budget när man inte fått möjlighet att sitta ner med Socialdemokraterna och förhandla om en eventuell budgetkompromiss?
Stefan Löfven har hela tiden förklarat bort sin oförmåga att skapa majoritet för regeringens budget med att det inte funnits någon inom Alliansen att förhandla med.
Men exakt samma argument skulle sverigedemokraterna kunna använda för att försvara sitt agerande. Varför skulle partiet vilja belöna en regering som inte ens vill tala med dem?
2. Och varför skulle Sverigedemokraterna ”följa praxis” när Socialdemokraterna – tillsammans med Sverigedemokraterna! – tidigare brutit mot just praxis?
Bryter man en gång mot praxis finns det i realiteten inte längre någon praxis.
3. Varför skulle Sverigedemokraterna inte ta chansen att förvandla nyvalet till en ”folkomröstning” om integrations- och invandringspolitiken – deras främsta fråga?
Det är inte konstigare att Sverigedemokraterna vill göra valet till en ”folkomröstning” än att Folkpartiet i två val i rad har hängt upp hela sin valrörelse på skolfrågan.
Alla partier vill få maximalt utrymme för sina hjärtefrågor. Och det parti som kan göra sin främsta hjärtefråga till valets huvudfråga är bra dumma om de inte tar chansen när möjligheten ges.
4. Är det verkligen rimligt att anta att Mattias Karlsson, och övriga i partitoppen, inte skulle förankra sina beslut hos Jimmie Åkesson?
Mycket av diskussionen efter omröstningen har handlat om att Mattias Karlsson på ett kuppartat sätt återigen har förvandlat Sverigedemokraterna till ett enfrågeparti.
Men detta verkar mest vara en efterhandskonstruktion, framförallt från de rödgrönas sida. På så sätt slipper man ta skulden för att man inte varit tillräckligt noggranna i sina analyser om hur Sverigedemokraterna skulle kunna tänkas agera inför budgetomröstningen.
Varför skull Karlsson, som tillhör partiets innersta krets och som dessutom varit med och utformat partiets långsiktiga strategi, medvetet vilja förvandla partiet till ett enfrågeparti?
Talet om att Karlsson vill göra om partiet verkar mest handla om övriga partiers krishantering efter budgetfiaskot och ett försök att lägga upp strategin inför valet.
Man vill självklart skapa en bild av att Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti i valrörelsen. Detta skulle avsevärt underlätta för övriga partier att underminera förtroendet för Sverigedemokraterna bland deras väljare.
Tidskriftsomslag: Fokus, 5-11 december 2014.
Read Full Post »
the Campaign Dossier 