Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mellanöstern’

UTRIKESPOLITIK | President Barack Obamas verkar inte ha ett lika stort intresse för utrikespolitik som för inrikespolitik. Och detta skadar honom inrikespolitiskt.

Time 9 september 2013

Detta är i och för sig inget nytt för en amerikansk president. Vare sig Bill Clinton eller George W. Bush blev primärt valda för sina utrikespolitiska ståndpunkter.

Annat var det under kalla kriget när det förväntades att presidentkandidaterna kunde visa upp en gedigen förståelse för hur världen fungerar.

Till skillnad från väljare i många andra demokratier har amerikanarna varit mycket väl medvetna om att amerikanska presidenten har en unik position i världspolitiken.

Detta inte minst för att presidenten aldrig är långt ifrån avfyrningskoderna till landets kärnvapen.

Men vad som verkar vara unikt för Obama är att kritiken inte bara kommer från republikanerna i USA.

Som Michael Crowley påminner om i Time så hoppades t.o.m. president Assad i en tidningsartikel 2009 att Obama skulle ta aktiv del i utvecklingen i Mellanöstern.

Assad påpekade att det i realiteten inte fanns något substitut för USA i världspolitiken.

Some of Obama’s problems have a familiar ring. Early in his first term, Bill Clinton–who, like Obama, focused on domestic matters–also faced charges of timidity and weakness. ”We simply don’t have the leverage, we don’t have the influence [or] the inclination to use military force,” a senior State Department official complained in 1993. And much as Obama is facing pressure at home and abroad over Syria, Clinton was castigated for not intervening in the Balkan wars. ”The position of leader of the free world is vacant,” French President Jacques Chirac lamented in 1995.

Obama has likewise developed a strangely broad coalition of critics: humanitarians who want to stop the war in Syria; hawks who want a bolder U.S. foreign policy; democracy and human-rights advocates appalled that Obama isn’t tougher on Egypt’s generals. Meanwhile, U.S. allies in Europe complain that America isn’t showing leadership, and a senior Arab government official tells TIME that friendly states in the region don’t feel they can count on the U.S. ”There’s no perception that we’re engaged in issues in the Middle East right now,” says Christopher Hill, a veteran diplomat who served as Obama’s ambassador to Iraq.

Obama’s defenders say he has done the best with a poisoned inheritance–from anti-Americanism abroad to tight budgets and rising isolationism at home. And his White House predecessors have often heard cries from overseas that the U.S.’s will to power was faltering. But it’s also true that the public is tired of paying in blood and treasure to solve faraway problems that often look unsolvable. ”At the end of the day, the U.S. cannot impose its will on every problem in the world,” says Adam Smith, the top Democrat on the House Armed Services Committee.

The blunt instrument of military power may be especially useless when it comes to untangling the Arab Spring’s social upheavals. ”Frankly, the U.S. is not good at resolving another country’s political implosion,” says Mieke Eoyang, a national-security analyst at Third Way, a Washington think tank. ”It may be that the U.S. just doesn’t have the tools.”

[…]

But to his critics, Obama does hesitate, and trouble follows as a result. With more than three years left in his presidency, he has the opportunity to reverse that impression. Success in Syria and then Iran could vindicate him, and failure could be crushing. ”The risk is that, if things in the Middle East continue to spiral, that will become his legacy,” says Brian Katulis, a former Obama campaign adviser now with the Center for American Progress.

Some Democratic Presidents have been crippled by foreign policy: Carter by Iran, Lyndon Johnson by Vietnam. But there is another model. Clinton doused the fires in the Balkans and demonstrated the nobility of American intervention. Obama has time to find a path through the current chaos to a successful legacy abroad.

As he charts his course, he might consider a thought from an unlikely source. In a 2009 British newspaper interview that struck a moderate tone, Assad said he hoped Obama would take an active role in the Middle East peace process because only Washington could broker a lasting solution. He said, ”There is no substitute for the United States.”

Tidskriftsomslag: Time den 9 september 2013.

Read Full Post »

DIKTATUR | Regeringens ministrar verkar ha problem med grundkursen i statsvetenskap.

Krumbukterna när det gäller demokrati kontra diktatur fortsätter.

Först var det näringsminister Annie Lööf (C) som hade svårt att se kommunistregimen Kina som en diktatur.

Sedan var det dags för försvarsminister Karin Enström (M) när det gäller den islamistiska arabdiktaturen Saudiarabien.

Och nu, fyra månader senare, är Enström igång igen. Om samma Saudiarabien.

I en intervju i SR:s Ekot vill hon inte tala klartext om Saudiarabien. Hon föredrar epitetet ”auktoritär” när det gäller landet.

– Vi gör inte listor på länder, men man kan väl helt klart säga att det inte är en demokrati.

Kan du se det som en diktatur?

– Vi gör ju inte listor, och i det här fallet när det handlar om hur man ska bedöma ett land utifrån om man ska exportera krigsmateriel eller inte, så görs ju det på grundval av ett antal bedömningskriterier.

Men som försvarsminister, och om man bortser från vapenexport, ser du Saudiarabien som en diktatur?

– Alltså, vi gör ju inte den indelningen av länder men det är ju en mycket auktoritär regim.

Tala om pinsam intervju. Detta var det naturligtvis ohållbart i längden.

Återigen höll regeringen på att hamna i ett utdraget spel med opposition och media om ordens valör – ett spel regeringen inte kunde vinna.

Snart kom därför ett s.k. ”förtydligande” från försvarsministern:

Saudiarabien är en auktoritär regim och en absolut monarki, där det förekommer grova brott mot mänskliga rättigheter. Regeringen delar inte in världens länder i demokratier eller diktaturer, men om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen en demokrati eller diktatur så bör Saudiarabien beskrivas som en diktatur.

Kanske kan utbildningsminister Jan Björklund (FP) kan ge ministrarna en grundkurs i olika statsskick.

Här är en liten lathund för Mellanöstern: Israel – demokrati. Resten av länderna – not so much.

Read Full Post »

ATT DIKTATURER använder sig av lögner och propaganda är inget nyhet. Att västerländska medier spelar med är mindre känt.

Media lider ofta av ett sjukligt behov av leverera ”balanserad nyhetsrapportering”. Man ger därför utrymme även år dessa regimers talesmän.

Det behövs knappast någon större kompetens hos journalister och reportrar för att kunna genomskåda spelet. Men trots detta rapporterar media sällan om hur detta propagandakrig fungerar.

Terroristorganisationer som Hamas och Hizbollah använder sig t.ex. av exakt samma överdrifter, lögner och absurditeter som Muammar Khaddafi och hans talesmän använder sig av i Libyen.

Enda skillnaden tycks vara att västmedia har bestämt sig för att Hamas och Hizbollah är ”politiskt korrekta” medan Khaddafi inte är det längre.   

Andrew Gilligan, Londonredaktör för Telegraph Media Group, skriver i The Spectator om hur det kan låta när Khaddafi och hans propagandamaskineri maler på. Men det skulle lika väl kunna handla om någon annan regim eller organisation i Mellanöstern eller norra Afrika.

‘We have some civilian martyrs for you,’ said the Libyan government minder, with the triumphant look of a Soviet housewife who has just found a bottle of Scotch in the state-controlled supermarket.

[…]

It was the kind of thing that stays in the memory — but mainly because that body, and another one next to it, were the first two that any western reporter in Tripoli had seen in weeks. […] Three more corpses were brought out last Tuesday. And that, so far, has been it.

For the Tripoli press corps, a typical Crusader airstrike has three phases. First, nearly always in the middle of the night, comes the bang itself, or multiples thereof — often conveniently close to our hotel, allowing us to report that Nato has launched its ‘heaviest attacks yet’ on the Libyan capital.

Then there is the government-organised bus ride to what is generally an empty building with smoke billowing from it (more sensitive targets tend to be omitted from the tour itinerary). Finally, the evening may conclude with a visit to a hospital, at which we will be told that there have been dozens, even hundreds, of civilian casualties, but will actually be shown perhaps six young men with superficial wounds. The others, it will be explained, are being treated elsewhere, or have already recovered — praise be to Allah!

This week, the regime claimed that Nato has killed 718 civilians since the bombing began. But in the whole ten weeks of the air campaign, the authorities have not produced a single one of the dead babies, bombed schools, or large-scale ‘martyrdoms’ that feature so prominently in the state-controlled media. They are starting to get desperate.

Othman Baraka, an official of the anti-corruption ministry, gave a press conference to denounce a Nato strike on his headquarters. Twenty-five of his civilian staff had been injured, he stormed. No, on second thoughts, make that 54. The hacks politely pointed out that the attack had taken place in the middle of the night. ‘The anti-corruption ministry works around the clock,’ said Mr Baraka.

Read Full Post »

EGYPTEN: Utrikesminister Carl Bildt (M) har fått hård kritik för att han inte tydligt och klart krävde Egyptens president Hosni Mubaraks avgång.

”Vi låg före USA. Att Mubarak skulle avgå var bara en tidsfråga. Vi ställde krav på fria val och en rättsstat, och det är fortfarande inte uppfyllt”, var Bildts försvar.

Men Bildts försvar imponerar inte med tanke på den förvirring som har präglat president Barack Obamas hantering av krisen i Mellanöstern.

Omslaget till vänster säger allt om hur man nu i USA ser på adminstrationens agerande.

”The result has been a foreign-policy debacle”, skriver historikern Niall Ferguson.

This failure was not the result of bad luck. It was the predictable consequence of the Obama administration’s lack of any kind of coherent grand strategy, a deficit about which more than a few veterans of U.S. foreign policy making have long worried.

[…]

These were [Barack Obamas] words back in June 2009:

America and Islam are not exclusive and need not be in competition. Instead, they overlap, and share common principles—principles of justice and progress; tolerance and the dignity of all human beings.

Those lines will come back to haunt Obama if, as cannot be ruled out, the ultimate beneficiary of his bungling in Egypt is the Muslim Brotherhood, which remains by far the best organized opposition force in the country—and wholly committed to the restoration of the caliphate and the strict application of Sharia. Would such an outcome advance “tolerance and the dignity of all human beings” in Egypt? Somehow, I don’t think so.

Read Full Post »

LÄCKOR: En oväntad konsekvens av de senaste läckorna från WikiLeaks är att Israel framstår som det sunda förnuftets röst i Mellanöstern.

Israels varningar när det gäller hotet från Iran och terrorismen besannas nu i dokumenten.

De flesta stater i Mellanöstern har sedan länge insett att Iran är ett av vår tids största hot. Det är bara det att man inte säger det öppet därför att man är rädd för konsekvenserna från Iran och deras allierade bland skurkstater och terrororganisationer.

Dessutom har det blivit uppenbart att andra terroristsympatisörer som Syrien inte har något som helst intresse av fred i området.

De enda länder som inte verkar vilja se sanningen är USA och länderna i EU.

Och det är inte bara Saudiarabien som har fått nog av Iran. Från The Guardian:

In talks with US officials, Abu Dhabi crown prince Sheikh Mohammad bin Zayed favoured action against Iran, sooner rather than later. ”I believe this guy is going to take us to war … It’s a matter of time. Personally, I cannot risk it with a guy like [President Mahmoud] Ahmadinejad. He is young and aggressive.”

Från The New York Times:

Cables describe the United States’ failing struggle to prevent Syria from supplying arms to Hezbollah in Lebanon, which has amassed a huge stockpile since its 2006 war with Israel. One week after President Bashar al-Assad promised a top State Department official that he would not send “new” arms to Hezbollah, the United States complained that it had information that Syria was providing increasingly sophisticated weapons to the group.

Read Full Post »

Der ewige Jude - antisemitisk filmaffisch ca 1940PRESSETIK: Uttrycket ”nyttig idiot” antyder att den som sprider lögner gör detta omedvetet. När det gäller Aftonbladet och Donald Boströms antisemitiska artikel på kultursidan är det uppenbart att det inte handlar om okunnighet. 

Tre faktorer sammanfaller som förklarar varför Aftonbladet har accepterat publiceringen av en sådan artikel på sin kultursida. Det handlar om politisk övertygelse, kampanjjournalistik och en önskan om att se bevis där det inte existerar några bevis.

Jerusalem Post publicerade igår uppgifter som visar att den palestinska familj som spelar huvudrollen i tidningens historia om att israeliska armén skulle vara involverade i organstöld inte har några bevis för att så har skett. Familjens moder förnekade dessutom att hon ens skulle ha sagt till någon utländsk journalist att dådet hade utförts.   

Så vad är det som har hänt på Aftonbladet? Varför har Donald Boströms påstående om att israelisk militär dödat unga palestinier och skurit ut deras organ publicerats i Aftonbladet? Förklaringen är ganska enkel om än otrevlig.

1. Medvetet politiska vinklar: Aftonbladet är inte direkt känd för att driva en neutral nyhetsrapportering från Mellanöstern. Både ledarsidan och kultursidan – men även ordinära nyhetsartiklar – har länge haft en politisk vinkling som har varit utpräglat antiisraelisk. 

Är man per definition både antiisraelisk och propalestinsk är det inte konstigt om Boströms artikel inte ansågs behöva granskas innan publicering.

Varför kontrolla källor när man vet att man har politiskt rätt? Och även om källorna skulle vara ”lite vinklade” så gagnar det trots allt den ”goda saken”. Israel blir misskrediterat internationellt och dess fiender framstår som good guys oavsett hur många dödsbombningar man har på sitt rymliga samvete.

(Är det verkligen någon som tror att ett omvänt påstående – d.v.s. att palestinier stjäl organ från döda israeliska soldater – skulle ha fått publiceras i Aftonbladet utan bevis?)

2. Kampanjjournalistik: Att tidningar ägnar sig åt kampanjjournalistik är knappast någon hemlighet. Kampanjjournalistik argumenterar alltid för det som anses som ädelt och för det till synes självklara.

Avsikten är att läsarna utifrån denna nyhetsförmedling ska kunna dra sina egna slutsatser. Men om redaktionen från början har bestämt sig för vad som är rätt och fel, bra och dåligt, svart och vitt så är förstås risken uppenbar att rapporteringen om sakfrågan blir snedvriden. Journalistiken underordnas i praktiken målsättningen eftersom det knappast är troligt eller rimligt att redaktionen efterforskar och publicerar tunga argument och hårda fakta som talar mot den linje man själv går i spetsen för och uppmanar läsarna att ansluta sig till.

I frågor där en tidning är politiskt motiverad kan det naturligtvis vara intressant att ägna sig åt just kampanjjournalistik för att på så sätt också gagna det slutgiltiga politiska målet. 

3. Palestinsk propagandakrigsföring: I ett tidigare inlägg på denna blogg beskrivs den omfattande propagandakrigsföring som västerländska medier medvetet spelar med i.

Fabricering av pro-palestinska nyheter har tagit sådana proportioner att det har fått ett eget namn – Pallywood – ett palestinskt Hollywood där lögner paketeras som sanningar för att sedan kablas ut över världen via västerländska media organisationer.

Och varför vill västerländska medier spela med i detta spel? Objektivitet är ju annars det som all nyhetsmedia brukar förespråka. Melanie Phillips, författare och krönikör på Daily Mail, förklarar fenomenet;

The answer lies in a combination of their dislike of Israel, professional self-preservation, and the fact that they depend upon local stringers who are virtually all partisans of the Arab and Islamist cause.

Nu är Donald Boström inte en ”local stringer” utan en svensk journalist, fotograf och författare som helt uppenbart har velat spela med i att sprida de palestinska propagandalögnerna.

Och Boström har nu också backat från sina själsäkra omdömen i sin artikel i Aftonbladet. På bloggen Fred i Mellanöstern kan man inte bara läsa om hans krumbukter i efterhand utan också hur svenska Utrikesdepartementet, kyrkor och fackföreningsrörelsen har bidragit till att göra det möjligt för Boström att sprida sina lögner.

4. Antisemitism som är förklädd till ”Israelkritik”: Det finns tre sätt att avslöja när ”Israelkritik” snarare är antisemitism.  

1. När statens Israel existens ifrågasätts

2. När Israel tillskrivs egenskaper och handlingar av ”monstruös” art.

3. När det finns oproportionerligt negativt fokus på Israel jämfört med andra konflikter (eller andra folk som befinner sig i konflikt).

Här har Aftonbladet lyckats med konststycket att uppfylla två av tre kriterier för antisemitism.

Read Full Post »

HamasUNDERSÖKNING: Vad som måste komma som en chock för många inom det svenska politiska, massmediala och kulturella etablissemanget har terrororganisationerna Hamas och Fata inget större stöd i vare sig i Gaza eller på Västbanken.

En opinionsundersökning utförd av Palestinian Jerusalem Media and Communications Center (JMCC) i juni visar att endast 18,8 procent av den palestinska befolkningen stödjer den islamistiska gruppen Hamas. I januari var siffran 27 procent.

Undersökningen visar också att 35 procent av de 1199 tillfrågade palestinierna stödjer Fatah. I januari var siffran 26 procent.

På frågan om vem man skuldbelägger för att det inte har skett något genombrott i dialogen mellan palestinierna svarar endast 26,5 procent att felet är Israels.

Detta får anses vara en förvånansvärt låg siffra. Åtminstone om man går efter hur Mellanösternkonflikten rapporteras i västmedia.

Hela 23 procent skyller på Hamas och 15 procent lägger skulden på Fatah. Detta är knappast siffror som inger förtroende för två organisationer som själva anser sig vara palestiniernas främsta företrädare.

Medan propaganda från Hamas och Fatah brukar sväljas utan någon noggrannare granskning i västmedia har tydligen palestinierna en lite mer realistisk inställning till dessa organisationer.

Read Full Post »

Older Posts »