Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Nicolas Sarkozy’

FRANKRIKE | Efter alla skandaler och en snöplig valförlust mot François Hollande i presidentvalet såg Nicolas Sarkozy ut att vara uträknad för gott.

Tempus 29 maj - 5 juni 2005

Men nu är han tillbaka igen efter att hans parti UMP (numera Les Républicains) segrade i departementsvalen tidigare i år.

Tidskriften Tempus, som översätter artiklar från en rad olika utländska publikationer, publicerade i maj en artikel om Sarkozys väg tillbaka.

Här har man översatt en text av Julia Amalia Heyer i Der Spiegel.

Politik är precis som att uppfostra barn, menar han. Det handlar inte om vad du säger. Det är vad du gör som räknas. Det är bättre att agera istället för att bara prata om saker, säger han.

[…]

Länge såg det ut som om hans försök att komma tillbaka till den politiska arenan inte skulle lyckas. Det verkade som om han redan hade haft sin chans och att fransmännen inte var intresserade av att ge honom en till.

Men Sarkozy, som liknar sig själv vid en boxare, duckade och svingade – och blev kvar i ringen. Med en knapp tvåtredjedels majoritet valdes han till partiledare. Han avledde motståndarnas attacker, inte med knockout-slag som förr i tiden, utan genom att helt enkelt ignorera dem. Samtidigt ökade han gradvis sin närvaro i det offentliga livet.

[…]

Sarkozys parti, Union pour un Mouvement Populaire (UMP), blev upphov till de styrande socialisternas mest förödmjukande nederlag på den franska landsbygden sedan 1992. Distrikt som i flera decennier varit i händerna på socialisterna styrs nu av borgerliga UMP.

Det är också Sarkozys förtjänst att högerextrema Nationella fronten inte fick ett ännu bättre resultat i valet. Han tycker själv att han är den ende rivalen till Nationella frontens ledare Marine Le pen som är värd att ta på allvar, och han tror att han ensam ska kunna hejda hennes framfart.

[…]

Som oppositionsledare predikar nu Sarkozy enighet inom sitt parti. Det kan låta banalt, men det är ingen lätt uppgift. Det är hans enda chans: Ju bättre hans parti lyckas, desto strakare blir han som partiledare. Jämfört med det inre arbetet inom ”UMP”, anförtror en högt uppsatt partifunktionär, är det som händer i den amerikanska serien ”House of Cards” bara ”kattpiss”.

”Tillsammans” är Sarkozys nuvarande motto. Mannen som har tillbringat hela sitt liv med att polarisera människor har upprepat budskapet så ofta under de senaste månaderna att han nu verkar tro på det själv.

Frågan är om fransmännen även kommer att tro på det i kommande presidentval.

Tidskriftsomslag: Tempus den 29 maj-5 juni 2015.

Read Full Post »

IMAGE | Nicolas Sarkozys UMP (Unionen för en folklig rörelse) har fått ett ansiktslyft. Nu heter man kort och gott Les Républicains.

Les Républicaines

”Jag har aldrig sett ett namn sätta sig så snabbt”, var Sarkozys egen kommentar.

Logan är snygg. Men att byta partinamn är inte det samma som att byta namn på en produkt.

Både väljare och anhängare har känslomässiga kopplingar till ett partis historia och ideologi. Ett namn spelar en stor roll för självbilden.

Partier som byter namn känner därför mycket vånda inför ett sådant beslut. Hamnar man fel kan det gå riktigt illa.

Kritiken har naturligtvis inte låtit vänta på sig. I en undersökning var 53 procent av partiets anhängare som tycket namnet lät för amerikanskt.

Men som utomstående betraktare kan man dock konstatera att namnet Republikanerna är ett synnerligen lämpligt namn för UMP. Partiet har nämligen statsmannen Charles de Gaulle som sin stora historiska förgrundsfigur.

De Gaulle var Fria Frankrikes ledare i kampen mot Vichyregimen under andra världskriget. När kriget var över blev han både regeringschef (1944-1946) och president (1959-1969).

Om det finns någon som symboliserar franska republiken så är det just de Gaulle.

Mer: Partiets hemsida hittar man på republicains.fr.

Read Full Post »

IMAGE | Håller Stefan Löfven och Magdalena Andersson verkligen på att föra Socialdemokraterna åt höger?

Claes Lönegård och Torbjörn Nilsson i tidskriften Fokus tycker sig ha upptäckt en paradox när det gäller partiets utveckling.

För några månader sedan spydde skåningarna galla över de kretsar Magdalena Andersson kommer ifrån. Nu är det alldeles tyst. Ännu märkligare framstår lugnet om det är sant det som många journalister skriver, att Stefan Löfven och Magdalena Andersson håller på att föra partiet högerut.

[…]

För om det nu sker en så stor politisk förnyelse, hur kan det då vara så tyst? Är det inte rimligare att det är så tyst just eftersom ingen förnyelse sker?

[…]

Slutligen finns en märklig oklarhet i resonemanget om högersvängen. Det sägs nu i medierna att Stefan Löfven dels är tyst, dels att han går åt höger. Logiken är inte direkt glasklar. Hur kan någon som inte kommer med besked också vara en som rör sig?

Men Lönegård och Nilsson tangerar själva svaret på sina frågor när de skriver följande:

Naturligtvis går det hävda att valet att försöka förstärka den ekonomiska trovärdigheten i sig är ett steg åt höger, men socialdemokrater som Leif Pagrotsky eller Pär Nuder skulle nog inte hålla med. Särskilt som partiledningen inte levererat någon ny policy på området – veckans skuggbudget var mest en upprepning av gamla förslag från Juholts och Sahlins tid.

Men det är just här svaret finns.

Att förespråka ”ekonomisk trovärdighet” är att vara höger. Åtminstone för socialdemokrater som definierar sig själva som vänster.

Detta är den klassisk vattendelaren mellan ”vänster” och ”höger”. Att prioritera stabila statsfinanser signalerar att man inte är lika intresserad av äventyrliga kostnadskrävande politiska reformer.

Med anledning av Per Albin Hanssons dagböcker nu har publicerats skriver Alf W. Johansson, professor emeritus i historia, följande i tidskriften Respons:

Efter den äventyrliga utflykten med Håkan Juholt har socialdemokratin valt en ledare som ligger så nära Per Albin man kan komma, både i fråga om retorik och fysik. Juholt gjorde ett fundamentalt misstag när han trodde att han måste profilera sig som vänsterman. Därmed bröt han mot en socialdemokratisk grundregel. Partiet må vara radikalt, men ledaren måste alltid framstå som en garant för att ”vänstern” inom arbetarrörelsen inte kommer att diktera politiken, annars hotar borgerlig mobilisering. Det var något Olof Palme inte begrep och därför blev hans ledarskap en tid av oro och förvirring.

”Högern” har alltid angripit ”vänstern” för att vara oansvariga med skattebetarnas pengar. Och det gäller inte bara i Sverige.

Republikanerna i USA har alltid sagt det om demokraterna och säger det nu om Barack Obama. Och Nicolas Sarkozy använde det mot François Hollande i presidentvalet. Det samma kan sägas om de konservativa när de angriper Labour i Storbritannien.

”Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.” (Predikaren kap. 1, 9)

Övrigt: Citatet av Alf W. Johansson är från ”Politik är att kunna vänta”, en recension av Per Albin Hanssons anteckningar och dagböcker 1929-1946 i Respons nr 2, 2012. Tidskriftsomslaget är Fokus den 4-10 maj 2012.

Read Full Post »

FRANKRIKE | Det kommer kanske att visa sig att det var lättare att besegra Nicolas Sarkozy än att infria alla vidlyftiga vallöften.

The Economist skriver:

Optimists retort that compared with the French Socialist Party, Mr Hollande is a moderate who worked with both François Mitterrand, the only previous French Socialist president in the Fifth Republic, and Jacques Delors, Mitterrand’s finance minister before he became president of the European Commission. He led the party during the 1997-2002 premiership of Lionel Jospin, who was often more reformist than the Gaullist president, Jacques Chirac. They dismiss as symbolic Mr Hollande’s flashy promises to impose a 75% top income-tax rate and to reverse Mr Sarkozy’s rise in the pension age from 60 to 62, arguing that the 75% would affect almost nobody and the pension rollback would benefit very few. They see a pragmatist who will be corralled into good behaviour by Germany and by investors worried about France’s creditworthiness.

If so, no one would be happier than this newspaper. But it seems very optimistic to presume that somehow, despite what he has said, despite even what he intends, Mr Hollande will end up doing the right thing. Mr Hollande evinces a deep anti-business attitude. He will also be hamstrung by his own unreformed Socialist Party and steered by an electorate that has not yet heard the case for reform, least of all from him. Nothing in the past few months, or in his long career as a party fixer, suggests that Mr Hollande is brave enough to rip up his manifesto and change France (see article). And France is in a much more fragile state than when Mitterand conducted his Socialist experiment in 1981-83. This time the response of the markets could be brutal—and hurt France’s neighbours too.

Read Full Post »

VAL | Den franska valrörelsen har karaktären av en folkomröstning för eller emot president Nicolas Sarkozy. 

The Economist har kallat det för ”västvärldens mest lättsinniga valrörelse”. The Spectator nöjer sig att kalla valet för en ”fransk fars”.

Och i franska medier är det ännu värre. Åtminstone när det gäller beskrivningen av Sarkozy. Om François Hollande förlorar kommer anledningen inte att vara avsaknad av stöd i media. 

L’Express har t.o.m. sammanställt nitton tidskriftsomslag som är föga smickrande för presidenten.

Bloggen ElyséeThe Economist har ställt frågan varifrån denna ”Sarkofobi” kommer.

I think the answer lies beyond the tone of this second-round campaign. It stems partly from Mr Sarkozy’s own errors of judgment (Fouquet’s, the Bolloré yacht, his swearing at a member of the public at an agricultural show) as well as his tiresome look-at-me showmanship. There is also a degree of unattractive snobbery towards a man whom many within the bien-pensant left-bank Paris elite consider vulgar and uncultivated.

Neither has he helped himself by taking a bullying approach towards unfriendly journalists. At one live televised press conference at the Elysée, for example, I remember Mr Sarkozy mocking Laurent Joffrin, of Libération, for asking a “very stupid” question.

French journalists tend to be left-wing. I’ve just looked up the election results for the works council at France Télévisions, for instance, and the top place (with 37%) went to the Communist-backed CGT. With Mr Hollande now the strong favourite to win the presidency, the scent of imminent victory may be partly driving a sense of impunity in the left-wing media. If Mr Hollande is elected, it will be interesting to see whether they hold him to the same standards.

Bild: Marianne den 24-27 april (nr 783) 2012

Read Full Post »

FRANKRIKE | Alla valrörelser präglas av överdrivna vallöften. Men frågan är om inte den franska tar priset. Och med väljarnas goda minne.

Men det finns logik i galenskapen.

I en utmärkt rapport om valkampanjen förklarar The Economist varför president Nicolas Sarkozy och huvudmotståndaren, socialisten François Hollande, inte vågar tala klartext när det gäller Frankrikes problem.

The French live with this national contradiction—enjoying the wealth and jobs that global companies have brought, while denouncing the system that created them—because the governing elite and the media convince them that they are victims of global markets. Trade unionists get far more air-time than businessmen. The French have consistently been told that they are the largely innocent victims of reckless bankers who lent foolishly, or wanton financial speculators, or “Anglo-Saxon” credit-ratings agencies. Mr Sarkozy has called for capitalism to become “moral” so as to curb such abuse. Mr Hollande has declared that his “main opponent is the world of finance”. Few politicians care to point out that a big part of the problem is the debt that successive French governments themselves have built up over the decades. Why?

The explanation is part conviction, part calculation. Neither the French right nor the left has ever fully embraced market-friendly thinking, except under duress.

[…]

All this is also tactical. In the first round of voting in France (as in America’s primaries), candidates try to shore up their base; in the run-off, they compete for the centre.

[…]

Many French commentators dismiss all this as mere political posturing. Aides to both front-runners argue that, in reality, each understands what is at stake. The 75% tax rate, says Olivier Ferrand, head of Terra Nova, a Socialist-linked think-tank, is “just a symbolic measure”: even Mr Hollande has conceded that it will bring in little revenue, if any. Behind all the rhetoric, Mr Ferrand insists, “the Socialist Party has modernised, and does understand the need to improve competitiveness and control the deficit.”

[…]

Yet it requires much forbearance on the part of the electorate to accept that the candidate will not do half the things he has said he will. There is a serious risk of disappointment if, for example, President Hollande were to say upon taking office: “We have examined the public accounts and, quel dommage, there is no money for anything I promised after all.” And in order to defuse this risk the new president would have to put into place at least some of his dafter ideas, if only as a political gesture. The last such measure the Socialists introduced was the 35-hour working week.

[…]

All of which leaves voters with the unenviable task of deciphering which part of each candidate’s message is credible, and which part pure fantasy. The best guess is that both front-runners, for their own political security, would need to put in place a couple of the barmier ideas.

Läs mer: Allt är kanske inte bara mörker. Nu har Sarkozy presenterat ett 32-punkts program för att få ordning på Frankrikes ekonomi.

Bild: Artikeln och tidskriftsomslaget ovan är från The Economist den 31 mars – 1 april 2012.

Read Full Post »

EU | Peter Brookes har inspirerats av Pieter Bruegel d.ä. på detta omslag. I hans version har jägaren Angela Merkel fällt den franska tuppen Nicolas Sarkozy.

Till vänster vid värdshuset The Totally Buggered håller premiärminister David Cameron och finansminister George Osborne sig varma genom att elda upp pundsedlar.

Men på ledarsidan ser The Spectator nu betydligt ljusare på framtiden sedan Cameron lagt in sitt veto mot ett nytt EU-fördrag.

David Cameron did not expect to spend Christmas being toasted as a conquering hero. The Prime Minister fully intended to sign a new EU Treaty that night in Brussels, subject to a modest condition that the City of London would be exempt from even further regulation. But the French refused him so much as a fig leaf, and Nicolas Sarkozy went off to cast Britain as the villain of the summit.

[…]

It could scarcely have ended better for the Prime Minister. He is aligned on this definitive issue not just with his own party but with the British public, who back his decision by a margin of four-to-one. This despite the Europhiles’ assertion that Britain is now somehow ‘isolated’ from the rest of Europe, and Nick Clegg’s striking claim that Britain would be a ‘pygmy’ on the world stage were it not under the union of states led by Herman Van Rompuy.

[…]

Indeed, rather than being ‘isolated’, Britain has scarcely ever been more integrated with the rest of Europe and the world. We have successfully absorbed 7.1 million immigrant workers, 12 per cent of our total workforce, without any of the far-right backlash seen on the continent.

[…]

What is easier to see is the insularity of the European Union. The whole project is about trying to pretend globalisation isn’t happening. Erecting trade barriers, slapping tariffs on Chinese goods, subsidising uncompetitive companies […] Europe emerged as a world power because it once consisted of hundreds of competing polities. Trying to kill competition between states now, with a ‘fiscal union’, will only accelerate its relative decline.

Övrigt: Tidskriftsomslaget är The Spectator, julnummret 2011, 17/24 december 2011.

Read Full Post »

Older Posts »