Posts Tagged ‘Nyliberal’

VAL 2016 | Donald Trumps protektionistiska politik går tvärt emot det egna partiets nyliberala inställning i ekonomiska frågor.

The Economist

Men protektionism har en lång historia i amerikansk politik. Under slutet av 1800-talet var det etablissemangets åsikt i det republikanska partiet medan frihandelsvännerna var i klar minoritet.

Idag kan vi konstatera att en anledning till Trumps framgångar är just hans villighet att gå emot sitt egets partis ideologiska fundament på det ekonomiskt-politiska området.

The Economist, under hela sin existens en frihandelsvänlig röst med nyliberala tendenser på det sociala området, gillar inte vad de har sett av Trump.

Samtidigt konstaterar tidskriften att han uppenbart har förmåga att känna in vad väljarna vill höra. Åtminstone vissa delar av väljarkåren. Om detta sedan räcker i en valkampanj mot Hillary Clinton lär vi snart få se.

I en längre artikel – ”Fear trumps hope” – skriver The Economist så här:

His electoral success is founded on espousing a view of America both exceptionally bleak and widely shared. Two-thirds of Americans think the economy is rigged in favour of the rich; almost seven in ten believe their politicians don’t care about ordinary Americans.


Mr Trump inflates and conflates these problems into an absurd caricature of undiluted failure and decline. “We’re like a third-world country,” he laments. America “makes the worst trade deals ever made in the history of trade…We’ve spent $4 trillion in the Middle East and we’re in far worse shape than we were before…China, it doesn’t respect us.” He must believe some of this; his opposition to free trade is long-standing. Yet his miserabilism is plainly tactical. It gives him opportunity to throw a few popular scapegoats to his despondent supporters: job-stealing illegal immigrants—including the “rapist” Mexicans he denounced when he launched his campaign; factory-killing Chinese trade negotiators, whom he accused this week of “raping” America; “incompetent” and “crooked” politicians.


His unusual talents are part of the answer. Charismatic, tactically astute, charming at times and ruthless, Mr Trump is a far more formidable politician than almost anyone had suspected. His outrages have kept print- and broadcast-media attention focused on him; with nearly 8m followers on Twitter and a flair for pithy invective, he rules on social media, too. At the time of his entry into the race, his slander against Mexicans seemed naive as well as boorish; it now seems remarkable how well-formed his pitch to resentful, working-class whites was. He says this was because he understands and shares their concerns. “I worked summers when I was going to school with carpenters and electricians. You know my father was a builder in Brooklyn and Queens, predominantly…I worked with all of these guys, I know these guys.” That has a rare ring of truth. Expedience explains his positions on many issues, including guns, which he once disliked and now advocates, abortion, which he once accepted and now opposes, God, in Whom he previously showed little interest but now praises. His xenophobia and protectionism, however, have form.

Newspaper clippings suggest he vigorously opposed the North American Free Trade Agreement in 1993: “The Mexicans want it and that doesn’t sound good to me,” he was reported as saying.


Yet if Mr Trump’s supporters like his message, many are also motivated by disdain for the party bosses who so haplessly opposed him. Exit polls in Indiana suggested half of Republican voters felt “betrayed” by their party.


Second, years of partisan grandstanding in Congress have discredited America’s entire political process, and the Republicans—especially those of them thrust to power by the party’s previous populist insurgency, the Tea Party—are mainly responsible.


In that sense, the Trumpian revolt is not a continuation of the false promise raised by the anti-government Tea Party, but its successor. With Mr Trump’s nomination almost assured, its fires, too, must now rage and burn out.

Trump against Clinton: the general election is shaping up to be hot and ugly. There appears to be little prospect of Mr Trump moderating his positions, by lurching to the more ameliorative centre that Republican leaders—fearing electoral annihilation—recommend. Whether he believes in his positions or not, they are mostly too extreme to be credibly revised. Apparently vindicated by his success in the primaries, Mr Trump seems to have little interest in changing tack. That also goes for his aggressive, often offensive methods. Turning to Mrs Clinton, his one-time wedding guest, the presumptive Republican nominee is disdainful. “She’s playing the woman card. That’s all she’s got going. She’s got nothing else going. The only thing she’s got is the woman card. And she plays it to the hilt,” fumes Mr Trump, whom 70% of American women dislike.

Tidskriftsomslag: The Economist, 7-13 maj 2016.

Read Full Post »

USA | Allt fler talar numera om senator Rand Paul som republikanernas blivande presidentkandidat. Detta säger en del om partiets problem.

The New York Times Magazine August 10 2014

Det har skrivits mycket om senatorn från Kentucky på senare tid. The New York Times Magazine och Time har haft honom på omslaget. The New Yorker har publicerat en längre essay. Time kallade honom t.o.m. för ”The most interesting man in american politics”.

Robert Drapers artikel i The New York Times Magazine fokuserar på de förändringar som republikanska partiet står inför om man vill kunna attrahera fler väljare.

After eight years out of the White House, Republicans would seem well positioned to cast themselves as the fresh alternative, though perhaps only if the party first reappraises stances that young voters, in particular, regard as outdated. Emily Ekins, a pollster for the Reason Foundation, says: “Unlike with previous generations, we’re seeing a newer dimension emerge where they agree with Democrats on social issues, and on economic issues lean more to the right. It’s possible that Democrats will have to shift to the right on economic issues. But the Republicans will definitely have to move to the left on social issues. They just don’t have the numbers otherwise.” A G.O.P. more flexible on social issues might also appeal to another traditionally Democratic group with a libertarian tilt: the high-tech communities in Silicon Valley and elsewhere, whose mounting disdain for taxes, regulations and unions has become increasingly dissonant with their voting habits.

Hence the excitement about Rand Paul. It’s hardly surprising that Paul, in Ekins’s recent survey of millennial voters, came out ahead of all other potential Republican presidential candidates; on issues including same-sex marriage, surveillance and military intervention, his positions more closely mirror those of young voters than those of the G.O.P. establishment. Paul’s famous 13-hour filibuster last year, while ultimately failing to thwart the confirmation of the C.I.A. director John Brennan, lit afire the Twittersphere and compelled Republican leaders, who previously dismissed Paul as a fringe character, to add their own #StandWithRand endorsements. Paul has also gone to considerable lengths to court non-Republican audiences, like Berkeley students and the National Urban League. In a presidential field that could include Cruz, Jeb Bush, Marco Rubio, Chris Christie and Paul Ryan, Paul — who has called himself “libertarian-ish” — is by far the candidate most associated with the movement.

Pauls önskan om att bli mer relevant i amerikansk politik har inneburit att han har varit tvungen att kompromissa och modifiera sitt politiska budskap för att kunna tilltala fler inom och utanför sitt parti.

Time Oct 27-2014

Det är talande är att Michael Scherers artikel i Time har rubriken ”The Reinventions Of Rand”.

It is a measure of his caution that his positions now take several sentences to explain. He will not say whether he supports bombing Iran if Tehran acquires a nuclear weapon, but also supports sanctions policies to try to prevent that from ever happening. He is against marijuana legalization even as he fights to end prison sentences for nonviolent drug offenses. He opposed limits on campaign donations but supports a plan to bar federal contractors from donating to politics. He opposes gay marriage but also opposes a constitutional amendment to define marriage, saying that states and Congress should pursue an extensive strategy of decoupling all government benefits from marriage so a ban might pass court scrutiny.

Paul uppfattas, både politiskt och ideologiskt, fortfarande stå i skuggan av sin fars politiska karriär. Kongressledamoten Ron Paul var under många år den tydligaste förespråkaren för de libertarianska idéerna inom det republikanska partiet.

Vid ett tillfälle bröt Ron Paul t.o.m. med partiet när han ansåg partiet hade blivit alltför konservativt. Inför valet 1988 nominerade Libertarian Party honom som sin presidentkandidat.

Ideologiskt har Rand Paul därför, precis som vicepresidentkandidat Paul Ryan under förra presidentvalet, försökt distansera sig från en lång rad nyliberala idéer.

Även om detta rent teoretiskt ökar sannolikheten för att han skall lyckas bli nominerad öppnar det samtidigt upp för attacker från politiska motståndare. Det är bara att fråga Mitt Romney.

När han nu försöker bättra på sin politiska image riskerar han slå knut på sig själv. Romneys motsägelsefulla försök att distansera sig från sin tid som guvernör i delstaten Massachusetts förföljde honom under hela presidentvalskampanjen.

Samma månad som Scherers artikel publicerades i Time publicerade The New Yorker Ryan Lizzas betydligt längre essay “The Revenge of Rand Paul”.

In some respects, Paul is to Republicans in 2014 what Barack Obama was to Democrats in 2006: the Party’s most prized fund-raiser and its most discussed senator, willing to express opinions unpopular within his party, and capable of energizing younger voters. The Republican National Committee, which in 2008 refused to allow his father, Ron Paul, to speak at its Convention, recently solicited donations by offering supporters a chance to have lunch with Rand Paul.


Yet, also like Obama at a similar stage in his career, Paul could be hobbled by past associations and statements, especially on race and foreign policy. He has questioned government attempts, including a core provision of the Civil Rights Act of 1964, to address discrimination in the private sector. He has proposed dramatically slashing the Pentagon’s budget and cancelling all foreign aid. Ron Paul ran for President as the nominee of the Libertarian Party in 1988 and as an isolationist Republican in the Presidential primaries of 2008 and 2012. Rand has followed his lead in opposing most U.S. military interventions of the past few decades, aside from the war in Afghanistan.

Many members of the Republican establishment see him as a dorm-room ideologue whose politics are indistinguishable from his father’s. Earlier this year, Mark Salter, who helped run John McCain’s 2008 Presidential campaign, wrote that Rand’s “foreign policy views, steeped as they are in the crackpot theories that inform his father’s worldview, are so ill-conceived that were he to win the nomination, Republican voters seriously concerned with national security would have no responsible recourse other than to vote for Hillary Clinton.”


As with so many aspects of his personal history, Paul approaches the subject of his intellectual influences as though he were defusing a bomb. In his book, he wrote about several libertarian writers he had turned to since high school: Ayn Rand (“one of the most influential critics of government intervention and champions of individual free will”), Hayek (“ ‘The Road to Serfdom’ is a must-read for any serious conservative”), and the Mises disciple Murray Rothbard (“a great influence on my thinking”). In my conversation with him, he shrugged them off.

Ayn Rand was just “one of many authors I like,” he said. “And it’s, like, ‘Oh, because I believe in Ayn Rand I must be an atheist, I must believe in everybody needs to be selfish all the time, and I must believe that Howard Roark is great and Ellsworth Toohey is evil,’ but she’s one of many authors I’ve read. I like Barbara Kingsolver, too.”

Hayek? “I wouldn’t say I’m like some great Hayek scholar.”

Rothbard? “There are many people I’m sure who are more schooled.”


Rand Paul has spent the past few months often clumsily trying to convince voters that his foreign policy differs from his father’s. Rand is perhaps best known, thus far, for his nearly thirteen-hour filibuster last year to protest the Administration’s use of drones—a tactic that further convinced Republican hawks that he doesn’t share their assessment of the risks posed by terrorism. Over the summer, Paul was under constant attack from rivals, such as Governor Rick Perry, of Texas, who described him as “curiously blind” to the threat posed by the Islamic State in Iraq and al-Sham. As with the criticisms of his past statements on civil rights, Paul felt that he was the victim of a smear campaign. “Unfair criticism from people who have partisan goals,” he told me.

Kritiken kommer knappast mildras framöver. Ju närmare valrörelsen vi kommer ju mer kommer hans idéer att granskas.

Och skulle han vinna partiets nominering väntar demokraternas attacker. Är det något man kan vara säker på så är det att demokraternas kampanjstrateger har en tjock dossier märkt ”Rand Paul – flip-flopper”.

Läs mer: Rand Paul: The Most Interesting Conspiracy Theorist in Washington” av David Corn i Mother Jones är ett bra exempel på vad demokraterna (och republikanska motståndare) kan komma att fokusera på.

Tidskriftsomslag: The New York Times Magazine, 10 augusti 2014 och Time, 27 oktober 2014.

Read Full Post »

IDEOLOGI | Annie Lööf höll ett tydligt och tufft tal på Centerpartiets kommunpolitiska dagar. Kanske det bästa så här långt som partiledare.

Svenska Dagbladet den 1 februari 2013

Men det var också ett tal hon av omständigheterna var tvungen att hålla om Centerpartiet skulle ha en chans att överleva nästa val.

De senaste månaderna har vi avkrävts svar på vad vi INTE är.

Låt mig vara tydlig än en gång.

Jag är INTE för månggifte. Jag vill INTE slopa skolplikten. Jag vill INTE slopa arvsrätten.

Jag är INTE nyliberal.

I ett nyliberalt samhälle är sjukvården, skolan, vården, omsorgen enbart upp till människor själva.

Nattväktarstaten ska garantera människor säkerhet, men inte så mycket mer. Det är oerhört långt från vad något etablerat parti i Sverige ställer sig bakom.

Det får räcka nu, jag är innerligt trött på INTEN.

Jag och Centerpartiet vi vill prata om det vi är för. Vad vi vill. Vad vi vill förändra. Hur vi vill göra Sverige bättre. Hur våra grundvärderingar behövs för att forma ett friare, grönare, tryggare, rättvisare Sverige.

Talet var uppskattat om man skall gå efter applåderna hon fick. Men frenesin antydde också att man var lättade över att Lööf var så tydlig med sitt anti-nyliberala budskap.

Men Lööf försökte också måla upp en bild av att ”motståndare” och ”vänstern” har haft en medveten ”strategi” som gjort att kritiken mot förslaget till idéprogram blev så intensiv.

I realiteten har kritiken i huvudsak kommit inifrån de egna leden och från borgerliga sympatisörer.

Medlemmar har fruktat för det egna partiets överlevnad. Detta medan borgerliga ledarskribenter har sett sannolikheten för en ny valseger för Alliansen minska i takt med att varje nyliberalt förslag blivit känt.

Det blir nämligen svårt för Moderaterna och Folkpartiet att kompensera det väljarbortfall som uppstår om både Kristdemokraterna och Centerpartiet bara precis tar sig över fyraprocentspärren.

Nu har i alla fall Lööf återställt ordningen. Vi får se om det räcker.

Det gäller nu för partiet att ta fram en seriös politik som håller över tid och som vanligt folk kan känna igen sig i. Det behövs färre utopier och mer realism.

En positiv effekt av den senaste tidens turbulens kan bli att nyliberalerna marginaliseras internt. De har visat att de inte är mogna att ta ansvar.

Vill partiet reparera sin image måste man nu plocka fram en politik som den vanlige, traditionelle centerpartistiske väljaren kan känna igen.

Troligtvis kommer vi nu också få se många fler förslag kring miljö, jordbruk och landsbygg än tidigare.

Partiet kommer också känna behov av att lyfta fram en mer socialt ansvarstagande politik. Allt för att utplåna minnet av de misslyckade förslagen i idéprogrammet.

Så paradoxalt kan det bli så att den gruppering som sett sig idémässigt isolerade p.g.a. Stureplanscenterns frammarsch nu återigen kan komma att sätta den politiska agendan. Och nu även med partiledaren som banerförare.

En varning bara: Minsta lilla felsteg och media kommer att hugga direkt. Minsta lilla förslag som kan definieras som nyliberalt riskerar att kasta in partiet i en ny kris.

Bild: Ett urklipp från Svenska Dagbladet den 1 februari 2013.

Read Full Post »

Centerpartiet loga -POLITIK | Anhängarna till Centerpartiets nyliberala förslag till idéprogram verkar redan insett att man förlorat debatten.

Nu handlar det mer om att minimera skadan genom en ordnad reträtt.   

En av de ansvariga för programförslaget är f.d. jordbruksministern och EU-kommissionären Karl Erik Olsson. Erik Magnusson på Sydsvenskan har talat med honom:

– Jag är trots allt en gammal radikal centerpartist. Jag köper det här som idé. Det är bra att ta ut svängarna när man skriver program, säger Olsson, som tycker att en hel del av kritiken gäller förslag som inte finns med i det nya partiprogrammet.

– Programförslaget talar om fri invandring i ett längre perspektiv, inte om fri flyktinginvandring. Inte heller månggifte ingår. Det står bara att man ska få gifta sig med hur många man vill, säger Karl Erik Olsson.

Här kan man invända att det blir bra svårt att begränsa flyktinginvandringen om man säger ja till fri invandring. Det ena följer automatiskt på det andra. Hur skall man kunna stoppa flyktingar om man har fri invandring?

Och att hävda att själva ordet ”månggifte” inte omnämns i programförslaget är bara ett sätt att förvilla bort korten.

Redan idag är det tillåtet att gifta sig så många gånger man vill om man bara skiljer sig mellan sina äktenskap. Om man däremot inte skiljer sig kallas det månggifte.

Uppenbart har programgruppens medlemmar behov av att lägga ut dimridåer för att mildra kritiken.

Och en annan sak: Man skall vara uppmärksam på politiker som känner behov av att tala om hur bra det är med ”öppen debatt” och att det bara handlar om att ”ta ut svängarna”.

En sådan politiker vill egentligen bara flytta fokus bort från pinsamheterna så snabbt som möjligt.

Read Full Post »

ÄNNU EN DEBATT mellan de republikanska presidentkandidaterna. Rick Perry var den primära måltavlan nu när han leder i opinionsundersökningarna.

De bästa replikskiftena var mellan Mitt Romney och Perry. Men även om Perry blev hårt åtgången från alla de övriga var det uppenbart att han har många sympatisörer i denna Tea Party-publik.

Att det var Tea Party-rörelsen som stod bakom debatten i Florida märktes på den engagerade publiken. Kraftigaste applåderna fick därför också de konservativaste (och nyliberalaste) inläggen.

Se mer: Debatten – del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8. Läs vad Andrew Sullivan live-bloggade.

Read Full Post »

CENTERPARTIET verkar leva i ständig förnekelse om sina problem.

Maud Olofsson var en av de liberalaste partiledarna. Inte bara i jämförellse med partiets tidigare partiledare utan också i jämförelse med Alliansen nuvarande partiledare.

Resultatet av denna resa med Olofssons är opinionsras som partiet ännu inte hämtat sig ifrån.

Och idag – om man får tro en undersökningstår hela 24 av 27 partidistrikt bakom Annie Lööf som ny partiledare. Samma Lööf som inte bara är liberal utan direkt nyliberal. Än mer liberal än föregångaren Olofsson.

Om vi nu utgår ifrån att Lööf blir vald – och då inte börjar förneka eller ta avstånd ifrån sina nyliberala åsikter – måste man fråga sig varför detta val skulle vara så mycket bättre än Maud Olofsson?

Var finns logiken?

Finns det verkligen ett sådant sug bland väljarna efter än mer liberalism? Nej, antagligen inte. Åtminstone inte bland väljarna.

Och det är här förklaringen finns.

Detta intresse för Annie Lööf finns bland de som jobbar, lever och andas partipolitik.

För dessa räcker det med att ha hittat en person ”som går igenom tv-rutan”. En person som man hoppas och tror klarar av att sälja in partiet till väljarna.

Om man skall hårddra resonemanget spelar det ingen större roll för dessa partiaktiva vad partiledaren har för åsikter bara ledaren kan ta partiet till valsegrar.

Men om väljarna redan har ratat produkten kommer det då att räcka med att bara byta ut etiketten på konservburken när innehållet förblir detsamma?

Read Full Post »