Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Nöjesguiden’

VAL 2014 |  Vem hade kunnat tro att justitieminister Beatrice Ask kan vara rolig? Här några nedslag från en intervju i Nöjesguiden.

Nöjesguiden nr 7 2014

Vilken politiker, historisk eller nutida, ser du mest upp till?

– De flesta, eftersom jag är så kort.

.

Vad skulle du avslöja i ditt Sommarprogram?

– Förmodligen rätt dålig musiksmak enligt musikkritikerna. Samt att jag kan vara rolig, vilket sällan passar med det uppdrag jag har.

.

Vilka vinner valet? Ärligt nu.

– Om folk håller sig vakna hela valrörelsen – Alliansen. Absolut.

Bild: Framsidan är Nöjesguiden nr 7, 2014.

Read Full Post »

NÖJESGUIDEN är kanske inte första publikation man vänder sig till för att få information om politik.

Oavsett detta är det intressant med ett temanummer (nr 10, 2011) om Sverigedemokraterna.

Även om författarna lyckas spänna över ett brett fält är artiklarna – med några få undantag – förutsägbart likartade i sina slutsatser. Och det är kanske hela poängen.

Nöjesguiden har trots allt ingen skyldighet att vara balanserad och neutral. Men känslan blir ändå att en god idé har förfelats.

Ibland bli förutsägbarheten direkt komisk. Redan på ledarsidan sätter chefredaktören Margret Atladottir och redaktionschef Amat Levin tonen.

Det har gått ett år sedan Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen och vi kan redan urskilja ett förändrat samhällsklimat. Att DN har gått från att beskriva partiet som rasistiskt till att prata om det som invandringskritiskt är bara ett av många tecken. Och att bombarjackor och kängor numera bärs av hipsters istället för sieg heilande skinheads, vittnar egentligen bara om att rasismen har blivit mer rumsren.

Att Dagens Nyheter skulle ha blivit softare i sina analyser om Sverigedemokraterna bekräfts knappst av den som kontinuerligt läser tidníngen.

Och det är direkt löjligt att hävda att fåniga modetrender skulle vara några som helst bevis för att Sverigedemokraterna har lyckats förändra samhällsklimatet.

Betyder det i så fall att samhällsklimatet återigen har genomgått en förändring den dag kidsen hänger på en ny trend och slutat bära dessa jackor och kängor? Oh, please.

I ingressen till en artikel av Sandra Nelson, tv-redaktör på Nöjesguiden, står följande:

Ett vanligt mem från Sverigedemokraterna är att något har gått ”för långt”. Flyktingmottagningen har gått ”för långt” för att Sverige tar emot för många flyktingar. Även jämställdhetsarbetet har gått ”för långt”.

Detta är i stort sett korrekt. Men vad Nöjesguiden inte verkar inse är att alla dessa artiklar om Sverigedemokraterna också är ett ”mem”.

Vi måste väcka den slumrande allmänheten som ännu inte insett hotet från Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna inflytande har fått de andra partierna att anpassa sig till partiets rasistiska politik.

Vad man glömmer är att Sverigedemokraterna inte har lyckats påverka invandrings- och integrationspolitiken överhuvudtaget. Den fråga som hela partiets existensberättigande vilar på.

Partiet har inte ens lyckats utnyttja Socialdemokraterna enorma väljartapp i opinionen. (Socialdemokraterna och Moderaterna är de två partier som tappade mest till Sverigedemokraterna i valet.)

Vad man också glömmer är att opinionssiffrorna har legat kring 5-6 procent under hela mandatperioden. Vilket i sin tur innebär att 95 procent av svenska folket fortfarande är ointresserade av partiet.

Man glömmer också att de övriga sju riksdagspartierna – som representerar dessa nittiofem procenten – inte har ändrat sin politik överhuvudtaget p.g.a. av partiet. Snarare tvärt om.

Men ett men är ett mem. Varför fördjupa analysen när det är mycket lättare att bara flyta med och få bekräftelse?

Övrigt: Omslaget ovan är temanumret nr 10, 2011.

Read Full Post »

KOMMENTAR: Nöjesguiden har tittat närmare på kommentarsfälten på Flashback, Familjeliv, Aftonbladet samt Magdalena Ribbings Fråga om hyfs och stil.

Vad är det för människor som slösar bort sin tid här?

Niklas Eriksson och Sandra Nelson skriver:

Vi som har jobbat på tidningar i många år vet hur sjuka i huvudet ni läsare är, som känner er manade att mejla, ringa och FAXA in era reaktioner på vissa artiklar. Eller till och med, när det fortfarande var lagligt att lämna sitt tangentbord, titta förbi på redaktionen. För att verkligen i köttet uttrycka ert ogillande. Ahh!

Flera medieföretag väljer att begränsa möjligheterna till det som, när det vankas affärsplan och framtidsvisioner, brukar gå under namn som feedback, interaktion, användargenererat innehåll och så vidare. Lucky you. […] För två saker är säkra när det gäller publicister och tidningshus just nu: 1) de vet inte vad de ska göra åt eländet och 2) de är fullständigt medvetna om att allt är deras eget fel.

[…]

Vi talar inte om ett fåtal håriga 24/7-internettroll som har släckt ned all annan verksamhet i sitt liv för att med alla till buds stående medel förpesta det offentliga samtalet. Det som händer påminner mer om en långsam naturkatastrof. Som het stinkande lava flyter denna forumkultur in i forum efter forum efter forum och dränker varje möjlighet till det där som alla tidningsmakare trots allt drömmer om: en vettig gräsrotsdiskussion.

Detta är på pricken, förutom det där sista om att tidningsmakare skulle sitta och drömma om en ”vettig gräsrotsdiskussion”.

Vad man vill uppnå är snarare illusionen av en fungerande diskussion. Ungefär som när media frågar 4 personer vad de tycker och sedan tar detta som intäkt för vad ”folket” tycker generellt.

Eriksson skriver vidare om Aftonbladet.se:

Mer ämnesspecifika internetforum brukar gärna suga åt sig en eller annan kommentator med djupa, imponerande ämneskunskaper bara i kraft av att handla om en viss fråga – kosmos, nationalekonomi, grisuppfödning, vad det nu kan vara. Aftonbladets stenhårda MGN-tänk, däremot, exkluderar nästan definitionsmässigt folk som … ja, alltså redan vet något om något. En hängiven professor i bioetik sitter inte och smashar hem läsarkommentarer på Aftonbladet.se. Varför i hela friden skulle de?

Liknande kritik skulle mycket väl kunna framföras om meningslösa debattprogram på tv eller det ständiga ”twittrandet” och mailandet som skall ske parallellt under pågående program. Ofta legitimerat med att även ”vanligt folk” skall få en möjlighet att komma till tals.

Och dessutom låter sig den seriösa journalistiken ofta trängas undan, och inte så sällan av sporten. Sportjournalistinen borde istället förpassas till nöjessidorna. Kan tidningar slå samman kultur och nöje (och därmed ge mindre utrymme åt båda) så borde man också kunna göra det med sporten.

Read Full Post »

VAL: Nöjesguiden är knappast den första publikation man vänder sig till när det gäller politik. Men även här finns små guldkorn.

Krönikören med det omöjliga namnet Carl Reinholdtzon Belfrage gör följande lilla reflektion:

Som för att ytterligare dra ett löjets skimmer över årets valbevakning, skickar SVT sin hovnarr Kristian Luuk att ”skoja till det” när partiledarna anländer till den avslutande valintervjun. Att SVT underskattar svenska folkets intelligens är en sak, men ur Luuks perspektiv: måste den mannen tacka ja till allting SVT slänger till honom? Finns det ingen skam längre? Att sedan se Claes Elfsberg och Sören Holmberg bråka som små pojkar i en sandlåda understryker bara vilka fantastiskt löjliga och fåfänga personer som har varit delaktiga i årets valrörelse. Det enda positiva inslaget var journalisten Niklas Orrenius bevakning av Sverigedemokraterna. Där fanns bara plats för allvar och intelligens.

Så sant, så sant! Men roligast är nog ändå följande sågning;

Göran Rosenberg. Varför bjuds han fortfarande in till offentliga samtal? Han var intressant någon gång mellan juni och juli 1987 (hans dotter ska vi inte prata om).

Read Full Post »

NÖJESGUIDEN inventerade i sitt senaste nummer vad man lite märkligt kallade ”världens bästa svenska debutromaner”.

Ett trettiotal personer inom kultursvängen fick – förutom spörsmål om litterär favorittitel och Sveriges bästa debutant genom tiderna – också svara på frågan om den mest överskattade svenska romanen.

Johan Croneman, journalist och filmkritiker på Dagens Nyheter, levererade inte bara det mest intressanta svaret på frågan om den mest överskattade svenska romanen genom tiderna, utan också den mest dräpande kritiken mot våra svenska kulturredaktioner.

Enligt Croneman är frågan;

Helt omöjligt att svara på. Jag är elak, men inte så elak. Jag tycker dock att hela den nya deckarvurmen är sinnessjukt överskattad – särskilt bland litteraturkritikerna. De har inte orkat hålla emot ”folkligheten” och ”populariteten” – riktiga skitböcker av Jan Guillou, Liza Marklund och Camilla Läckberg får hyggligt, trevligt mottagande. Väldigt få kritiker pallar för trycket, de tycker att det är jobbigt att ”fjärma” sig från läsarna. Resultatet blir att till exempel Jan Guillous närmast oläsliga skräp höjs till norm. Förfärande. Jag tvingade mig igenom en hel bok av Liza Marklund, men ville på fullt allvar sluta redan efter första sidan.

Ouch! Tuffa ord. Önskar bara att det hade skrivits på denna blogg först.

Vad Croneman möjligtvis glömmer bort (eller så det är kanske just det han inte gör?) är att även Dagens Nyheters kultursida genom åren har haft en underlig fäbless för ”postmodernism” och ”postkoloniala teorier”.

Detta är en lika märklig fixering som olika kultursidors behov av att hylla det mediokra.

Man kan undra om tidningens kulturredaktion då och då angrips av en 60-talsradikalism som helt enkelt bara måste genomlidas.

Read Full Post »