Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Michele Bachmann’

USA | Allt fler har börjat tala om guvernör Chris Christie som republikanernas självklara presidentkandidat. Om man vill ha en chans att vinna vill säga.

Han har i alla fall en klar fördel framför övriga namn som det talas om (t.ex. Ted Cruz, Rand Paul, Rick Santorum, Marco Rubio) och det är att han inte är rädd att ta strid med Tea Party-anhängarnas favoriter.

Detta är om inte annat en nödvändighet om en republikansk kandidat skall ha en chans att locka väljare bortom de egna gräsrötterna.

Här nedan är utdrag från två reportage där man följt guvernören och tagit pulsen på hans möjligheter att bli republikanernas frontfigur.

Time 18 nov 2013 US edition

Michael Scherer, Time, skriver:

The Christie for America 2016 calculation goes like this: All Republican nomination contests usually go the same way. Primary voters claim to be big-C Conservatives, but they vote with a small c. After months of carping and griping, after rubber-chicken dinners, purity tests and endless debates, the party always settles on the most viable center-right option who has earned his place in line—Bob Dole, George W. Bush, John McCain, Mitt Romney. As Christie might say it, the party decides it wants to win.

Christie’s strategy is clear enough, to execute a political coup de main: to try to clear the field (or his side of the field) by coming on very strong at the outset to take up the Establishment real estate. With four or five others (Cruz, Rand Paul, Rick Santorum and others) battling to become the purist on the right, Christie’s initial goal is simply to be the Electable One. Yes, he may command only 15% of the total GOP electorate at the outset, but in a fractured field, that’s fine with him. If he is lucky, he might win Iowa by a little, New Hampshire by a lot. If he can squeeze by, the big states will love the big guy.

To aid in the effort, Christie will have some significant financial—and logistical—advantages. Sitting governors are much better fundraisers than any other kind of politician. And in a few weeks, Christie is going to supercharge that claim when he takes over command of the Republican Governors Association, which is looking to protect 22 governors who are up for re-election in 2014, including, conveniently enough, the leaders of South Carolina, Florida and Iowa. He will soon be traveling the country, collecting cards and chits and IOUs, all at someone else’s expense. “In the big cities where the GOP money will be raised,” says Wayne Berman, a leading Republican fundraiser and consultant, “Christie is already the default choice.”

From that perch, Christie can raise perhaps $50 million next year and borrow the fundraising networks of every other GOP governor. They will owe him. And together, those networks are worth $250 million. That is Hillary scale, something none of his current challengers can access as easily. And then there is the outside money. In 2012 several billionaires were involved in the draft-Christie movement.

New York augusti 2012

Benjamin Wallace-Wells i tidskriften New York:

We have never had a president as outwardly angry as Christie, but then this country has rarely been as angry as it is now. In the tea-party era, conservative anger has often been channeled by figures such as Michele Bachmann and Ted Cruz into a hysteria over very abstract and inflated threats: health-care death panels, the national debt, the specter of a country overrun by illegal immigrants. Christie’s use of anger is very different: It is much more targeted, and therefore potentially much more useful.

The contrast was on display last week in the fight he picked with Rand Paul. The senator from Kentucky, having watched Christie denounce libertarianism, called him the “King of Bacon,” presumably referring both to his pleas for immediate federal help after Hurricane Sandy and to his weight. Christie had pointed out that New Jersey is a “donor state,” taking only 61 cents for every dollar it sends to Washington, while Kentucky takes back $1.51. (No acknowledgment from Christie that this is owed not to New Jersey’s superior character but to its good fortune of existing next to the great economic buoy of Wall Street, while Kentucky is near no economic buoy at all.) “So if Senator Paul wants to start looking at where he is going to cut spending to afford defense,” Christie had said, “maybe he should start looking at cutting the pork-barrel spending he brings home to ­Kentucky.” For Christie, the villain is always specific: not government, not socialism, not impersonal historical forces, but one moron in particular—the teachers union, or Steve Sweeney, or in this case Rand Paul, the libertarian ophthalmologist, high-mindedly denouncing government while his state is on its dole. “He’s not the first politician to try to use me to get attention,” Christie said later, dismissing Paul’s slight. “And I’m sure he won’t be the last.”

What Christie is doing when he starts arguments with other Republicans—and it is telling that what looks very much like a presidential run has begun with a sequence of fights—is offering his party the chance to preserve its anger, while trading in its revolutionaries for a furious institutionalist.

Läs mer: Blogginlägget ”Vem kan utmana demokraterna?”

Tidskriftsomslag: Time (amerikanska utgåvan), 18 november 2013 och New York, 12 augusti 2012.

Read Full Post »

USA | Hon lyckades inte bli republikanernas presidentkandidat men kan trösta sig med att ha hamnat på listan över de femtio vackraste på Capitol Hill.

Tidningen The Hill – som bevakar vad som händer i kongressen – har tagit fram sin nionde årliga lista över ”Capitol Hill’s best-looking lawmakers, staffers, and lobbyists.…”.

De tre första på ”The Hill’s 50 Most Beautiful People” är republikaner. Bland de tio översta finns sex stycken republikaner, två demokrater, en ”independent” och en ”libertarian”. Bachmann hamnade på plats nr 10.

Hey, hey, good lookin’,

Whatcha got cookin’?

How’s about cookin’ somethin’ up with me?

                                  – Hank Williams

Övrigt: Hela listan finns på tidningens hemsida eller som pdf.

Read Full Post »

KAVALKAD |  Vem minns längre 2011? Med ”The Dumbest People, Events and Things 2011” hjälper Mad oss återuppliva några av händelserna i USA.

Satirtidskriften bjuder bl.a. på Barack Obama och kongressens ledamöter som levande döda zombies i skuggan av skuldkrisen. (The Walking Debt: They Need Braaaaaains!)

Här är också Arnold Schwarzenegger. Under fjorton år lyckades han dölja det faktum att han fått en son med hushållerskan. (”Arnold Schtups His Housekeeper: The Last Action-on-the-side Hero”).

Här är tre, numera f.d. republikanska presidentkandidater: Donald Trump (”Trump Says Obama Not American: The Born Identity”), Michele Bachmann (”Michele Bachmann Speaks: A Broken Facts Machine”) och Herman Cain (”The Pee-Wee Herman Cain Show”).

Naturligtvis hör också avlyssningsskandalen kring Rupert Murdoch hit (”News Corp Hacks Phones: Getting Away With Murdoch”).

Övrigt: Tidskriftsomslaget och ”The 20 Dumbest …” är hämtat från nr 513, februari 2012. Mad finns på madmag.com.

Read Full Post »

UTHÅLLIGHET | Den 9 juni lämnade de professionella politiska strategerna Newt Gingrichs kampanj. Idag är han republikanernas toppkandidat.

Peter J. Boyer skriver i Newsweek:

This time, Gingrich says, he is proceeding with greater caution, requiring each major hire to undergo a training session to facilitate acculturation in the Gingrich way. “I realized that if you don’t methodically go through acculturation, this is not going to work,” he says, during meetings with Newsweek in South Carolina and his subdued Washington, D.C., offices. “Because this is too different—it’s too intellectual, it’s too fast, it’s too delegated.” Gingrich knows he has much to overcome, including a significant organizational and funding disadvantage, and the challenge of withstanding the assaults to come (including a confrontation with his own long and sometimes erratic record), while keeping his own impulses in check. Which puts Gingrich in mind of one last trait shared with Clinton. “People forget,” he says, “that we are both very tough.”

[…]

Four days after his staff walked out last June, Gingrich took to the stage at Saint Anselm College in New Hampshire for the first major Republican debate. Some suggested that Gingrich’s only chance of survival was to hit a home run. He disagreed. “You can’t do that, because you will look like you’re trying to hit a home run,” he argued. “What you have to do is go in and look very stable, so you look competent. And you have to be very patient.”

Gingrich’s debate strategy became, of necessity, his campaign strategy. He would not attack his fellow Republican candidates, directing his criticism instead at President Obama and the press. It proved a remarkably effective political gambit. The debate crowds were far more raucously partisan than in the past, a fact that Gingrich immediately sensed, and exploited. “You’ve got these media guys, and behind them are 2,000 right–wingers who are waiting to beat them up.”

[…]

Two months and four debates later, Gingrich’s poll numbers had doubled. The other candidates, meanwhile, were busy harming themselves. Tim Pawlenty and Michele Bachmann went at each other in what Gingrich calls “a destructive exchange,” followed in subsequent debates by Rick Perry and Mitt Romney “acting like seventh graders.”

[…]

But the conservative base is plainly thrilled by Gingrich’s forceful oratory. In Gingrich, conservative voters see a guy who’s as alarmed as they are about the state of the nation (alarm is Gingrich’s natural state), and who has already delivered a historic victory—one that produced a balanced budget and reformed welfare. His command on the debate stage has had a dwarfing effect on the other contenders.

Övrigt: Tidskriftsomslaget (19 december 2011) är från den amerikanska utgåvan.

Read Full Post »

EN konsekvent konservativ politiker. Det är så Michele Bachmann framställer sig i tv-reklamen. Och övriga republikanska presidentkandidater? Not so much.

På Bachmanns nya kampanjsajt – NoSurprises2012.com – kan man läsa följande:

“With Michele Bachmann, there are no policy flip-flops. There’s no need to compromise on one of the issues that matters to you. She means what she says, and she says what she means.”

Read Full Post »

VAD har den konservativa Tea Party-rörelsen och Occupy Wall Street-protesterna på vänsterkanten  gemensamt?

Båda rörelserna är kritiska till det politiska och ekonomiska ”etablissemanget” i USA. Det är likheter som sällan lyfts fram i vare sig svenska eller amerikanska etablerade medier.

Under bank- och finanskrisen kraschade banker och finansbolag på löpande band. Många av institutionerna räddades med hjälp av statliga miljarder. Samtidigt fick många vanliga amerikaner gå från hus och hem.

Först ut att protestera var Tea Party-rörelsen.

Man kritiserade den kultur som har satt sin prägel på Washington. Politikerna inom Republican Party och Democratic Party har mer gemensamt med varandra än vad man har med sina respektive väljare.

Båda partierna ser man som lika skyldiga till dagens situation. År av misskötsel av landets ekonomi har lett till ett gigantiskt budgetunderskott samtidigt som man har gjort sig själva och Wall Street rikare. Vanliga medborgare måste däremot kämpa mot både skatter och arbetslöshet.

En annan likhet är att rörelsernas idéer allteftersom har plockats upp och anammats av respektive parti.

Både republikanerna och demokraterna har insett sprängkraften hos en gräsrottsrörelse som kan mobilisera.

Men framför allt har partistrategerna insett att man måste försöka påverka deras idéer och organisation om man inte skall riskera att bli akterseglade av en folklig proteströrelse.

Två artiklar som tar tempen på respektive rörelse är Michael Winiarskis ”Arga vita kvinnor” i DN Världen och Martin Gelins ”USA-vänsterns primalskri” i Sydsvenskan.

Den intressanta skillnaden är att Gerdin verkar se utveckling som naturlig och självklar. Winiarski däremot andas konspirationsteorier. Vilket är vanligt i artiklar om tepåsarna.

Gelin, som bl.a. jobbat för de rödgröna partierna, skriver om Occupy Wall Street:

När New York Magazine gjorde en enkätundersökning av ett tusental demonstranter svarade drygt en tredjedel att de tyckte att USA som land varken var bättre eller sämre än al-Qaida. Det såg inte ut som fröet till någon meningsfull, nationell rörelse.

Men så bestämde sig det progressiva etablissemanget, kanske i brist på alternativ, för att omfamna dem. Fackförbunden anslöt sig till protesterna.

[…]

Plötsligt dök det upp sällskap av mellanstadielärare, sjuksköterskor, krigsveteraner och byggarbetare.

Joe Biden omfamnade protesterna. Al Gore kallade rörelsen ”Amerikas primalskrik”. Kulturvänstern slöt upp. Salman Rushdie twittrade entusiastiskt om demonstrationerna. Michael Moore, Naomi Wolf, Joseph Stiglitz och Jesse Jackson åkte ner och höll tal.

[…]

Man backades även upp av väns­terns genuina gräsrötter, som de effektiva och inflytelserika Working Families Party. Det här illustrerade hur mycket den oorganiserade och den organiserade vänstern behöver varandra. De antikapitalister och ”hacktivister” som startade protesterna är bra på att få uppmärksamhet, men inte på att formulera tydliga, genomförbara mål. Fackförbunden, tankesmedjorna och det progressiva etablissemanget är dåliga på att få uppmärksamhet, men bra på att formulera sina mål.

Winiarski skriver:

Medan jag betraktar de vita, medelålders och oftast välbärgade mötesdeltagarna, funderar jag på hur mycket av spontan gräsrotsrörelse detta egentligen är.

Teapartyrörelsen omvandlades på rekordtid från en till synes disparat samling lustigt klädda demonstranter till ett effektivt politiskt maskineri. Tittar man närmare på hur rörelsen uppstod kan man ana att en inte helt osynlig hand av mäktiga intressen ligger bakom.

[Den f.d. republikanska kongressledamoten och lobbyisten Dick] Armey var den av Washingtons insider som kanske tidigast fick korn på Teapartyrörelsen, och han kunde med sin politiska fingerfärdighet och penningresurser påverka att teapartisterna utvecklades åt det håll han ville.

Om man nu anser en rörelse som ”extrem” borde man då inte välkomna att ett etablerat parti som republikanerna försöker utöva inflytande på deras idéer och verksamhet?

DN Världen poängterar korrekt – tillskillnad från många andra artiklar – att Tea Party-rörelsen i mångt och mycket är en kvinnorörelse. Vad som däremot är typiskt – förutom den negativa tonen i artikeln – är den negativa bildsättningen.

Både till omslaget och det inledande uppslaget har man valt bilder på kvinnor som ser smått galna ut. Exakt samma bildspråk valde Newsweek när man placerade Michele Bachmann på omslaget.

Skulle man gjort samma val om det gällt andra kvinnorörelser? Knappast.

Det är inte speciellt svårt att räkna ut att man på redaktionerna inte tycker att Tea Party-rörelsen är politiskt korrekt eller ens någon ”riktig” kvinnorörelse.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är DN Världen nr 9, oktober 2011. Artiklarna är bara tillgängliga i pappersupplagan.

Read Full Post »

DEBBATEN MELLAN de republikanska presidentkandidaterna blev den uppgörelse mellan Mitt Romney och Rick Perry som alla väntat sig.

Romney lyckades lägga sig på tryggt avstånd från högerflanken utan att helt kapa banden. Han distanserade sig från Tea Party-rörelsen utan att låta som deras motståndare. Och han behöll fokus på debattens – och sin egen huvudfråga – ekonomin.

När han även signalerade att han ville rädda Social Security – snarare än montera ner densamma – lyckades han framstå som en kandidat som skulle kunna locka även missnöjda demokrater och independents.

Problemet är att han först måste vinna den republikanska valrörelsen innan han ens kommer i närheten av Barack Obama. Frågan är om han uppfattas som tillräckligt konservativ bland de republikanska väljare som kokar av ilska över utvecklingen i USA?

Michele Bachmann, vinnaren i Iowas ”straw poll”, var mycket påläst men var mindre framträdande än vanligt. Mycket p.g.a. att hon under denna debatt fick mindre tidsutrymme.

Kirsten Powers skriver:

Romney held his place in the top tier with a polished performance, while Perry didn’t live up to the hype. His answers were marked by a very Palin-esque wandering that left the viewer puzzled, as when he claimed that Texas has so many uninsured people because of the federal government. Huh?

More important, Perry decided to double down on his earlier claim that Social Security is a “Ponzi scheme,” something that likely won’t go over with the older voters who dominate party primaries and general elections. Romney engaged him on the issue, insisting, “our nominee has to be someone who isn’t committed to abolishing Social Security.” That’s the understatement of the year. The Romney camp pounced on the misstep with a press release blasting: “PERRY DOES NOT BELIEVE SOCIAL SECURITY SHOULD EXIST.”

Övrigt: Fler kommentarer finns bl.a. på The Daily Beast. Se förutom debatten i Kalifornien även förra i Iowa.

Read Full Post »

Older Posts »