Politik: Vad skulle Machiavelli säga?

IDEOLOGI | “The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing.”

Edmund Burke (1729-1797), konservatismens fader, brukar traditionellt få stå som upphovsman till citatet ovan.

Liberalismens egen förgrundsfigur, John Stuart Mill (1806-1873), uttryckte liknande tankar 1867: ”Bad men need nothing more to compass their ends, than that good men should look on and do nothing.”

Enligt Andreas Hellerstedt, idéhistoriker vid Lunds universitet, funderade Niccolò Machiavelli (1469-1527) redan på sin tid i liknande banor.

”Machiavelli beklagade sig över att kristendomen fått goda män att intressera sig mer för livet efter detta än för politiken, vilket gjort att de onda fått härja fritt och samhället förfallit.”

I sin artikel i tidskriften Respons skriver Hellerstedt vidare:

I Machiavellis värld är det välordnade samhället alltid en skör konstruktion. Rikedom och framgång utgör riskfaktorer, eftersom de kan korrumpera hederliga medborgare, vilket i sin tur kan få hela samhället att förfalla. Detta innebär att man måste gå hårt fram. Machiavelli menade bland annat att ”välordnade republiker ska hålla statskassan välfylld och medborgarna fattiga”. Säkert skulle han ha hyst stor sympati för Rousseaus berömda uttalande att man måste tvinga människor att vara fria.

Dessa tankar hänger samman med Machiavellis ställningstagande för ”folket”. Machiavelli menade att en republik måste ha ett visst mått av jämlikhet, och att envälden inte fungerar i jämlika samhällen. Han använde kategorier som i grunden är hämtade från den antika stadsstaten, och de fungerade hjälpligt även i renässansens Florens. Den viktiga skiljelinjen gick mellan folket, alltså majoriteten av de fria medborgarna, och aristokratin, en liten grupp förmögna adelsätter. De flesta av hans samtida menade att staten borde anförtros den lilla eliten, eftersom de var republikens främsta skydd. Enligt Machiavelli var det tvärtom. Aristokraterna är mer benägna att förmera sin egen makt än att försvara friheten, menade han. Deras makt stod helt enkelt i konflikt med friheten; de hoppades på makt för egen del eftersom de redan var små furstar. Folket å andra sidan har ingen personlig maktposition att bygga och var därför mest intresserade av att hålla tillbaka dem som hotade friheten. Av dessa skäl är det också tydligt att Machiavelli menade att samhället präglas av en tydlig intressekonflikt mellan folket och aristokratin som en följd av deras positioner i samhället. Hans slutsats, som han menade att den romerska republiken var ett tydligt bevis på, var att statens lagar och institutioner måste garantera dessa olika intressen möjligheter till öppet inflytande. Genom reglerade konflikter skulle staten bli starkare, inte svagare, som de flesta i hans samtid trodde. Denna idé har av sentida forskare ofta lyfts fram som en föregångare till Montesquieus lära om maktdelning. Machiavelli talar dock mer om en form av balans mellan maktintressen, medan Montesquieu talar om balans mellan funktioner i staten. I ett historiskt perspektiv var det snarare ställningstagandet för folket som utmärkte Machiavelli och i det avseendet var hans efterföljare snarare Spinoza och Rousseau, som båda låtit sig inspireras av Republiken.

[…]

Politik har väl alltid och kommer sannolikt alltid att innebära en balansgång mellan realism och idealism, mellan vad som är önskvärt och vad som är möjligt att genomföra. En närmare läsning av Machiavelli visar att även han var upptagen av denna problematik. Det är också en missuppfattning att Machiavellis ”realism” skulle innebära att han förespråkade en moral för de styrande som var separat från de underlydandes. Machiavelli ville förvisso se en ny moral ersätta den som var gängse i hans samtid. Men läser vi Republiken står det klart att denna virtù är en egenskap för alla medborgare. Med modernt språkbruk kunde man kanske säga att våra problem i dag inte bara handlar om att politikerna inte lever upp till de höga ideal vi alla omhuldar. Vi medborgare lever inte heller upp till de högt ställda krav på ett aktivt deltagande i det politiska livet som vårt medborgarbegrepp inneburit alltsedan den klassiska antiken. Att vi måste kämpa för att demokratin ska fungera är ett faktum som bör kännas relevant för alla, socialister såväl som liberaler och konservativa.

Bild: Niccolò Machiavelli, detalj av staty i Florens.

Read Full Post »

Politik: Vad liberaler kan lära av Machiavelli!

MAKT | Apropå Niccolò Machiavelli skriver John Gray att liberala tänkare skulle må bra av att ta till sig några av florentinarens erfarenheter.

Enligt Gray har liberaler ofta en överdriven tro på att goda lagar kan upprätta och garantera människor deras rättigheter i länder som Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien.

Att bara prata om mänskliga rättigheter leder ofta inte till några varaktiga resultat. Lagar kan aldrig, enligt Gray, ersätta politik.

Politik och ett lands lagar är alltför nära sammankopplade med varandra för att denna relationen skall kunna skapas av västmakterna när de tar över misslyckade och defekta länder på andra sidan jordklotet.

Gray skriver i New Statesman:

One of the peculiarities of political thought at the present time is that it is fundamentally hostile to politics. Bismarck may have opined that laws are like sausages – it’s best not to inquire too closely into how they are made – but for many, the law has an austere authority that stands far above any grubby political compromise. In the view of most liberal thinkers today, basic liberties and equalities should be embedded in law, interpreted by judges and enforced as a matter of principle. A world in which little or nothing of importance is left to the contingencies of politics is the implicit ideal of the age.

The trouble is that politics can’t be swept to one side in this way. The law these liberals venerate isn’t a free-standing institution towering majestically above the chaos of human conflict. Instead – and this is where the Florentine diplomat and historian Niccolò Machiavelli (1469-1527) comes in – modern law is an artefact of state power. Probably nothing is more important for the protection of freedom than the independence of the judiciary from the executive; but this independence (which can never be complete) is possible only when the state is strong and secure. Western governments blunder around the world gibbering about human rights; but there can be no rights without the rule of law and no rule of law in a fractured or failed state, which is the usual result of westernsponsored regime change. In many cases geopolitical calculations may lie behind the decision to intervene; yet it is a fantasy about the nature of rights that is the public rationale, and there is every sign that our leaders take the fantasy for real. The grisly fiasco that has been staged in Afghanistan, Iraq and Libya – a larger and more dangerous version of which seems to be unfolding in Syria – testifies to the hold on western leaders of the delusion that law can supplant politics.

Machiavelli is commonly thought to be a realist, and up to a point it is an apt description. A victim of intrigue – after being falsely accused of conspiracy, he was arrested, tortured and exiled from Florence – he was not tempted by idealistic visions of human behaviour. He knew that fear was a more reliable guide to human action than sympathy or loyalty, and accepted that deception will always be part of politics.

[…]

Resistance to his thought comes now not from Christian divines but from liberal thinkers. According to the prevailing philosophy of liberal legalism, political conflict can be averted by a well-designed constitution and freedoms enshrined in a regime of rights. In reality, as Machiavelli well knew, constitutions and legal systems come and go.

[…]

The true lesson of Machiavelli is that the alternative to politics is not law but unending war. When they topple tyrants for the sake of faddish visions of rights, western governments enmesh themselves in intractable conflicts they do not understand and cannot hope to control. Yet if Machiavelli could return from the grave, he would hardly be annoyed or frustrated by such folly. Ever aware of the incurable human habit of mistaking fancy for reality, he would simply respond with a Florentine smile.

Tidskriftsomslag: New Statesman, 12-18 juli 2013.

Read Full Post »

Politik: Machiavelli har blivit populär!

FILOSOFI | Niccolò Machiavellis Fursten är en av få böcker som ständigt verkar finnas tillgänglig hos välsorterade bokhandlare.

Även hans mindre kända verk finns på svenska om man bara söker hos nätbokhandlarna.

Och på senaste tiden kan man märka en viss renässans även när det gäller biografier och verk som behandlar hans politiska idéer. Trenden nu verkar vara att inte måla honom i nattsvarta färger.

I Sverige kom t.ex. 2004 Maurizio Virolis utmärkta Niccolòs leende – Historien om Machiavelli som var ett intressant porträtt som inte bara tecknade florentinaren i negativa termer.

Lite mer udda var Niccolo & Nikolaj – Ofärdsårens Finland i Machiavellis perspektiv (1999) där Mårten Ringbom granskade tsarens politik i storfurstendömet Finland med hjälp av den bild vi traditionellt har av Machiavellis idéer.

Och i år har det nästan samtidigt dykt upp två nya böcker – Corrado Vivantis Niccolò Machiavelli: An Intellectual Biography och Philip Bobbits The Garments of Court and Palace: Machiavelli and the World That He Made.

Därför kommer det lägligt att Graeme Garrard skriver i Philosophy Now om Machiavellis politiska filosofi. Garrard konstaterar t.ex. att florentinaren är en av få författare vars namn även är ett adjektiv.

One of Machiavelli’s most important innovations in The Prince is his redefinition of ‘virtue’, which he equates with the qualities necessary for political success – including ruthlessness, guile, deceit, and a willingness to occasionally commit acts that would be deemed evil by conventional standards.

The classical ideal of virtue Machiavelli rejected was expressed by Cicero (106-43 BCE), whose De officiis (On Duties) was read and copied more frequently during the Renaissance than any other single work of classical Latin prose. Cicero argued that rulers are successful only when they are morally good – by which he meant adhering to the four cardinal virtues of wisdom, justice, restraint and courage, as well as being honest. For Cicero, the belief that self-interest or expediency conflicts with ethical goodness is not only mistaken but deeply corrosive of public life and morals. In Renaissance Europe this idealistic view of politics was reinforced by the Christian belief in divine retribution in the afterlife for the injustices committed in this life, and the cardinal virtues were supplemented by the three theological virtues of faith, hope and charity.

Machiavelli believed that the ethical outlooks of both Cicero and Christianity were rigid and unrealistic, and actually cause more harm than they prevent. […]Machiavelli asserts in The Prince that a ruler “cannot conform to all those rules that men who are thought good are expected to respect, for he is often obliged, in order to hold on to power, to break his word, to be uncharitable, inhumane, and irreligious. So he must be mentally prepared to act as circumstances and changes in fortune require. As I have said, he should do what is right if he can; but he must be prepared to do what is wrong if necessary.” By doing ‘wrong’, he means in the conventional sense of the word – but, in reality, it is right, even obligatory, sometimes to commit acts that, while morally repellent themselves, are nonetheless good in their consequences because they prevent greater evil.

[…]

Machiavelli was one of the first writers in the West openly to state that dirty hands are an unavoidable part of politics, and to accept the troubling ethical implications of this hard truth without flinching. Politicians who deny it are not only unrealistic, but are likely to lead citizens down a path to greater evil and misery than is necessary. That is why we ought to think twice before condemning them when they sanction acts that may be wrong in a perfect world. A perfect world is not, and never will be, the world of politics.

Mer: Läs Joanna Kavennas recension av Vivantis och Bobbits böcker i The Spectator. Från samma tidskrift kan även rekommenderas Melanie McDonaghs intervju med Bobbitt.

Tidskriftsomslag: Philosophy Now, juli/augusti 2013.

Read Full Post »

Image: ”President” Berlusconis populism!

DEMOKRATI: Återigen är premiärminister Silvio Berlusconi rubrikernas man. Skandaler och politik tycks alltid gå hand i hand när det gäller ”Il Cavaliere”.

Men skandaler kan knappast förklara Berlusconis alla framgångar. Enligt Gian Enrico Rusconi på The German Times är han mer än bara en Machiavellisk media mogul som har lyckats manipulera den italienska allmänheten. Han har skapat en egen ”ism”. Denna ”Berlusconism” är ett faktum.

It is a variant of democratic life that has to be analyzed in terms of its originality and autonomy.

Denna ”ism” går hand i hand med en radikal förnyelse av hela den politiska klassen i landet. Detta trots att många av de allierade i hans koalition kommer från de traditionella partierna och grupperingarna i Italien.

In fact, it is precisely the former Christian Democrats and the former Socialists who, together with the exponents of the post-Fascist Alleanza Nazionale and the Lega Nord, form the backbone of his government.

Berlusconi’s voters do not stem exclusively from the middle and upper classes. They are ordinary people (…) Berlusconism is an expression of Italian ”civic or civil society” – an expression of many citizens’ profound feeling of powerlessness and deep disenchantment with the old politics and traditional party political system.

Berlusconis politik är ”liberalt” orienterat när det gäller moderniseringar och näringslivsfrågor. I etiska frågor landar Berlusconi i mer ”kristdemokratisk” – och katolska kyrkan närstående – ståndpunkter.

Berlusconis odlade i början av 1990-talet en image av en ny typ av politiker. Idag handlar det ofta om att projicera bilden av ”politikern” och ”statsmannen”.

Today, Berlusconi presents himself as the person who has transformed the established party system in Italy and who (…) is also striving for a transformation of institutional/constitutional structures toward a presidential system.

Gian Enrico Rusconi kallar detta för ”demokratisk populism”;

Slogans like ”change” and ”innovation” actually denote the abandonment of the traditional understanding of the constitution as a balance of powers and a fundamental agreement among opposing political forces. The only thing that remains ”democratic” is the election mechanism, the result of which appears to justify a radically applied ”spoils system” (with the winner defining the rules).

The other component of this system is the direct relationship between voters and the ”leader,” to whom charismatic properties are ascribed.

Ett exempel på det senare är att ledamöter i Forza Italia tenderar att se sig själva som representanter för ”ledaren” snarare än representanter för sitt parti.

Även i andra länder med presidentstyre finns det denna koppling mellan ”ledaren” och folket. Även här kan det finnas drag av ”populism”.

Men när det gäller Italien så verkar det utvecklas något av en fundamnetal skillnad under Berlusconi;

[A]n institutional presidential protective barrier is missing. Berlusconi would like personal charisma to replace the institutional role of the president. In this sense, it is possible to speak of an informal or creeping presidentalism that threatens the existing constitutional order – in the name of the electorate.

En sak man kan vara säker på när det gäller Silvio Berlusconi är att han sannolikt kommer att vara med ett bra tag till i Italiens politik.

Den italienska författaren Niccolò Ammaniti säger så här (bif, nr 2/2009) om oppositionen i sitt hemland;

Det störst problemet är att det inte finns några riktiga politiska alternativ till kyrkan och Berlusconi. Vänsterpolitikerna är oförmögna att reagera konstruktivt. De ser ut som boxare som blivit knockade och stapplar omkring i ringen och svingar i blindo, omedvetna om att matchen redan är över.

Read Full Post »