Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Nick Cohen’

Jeremy Corbyn i The Telegraph - Photo EPA

Nick Cohen skriver att parlamentsledamöterna i Labour måste göra sig av med partiledaren Jeremy Corbyn om partiet skall överleva:

The left would go wild; Labour members would scream that MPs were backstabbing bastards who had overridden party democracy. But so what? Politicians are meant to be backstabbing bastards. There are moments of crisis when their party and their country’s interests demand backstabbing bastards. If today’s Labour MPs can’t bring themselves to be backstabbing bastards, they should step aside and make way for proper politicians who can.

Bild: Jeremy Corbyn i The Telegraph. Foto: EPA.

Annonser

Read Full Post »

LABOUR | Valet av Corbyn har totalt förändrat de politiska förutsättningarna i landet. Ingen verkar tro att Labour kan vinna ett val längre.

The Spectator 19 September 2015

Detta i kombination med de konservativas överraskande seger i senaste valet, och liberalernas omfattande tillbakagång, har fullständigt demoraliserat många som har röstat på de brittiska socialdemokraterna i många år.

Lägg sedan till att skotska nationalisterna i SNP har fullständigt underminerat Labour för lång tid i Storbritannien.

En som har gett upp när det gäller partiet är debattören Nick Cohen som skriver för bl.a. The Observer och The Spectator. Här är en dräpande uppgörelse med Labour under Corbyn:

‘Tory, Tory, Tory. You’re a Tory.’ The level of hatred directed by the Corbyn left at Labour people who have fought Tories all their lives is as menacing as it is ridiculous. If you are a woman, you face misogyny. Kate Godfrey, the centrist Labour candidate in Stafford, told the Times she had received death threats and pornographic hate mail after challenging her local left. If you are a man, you are condemned in language not heard since the fall of Marxist Leninism. ‘This pathetic small-minded jealousy of the anti-democratic bourgeois shows them up for the reactionary neocons they really are,’ a Guardian commenter told its columnist Rafael Behr after he had criticised Corbyn.

[…]

Jeremy Corbyn did not become Labour leader because his friends in the Socialist Workers party organised a Leninist coup. Nor did the £3 click-activist day-trippers hand him victory. He won with the hearty and freely given support of ‘decent’ Labour members.

And yes, thank you, I know all about the feebleness of Corbyn’s opponents. But the fact remains that the Labour party has just endorsed an apologist for Putin’s imperial aggression; a man who did not just appear on the propaganda channel of Russia, which invades its neighbours and persecutes gays, but also of Iran, whose hangmen actually execute gays. Labour’s new leader sees a moral equivalence between 9/11 and the assassination of bin Laden, and associates with every variety of women-hating, queer-bashing, Jew-baiting jihadi, holocaust denier and 9/11 truther. His supporters know it, but they don’t care.

They don’t put it like that, naturally. Their first response is to cry ‘smear’. When I show that it is nothing of the sort, they say that he was ‘engaging in dialogue’, even though Corbyn only ever has a ‘dialogue’ with one side and his ‘engagement’ never involves anything so principled as robust criticism.

A few on the British left are beginning to realise what they have done. Feminists were the first to stir from their slumber. They were outraged this week when Corbyn gave all his top jobs to men. I have every sympathy. But really, what did they expect from a man who never challenged the oppression of women in Iran when he was a guest on the state propaganda channel? You cannot promote equality at home while defending subjugation abroad and it was naive to imagine that Corbyn would try.

The women’s issue nicely illustrates the damage he can do, even if he never becomes prime minister. When Labour shows by its actions that it doesn’t believe in women’s equality, the pressure on other institutions diminishes. Secularists and liberal Muslims will feel a different kind of prejudice. They will no longer get a hearing for their campaigns against forced marriage and sharia law from a Labour party that counts the Muslim Brotherhood among his allies.

Läs mer: ”How Jeremy Corbyn’s coup hijacked Labour” av Nick Cohen i Standpoint.

Tidskriftsomslag: The Spectator, 19 september 2015.

Read Full Post »

header_blocksSJÄLVCENSUR: BBC är ett varumärke med högt förtroende i Sverige och omvärlden. Men i England har förtroendet de senaste åren dalat inte minst för den självcensur man ägnar sig åt.

Och precis som i Sverige handlar denna självcensur ofta om en beröringsångest vad gäller kritisk granskning av den politiska islamismen.

Nick Cohen rapporterar om turerna kring The London Bombers en av de mest genomarbetade och politiskt betydelsefulla dramadokumentär som brittisk television har låtit beställa.

Ett team journalister ägnade månader att göra efterforskningar i Leeds slum där tre av de fyra (Sidique Khan, Hasib Hussein och Shehzad Tanweer) ansvariga för bombdådet den 7/7 växte upp.

Teamet, som bestod av minst en muslim, rapporterade till författaren Terry Cafolla. Cafolla har tidigare vunnit en rad utmärkelser för sin dramatisering av religöst hat på en skola i Belfast.  

Det unika här var att journalisterna inte beskrev det islamistiska hatet som en följd av att muslimer har blivit ”förödmjukade” av amerikanare, engelsmän eller av de danska karikatyrteckningarna.

Istället kom man fram till att hatet beror på att Wahhabism – och deras olika teokratiska varianter – kunde fås att framstå som lika modernt som sekulariserad humanism. Denna rena form av religion skulle befria muslimerna från deras fäders pinsamt primitiva och vidskepliga tro. Att acceptera fanatism var ett tecken på överlägsenhet och ett bevis på att man kunde avancera och bli urbant sofistikerad.

Journalisterna lyckade övertala familjerna till tre av de fyra bombarna att samarbeta. Till slut var man överrens om att BBC på ett korrekt sätt beskrev deras söners och bröders liv och uppväxt. Cafolla levererade fem versioner av manuskriptet. Ett slutgiltig version var på gång när BBC plötsligt drog undan mattan och skrotade projektet.

Manuskriptet cirkulerar nu i Samizdat. Den officiella anledningen var att dramat inte höll måttet. Men journalisterna påstår att förklaringen till att BBC stoppade dramat var för att man ansåg det som ”Islamophobic”. 

Nick Cohen skriver:

The defining characteristic of Islamophobic prejudice is the belief that all Muslims are potential terrorists, and yet here, apparently, is the BBC seconding that motion by arguing that a dramatic examination of terrorism would be offensive to all Muslims.

Cohen ser detta som ett resultat av ”the moral contortions of the postmodern liberal establishment”:

In the past few years, the Foreign Office, the Home Office, the West Midlands Police, the liberal press, the Liberal Democrats, the Metropolitan Police, the Crown Prosecution Service, the Lord Chief Justice and the Archbishop of Canterbury have all either supported ultra-reactionary doctrines or made libellous accusations against the critics of radical Islam. All have sought to prove their liberal tolerance by supporting the most illiberal and intolerant wing of British Islam, and by blocking out the voices of its Muslim and non-Muslim critics as they do it.

Read Full Post »

DET ÄR INTE var dag som en ny tidskrift lanseras som vill ”fira vår civilisation, dess konst och dess värderingar – speciellt demokrati, debatt och yttrandefrihet – i en tid när dessa är under hot”.

Den nya brittiska tidskriften Standpoint har satt ribban högt. Dess redaktör, Daniel Johnson, vill se tidskriften som arvtagare till Encounter som startades 1953 av Irving Kristol (vars fru sitter i Standpoints ”advisory board”) och Stephen Spender.

Encouner var ett forum där den fria världens intellektuella kunde debattera och ta upp kampen mot de kommunistiska idéerna som svepte över världen och hotade att även underminera de västerländska demokratierna.

Enligt Johnson var det först med efterdyningarna av den 11 september 2001 som det fanns förutsättningar och en moralisk grogrund för en efterföljare till den numera insomnade tidskriften.

The aftermath revealed such moral cowardice and intellectual confusion on both sides of the Atlantic that the battle of ideas has sometimes seemed in danger of being lost by default. To defend and celebrate Western civilisation is not merely desirable; it is imperative.

Om man utgår ifrån premiärnumret så kan Standpoint (med devisen ”Think again”) liknas vid en elegantare månadsversion av nyhetsmagasinet The Spectator (”Champagne for the brain”). Och lyckas man med det är det bara att gratulera.

Man gör inte någon hemlighet av att man vill skapa en sofistikerad tidskrift; ”unashamedly highbrow in an era of relentless ‘dumbing down,’ it responds to the unfulfilled needs of the educated public”.

Tidskriften har lyckats få med en imponerande antal kända namn. Här bidrar exempelvis krönikörerna Craig Brown (The Daily Telegraph), Nick Cohen (The Observer) och Charles Moore (The Spectator); författarna Julie Burchill, Antonia Fraser och Alain de Botton; historikerna Robert Conquest (som bidrar med sex dikter!), Andrew Roberts och Michael Burleigh; USA:s f.d. ambassadör i London Raymond Seitz; konstnären David Hockney samt många, många fler.

I tidskriftens rådgivande organ sitter en imponernade samling personer. Mest kända är kanske Michael Burleigh, David Hockney CH, Noel Malcolm, Sir V.S. Naipaul KB, Sir Tom Stoppard OM, CBE, Michael Gove MP, Baron Lawson of Blaby, PC.

Standpoint ges ut av idéinstitutet Social Affairs Unit i London. Denna ”think tank” citerar med stolthet på sin hemsida ett omnämnande från The Times;

The Social Affairs Unit is famous for driving its coach and horses through the liberal consensus scattering intellectual picket lines as it goes [and] for raising questions which strike most people most of the time as too dangerous or too difficult to think about.

Det är helt uppenbart att det är i denna anda som Standpoint kommer att verka. 

Daniel Johnson konstaterar att det är farligt att anta att de värderingar och framgångar som har präglat den västerländska civilisationens utveckling skulle vara universellt accepterade, eller att det öppna samhällets -i huvudsak positiva – framgångar inte skulle kunna vändas emot oss.

Våra lagar, friheter och tekniska framgångar kommer alltid att exploateras av demokratins fiender. ”Standpoint, however, intends to be a beacon of hope”.

Ett sådant ”mission statement” är imponerande och det är bara att hoppas att tidningen kommer lyckas nå sina läsare.

Read Full Post »