Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘New Labour’

VAL | Labour har valt Jeremy Corbyn till ny partiledare. Politiskt kan detta liknas vid att Socialdemokraterna valt en H. C. Hermansson till partiledare.

Labourval till partiledare 2015

Många gör sig lustiga över den freak show som brukar utspela sig hos republikanerna i USA innan man äntligen valt sin presidentkandidat.

Men medan Donald Trump fortfarande förväntas förlora mot någon mer seriös kandidat lyckades Corbyn vinna partiledarskapet i Labour.

Labour i Storbritannien har plötsligt blivit ett parti långt ut på vänsterkanten. Corbyn har mer gemensamt med Syriza i Grekland än med Tony Blair i New Labour.

Det är bara en tidsfråga innan Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet börjar referera till Corbyns politik för att kunna legitimera sin egen.

Det är uppenbart att Corbyn lyckas entusiasmera många, speciellt unga, vänsterväljare under sin kampanj.

Övriga kandidater framstod som ganska bleka i jämförelse. Dessutom föll övriga på eget grepp eftersom ingen ville hoppa av och öka chanserna för någon i mitten av den ideologiska vänsterskalan..

Corbyn var en tydlig vänsterkandidat medan Andy Burnham, Yvette Cooper och Liz Kendall var bleka alternativ till höger om Corbyn.

Ingen av dessa tre kandidater lyckades någon gång under valkampanjen ta ledningen i någon opinionsmätning.

Och när ingen av dessa kandidater ville lämna fältet fritt för någon av de andra till höger om Corbyn kom medlemmarnas röster att fördelas på fyra istället på två. Vilket gynnade Corbyn.

Corbyn vann en övertygande seger med 60 procent av rösterna vilket tyder på att han kanske hade vunnit oavsett vad övriga kandidater gjort.

Gladast vid sidan om Corbyns anhängare är nog de konservativa som nu ser en stor möjlighet att vinna även nästa val.

Kanske t.o.m. det nästan utplånade Liberal Democrats har en chans att nu börja plocka hem en del mittenväljare från Labour.

Även om strategerna inom Conservative Party firar Corbyns seger med champagne är det många som oroar sig över att partiet riskerar att falla på eget grepp om man nu tar chansen att driva politiken alltför mycket åt höger.

En konservativ ledarsida i Storbritannien skrev redan i juli så här:

Jeremy Corbyn […]produced a brief economic pamphlet that breezily suggested the Government should raise another £120 billion a year in tax, increasing the overall tax burden by almost a fifth. The document aroused no obvious controversy in Labour circles, and Mr Corbyn’s bandwagon rolled on. Such is the current state of the Labour Party.

Instead, it fell to Tony Blair to warn against a return to the Left-wing tax-and-spend agenda that made Labour an unelectable anathema to British business for a generation. Whatever his numerous other flaws and failings, he was right.

The most striking thing about Mr Blair’s warning is that it falls to him to issue it. More than ten years since he last contested an election, he remains the party’s most eloquent advocate of a more sensible approach to business and wealth. Labour’s leftward drift began when he left office in 2007, and continues still.

Consider the conduct of the putative front-runners in the leadership race, Andy Burnham and Yvette Cooper. Both owe their careers to Mr Blair’s election victories, and are surely astute enough to see the sense in his words. Yet neither acts on it, each preferring to limp along in Mr Corbyn’s wake in the hope of being the second choice of his supporters. This is unedifying, to say the least.

At the general election, this newspaper recommended a Conservative government, since that was, and is, in the national interest. But Britain also needs a grown-up opposition prepared to debate the issues of the day, not a populist rabble interested only in echoing the wealth-hating delusions of the disaffected Left. It is quite possible to wish for a better Labour Party without wishing that party to be in power.

Instead of pandering to Mr Corbyn and his misguided supporters, those who aspire to be serious leaders of the Labour Party should confront him, reject his half-baked ideas and explain to those supporters that his path would lead the party to ruin. If that means some candidates dropping out of the race to offer Labour a single Stop Corbyn candidate, so be it.

If Mr Burnham and Ms Cooper are not prepared to take on Mr Corbyn, they do not deserve to lead their party, let alone the country. And if Labour does not resist the temptation to indulge in Mr Corbyn’s fantasy politics, it will deservedly pay a heavy price. Sow the wind, reap the whirlwind.

Läs mer: The five pillars of Jeremy Corbyn’s bid to run Britain” kartlägger bl.a. Jeremy Corbyns allierade. 

Bild: The Telegraph.

Read Full Post »

VAL 2015 | Trots en mycket professionell och intensiv valkampanj lyckades inte danska Socialdemokraterne behålla makten.

Helle Thorning-Schmidt Election Campaign 2015 - Denmark

Partiet har besvarat alla attacker och aldrig låtit Venstre stå oemotsagda. Partiet har varit en väloljad valmaskin.

Partiet har också under hela valrörelsen lyckats tala med en röst. Inga interna motsättningar har tillåtits poppa upp till ytan och förstöra kampanjupplägget.

Kampanjen påminner om New Labour i valrörelsen 1998 i Storbritannien. Då lyckades Labour vinna efter en mycket professionell och effektiv valrörelse.

Den stora skillnaden är naturligtvis att Tony Blair vann regeringsmakten medan Helle Thorning-Schmidt förlorade.

Partiet har inte tvekat att spela ”hardball” enligt en PR-konsult som Politiken talat med. Han menar att Venstre har försökt tala politik medan socialdemokraterna inriktat sig på motståndaren Lars Løkke Rasmussens svagheter.

Venstre har t.o.m. talat om att deras partiledare varit utsatta för svartmålning.”Det har överraskat mig hur långt Socialdemokraterna har gått i försöken att begå karaktärsmord och negativa kampanjer”, säger en veteran inom Venstre till Politiken.

Jesper Vangkilde, politisk reporter på Politiken, skriver:

Når man har været tæt på Thorning-Schmidt gennem den seneste måned, står det også klart, at hun har formået at stille sig i spidsen for et socialdemokratisk hold, der for første gang i mange år har spillet som et velstemt klaviatur – med brug af alle tangenter.

Normalt kan man stikke et sugerør ned i den socialdemokratiske folketingsgruppe, og alskens skidt og intriger vil kort efter stige op.

I valgkampen har S-maskinen, som den kaldes, ageret som et samlet, slagkraftigt hold og bekriget fjenden, Venstre, i alt, hvad der er sagt og skrevet. Fra gågaden i jyske købstæder til den digitale motorvej på Twitter. Fuldt tryk, én stemme.

Med held har Socialdemokraterne gået direkte efter Lars Løkke Rasmussens karakter ved gentagne gange at hentyde til hans skrantende, personlige troværdighed. Og Socialdemokraterne har påstået, at Venstre vil skære i sundhed og ældrepleje og sende 12-årige børn i fængsel – trods Venstres forsikringer om det modsatte. Hvor man tidligere fik sparkeben som fagbevægelsen eller DSU til at gøre det beskidte arbejde, er de negative budskaber denne gang kommet fra moderpartiet selv.

Det altoverskyggende mål har været at fremmane den lille abe på skulderen hos vælgerne. Den, der siger: ’Kan vi give Lars Løkke nøglerne til Statsministeriet’? Og det har partiet gjort særdeles effektivt, mener digital chef hos GeelmuydenKiese, Benjamin Rud Elberth.

»Socialdemokraterne har spillet hardball i en grad, man aldrig har set før. Lidt hårdt sat op har Venstre kommunikeret politik, mens Socialdemokraterne har kommunikeret proces og Løkkes svagheder«, siger Benjamin Rud Elberth.

[…]

Venstre-veteranen Claus Hjort Frederiksen tager til gengæld usædvanligt hårde ord i brug om den socialdemokratiske kampagneførelse.

»Det har overrasket mig, hvor langt Socialdemokraterne er gået i forsøget på at begå karaktermord og negative kampagner. Jeg har ingen problemer med at kalde det svinsk. Og statsministeren går jo i spidsen med at være ekstremt perfid og hele tiden beklikke Lars Løkke Rasmussen. Det har jeg aldrig oplevet før«, siger Claus Hjort Frederiksen.

I den socialdemokratiske selvforståelse er regeringsmagten den afgørende rettesnor for succes og fiasko.

Om det är sant att partiet bara ser regeringsmakten som bevis för att man lyckats är det inte konstigt att partiledaren Helle Thorning-Schmidt avgick direkt efter valet. Detta trots att partiet gick fram med tre mandat.

Bild: Valaffisch med Helle Thorning-Schmidt (S). Foto: Bax Lindhardt (Politiken).

Read Full Post »

POLITIK | Alastair Campbell, Tony Blairs gamla kommunikationsrådgivare och spin doctor, har inte försvunnit från den politiska arenan.

Total Politics November 2013

Campbell var en hjärnorna bakom den numera legendariska valrörelse som 1997 förde Blair och New Labour till 10 Downing Street.

Enligt en intervju med Sam Macrory i Total Politics har han även planer på att hjälpa Ed Milibands Labour inför valet 2015.

Men Campbell har inte legat på latsidan sedan 1997. Erfarenheterna från valrörelsen kom väl till användning när Campbell hjälpte Edi Rama och hans albanska socialistiska parti till makten förra året.

Campbell helped Rama win this summer’s Albanian general election with what he proudly declares was a “New Labour landslide”. That shouldn’t come as a surprise, given what Campbell had brought with him from London. “It was the ‘97 playbook – everything. All the systems, pledge cards, messaging, changing the look, changing the name, everything. Obviously the world has moved on – social media, and all that stuff – but in terms of basic messaging, organisation, strategy, media monitoring, rebuttal, events and visits, we did the really basic stuff, and they were brilliant at it.”

So brilliant, in fact, that Campbell has returned from Albania with a new idea for Ed Miliband: film as many recordings as you can of your critics, and play them back on giant screens to your audience. “Every voice was negative, and he’s framed his speech around it. It was really powerful,” says Campbell of Rama’s experiment, one which echoes the ‘masochism strategy’ that Blair deployed in the run-up to the Iraq War and the 2005 election. Campbell is convinced it would work for the current Labour leader.

“I’ve tried this on Ed, and I think it would work with his style. It’s not a case of persuading him, I’ve just said, ‘By the way, we did this and it was really powerful, it really worked’. It’s just out there as an idea, and I think Ed would do that well.”

Enthused by the idea, Campbell sets the scene: “For somebody to come up there and say, ‘You’re a geek, you haven’t got charisma’, somebody to come on and say, ‘Yeah, you speak quite well but you’re not Tony Blair, you’re no Barack Obama’, he can then say, ‘No, I’m not Blair, I’m me; this is what I am. OK, I might not be as charismatic as Barack Obama, but here’s what I’m going to do with energy, here’s what I’m going to do with this… ”

Tidskriftsomslag: Total Politics, November 2013.

Read Full Post »

PHILIP GOULD, Lord Gould of Brookwood, en av arkitekterna bakom New Labour och en av Tony Blairs viktigaste rådgivare. avled den 6 november av cancer.

Med resultaten från sina ständiga opinionsundersökningar och fokusgrupper såg han till att Labour inte glömde bort allmänhetens synpunkter när politiken skulle formas.

I en minnesruna i The Guardian skiver Lance Price, f.d. medierådgivare åt 10 Downing Street, följande:

Gould offered something that every prime minister craves, but few get in sufficient measure. He provided a swift and frank assessment of where public opinion stood on any particular issue at any particular time. And he gave his advice wholly unvarnished. He was never tempted to tell his political masters what he thought they wanted to hear, rather than what, in his judgment, they needed to hear.

Above all, he thought they needed to hear the views of those who were not traditional Labour supporters but who contributed to the party’s huge majority in the 1997 general election. Winning and maintaining their support was his self-proclaimed mission in life. To those who accused Labour of being too readily influenced by the wealthy, the City, the small-c conservatives and the celebrities, Gould was the answer. He kept the party in touch with the opinions of a much more representative segment of British society, the hard-working majority.

[…]

Private opinion polling was nothing new, but the systematic use of focus groups – small, representative samples of a target section of the electorate brought together and questioned at length – was. By the time of the 1987 election, Gould was conducting both kinds of survey at least once a day.

[…]

Gould was always an advocate of change, an uber-moderniser for whom no reform of policy or procedure was too radical. It ensured him a place at the heart of Blair’s inner circle, but just as surely condemned him in the eyes of those who believed Labour’s purpose and very soul were being systematically destroyed.

Läs mer: I sina sista intervjuer berättade Gould för The Guardian och The Statesman bl.a. hur hans syn på politik och religion förändrades under sjukdomen.

Read Full Post »

EKONOMI: Inom socialdemokratin bedrivs för närvarande den intressantaste eftervalsdebatten.

Det troligaste resultatet av en sådan analys är att partiet gör en New Labour och försöka efterlikna Tony Blairs framgångsrecept. 

Det är svårt att se att Socialdemokraterna skulle kunna bli framgångsrika om man försöker gå än mer åt vänster. Partiets strategi bestående av tillbakablickar och återställare kommer att fungera lika illa inför nästa val som det gjorde i år.

Men först måste Mona Sahlin lära sig av Moderaternas popularitet och hur Fredrik Reinfeldt lyckades reducera Socialdemokraternas gigantiska försprång i opinionen inför valet 2010.

Per Lundborg, professor i ekonomi vid Stockholms universitet, har i LO-tidningen tittat på den moderata framgången.

För det första kom alliansens massiva skattesänkningar lämpligt i den ekonomiska situation som uppkommit.

Det var lätt att motivera efterfrågestimulerande skattesänkningar på bred front som en del av krisbekämpningen och oppositionen hade svårt att argumentera mot dessa i rådande konjunkturläge. […]

För det andra lyckades regeringen också behålla balansen i de offentliga finanserna vilket, mot bakgrund av tidigare borgerliga regeringars misslyckanden härvidlag, var en absolut nödvändighet för dess trovärdighet. Här var regeringens utgångsläge före krisen mycket gott.

Regeringen hade väl förvaltat de offentliga finanser man övertog i valet 2006. Mot bakgrund av att finanskrisen var internationell fick man inte heller skulden för någon del av den stigande arbetslösheten.

Men det fanns också fallgropar som regeringen riskerade att falla ner i.

Valåret 2006 var Sveriges arbetslöshet 85 procent av de 27 EU-ländernas genomsnittliga arbetslöshet (7,0 procent i Sverige och 8,2 i EU). Första krisåret 2008 hade siffran stigit till 89 procent och 2009 till 93 procent (8,3 i Sverige och 8,9 i EU).1

Att arbetslösheten steg betydligt mer i Sverige än i andra jämförbara länder fick ingen nämnvärt utrymme under valrörelsen. Den restriktiva finanspolitiken med fortsatt prioritet på budgetbalans även i det korta perspektivet bidrog till att vi kraftigt närmade oss EU-ländernas genomsnittliga arbetslöshet. […]

Sannolikt var regeringens bedömning att minsta tendens till tidigare borgerliga regeringars budgetmoras måste undvikas även på bekostnad av en relativt andra länder stigande arbetslöshet. […]

Stora skattesänkningar var naturligtvis populära bland de breda grupperna. De var dock, som framgått, inte effektiva åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.

Mer effektivt hade varit att förbättra situationen för låginkomsttagare för vilka en inkomstökning hade gett en större effekt på den ekonomiska aktiviteten än regeringens inkomstförstärkningar till medelklassen.

Men att gynna sjukpensionärer, ålderspensionärer eller arbetslösa var inte förenligt med regeringens ”arbetslinje” där jobbskatteavdraget som enbart gynnar de i arbete är den centrala åtgärden. Avdraget, som inte är en åtgärd mot svag konjunktur utan mot strukturella problem, skulle stimulera personer utan arbete att söka och ta arbete. Problemet är dock att det i avsaknad av konjunkturpolitik inte funnits så många jobb att söka.

Moderaterna lyckades med lite tur och mycket skicklighet att återigen avväpna Socialdemokraterna på deras paradgren. Här finns en lärdom för Mona Sahlin.

Read Full Post »

VAL 2010: Moderaterna kommer sannolikt att tävla med Folkpartiet om de tråkigaste valaffischerna i år. Temat för årets kampanj är ”Framåt tillsammans”.

Själva framhäver man affischen ”Bara ett arbetarparti kan fixa jobben”. Må vara en kul släng riktad mot Socialdemokraterna men det räcker inte. 

Övriga budskap är inte mycket bättre: ”Tillsammans gör vi Sverige till ett föregångsland” (med Fredrik Reinfeldt på bild), ”Alla Sveriges skolor måste få MVG” och den lite ängsligt formulerade ”Trygghet kräver mer än fler poliser”.

Tydligen är ”nya” Moderaterna så rädda att förlora sin mjukare image att man inte längre vågar kommunicera behovet av fler poliser. Hur som helst är denna slogan betydligt sämre än New Labours klassiska ”Tough on crime, tough on the causes of crime”.  

Detta är riktigt dålig. Orättvist? Kanske det. Men alla har nog förväntat sig mer av Per Schlingmann & Co.

Ju mindre sagt om kampanj desto bättre.

Read Full Post »

KAMPANJ: Här kommer några klassiska affischer från de konservativas valkampanj 1997. 

”Old Demon Eyes” vann samma år pris för bästa kampanj av reklamindustrins veckotidskrift Campaign

 

 

 

Sedan dess har temat blivit symbolen för en misslyckad negativ kampanj. Mycket naturligtvis för att Torypartiet förlorade valet till Tony Blair och New Labour. 

Frågan är om inte temat, istället för att utpekas som ett politiskt lågvattensmärke, snarare skulle uppfattas som briljant om de konservativa även det året hade tagit hem valsegern. 

I en intervju 1997 förklarade Stefano Hatfield, redaktör för Campaign, beslutet på följande sätt: ”We were judging whether advertisements achieved their objectives. It made Tony Blair’s character a legitimate subject of debate in the election. In classic style it picks up on a nagging doubt about whether he is sincere.” 

Läs även:Hoots of laughter from streets of Bonn” samt ”The long goodbye?”.

Read Full Post »

Older Posts »