Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mikael Damberg’

IMAGE | Stefan Löfven har valt att presentera Socialdemokraternas kommande budgetmotion som ”en ny affärsplan för Sverige”.

Sättet att kommunicera påminner om när Moderaterna valde att vrida begrepp som ”arbetarparti” och ”den svenska modellen” ur händerna på Socialdemokraterna.

Det är uppenbart att Löfven vill förstärka bilden av Socialdemokraterna som partiet som har fokus på sänkt arbetslöshet, nya jobb och fler företag.

En annan fördel är att begreppet indirekt sätter fokus på regeringens akilleshäl – oförmågan att få ner arbetslösheten.

Man vill också förstärka bilden av Moderaterna som ointresserade av svenskt näringsliv. När Moderaterna talar om näringslivet som ”särintresse” vill Löfven visa att man är medveten om näringslivets betydelse för att få ner arbetslösheten.

Det finns även en annan likhet mellan vad Per Schlingmann och den inre cirkeln kring Fredrik Reinfeldt gjorde för Moderaterna och Löfvens utspel.

Det är uppenbart att det är en mycket liten krets kring Löfven som har arbetat fram begreppet ”affärsplan”.

Kanske var det därför det var så viktigt att även tre andra toppar (partisekreteraren Carin Jämtin, gruppledaren Mikael Damberg, ekonomisk-politiske talespersonen Magdalena Andersson) undertecknade debattartikeln i Dagens Nyheter. Det hela gav därmed en känsla av bred uppslutning.

Det har nämligen inte varit speciellt svårt för journalister att hitta socialdemokrater som vrider sig som masken på en krok över ett begrepp som mer skulle kunna förknippas med ”gamla” Moderaterna. Men det är just det som är poängen!

Direkt komiskt är att det bara för ett par dagar sedan en riksdagsledamoten Peter Hultqvist (S) i Uppdrag granskning uttryckte sig kritiskt om det arbete Schlingmann lagt ner för att förändra bilden av Moderaterna.

”Just det här med image, attityd och yta är något som kommit att betyda väldigt mycket. Det måste man slå hål på”, säger Hultqvist. Det är en kritik som nu lika väl skulle kunna riktas mot Löfvens utspel.

Men för tillfälligt regerar Löfven. Intresset kring ordet ”affärsplan” har nämligen fått hela kollektivet av politiska journalister har glömma att Löfvens debattartikel inte innehöll en enda riktig nyhet.

Det har med andra ord varit en riktigt bra dag för Stefan Löfven och hans spin doctors.

Bild: DN Debatt i Dagens Nyheter den 24 september 2012.

Read Full Post »

ALMEDALEN | Det var de ideologiska färgade talen som lyfte partiledarnas framträdanden under politikerveckan.

Kanske hängde det samman med att det fanns få – och inte speciellt tunga – utspel från partierna i år. Kloka partiledare valde då att ideologisera sina tal för att kunna sticka ut från mängden.

Detta är en viktig signal till de mindre partierna.

Man kan inte lyfta opinionsmässigt bara med hjälp av sakpolitiska utspel. Speciellt inte om utspelen lika väl skulle ha kunnat lanseras av något annat närliggande politiskt parti.

Att använda sig ideologi kan då vara ett effektivt sätt att vissa på skillnader mellan partierna.

Bästa talet

Det är kanske inte konstigt att de bästa talen därför också kom från partier som hade behov att bevisa något för väljarna.

Jonas Sjöstedt (V), Jan Björklund (FP), Stefan Löfven (S) och Göran Hägglund (KD) höll inte bara de intressantaste talen utan också de mest ideologiska färgade.

Vänsterpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraternas läge i opinionen gör att dessa nu måste ta sig i kragen om man vill lyckas 2014. Och Socialdemokraterna måste visa att man är mer än bara en Löfven-effekt.

Och skall man utse någon klar vinnare får det bli Hägglund, tätt följd av Björklund.

Oturligt nog för Hägglund låg Kristdemokraternas dag sist under veckan. Det är inte osannolikt att man därmed också fick färre tittare och lyssnare än övriga partier.

Men dessa två herrar får ursäkta. Det tal som alla verkligen väntade på var Stefan Löfvens. Det var hans första i Almedalen som partiledare.

Och han lyckades över förväntan. Speciellt med tanke på att han knappast är någon naturlig talare. Han hade uppenbart tränat inför uppgiften.

Men det kan vara en poäng för en partiledare att inte framstå som en alltför finslipad och professionell politiker. Att låta mer som en man av folket kan aldrig vara fel för en socialdemokratisk partiledare.

Sämsta talet

Utan tvekan var det Åsa Romson (MP) och Annie Lööf (C).

Vad man kommer att minnas från Romsons tal är att hon bjöd in metrologen Pär Holmgren under talet. Hon lämnade även kvar ett par glasögon till Fredrik Reinfeldt (för att han skulle se barnfattigdomen).

Romson fick en del kritik för nymodigheten att intervjua Holmgren på scen mitt under talet. Men det var knappas att hon prövade något nytt som var felet.

Problemet var at ingen minns vad det handlade om. Det var väl något om klimatet och miljön? Eller?

Och Lööfs tal kommer man bara att minnas för att hon var modig nog att erkänna att Alliansen och regeringen går på tomgång.

Oturligt nog personifierar hon själv denna idétorka.

Bästa politiska utspel

Alla partierna hade något litet köttben som man bjöd väljare och media på. Men något riktigt tungt utspel blev det aldrig.

Det mest omtalade och omskrivna blev Fredrik Reinfeldts förslag om enjobbpakt”.

Men det var svårt att imponeras när det visade sig att det var ett gamalt förslag från IF Metall. Ett förslag som Stefan Löfven (!) förhandlat fram redan 2010.

Löfven kunde därmed knipa retoriska poäng genom att döpa om jobbpakten till Löfvenmodellen.

”Det visar att Moderaterna inte ser arbetslösheten som ett samhällsproblem – utan en valfråga”, sade han.

Därmed lyckades Socialdemokraterna så ännu ett frö av misstänksamhet hos väljarna om att Moderaterna är mer spinn än substans.

Dessutom kunde han ställa den berättiga frågan om varför jobbpakten inte skulle kunna sjösättas redan nu? Varför vänta ända till 2014 om den nu var så viktig som Reinfeldt gjorde gällande?

Och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson kunde peka på att regeringen framstår som oeniga när man lyssnar på Allianspartiernas olika tal under veckan.

Så den spricka som Moderaterna antagligen hoppats på mellan Socialdemokraterna och LO får vi nog inte att se mycket av.

”Jag trodde att det var regeringen vi talade med men det kanske var Moderaterna”, sade han till TT.

Bästa onelinern

”Vänner, regeringen väntar på bättre tider, medan Sverige väntar på en bättre regering.” (Stefan Löfven)

Och mer än en oneliner stod ”rolighetsminister” Hägglund för. Så här lät det om ”Cirkus Löfven”:

Jag vill redan här be om ursäkt för det kommande avsnittet. Nu förlitar jag mig helt på att det finns göteborgare i publiken… Schhhhh… Får jag be om….största… möjliga…..tystnad?  För visst är det med Stefan Löfven, lite som på cirkus. Cirkusdirektör Stefan Löfven. Största…möjliga…tystnad. Ny i manegen. Den fjärde direktören på kort tid. Hans företrädare var dels en one-man-show. Domptören Persson som ersatte alla andra artister med sin egen förträfflighet. Sedan kom den av partiet itu-sågade damen. Och sedan direktören som visade sig vara en mänsklig kanonkula… som sällan landade på fötterna. Manegen var väl krattad när Löfven kom in bland de stora elefanterna. Spänd förväntan i tältet.  De tidigare så framgångsrika knivkastarnas nummer har utgått. Stöörsta…möjliga…tystnad. Stefan Löfven… Sällan har väl någon sagt så litet om så mycket under så lång tid… I de farligare cirkuskonsterna finns en stuntman, oftast Mikael Damberg. Men alla verkligt halsbrytande nummer har fått utgå till förmån för… ytterligare tystnad. Inget jonglerande med brandfacklor, precis. Visserligen politisk akrobatik, han kan till och med slå knut på sig själv, för att inte falla… till föga… och lämna något besked.  Största… möjliga… tystnad… Och spänning är en del av miljön på Cirkus Löfven. In kommer alla djuren. Först Unga Örnar men sedan… En tiger, förlåt… en som tiger.

Så sammanfattningsvis får man kanske ge Moderaterna en liten, liten poängseger över Socialdemokraterna när det gäller politiskt innehåll.

Men i realiteten står partierna precis där man stod innan Almedalsveckan.

Read Full Post »

PARTILEDARE: Socialdemokraternas valberedning har kört fast enligt TT.

Tre kandidater har sagt nej och tre andra blockeras av tunga spelare som Skåne, Stockholm stad och Dalarna. Valberedningen vill nu ha fler namn.

De tre som är kvar är: Mikael Damberg, Thomas Östros och Sven-Erik Österberg. Men ingen har tillräckligt stöd.

Här är en lösning:

1) Låt valberedningen låsa möjligheten för fler kandider efter ett visst datum.

2) Låt sedan kandidaterna kampanja runt om i landet.

3) Se till att det blir 1-2 TV-sända valdebatter mellan kandidaterna.

4) Låt sedan partiet (och kanske även icke-medlemmar) rösta på den kandidat man tycker är lämpligast.

Ett politiskt parti – som dessutom behöver förnya sig – borde tycka att det är ganska bra med ett öppet och fritt val mellan olika kandidater. Eller?

Om brittiska Labour kunde fixa det borde Socialdemokraterna också kunna klara av det.

Read Full Post »

VAL: Socialdemokraterna sätt att utse en ny partiledare går från oklarhet till oklarhet. I kulisserna, och långt ifrån medlemmarna, pågår kampen om ledarskapet.

Till och med Mona Sahlin känner nu behov att kritisera processen.

Vid byte av partiordförande i andra partier hade säkerligen inte avgående ledare känt samma behov av att lägga sig i hanteringen.

”Jag hoppas att fler skulle våga ställa sig upp och berätta att de är kandidater så att också partimedlemmarna får känna och höra det. Nu går tiden och vi får väl se vad valberedningen lyckas med”, säger Sahlin.

Roligaste sammanfattningen av nuläget står Erik Magnusson på Sydsvenskan för:

Kvinnoförbundet lyfter fram fem kvinnonamn och gör klart att man absolut inte stödjer Veronica Palm. S-studenterna säger i praktiken nej till alla män. SSU avvisar alla som är äldre än Mona Sahlin. Transportarbetareförbundet ogillar Mikael Damberg och Thomas Östros.

Slutresultatet kan bli att partiet inte enas om den som flest är för, utan den som så få som möjligt är emot.

Read Full Post »

framtidsdagar295x2005b15dFRAMTIDEN: Socialdemokraterna har problem med sitt budskap. Förvirringen kring partiets försvarspolitik (där f.d. försvarsministern Björn von Sydow gick emot partilinjen och krävde ökade anslag) avlöses nu av otydligt budskap kring partiets vårdpolitik.

Partiet håller sina kommunala framtidsdagar i Västerås och Mona Sahlin lyfter här fram vårdfrågorna. Samtidigt har två av partiets tyngsta politiker – Mikael Damberg och Ingela Nylund Waltz (ledamöter i partistyrelsen) – kritiserat partiets sjukvårdspolitiska program.

Och det är inte lite kritik som framförs;

Framför allt saknas en politik för att använda hälso- och sjukvården offensivt för att skapa jobb och tillväxt. Men också nya grepp för att tydligt värna patienternas rättigheter, öka effektiviteten och säkra vårdens finansiering.

Även SSU leverera sin kritik och anklagar (s) för att ha glömt de unga. Istället kräver man ”ett ungdomspaket som sätter 80- och 90-talisterna i fokus”.

Här visar sig ett av Mona Sahlins tre stora problem. Sahlins hela strategi gå ut på att kritisera regeringen. Detta är i och för sig oppositionens roll men riskerar att framstå som gnälligt om det inte kombineras med riktigt konkreta förslag.

Partiet har slaktat en rad heliga kor sedan man drog igång sitt rådslag inom partiet. Men samtidigt är det fortfarande otydligt vad som skilljer (s) från regeringen.

Att kritisera alliansregeringen blir då en nödvändighet eftersom man på område efter område har lagt sig väldigt nära den politik som regering redan driver. Fokus ser t.ex. framför sig en traditionell skattedebatt där skillnaderna framhävs samtidigt som det i backspegel visar att;

[B]orgerliga och socialdemokrater gjort ungefär likadant de senaste tio åren. I alla fall när det gäller att sänka inkomstskatterna.

Att gå ut med att man önskar satsa fler miljoner i kommuner och landsting ger därför ingen tydlig bild av vad man verkligen vill. 

Det andra problemet är partiets politiska kommunikation. När politiken saknas verkar banala slogans ha tagit över. Det senaste i raden är Mona Sahlins ”S We Can” (som bygger på Barack Obamas valslogan ”Yes We Can”).

”Sloganpolitik” är politikens motsvarighet till att kissa i byxan. Det kan kännas mysigt när det levereras eftersom det garanterar utrymme i media men ger ingen bestående känsla av vart partiet är på väg.

Ett tredje problem är att regeringskritik i kombination med att lägga sig nära de borgerliga i en rad olika frågor gör att väljarna blir osäkra på vilken politik partiets står för. Väljarna uppfattar att partiet projiecerar kluvenhet och en allmän osäkerhet.

”Vänsterretoriken” tillfredsställer säkert partiarbetarna men lämnar också utrymme i mitten för alliansen att dominera (inte minst sedan Vänsterpartiet nu är med och bildar de Rödgrönas regeringsunderlag). 

Partiets ”högerpolitik” riskerar däremot att uppfattas som reträtter om det inte kan kombineras med genuint nytänkande.

Man kan riktigt höra Medelsvensson enkla resonemang: Varför rösta på (s) när alliansen driver just den politiken i regeringsställning? Varför rösta på den dåliga kopian när det finns ett borgerligt original?  

Eller som författaren Torbjörn Flygt (Sydsvenskans pappersupplaga 1 februari) skriver i en recension;

Det som står klart för mig (…) är att oavsett alla mätningar som visar på ett övertag för vänsterblocket idag, vore det inte överraskande om Reinfeldt får fortsätta på sin berättelse efter nästa val. Så länge Mona Sahlin använder ett språk som ännu saknar ett tydligt futurum kommer hon få svårt att få fäste.

Imperfektum behöver bara den som får tid över att skriva sina memoarer.

Read Full Post »