Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Myter’

POLITIK | Ronald Reagan har ofta framställts som en både lat och okunnig president. Även av personer som borde veta bättre.

Fred Barnes, executive editorThe Weekly Standard, har skrivit en intressant artikel som slår hål på myterna kring Reagan.

The Reagan collection consists of seven books.

[…]

Taken together, these books torpedo the four elements of the conventional profile of Reagan. One, he had scant knowledge of many of the issues that came before him. Two, he was a “detached” president—that was Newsweek’s description—aloof from the day-to-day business in the White House. Three, he was overly reliant on the advice of his advisers and was often their puppet. Four, he was lazy. When I covered the Reagan presidency, I agreed to some degree with three of these. I was wrong. All four are false.

Three of the Reagan books are conclusive. The radio broadcasts knock down the idea that Reagan was clueless on complex issues. The book on nuclear weapons provides a picture of Reagan in command of his advisers and willing to override their views and those of his foreign allies. And the diaries, which are fun to read, reveal how hard he worked, especially on weeknights in the living quarters of the White House and on weekends at Camp David.

[…]

That Reagan was like a child fortunate enough to have hired adults as his chief handlers—that myth has dogged him since he ran for governor of California in 1966. And it remains embedded in the conventional wisdom of the political community. Not only have his managers and strategists been credited with running efficient campaigns on his behalf—while he was limited to speechmaking—they’ve also been credited with guiding him through a successful governorship and presidency. Reagan’s contribution in this scenario was simply to have been an excellent speaker willing to echo the words of his handlers.

This is nonsensical: No politician has ever had advisers with skills so unfailing. Besides, the big ideas of the Reagan era came from Reagan himself. The biggest was his obsession with eliminating nuclear weapons entirely, a goal he pursued despite the opposition of many of his advisers and his closest foreign ally, British prime minister Margaret Thatcher. It was Reagan, not his aides, who came to the conclusion that mutual assured destruction, the theory that fear of massive nuclear retaliation would deter a first strike by the United States or the Soviet Union, was immoral. “What’s so good about a peace kept by the threat of destroying each other?” Reagan asked “many times,” according to Secretary of State George P. Shultz. “The public was hesitant to embrace” Reagan’s idea, Shultz writes in the foreword to Reagan’s Secret War, and “advisers Reagan trusted and who were experts in this area didn’t support it. But none of that diminished Reagan’s conviction.”

Bild: Tidskriftsomslaget är The Weekly Standard den 25 juni 2012.

Read Full Post »

DET LIGGER i mytbildningens natur att överdriva. Det gäller även Anna Lindhs eftermäle.

I senaste Vi Biografi tecknar Thomas Sjöberg ett porträtt av Sveriges mördade utrikesminister. Redan på omslaget är hon ”kronprinsessan” vars död ”utlöste sossarnas haveri”.

Och som i alla myter finns det ingen hejd på alla positiva omdöme som omgivningen överöser henne med.

Hon var ”vanlig” men också klok och intelligent, hon var omtänksam men även målmedveten, hon brydde sig inte om intriger men var ändå en skicklig spelare i partiets och maktens korridorer.

Lindh missade aldrig en födelsedag, och hon kunde på skoj spela hartsfiol mot fönstret när hon kom oväntat tidigt tillbaka från ett EU-toppmöte på midsommarafton.

Innan Lind [sic] blev utrikesminister kunde hon agera rena reseledaren för sina medarbetare. Hon tog hand om deras biljetter, checkade in åt dem, höll reda på deras pass. Efter utnämningen lärde hon sig att skapa den nödvändiga auktoriteten kring sin person. Hon lade av med pysslandet och markerade sin självklara position.

Och i denna mytbildning är det också viktigt att framhäva att hon aldrig var en ”politisk broiler” eller ”apparatjik”.

Men det var just det hon var!

Även om Lindh avslutade sina juridiska studier ägnade hon sig i realiteten aldrig åt något annat än just partiet och politiken.

Typiskt är också att allting skulle ha blivit så mycket bättre om Lindh bara inte hade mördats den där dagen i september 2003. Bättre för Socialdemokraterna, bättre för Sverige och, ja hela världen.

Samma överord har användts om både Mona Sahlin och Margot Wallström – två av hennes närmaste vänner inom partiet. Allt skulle ordna sig om bara Mona (eller Wallström) fick bli partiledare.

Hur det egentligen gick vet vi nu. Sahlin blev aldrig någon bra partiledare. Och Wallström försvann bort till mer välbetalda – och betydligt enklare – uppdrag i Bryssel och FN.

Hur Anna Lindh eventuellt skulle ha blivit som partiledare är det ingen som kan sia om. Vad vi vet är att hon fortfarande väntar på den biografiförfattare som kan se bortom skönmålningar, överdrifter och önsketänkande.

Övrigt: I samma nummer skriver Göran Hägg om Gabriele D’Annunzio: ”poet, flygare, krigsromantiker, playboy och mycket, mycket mer”.

Read Full Post »