Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Nicolas Sarkozy’

PR: Efter att ha avverkat halva mandatperioden har bilden av president Nicolas Sarkozy förändrats parallellt med att opinionssiffrorna dyker.

Enligt det franska opinionsinstitutet Ipsos har Sarkozys siffror rasat från de 60 procent han hade när han tillträdde ämbetet till dagens 39 procent.

Sarkozy byggde upp en bild av sig själv som mannen som vet vad han vill och som inte är rädd att ta tuffa beslut för Frankrikes bästa. Idag är bilden snarare att han saknar ideologisk övertygelse och att han är beredd att säga vad som helst bara det gagnar honom för tillfälligt.

Jean-Marc Lech vid Ipsos säger att det är Sarkozys konservativa kärnväljare som är mest besvikna. En f.d. rådgivare – som vill vara anonym – säger till Time;

This is classic Sarkozy: claiming [that] adaptable principles and a willingness to take any stand likely to reinforce his own political interests are in fact proof of pragmatism and openness to all views. Zero conviction and fidelity — except to himself.

Denis Muzet, president vid opinionsinstitutet Médiascopie, sammanfattar paradoxen;

Sarkozy’s problem is that when he promised ‘rupture’ with the past during his campaign, he built expectations that go farther than merely revolutionizing the language and methods of governing by actually conceiving and shaping a new face and vision of France. In many ways, Sarkozy reflects the contradictions of the French themselves: demanding both free markets and social job protection, wanting modernity and tradition, and wanting fast results with no pain. But those are the very hypocrisies voters elected Sarkozy to combat with his own viable vision for France — not take on for use as his own, inconsistent governing style.

I en essayen – The Human Bomb – skriver Robert Chalmers om presidenten;

Leaving [Silvio] Berlusconi aside for a moment, Nicolas Sarkozy represent the kind of naked hunger for personal power that Western democracy has not seen for more than a generation. To find a character who even comes close to him in his feral desire for control, you have to go back to Richard Nixon. (…) Sarkozy’s record, both as interior minister and president, is seen as a triumph of rhetoric over achievement.

Att man är bra på politiska kampanjer innebär inte med automatik att man också är bra på styra och leda ett land på ett sätt som inger förtroende.

Källa: Robert Chalmers, The Human Bomb (GQ: July 2009)

Read Full Post »

BurkaDEMOKRATI: Fritt val förutsätter att man har tillgång till fri information och fria handlingsmöjligheter.

Sedan president Nicolas Sarkozys uttalade att klädesplagget burka – som täcker hela ansiktet och kroppen – borde förbjudas har både liberaler och vänster reagerat med förutsägbar indignation.

I vanlig ordning har Sarkozys utspel benämnts både som rasistiskt och antidemokratiskt. Sarkozy har anklagats för att vilja flörta med yttersta högern.

Ett mer nyanserat inlägg kommer från Lena Halldenius, docent i praktisk filosofi och lektor vid Malmö högskola. Halldenius utgår ifrån Sarkozys motivering att burkan inte är ett religiöst plagg utan snarare ett tecken på kvinnans påtvingade underordning.

Man kan hålla med om det och samtidigt undra hur en underordnad kvinna blir hjälpt av att också göras illegal.

Men Halldenius huvudkritik riktas mot dem som säger att ett förbud skulle vara en inskränkning av kvinnors rätt att fritt få välja att bära burka om man så önskar. Om det är av egen fri vilja kvinnan bär burka har ingen rätt att inskränka denna ”rättighet”.

Men hur ser den valsituation ut där burka är ett alternativ bland flera i ett meningsfullt och otvunget personligt beslut? Om man anser sig ha rätt att vara en person i offentligheten är burka, beroende på vem man är, antingen inget alternativ alls eller ett alternativ som det endast är meningsfullt att välja bort. Jag utesluter inte att en kvinna som bär burka kan betrakta det som ett val hon har gjort, men de omständigheter under vilka det är ett valbart alternativ att göra sig till en ickeperson i offentligheten är omständigheter som negerar individuella rättigheter och frihet.

En person som hålls inspärrad utan legitim grund kan välja mellan att bulta på den låsta dörren, leta efter en väg ut eller tålmodigt vänta på att blir utsläppt. Vi använder inte ordet ”rättighet” eller ”valfrihet” om något av de alternativen. Vi använder ordet ”rättighetskränkning” för att beskriva de omständigheter under vilka en person har att välja mellan dessa alternativ.

Och så kommer Lena Halldenius slutkläm;

Det finns flera argument mot att förbjuda burkan; att den skulle kunna bäras som resultat av ett fritt val är inte ett av dem.

Skall bli intressant att se om något parti i Sverige vågar ta tag i frågan. Det är knappast att rekomendera att någon håller andan i väntan på det.

Read Full Post »

margot-wallstromSPRÅK: Att kunna kommunicera med omvärlden är en förutsättning för att kunna vinna framgångar inom politiken.

En av de argument som ofta användes för att framhäva Mona Sahlin som partiledarkandidat var just hennes folklighet och förmåga att kommunicera denna ”vanlighet” till omvärlden. 

Men man kan fråga sig varför denna kommunikationsförmåga så ofta måste kopplas samman med barnsliga uttryck och ytlighet?

Visst är det bra att kunna ”tala med bönder på bönders vis och lärde på latin”. Men varför alltid utgå ifrån att människor är ”bönder” men aldrig ”lärda”?

Mona Sahlins nästan tonårsaktiga idoldyrkan av Bruce Springsteen blir nästan pinsamt när man läser dem i tryck. Frågan är om inte sådana exempel snarare hinder än bygger upp Sahlins image på ett positivt sätt.

Ett annat exempel är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins kontakter med sin flickvän på Facebook.

Vad som kan var populärt för en veckotidningsläsare är trots allt inte det samma som får samma veckotidningsläsare att välja Sahlin i vallokalen när det verkligen gäller.

Det senaste i raden av denna ”folklighet” är en intervju med EU-kommissionens vice ordförande Margot Wallström – med ansvar för att bl.a. kommunicera ”Europa” till medborgarna – med anledning av Sydsvenska Dagbladets Europapris för 2009 har tilldelats henne.

I en intervju med politiske chefredaktören Heidi Avellan ger Wallström uttryck för denna folklighet bland annat när hon förklarar sina diskussioner med Vladimir Putin för att få Ryssland att skriva på Kyotoprotokollet;

Jag tror faktiskt att jag lyckades argumentera med Putin, vi tjabbade.

Tjabbade? Det skulle möjligen inte vara så att Putin – en av de tuffaste maktpolitierna i världspolitiken – såg det som en seriös diskussion mellan statsmän och att en signatur mer skulle bero på om Moskva gjorde bedömningen att man mer skulle tjäna på att skriva under än att inte göra det?

Wallströms fortsättning är också belysande;

Putin kan frågan, jag argumenterade för att ”ni har allt att vinna och nu får ni för fasiken också skriva på” och till slut sade jag att om jag inte får en underskrift idag så vill jag åtminstone ha en autograf.

Det var säkert detta som fick den gamle KGB agenten och slaktaren av Tjetjenien att slutligen skriva på avtalet. Sure

När det gäller alla möten mellan politiker i EU framhäver Wallström följande;

 Att de måste pussas med jämna mellanrum är motorn i det europeiska samarbetet, om det faller bort är det mycket som fallerar. När Merkel och Sarkozy pussas skickar det en signal till européerna om att allt är väl, att de fortfarande är sams.

Oh, please! Skulle det inte kunna vara så att kindkyssar är kulturellt betingat och knappast har något att göra med att de är ”motorn i det europeiska samarbetet”?

Men kanske är det så att om inte Merkel och Sarkozy ses ”pussas” så kommer paniken att sprida sig över hela den europeiska kontinenten, euron kommer att falla och blod kommer att flyta i spåren efter kravaller på våra gator och torg.

Då är det bra tur att vi har politiker som förstår att göra välden säker med sitt ”tjabbande” och ”pussande”.

Read Full Post »

« Newer Posts