Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Nigel Farage’

VAL 2015 | I en intervju med BBC:s Andrew Marr lyckades David Cameron på ett mycket kraftfullt sätt förklara faran med SNP. När han fick tala till punkt vill säga.

Vad premiärministern sade var bland annat följande:

[T]his would be the first time in our history that a group of nationalists from one part of our country would be involved in altering the direction of the government of our country, and I think that is a frightening prospect, for people thinking in their own constituencies is that bypass going to be built, will my hospital get the money it needs? Frankly, this is a group of people that wouldn’t care about what happened in the rest of the country. The rest of the United Kingdom, England, Wales, Northern Ireland, wouldn’t get a look in and that’s the prospect that we face if we don’t get the majority Conservative government that is in our reach.

[…]

[T]here is a fundamental difference when you have a group of nationalists that want to be involved in the government of a country which they don’t want to belong to. So you have to ask yourself, if you’re a voter in England or Wales or in Northern Ireland, would these people care at all about what happens in my life and my constituency?

[…]

They have every right as members of Parliament, but they do have a fundamentally different approach to any other Member of parliament, which is they don’t believe in the Westminster Parliament, they don’t believe in the United Kingdom, they wouldn’t be coming to Westminster to help our country; they’re coming to Westminster to break up our country and what Ed Miliband needs to do is rule out any sort arrangement because otherwise you’re not only putting not only about the money…

Valet har utvecklats till det mest svårbedömda på många år. En anledning är att det inte längre bara handlar om de stora giganterna Conservative Party och Labour.

I år kommer även valresultatet för UKIP och SNP avgöra vem som som får bilda regering. Om det sedan dessutom måste till en ny koalitionsregering blir läget än mer komplicerat.

Nigel Farages möjligheter att locka väljare från de konservativa kan bli avgörande för om Cameron kommer att kunna få ihop nog med mandat för en majoritetsregering. En nästintill omöjlig uppgift även utan hotet från UKIP.

Samtidigt ser det ut som om separatistiska Scottish National Party skulle kunna utplåna Labour i Skottland.

Hur har det blivit så här? Tittar man historiskt har de två stora partierna bara sig själva att skylla sig själva.

I februarinumret av History Today skriver dess redaktör, Paul Lay, om hur partiet straffade ut sig i Skottland under Margaret Thatchers tid.

[F]or most Britons, the swinging sixties only got going in the 1979s and 1980s; Thatcherism was as much a democratization of the permissiveness and self-love of 1960s elites as it was an attempt to turn back the clocks. It is hardly surprising, therefore, that a more cautious, less individualistic Scotland turned its back on a Conservative party that appeared to want to conserve little.

När Labour inte längre behövde konkurrera med de konservativa i norr blev man lata och självbelåtna.

Fraser Nelson, chefredaktör The Spectator, skriver i Axess:

Först kom 1997 års konservativa kollaps i Skottland, som verkade vidarebefordra hegemonin till Labour. Efter tio år av vunna val utan kamp blev Labour lata. Partiapparaten började gynna sina egna pampar; före detta chaufförer och portföljbärare ärvde säkra mandat. När Donald Dewar, Skottlands före detta försteminister, avled ställde hans före detta kontorschef upp i hans ställe. Labour kunde ha letat efter framtida begåvningar: istället ville man ha lydiga jasägare som garanterat skulle rösta rätt.

I stora delar av Skottland vägde man hellre än räknade Labours röster – partiet brydde sig inte om att värva röster, eller registrera väljare, eller ta hand om lokala partiföreträdare. Skotska Labours strategi gick ut på att säga ”vi hatar de konservativa” – och det fungerade under 1990-talet. Budskapet började bli lite väl lätt att genomskåda under 00-talet. Efter 2010 har det fullkomligt förlorat sin dragningskraft: skottarna slutade att uppfatta konservatismen som ett enda ont. Att rösta på de konservativa ses numera som en harmlös perversion, ungefär som transvestism eller cricket. Att hata de konservativa räckte inte för att bära upp Labour. Men detta blev inte uppenbart förrän under valkampanjen inför folkomröstningen, då en stor del av skotska Labours väljare gick över till jasidan, lockade av det kraftfulla och effektiva budskapet från nationalisterna.

Dessa avhopp i parti och minut från skotska Labour till SNP:s famn är sannerligen egendomliga – separatisterna fantiserar fortfarande om att styra tillsammans med Labour i en koalition. Deras företrädare talar nu om ”chansen att återställa den allmänna hälso- och sjukvården i England till vad den en gång var” – med andra ord, en återställare av de marknadsinriktade reformerna under Tony Blairs år. Det är åtminstone teorin. Men den allians som SNP behöver nu är mellan Nicola Sturgeon, dess nya ledare, och David Cameron. Hon har uteslutit en koalition med de svekfulla konservativa, men ändå behöver hon honom mer än någon annan politiker i Storbritannien. Om hon får välja vem hon skulle installera i Downing Street i maj så skulle hon välja honom.

Så där har vi det. De två statsbärande partierna i Storbritannien har med en kombination av likgiltighet och självgodhet gjort sig mer eller mindre omöjliga i Skottland.

Inte konstigt att valet ser ut att bli en rysare.

Read Full Post »

VAL 2015 | Conservative Party har tagit fram årets bästa valaffisch. Trots att det bara står ”Vote Conservative” förstår alla budskapet.

General Election 2015

Om man inte vill riskera att får en regering där Labour är beroende av Alex Salmond och de skotska separatisterna i SNP bör man rösta på de konservativa.

Affischen är framtagen av M&C Saatchi. Budskapet är enkelt, lätt kommunicerat och går att uppfatta mitt i rusningstrafik. Dessutom är den rolig. Bättre kan det inte bli.

Affischen är med i artikeln ”The 10 best British political posters” i The Guardian. Sam Delaney skrev

”Posters will always be important because if you can’t get your message across in five or six words then, chances are, your message isn’t right in the first place,” says Jeremy Sinclair [en av grundarna av M&C Saatchi]. This time around, the Saatchi team managed to do it in no words at all. This is the best poster of the campaign so far – expressing a clear and powerful message in a single, compelling image. Whether the fear of an SNP/Labour coalition is really the high-salience issue that the best ads usually focus on is questionable. But we’ve got to assume that the Saatchis have done their research.

Och som med alla bra valaffischer dröjde det inte länge innan det började dyka upp photoshopade varianter.

Snabbast var EU-kritiska UKIP som placerade premiärminister David Cameron i fickan på Jean-Claude Juncker, Europeiska kommissionens ordförande.

Nigel Farage själv skickade ett tweet med bilden och texten: ”Nice posters from the Tories today. It would be a great shame if someone spoofed them…”.

Read Full Post »

Nigel Farage The Times

I love Europe. I have drunk more Rioja than most people alive!

…………………………….Nigel Farage, partiledare för EU-kritiska UKIP

Bild: Nigel Farage kampanjar i Cambridgeshire 2013 (Chris Radburn/PA)

Read Full Post »

VAL 2015Axess är en av de få (den enda?) publikation i Sverige som har tagit fram ett temanummer om valet i Storbritannien.

Axess Nr 3 April 2015

Bland annat har dess redaktör, Mats Wiklund, intervjuat Tim Bale, verksam vid Queen Mary University i London om valet.

Bale, som bl.a. inriktat sig på partipolitik i EU och konservativa partier och konservatism, tror inte att de två stora partierna i landet längre kommer att kunna dominera partipolitiken på samma sätt som man gjort under större delen av 1900-talet.

Mats Wiklund (MW): Delar du uppfattningen att vi nu ser början på slutet för tvåpartidominansen?

Tim Bale (TB): Ja, det gör jag. Och jag har faktiskt ändrat mig på den punkten. Det viktiga att ha klart för sig är att detta har varit en långsiktig process. Det är med andra ord svårt att tro att den plötsligt skulle upphöra och att vi gick tillbaka till det gamla. Samtidigt är det värt att påminna om att vi har sett systemet utmanat tidigare. Skillnaden mot förr är att de krafter som nu är i omlopp är så mycket mer omfattande att de två stora partiernas hegemoni en gång för alla är slut.

MW: Vad beror det på?

TB: Dels har vi utvecklingen i Skottland och kraven på nationellt oberoende. Dels, och viktigare, har vi en väljarkår som inte längre är lika trogen sin stam. De håller inte som förr fast vid sitt parti i ur och skur. Och de är heller inte lika bundna vid sin klasstillhörighet.

MW: De gamla lojaliteterna vittrar?

TB: Just det. De två stora partierna baserade till en betydande del sin existens på de lojaliteterna. De har alltså svårt att anpassa sig till en ny situation när nya partier dyker upp som leds så effektivt som till exempel UKIP under Nigel Farage.

MW: Men det är egentligen inte fråga om ett ideologiskt skifte i brittisk politik?

TB: Nej. Vad som är särskilt intressant med det här valet är att det inte har skett en implosion inemot mitten. I själva verket befinner sig Labour och De konservativa ideologiskt sett längre ifrån varandra än på ett bra tag. De konservativa är nu ett EU-skeptiskt, marknadsliberalt parti som förordar en begränsad stat. Labour, å andra sidan, är åtskilligt mer skeptiskt inställt till marknadskrafterna än under Tony Blairs tid. Man kan alltså hävda att de ur en ideologisk synvinkel långtifrån är identiska. Men… det är ändå vad väljarna tycker. Och det tyder på att väljarna inte längre är särskilt intresserade av ideologi. Forskning visar också att de har ett visst hum om skillnaden mellan vänster och höger, men inte mer.

MW: Finns det någon särskild förklaring?

TB: Vi statsvetare talar om ett skifte från position politics till valence politics. Väljarna är inte särskilt intresserade av stora idéer, samhällsvisioner och ideologier. De är mycket mer intresserade av att rösta på politiker som kan leverera resultat utan stora åthävor och störningar. Men problemet är den motsägelsefulla hållningen hos brittiska väljare. Visserligen vill de att partierna lägger fram en politik som visar på åsiktsskillnader och klara alternativ. Men samtidigt kräver de att politiker ska vara pragmatiska och samarbetsinriktade.

MW: Men kan inte just den här ambivalensen i väljarkåren vara en förklaring till att den övergivit sina gamla lojaliteter?

TB: Kanske i den meningen att partierna inte förmår leverera sådana politiker. Väljarna vill ha något som de stora partierna inte kan ge dem. Det går inte för partierna att både utgöra ett tydligt och klart alternativ till varandra och vara samarbetsinriktade och pragmatiska. Eftersom väljarna begär det omöjliga tröttnar de och börjar se sig om efter andra alternativ. Men jag tycker inte att man ska överdriva. Labour och De konservativa samlar trots allt dryga två tredjedelar av väljarna. Visst kan det kännas sexigt att lockas av SNP, UKIP eller The Greens. Ändå innebär två tredjedelar av rösterna ett betydande stöd för mainstream. De två stora partierna är långtifrån döda och begravda.

MW: Vilken magkänsla har du inför valet?

TB: Själva valutgången är svårbedömd. Däremot är valkampanjen lätt att förutse. Det gäller särskilt för De konservativa som är övertygade om att deras fördel ligger i David Camerons ledarskap och att ekonomin återhämtat sig. Det är vad de kommer att hamra på om – ledarskapet och ekonomin – fram till valdagen. Inget annat. Labour, i sin tur, kommer att hamra på om att den ekonomiska återhämtningen inte har fått människor att känna att de fått det bättre. Detta samt att sjukvårdens kvalitet undergrävts. Nigel Farage och UKIP:s linje blir den populistiska: väljarna har svikits av etablissemanget medan vi säger som det är, särskilt om immigrationen. The Greens kommer att anklaga Labour för att ha gått för långt åt höger och ta alltför stor hänsyn till storfinansen.

Tidskriftsomslag: Axess, nummer 3, april 2015.

Read Full Post »

KAMPANJ Liberal Democrats var partiet som inför förra valet kunde suga upp väljare som var trötta på de två huvudmotståndarna.

New Statesman 23-29 May 2014

Inför valet 2015 kan det vara UK Independence Party som blir alternativet för missnöjda väljare.

Risken är den samma för både Conservative Party och Labour; att man tappar så pass många väljare till UKIP att man inte kan bilda en egen majoritetsregering.

Både Tories och Labour slipar därför på strategier för hur man skall kunna underminera förtroendet för UKIP. Men inget parti vill vara allt för tydliga med sina attacker eftersom riskerar irritera de av ”sina” egna väljare som uppfattar UKIP som ett alternativ.

Rafael Behr, på tidskriften New Statesman, skriver om partiernas våndor inför utmanaren Nigel Farage och hans UKIP.

Downing Street is becoming more aware of the limitations of “Vote Farage; get Miliband” as a message. One No 10 source tells me: “It will have to be more sophisticated than that.” The general election campaign will stress economic dependability. Cameron will be sold as the only candidate who can be relied upon not to poison the recovery with snake-oil policy prescriptions, whether bottled as Farage’s fearmongering nationalism or as Miliband’s wealth-destroying retro-socialism.

[…]

On the Tory side there is growing confidence that Ukip support can only decline as the party acquires a disreputable air. The source of many press reports that embarrass Farage is Conservative Campaign HQ, where researchers scour pamphlets and social media for unsavoury remarks by Ukip candidates. Tory strategists recognise that undermining Farage is a job best undertaken at arm’s length. Too many direct attacks by Cameron would lend Ukip the status of equal adversary and risk reminding Tory dissenters of the times they have felt insulted by their own leader. “We need the racist thing to seep into public consciousness,” says an ally of the Prime Minister. “But it can’t be us saying it.”

[…]

Labour has been slow in waking up to that dynamic. At first, the opposition tended to view Farage’s strength as a helpful disruption of Tory support – a family feud on the right that eased Miliband’s path to Downing Street. Then it became clear that Ukip was attracting support from older, working-class voters who felt neglected by Labour in government, especially over immigration policy, but remained culturally immune to voting Tory. At that point, Miliband’s allies conceded that there was a potential hazard down the line but insisted it was not big enough to cost Labour seats in the 2015 general election. Only in recent weeks have aides started voicing concern that Ukip is dragging the whole political debate on to terrain that the Labour leader finds inhospitable.

[…]

Ukip’s reach may be limited by its status as a vehicle for protest votes but that gives it power to define the terms of protest in ways that harm the constitutionally recognised main opposition party. Labour’s priority is to look like a government-in-waiting but part of that image requires also looking like the main destination for people who don’t like the incumbents.

[…]

Instead the party is lumped in with the Tories and Lib Dems as part of a shabby establishment stitch-up, with the added baggage of a reputation for economic mismanagement.

It is an old opposition conundrum: how to fashion a message that is dramatic enough to represent a credible alternative to the status quo, yet responsible enough to withstand scrutiny as a potential programme for government. Ukip isn’t bothering with the second part of the equation (which will be its undoing next year), but Farage is hogging the rhetoric of change and upheaval. His incendiary nationalism burns up the oxygen of publicity that Miliband needs to illuminate his milder offer of soft-left populism. That all suits Cameron to the extent that he is in the business of promising security through continuity.

While Labour and Tories have opposing reasons for wanting to see Farage thwarted, the basis for their arguments is the same. Downing Street aides and Miliband advisers both speak of the need to impress upon voters how high the stakes will be in 2015; how the ultimate question is whether Cameron is allowed to continue as Prime Minister – with one side warning that another term of Conservatism would finish off hope of fair rewards for all and the other warning that Labour would guarantee national bankruptcy. What they want, above all, is for the public to view the general election as a two-party race, with the Lib Dems and Ukip as sirens, luring in wasted votes and thereby abetting the real enemy.

[…]

The threat that situation poses to Cameron lies in the electoral arithmetic – Ukip can cost him seats. For Miliband, it is a problem of momentum – Ukip has stolen his insurgent thunder. The Tories spent too long chasing Ukip’s agenda; Labour spent too long ignoring it. Farage’s bubble will not suddenly burst. More likely, the air will seep out slowly over the coming year, by which time both Cameron’s and Miliband’s prospects of winning a majority may already be blown away.

Tidskriftsomslag: New Statesman den 23-29 maj 2014.

Read Full Post »

ELITER | Vad är anledningen till UKIP:s framgångar? Många skulle automatiskt svara deras EU motstånd och deras kritik av invandringspolitiken.

The Spectator 24 maj 2014

Men det finns även en annan, mer sofistikerad, förklaring. Nämligen att övriga partier inte riktigt gillar sina egna medlemmar.

Detta öppnar upp för partier som UK Independence Party som uppfattas som mer ”äkta” och ”folkliga”.

Trogna partimedlemmar och kärnväljare är ofta fullständigt ointresserade av strategiska överväganden kring vilka frågor partiet bör driva för att kunna locka väljare.

De är ofta inte speciellt intresserade av att sakfrågor skall testas i opinionsundersökningar och fokusgrupper. De vill bara se att partiet kämpar för att få genomslag för deras hjärtefrågor.

Den ökade professionaliseringen av partierna för med sig att partitoppen och deras anställda ofta har mer gemensamt med motsvarande personer i konkurrerande partier än vad de har med sina egna medlemmar.

För partieliten är medlemmarna, i bästa fall, ett nödvändigt ont.

Peter Oborne, på The Daily Telegraph och The Spectator, beskriver en utveckling i Storbritannien som lika väl skulle kunna vara en beskrivning av Sverige.

Nigel Farage is a subversive who has reintroduced the vanished concept of political opposition into British politics.

When he emerged as a force ten years ago, Britain was governed by a cross-party conspiracy. It was impossible to raise the issue of immigration without being labelled racist, or of leaving the EU without being insulted as a fanatic. Mainstream arguments to shrink the size of the state, or even to challenge its growth, were regarded as a sign of madness or inhumanity […].

Meanwhile, the three main political parties had been captured by the modernisers, an elite group which defied political boundaries and was contemptuous of party rank and file. As I demonstrated in The Triumph of the Political Class (2007), politicians suddenly emerged as a separate interest group. The senior cadres of the New Labour, Conservative and Lib Dem parties had far more in common with each other than ordinary voters. General elections were taken out of the hands of (unpaid) party activists and placed in the hands of a new class of political expert.

[…]

In this new world, the vast majority of voters ceased to count. The new political class immediately wrote off all voters in safe seats — from unemployed ship-workers in Glasgow to retired lieutenant colonels in Tunbridge Wells. Their views could be disregarded because in electoral terms they were of no account.

[…]

For ten years, academic theorists and political experts have been wringing their hands about voter apathy. The Hansard Society would annually come up with a new proposal to remedy declining turnout at general elections. Baroness Helena Kennedy’s Power Inquiry conveyed its earnest bafflement about the readiness of the British people to join charities like Oxfam while turning their backs on our national politics.

In reality, it was the British politicians who turned their back on the electorate, not the other way around. The voters were much less apathetic than the national politicians assumed and (horrifying for the Helena Kennedys of this world) Ukip is the party that has proved it.

Tidskriftsomslag: The Spectator den 24 maj 2014

Read Full Post »

VAL 2014 I Storbritannien blev den stora segraren i både lokalvalen och EU-valet Nigel Farage och United Kingdom Independence Party.

Total Politics Issue 64 December 2014

Efter framgången i Europaparlamentsvalet tar UKIP sikte på att slå igenom även i parlamentsvalet i Storbritannien.

När Sam Macrory och John Ashmore intervjuade Farage i Total Politics i december diskuterade man bl.a. partiets planer inför 2015.

Farage tänker kopiera den valstrategi som gjorde liberalerna framgångsrika under Paddy Ashdowns tid som partiledare för Liberal Democrats.

Instead of flirting with unhappy Tories, Farage says that his priority is “trying to build this brand that we’ve established” – and he has a blueprint in mind: the Paddy Ashdown-era Liberal Democrats.

How Ashdown won Tory-held Yeovil, he says, “is a template for what you have to do” – not that Ashdown has said anything complimentary in return. “So? Couldn’t give a damn. Haven’t seen what he said. I’m not even interested.” Farage shrugs. “They faced everywhere: ‘It’s a wasted vote, we like them, we agree with them, but it’s a wasted vote.’ And they managed to do it from the bottom up. It’s an approach that served Ashdown phenomenally well, and it’s a model for UKIP to pursue. I still think the key to 2015 is what we have built up locally on the ground in terms of local council representation.”

[…]

He admits that the party’s 2010 manifesto was a “Horlicks… no one knew what was in it or wasn’t”, but insists that UKIP has learned from previous mistakes in its presentation of “some sensible, pragmatic solutions to some important questions.”

UKIP has a research team, happily lifts from think tank reports – “what on Earth is wrong with us using some of that?” – and a part of its growing professionalism has seen it enlist the services of pollsters, although Farage does not appear to want to rely too heavily on their expertise.

[…]

“We have to win,” Farage admits, when asked to look ahead to 2015 and beyond. “These raised expectations are everywhere, half my fault. Three years ago, when I came back as leader of UKIP for the second time, I said my goal was for us to win the European elections and to put ourselves into a position where we could, if things went right, hold the balance of power at the next general election. That was my sort of four-, five-year plan and everybody thought it was very funny that I should even contemplate the fact that we could win the European elections. Now they’re all saying they think we will.”

But what happens if Britain votes to leave the EU in 2017? Or, before then, if UKIP fails to return an MP? Farage hints that either scenario might spell the end: “What happens in the next two years will, to a large extent, determine the European question and UKIP’s future, so I sort of agree with the tone of your question,” he replies, “but, you know, don’t really expect me to think beyond 2015. It’s quite difficult to know.”

Läs mer: Alastair Campbells intervju med partiledaren för UK Independence Party i GQ. Tidskriftsomslaget: Total Politics, nr 46, December 2013.

Read Full Post »

Older Posts »