Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Nyliberalism’

IMAGE | Så landade hon då äntligen. Tillbaka i Sverige för att krishantera. Men det gick lite si och så för Annie Lööf.

SVTs Aktuellt den 10 januari 2013

Först tvingas hon göra en ”pudel” efter att inte talat klartext om att hon som viceordförande i CUF var för månggifte. Ingen bra början.

Senare i SVT:s Aktuellt skyllde hon detta på att hon då var så ung. Klassiskt.

Låt mig säga att jag har varit väldigt otydlig. Jag var väldigt ung när jag sade detta och har ändrat mig efter detta uttalanden för många år sedan. Jag är emot månggifte.

Men den som någon gång lyssnat på en ungdomsförbundare (oavsett parti) vet att de snarare utmärks av att vara extremt lillegamla. (Att lyssna på exempelvis Carl Bildt då och nu får en lätt att tro att tiden stått still.)

Det hela borde med andra ord kunnat hanteras lite bättre.

Varför inte bara flagga upp att man under det inplanerade partistyrelsemötet nu i januari kommer att revidera idéprogramgruppens förslag?

Hela poängen med att avbryta partiledarens semester i Thailand var ju för att hon skulle kunna ta kommandot!

Men istället sänder Lööf dubbla budskap i en snabbt hopsnickrad debattartikel i Dagens Nyheter.

Här skriver Lööf att hon kommer att agera via partistyrelsen innan extrastämman i mars. Eller så antyder Lööf det diametralt motsatta. Döm själva:

De närmaste veckorna kommer Centerpartiets partistyrelse under min ledning att diskutera förslaget så att det är redo att behandlas av vår extrastämma.

Vårt parti är en folkrörelse, där jag inte vill att partiledaren ska diktera ändringar i idéprogramgruppens förslag, Sådana fattas gemensamt av de förtroendevalda. Jag vill att medlemmarnas åsikter ska väga tungt. Min önskan var att över huvud taget inte behöva gå in på ett tidigt stadium och styra diskussionen.

Oavsett vilket kvarstår huvudfrågan: Hur kunde Centerpartiet – ett parti med etthundra års politisk erfarenhet – hamna i en sådan ideologisk soppa?

1) Det grundläggande problemet är att man alltid varit ett parti utan ideologi. Vilket man också varit stolt över.

Partiets historiska existensberättigande har varit att slå vakt om böndernas och jordbrukets intressen. Men när samhället alltmer industrialiserades minskade också denna grupps politiska och ekonomiska inflytande alltmer.

Idag kallar man sin ideologi för ”ekohumanism”. Vilket är ett halvlyckat försök att råda bot på den ideologiska vilsenheten.

2) Betydelsen av en väl definierad ideologi kan inte nog betonas. En ideologi är både ett partis själ och dess ryggrad.

En politiker som kan sin ideologi hamnar ofta rätt även i sakfrågor som han eller hon inte helt behärskar i detalj.  Med ideologin hamnar man (oftast) rätt, utan kan man hamna var som helst åsiktsmässigt.

Det är just det som hänt med Centerpartiet. Ett parti som saknar ideologi saknar i princip riktlinjer för politiken i vardagen.

Det är viktigt att komma ihåg att programgruppens medlemmar visste vad man gjorde när man skrev ihop texten.

Det är inga duvungar som, med Per Ankersjö i spetsen, fick uppdraget att utveckla idéprogrammet.

Och rent ideologiskt är det svårt att se att innehållet inte speglar just de åsikter som Annie Lööf själv omhuldade innan hon blev partiledare.

3) Och utan en tydlig ideologi som styr upp verksamheten blir ett parti mer mottagligt för politisk påverkan utifrån.

Vad som hänt nu är vad som sker när man inte visar respekt för den folkrörelse som Centern är. Jag har tidigare uttryckt min kritik mot ordföranden i idégruppen, Per Ankersjö, som jag följt under många år. Det finns ett Timbroproblem där personer infiltrerat och fört fram Timbros åsikter inom Centern, och det finns ett inbyggt storstadsproblem inom partiet.

Så skriver Olof Johansson, f.d. partiledare, i ett väl tajmat debattinlägg på SVT:s debattsida.

Men ”infiltrering” är överdrivet. Nyliberalerna har aldrig försökt dölja sina åsikter. Tvärt om.

Men Johansson har rätt i att deras förslag fundamentalt skulle förändrat partiet från grunden. Programgruppen skulle i realiteten ha lyckats skapa ett helt nytt politiskt parti om man lyckats få igenom sitt förslag som det ser ut idag.

En som förstått sprängkraften i den nyliberala ideologin är Kerstin Lundgren som är partiets utrikespolitiska talesperson.

För min del handlar det då inte om att stryka eller behålla ett antal ord som varit aktuella i debatten som månggifte, plattare skatt, lärplikt eller fri invandring. De utgör bara toppen på ett isberg. För mig handlar det om den helhet som delarna skapar, om drömmen om det framtida samhället. Jag frågar mig om det blir ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle? Mitt svar i dag är tyvärr nej.

[…]

För mig blir det nu helt avgörande om Centerpartiet med frihetsbegreppet som bålverk vill omforma Sverige till ett mer socialdarwinistiskt samhälle med maximal frihet för marknaden eller om vi ser att uppdraget är grönt, frihetligt och solidariskt.   

Libertarianismen, eller nyliberalismen, har inte så mycket med vare sig liberalism eller konservatism att göra. Nyliberalismen är en revolutionär rörelse som med fredliga medel vill förändra hela samhället i grunden.

Read Full Post »

I SIFOS senaste väljarbarometer får Centerpartiet bara 4,5 %. När Maud Olofsson nu avgår hoppas alla att den nye partiledaren skall lösa alla problem.

En partiledare är primärt ett partis främsta kommunikatör. Detta är nog så viktigt men för att kunna kommunicera krävs också en politik att kommunicera.

Här är Centerpartiets åtta misstag under Maud Olofsson:

(1) Ideologisk marginalisering

Under Maud Olofsson tog Centerpartiet en vändning mot det nyliberala hållet.

Men vad Fredrik Reinfeldt insåg när man lanserade nya Moderaterna missade Centerpartiet. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många nyliberala väljare som går igång på näringslivs- och småföretagarfrågor. Det krävs något mer.

Maud Olofsson har låtit mer som Moderaternas partiledare Bo Lundgren än det egna partiets Thorbjörn Fälldin.

(2) Sakpolitisk förvirring

Med en ideologisk ompositionering kom också en ny sakpolitik som inte var riktigt förankrad hos den breda medlemsskaran.

Olofsson och partiets alla spinndoktorer lyckades t.ex. aldrig övertyga vare sig medlemmar eller väljare om att man inte har övergett sin gamla ståndpunkt att kärnkraften skall avvecklas.

Därmed tappade man en av sina tydligaste profilfrågor.

Detta i kombination med en nedtonad miljöpolitik och en mer markerad småföretagarpolitik gjorde att många inte längre kände igen partiet.

(3) Partifolket på undantag

Ett parti kan mycket väl kalibrera både sin ideologi och politik. Men det måste göras i samklang med partiet.

Ett parti som Centerpartiet med traditionellt starka lokalavdelningar kan inte göra en alltför drastisk ideologisk förändring utan att se till att få med sig sitt partifolk.

Lokalpolitikerna höll god min men var aldrig riktigt bekväma med utvecklingen under Olofssons tid.

När partiet sedan tog plats i regeringen fick partiet en än mer undanskymd roll. Medlemmarna förväntades vara nöjda med allt som Alliansen och partiet gjorde i regeringen.

Partiet började alltmer försummas.

(4) Nya och gamla väljare

Skall ett parti byta politik måste man vara absolut säker på att man antingen har de nya målgrupperna som i en liten ask eller åtminstone se till att man inte tappar alltför många av sina gamla kärnväljare när man lägger om politiken.

Centerpartiet misslyckades både med att vinna nya väljare och behålla de gamla.

(5) Alliansens dilemma

På grund av Moderaternas storlek tog partiet också de flesta och tyngsta departementen i regeringen. Småpartierna marginaliserades till ett fåtal departement.

Detta hade inte behövt vara ett problem om småpartierna hade behållit en hög svansföring även på andra politikområden som låg utanför deras egna departement. Men detta är något som vare sig Centerpartiet, Folkpartiet eller Kristdemokraterna har lyckats med.

Än värre var att småpartierna inbillade sig att det räckte att marknadsföra sig utifrån vad man åstadkom i sina respektive departement för att man skulle vinna ökat förtroende från väljarna.

Men resultatet blev det diametralt motsatta – politisk marginalisering i skuggan av det statsbärande Moderaterna.

Att alla fyra Allianspartierna låter som varandras kopior har inte gjort saken bättre. Det enda parti som tjänar på detta är återigen Moderaterna.

(6) Ökad politisk sårbarhet.

När Centerpartiet – och de övriga två småpartierna – koncentrerade sig på ett smalt politikerområde blev man också extra sårbara vid politiska motgångar.

När näringsminister Maud Olofsson inte ens verkade klara de frågor hon hade ansvar för – t.ex. Saab och Vattenfall – fanns inte mycket att falla tillbaka på.

(7) Maud Olofssons tondövhet

Olofsson kom in i politiken leende och kommer att lämna partiledarskapet leende.

Allting kommunicerar. Att vara positiv och framåt kan vara ett viktigt vapen i en partiledares arsenal. Men det förutsätter att saker och ting går i rätt riktning.

Olofsson har ofta framstått som om hon är fullkomligt okunnig om att både hon och Centerpartiet har stora problem.

Hennes positiva yttre har till sist skapat frustration hos både väljare och medlemmar. När problem dyker upp måste en partiledare också kunna kommunicera att man förstår situationens allvar.

Ingen utanför den innersta kretsen har riktigt vetat om den ständigt leende Olofsson har förstått partiets problem eller om hon har levt i total förnekelse.

(8) Pengar är inte allt.

Som Europas rikaste parti har Centerpartiet inte behövt vända på slantarna. Detta var tydligt under valrörelsen. Vad än partistrategerna pekade fick man.

Men pengar är inte allt. Pengar kan inte ersätta politik. Det kan definitivt inte ersätta en politik som tilltalar breda väljargrupper.

Centerpartiets försök att damma av sin gamla miljöpolitik fick lite av desperation över sig. Att marknadsföra sig som ”Alliansens gröna röst” kunde inte dölja att partiet lider av politisk idétorka.

Vem som än blir ny partiledare har därför många problem att hantera. Positivt är att det inte gärna kan bli värre. Eller?

Read Full Post »

POLITIK: Expressen har uppgifter om att Centerpartites eftervalsanalys innehåller förödande kritik mot Maud Olofsson.

Men Expressen har inga dokument som backar upp källan. Kanske handlar det bara om att Olofssons fiender försöker sätta bilden inför den 28 januari när analysen blir offentlig.

Eftervalsanalyser brukar nämligen inte innehålla totala sågningar av partiledare. Om inte annat för att ett parti är mer än bara sin partiledare. Många delar på ansvaret när det går illa (eller bra).

Men oavsett vilket så har Maud Olofsson misslyckats med omvandlingen av partiet.

Hennes ständiga mantra efter valet har varit att partiet har rätt politik men är dåliga på att sälja in budskapet.

Men med tanke på att partiet under hennes ledning har förvandlats till ett okritiskt marknadsliberalt parti som hyllar den fria konkurrensen är det lite märkligt att hon inte är lite mer kritisk till den egna produkten.

Väljarna har valt bort Centerpartiet, inte för att partiet har misslyckats med sin marknadsföring utan för att man inte tycker om produkten, d.v.s. politiken.  

Om konsumenten ratar en produkt och föredrar konkurrenternas utbud bör en seriös företagsledning inse att man inte bara kan lösa problemet genom att satsa än mer reklampengar på den ratade varan.   

Problemet i valrörelsen var inte att partiet saknade pengar eftersom partiet är ett av landets rikaste. Och dessutom går det inte att köpa väljare med en politik som väljarna inte uppskattar.

Problemet är att det inte finns tillräckligt många nyliberala storstadsväljare idag för att kunna förvandla Centerpartiet till ett parti på 15-30 procent.

Partiet måste därför välja väg. Och vill man inte förnya politiken skulle partiet kunna bli borgerlighetens motsvarighet till Vänsterpartiet.

Under många år såg sig Vänsterpartiet som garant för att Socialdemokraterna inte skulle glida över åt höger och börja anamma för mycket av den borgerliga politiken.

Centerpartiet skulle i sin tur kunna bli det lilla företagarvänliga partiet som ser till att Moderaterna inte blir allt för förälskat i socialdemokratiska lösningar.

Read Full Post »

STRATEGI: Professionella politiska rådgivare är ett släkte för sig. Ofta cyniska och föga imponerade över de klantiga och uppblåsta politiker som betalar ut lönen.

En av dessa konsulter har nu tagit bladet från munnen och get oss – anonymt – sin bild av hur man tänker hjälpa den amerikanska konservativa gräsrotsrörelsen Tea Party i kommande val.

Det är lite ironiskt att han (eller hon) gör det i den politiskt liberala tidskriften Playboy.

Kanske hela poängen är att sända en signal till mer nyliberala amerikaner (som antagligen hellre läser denna tidskrift än socialkonservativa publikationer) att Tea Party-rörelsen inte är vad demokraterna och liberal media traditionellt utmålar den som.

Vad som är sant eller falskt mellan allt skryt är svårt att avgöra. Men underhållande är det.

The campaign plan for one of the organizations I help uses the phrase black arts when talking about how we’ll win in the fall. It’s not a document filled with dirty tricks but a plan to create a nonprofit organization called Ensuring Liberty Corporation. It uses unconventional methods to get our message out and support grassroots conservatives: ”Ensuring Liberty’s relationships run deep into the new media and use of cloud computing and innovation along with the black arts of campaign management. That is not to say that [we] will undertake actions that contravene any legal or ethical principles; however, the use of surprise, investigative journalism and other key experience will allow for rapid deployment of strategies that many candidates simply do not understand or take advantage of during their actual election campaign.” Of course, the Tea Party is not as cohesive as anyone thinks. It’s not a party or even an organization. […] [President George W.] Bush mangled the GOP brand into a grotesque form that conservatives haven’t recognized in five years.

Conservatives now live in the political-party equivalent of Mad Max. Law and order inside the Republican Party has deteriorated, leaving regional warlords to scavenge over what’s left. The trouble is that some of the regional warlords are nuts or crooks. […]

The reality is the Tea Party as we know it will cease to exist within an election cycle. Its ideas won’t go away, but most of its leaders will. That’s because most self-appointed leaders in this world simply don’t know how to win. Mark my words: Without proper experienced guidance they will fuck it up. Rallies don’t win elections—votes do. Their egos are writing checks their organizations will never cash. […]

A good piece of mail gets its message across in 10 seconds. Television gives you 30 seconds, maybe. We’re playing to the reptilian brain rather than the logic centers, so we look for key words and images to leverage the intense rage and anxiety of white working-class conservatives. In other words, I talk to the same part of your brain that causes road rage. Ross Perot’s big mistake was his failure to connect his pie charts with the primordial brain.

Read Full Post »

OPINION: SCB:s stora partisympatiundersökning visade tydligt att Centerpartiet och Kristdemokraterna är Alliansens stora losers.

Centerpartiets (4,6 %) och Kristdemokraternas (4,5 %) urusla siffror kräver en analys av partiernas arbete under mandatperioden. Vad är det som kan förklara de låga siffrorna?

Paradoxalt nog har Centerpartiet och Kristdemokraterna diametralt motsatta problem.

1) Kristdemokraterna har alltid lidit av sitta-stilla- i-båten-och-vara-snäll-syndromet. Kristdemokraterna är det parti som har varit otydligast och som ofta har vikt ner sig när Alliansen har partiförhandlat.

Bensinskattesänkningen släppte partiet som en het potatis så fort det var klart att Alliansen vunnit valet 2006. Och fastighetsskatten lyckades man schabbla bort, åtminstone rent kommunikativt.

Kristdemokraterna lät sig också köras över inför öppen ridå av de andra allianspartierna i frågan om samkönade äktenskap. Partiledningen verkade inte bry sig. (Och kanske i hemlighet var man ganska nöjd med att bli av med en känslig profilfråga?)

Göran Hägglund lyckades dessutom få beröm i Riksdagen av Lars Ohly (!) när man meddelade att kvinnor från EU skulle ges möjlighet till abort i Sverige.

Inte ens de sjunkande aborttalen i Sverige har partiet brytt sig om att försöka marknadsföra som en kristdemokratisk framgång.

Och så här kan man fortsätta i fråga efter fråga. 

Göran Hägglund och Kristdemokraterna måste ställa sig frågan om Sverige verkligen behöver ett fjärde liberalt parti efter Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. 

2) När det gäller Centerpartiet är problematiken den diametralt motsatta. Väljarna tycker helt enkelt inte om partiets politik.

Maud Olofsson har varit mycket framgångsrikt när det gäller att föra fram partiets politik. Olofsson har varit mycket bra på att ställa sig i medias strålkastarljus och ta för sig inom Alliansen.

Partiet kan inte skylla på att man har hamnat i skuggan av de övriga allianspartierna. Snarare tvärt om.

Grundproblemet är att det inte finns tillräckligt många nyliberaler i storstäderna. Deras strategi att byta landsbyggdsväljare mot storstadsväljare har misslyckats.

Partiets jakt efter nyliberala väljare i storstäderna har inte lyckats. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många väljare som ser en liberal näringslivspolitik som den viktigaste frågan för Sverige.

Read Full Post »

IMAGE: Idag intervjuas Maud Olofsson (C) av Dagens Nyheter. För att vara ett parti som kallar sig liberalt verkar man ha missförstått poängen med skattesänkningar.

På frågan om hur mycket Centerpartiet vill höja koldioxidskatten svarar Maud Olofsson;

Vi kommer att behöva höja den. Men vi vill göra det i steg så att människor kan klara av att köpa nya bilar och transportera sig. Och samtidigt måste det kombineras med skattesänkningar. Sänk inkomstskatterna så är det möjligt att höja klimatskatterna.

Sänka inkomstskatterna bara för att kunna höja koldioxidskatterna? Hur liberalt är det?

De flesta liberaler ser ett egenvärde i att sänka skatter för att människor skall få mer pengar i sina plånböcker. Olofsson vill tydligen bara sänka skatten för att kunna höja sina egna favoritskatter. Om alla agerar på samma sätt kommer den ena skattelättnaden bara att äter upp den andra.

Centerpartiets ideologiska förvirring ligger säkert bakom en stor del av partiets kris. ”Centerpartiet har tydligt gått högerut under Maud Olofsson ledning. För bara ett par år sedan kallade sig Centern socialliberalt, nu är etiketten rätt och slätt liberal”, konstaterar DN.

Och för att förvirra det ideologiska perspektivet ytterligare kan tilläggas att Maud Olofsson vid ompositioneringen av partiet till ett storstadsparti dessutom har försökt inmuta den nyliberala flanken i svensk politik.

Med andra ord: Ett parti som historiskt sätt har försökt att ställa sig utanför den traditionella ideologiska höger-vänsterskalan har gått från att vara ”socialliberal” till att försöka sälja in en ”liberal” politik med en ”nyliberal” retorik samtidigt som man i skattefrågor låter som en traditionell socialdemokrat. Inte konstigt om man har problem.

På DN:s fråga (i papperstidningen) vad som är partiets problem svarar Olofsson som en typisk politiker i kris;

Vi har varit duktiga på att leverera men dåliga på att sälja. Vi måste bli duktigare på försäljning och tala om alla de bra saker Centerpartiet gjort.

Men första regeln vid försäljning måste rimligtvis vara att man vet vad det är man säljer. Vet man inte det kommer man inte heller locka någon köpare.

Se även: ”Center riskerar att åka ur riksdagen” av Ewa Stenberg (Dagens Nyheter den 4 februari 2010).

Read Full Post »

POLITIK: Samtidigt som Synovate i sin senaste opinionsundersökning visar att klyftan mellan blocken minskar fortsätter Centerpartiet sin kräftgång.

Detta har tydligen gett vissa liberala ledarsidor ångest. Johan Hammarqvist, politisk redaktör på Norra Skåneskriver t.ex. på Newsmill att Maud Olofsson är största vinnaren i Saab-affären.

Och i dagens Sydsvenskan (oberoende liberal) levererar i sin huvudledare – Hon är värd mer än så här – en riktig tycka-synd-om artikel om Maud Olofsson (C).

Centerledaren Maud Olofsson förtjänar ett starkare stöd. Det är beklagligt att hennes parti går kräftgång medan Moderaterna tar ett allt fastare grepp om borgerliga sympatisörer (…)

Sedan Maud Olofsson blev partiledare i mars 2001 har hon försökt ge Centern något som partiet egentligen aldrig haft. En ideologi. Hon säger sig själv sträva mot socialliberalismen.

Olofsson har inte gjort allt rätt, långt ifrån. Men hon har haft mod att till exempel avveckla en fundamentalistisk antikärnkraftslinje och frångå den bisarra regionalpolitik som ledde Sverige fel.

Det är lätt att ironisera om att Olofsson har villat bort sig på Stureplan i sina försök att bredda sin väljarbas. Men hon försöker i alla fall följa en konsekvent liberal linje, som i fråga om statens roll i Saabaffären (…)

En värdemässigt stabil grund däremot, främjar genomtänkta idéer och hållbar politik.

En värdemässigt stabil grund? Socialliberalism? Knappast.

Ett parti som tidigare berömde sig om att inte ha någon ideologi överhuvudtaget har under Maud Olofsson förvandlats till ett nyliberalt parti.

Om Olofsson sedan vill kalla denna nyliberalism för ”socialliberalism” visar detta bara på fortsatt ideologisk förvirring. Samma ideologiska hopkok visade partiet när man tillägnade sig begreppet federalism för några år sedan.

När man granskade deras åsikter lite närmare visade det sig ganska snart att ”federalism” bara var ett försök att klä sina gamla decentraliseringstankar i ny ideologisk skrud. 

Troligtvis är dessa desperata försök till politisk och ideologisk ompositionering en inte oväsentlig anledning till att Centerpartiet har tappat 3,1 procentenheter sedan valet 2006.

Read Full Post »

Older Posts »