GABRIEL WIKSTRÖM (S) har studerat SSU:s valanalyser från 1998 och framåt.
Han har kommit fram till att ”tre områden återkommer i samtliga analyser: vikten av att äga problemformuleringsprivilegiet, socialdemokratin som folkrörelse samt behovet av att ha representativa företrädare.”
Traditionellt sett har S vunnit val när partiets problembeskrivningar och lösningar delats av väljarkåren. När partiet misslyckats med detta har man istället förlorat val.
[…]
Fram till mitten av 1990-talet bestod socialdemokratin av en tät väv av organisationer och en mycket stor medlemskår. Det innebar att samhällsproblem bland viktiga väljargrupper snabbt uppfattades […]
De senaste femton åren har denna organisationsväv glesnat samtidigt som medlemmarna har blivit färre och mindre representativa för partiets väljargrupper. Detta har i sin tur lett till att viktiga väljarströmningar inte uppfattas lika snabbt som tidigare och att partiet därmed står med en föråldrad och snedvriden verklighetsbild. S går med andra ord inte längre i takt med de grupper partiet säger sig vilja företräda.
[…]
Dessa aspekter fanns även med i vinterns eftervalsdebatt och i den av partiet tillsatta kriskommissionens rapport. Vi har med andra ord en god uppfattning om vad som är socialdemokratins problem.
Men lösningen är inte lika enkel som Gabriel Wikström får det att låta som.
1. Bara för att man har identifierat sjukdomen betyder inte att man funnit botemedlet.
Att konstatera att man inte längre har ”problemformuleringsprivilegiet” säger inget om vilken politik som skall lyftas fram för att partiet skall kunna återerövra det.
2. Och om problemet är bristande förankring bland organisationer och folkrörelser så behöver inte lösningen nödvändigtvis vara att återskapa dessa band. Idag har nämligen i princip alla folkrörelser samma problem med bristande förankring i samhället p.g.a. dalande medlemssiffror.
Dessutom är Socialdemokraterna fortfarande ett parti med så pass många medlemmar, politiker och politiska tjänstemän och kontakter med en lång rad fackföreningar, folkrörelser och organisationer att detta knappast kan vara problemet.
Att ”lyssna till rörelsen” löser därför inte nödvändigtvis Socialdemokraternas problem.
3. ”Vid en granskning framgår det tydligt att partiet har ett underskott av såväl yngre som äldre, kvinnor och företrädare med utomnordisk bakgrund”, konstaterar Wikström.
Eftersom Socialdemokraterna tycker att kvoteringar är OK borde man enkelt kunna lösa detta problem.
Men alla partiers ”dirty little secret” är att dessa grupper inte är de enklaste att hitta i tillräcklig stor omfattning när det verkligen gäller.
(Och att hämta dessa personer direkt från t.ex. SSU och Kvinnoförbundet skulle knappast rätta till problemet med en ”snedvriden verklighetsbild” som partiet lider av enligt Wikström.)
Dessutom kan en ständig kvotering av olika minoritetsgrupper riskera att urholka den interna demokratin i partiet. Var går gränsen för vad som skall anses vara en kvoteringsbar underrepresenterad grupp?
Har partiet t.ex. tillräckligt många personer med handikapp på ledande poster? Eller personer från landsbygd och glesbygd? Tillräckligt med småföretagare? Listan kan göras oändlig.
Kanske Socialdemokraternas problem snarare är att man inte har gjort hemlexan och tagit reda på vilket samhälle man verkligen vill bygga. Partiet har helt enkelt kört slut på politiska idéer.
Socialdemokraterna under t.ex. Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson formullerade politiken först för att sedan bilda ”allianser” med väljare och organisationer.
Det räcker att studera partiets senaste valrörelser för att man skall inse att partiet har tappat gnistan. Uttråkade partiarbetare som rutinmässigt delar ut sina broschyrer är ett säkert tecken på att något är fel på både visionerna och politiken.
Read Full Post »
VAL 2014 | Är det någon som längre minns rapporteringen kring Piratpartiets imponerande medlemsutveckling?
the Campaign Dossier 