Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mediekritik’

VAL 2014 | Feministiskt initiativ har fått mycket positiv uppmärksamhet i media utan att samtidigt behöva drabbas av någon alltför kritisk granskning.

Valaffisch Feministiskt initiativ 2014

Men nu finns det tecken på att t.o.m. media har tröttnat. En viss antydan till seriös bevakning kan skönjas.

Här är ett exempel från Olle Lönnaeus i Sydsvenskan:

Inför politikerveckan i Almedalen i juli lovade Gudrun Schyman att redovisa en ordentlig finansiering. Men på pressträffen i Visby dök hon upp med en sjuttonsidig rapport om ”Feministisk ekonomi”. Den innehöll en tabell över möjliga intäktskällor, men knappast något som kan kallas en ordentlig budget.

Nu säger hon:

– Man måste förstå att ett litet parti som Fi inte har utredningsresurser att göra en riktig skuggbudget. Men vi redovisar vår grundläggande syn på ekonomi. Den ska tjäna våra politiska mål, inte tvärtom. Människan är större än ekonomin.

Av Fi-rapporten framgår att partiet vill höja krogmomsen och arbetsgivaravgiften för unga, precis som S och V.

Alliansens jobbskatteavdrag ska fasas ut. Rut- och rotavdrag tas bort. Och skatter höjas överlag.

Dessutom räknar Fi med att dra in 14–18 miljarder kronor till statskassan på ”EU:s transaktionsskatt”.

– Vi vill att Sverige ska ansluta sig till skatten på handel med värdepapper som finns i EU. Då får vi in en hel del pengar, säger Schyman.

Men den skatten finns ju inte, det är bara en diskussion?

– Jo, det är elva länder som är med där. Så jag kan inte förstå varför inte Sverige skulle kunna vara med.

Fakta är att EU-kommissionen lagt fram ett förslag till transaktionsskatt, som de flesta länder förkastat, men som elva länder sagt att de vill fundera vidare på. Ingen vet om den blir av.

Bild: Valaffisch. Fler finns på Feministiskt initiativs hemsida.

Read Full Post »

DEMOKRATI | Finns det några bra argument för varför man borde säga nej till partiledardebatterna på tv?

Första tv-debatten i UK 2010

Inför förra valet kunde man i Storbritannien se landets första direktsända tv-debatt mellan partiledarna.

Charles Moore, kolumnist på The Spectator, är rädd att detta har öppnat upp dammluckorna. Vågar något parti längre säga nej till tv-debatterna?

Why do I so strongly not want there to be televised debates between the party leaders at the next election? I tell myself it is because these debates are so boring, or because they confuse our parliamentary system with a presidential one, or because they favour whichever party has the fewest responsibilities. But really these are secondary, concocted reasons. The truth is I dislike the claim by television executives that putting politicians on the telly is ‘the people’s right’. It is self-serving. What these executives want is even more power to make or break elections. Television destroyed Parliament by winning the right to televise it (a destruction which, interestingly, did not happen when it was broadcast only on radio). Do not let it destroy elections as well. David Cameron disastrously agreed to a three-way debate last time. He must wriggle out next year.

Om man skall försöka tolka Moore så handlar det om att partiledardebatter riskerar urholka parlamentets (eller riksdagens) autonomi.

Partiledardebatterna ger media en makt som inte tillhör dem. Media skall rapportera, granska och analysera. Det är inte medias roll att sätta den politiska agendan. Det är en roll som tillhör de folkvalda.

Debatterna urholkar den parlamentariska demokratin till förmån för ett ”president” liknande system där enskilda personer, d.v.s. partiledarna, står i fokus medan parlamentet hamnar i skymundan.

Att media och partierna lever i symbios är ingen hemlighet. Men kanske har media fått alltför stor makt att bestämma när, var och hur partierna skall debattera.

Får media också möjlighet att bestämma vad som skall debatteras handlar det inte längre om ett ömsesidigt förhållande utan om att media driver partierna framför sig.

Bild: Ken McKay/AP

Read Full Post »

POLITIK | Newsweek har publicerat ett bearbetat utdrag från David Folkenfliks bok Murdoch’s World: The Last of the Old Media Empires.

Newsweek 28 okt - 4 nov 2013

Där blir det tydligt hur insyltad Rupert Murdochs medieimperium News International är med den politiska världen. En av dessa nyckelfigurer – och Murdochs skyddsling – är Rebekah Brooks.

Många politikerna har varit rädda för att stöta sig med tidningarna som lätt kan användas för att bedriva negativa kampanja mot både politiker och partier.

Uppgifter som dykt upp i efterdyningarna av avslöjanden om journalisternas avlyssning av personer i offentligheten, men även av privatpersoner, visar att oavsett vem som sitter i 10 Downing Street har alla strävat efter att ställa in sig hos Murdoch.

Det var först efter Murdoch och Brooks var skadeskjutna som politikerna vågade ge igen för gammal ost.

Several lawmakers with the Commons Select Committee on Culture, Media, and Sport told reporters they decided against compelling her testimony in part because Murdoch had privately warned that her papers might retaliate by investigating their personal lives.

[…]

Brooks and [hennes första man Ross] Kemp favored Tony Blair’s New Labour, and she befriended Prime Minister Blair, his wife Cherie, and Blair’s close friend and fierce rival Gordon Brown and his wife Sarah. Brooks and Kemp split after Kemp’s confession of marital infidelity, and Brooks took up with Charlie Brooks, an Eton classmate of the leader of the opposition, the Conservative David Cameron.

The Brooks rented homes on the grounds of Blenheim, the Churchill family’s estate, and Chipping Norton, Oxfordshire, where they dined with Cameron and other leading Tory and media figures, including James and Elisabeth Murdoch. Charlie Brooks raised horses, and soon Rebekah was riding too. In one text to Brooks, Cameron wrote, “The horse CB put me on – fast unpredictable and hard to control – but fun.”

In the wake of a key address by Cameron, Brooks cheered him on: “Brilliant speech. I cried twice. Will love working together.” Later, Brooks tutored the prime minister in the protocol of their modern communiqués. “Occasionally, he would sign them off, LOL—‘Lots of love,’ ” she said, “until I told him it meant ‘laugh out loud.’ ”

In August 2008 Cameron flew on the private plane of Elisabeth’s husband, Matthew Freud, a London public relations executive, to the Greek isle of Santorini and met on his yacht with Murdoch and his inner circle.

Cameron attended Brooks’s June 2009 wedding. So did the prime minister, Brown. A month later, the Murdochs elevated her to become CEO of News International.

[…]

On July 8, 2011 [Cameron] announced investigations into hacking by police and MPs, and a broad-ranging inquiry into the practices and ethics of the press.

“Because party leaders were so keen to win the support of newspapers, we turned a blind eye to the need to sort [out] this issue,” Cameron said. “The people in power knew things weren’t right. But they didn’t do enough quickly enough – until the full mess of the situation was revealed.” Cameron said if he were in Murdoch’s position, he would have accepted Brooks’s resignation.

[…]

[Gordon] Brown declared The Sunday Times had misrepresented itself to obtain his private financial records. There were suggestions the Sun paid hospital workers to secure documents confirming his infant son had cystic fibrosis. He said he had been punished for challenging the company’s plans for consolidation.

The scandal, Brown said, was “not the misconduct of a few rogues or a few freelancers but, I have to say, lawbreaking often on an industrial scale, at its worst dependent on links with the British criminal underworld.”

[…]

By February last year, News International’s containment strategy had crumbled. The effort to contain scrutiny to a single reporter and investigator had failed. So had attempts to limit attention to a single newspaper and to protect Rebekah Brooks. Anyone without the last name Murdoch was expendable.

In mid-February, police arrested nine Sun reporters and editors on suspicion of having bribed a breathtaking array of government and law enforcement officials. On February 27, the Leveson judicial inquiry released emails from 2006 suggesting Rebekah Brooks knew Glenn Mulcaire had been paid more than 1 million pounds to hack into cell phones for News of the World. Two days later, James Murdoch resigned from News International.

Tidskriftsomslag: Newsweek den 28 oktober-4 november 2013.

Read Full Post »

JOURNALISTIK | Finns det en naturlag som säger att alla artiklar om Filippa Reinfeldt (M) måste vara lättviktiga?

Även i Stockholmcentrerade tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är det tunnt med granskande artiklar om ordföranden i Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnd.

Aftonbladet Söndag är inte platsen för djuplodande politiska analyser, men en av deras ledare kan stå som ett skruvat exempel på hur det låter även i mer seriösa publikationer.

I ledaren ”Den perfekta powerpinglan” sammanfattar redaktör Erika Scott innehållet i tidningens huvudartikel om Sveriges mäktigaste landstingspolitiker så här:

Självklart är det sorgligt när ett äktenskap kraschar, men till och med uppbrottet känns snudd på perfekt.

För Filippa.

I separationens svallvågor menar pr-experter att singelstatusen får hennes varumärke att glittra och gör henne extremt attraktiv för alla typer av maktuppdrag.

Så: Bye bye, statsministerhustru.

Hello, perfekta powerpingla!

Moderaternas kommunikationsavdelning bockar och tackar.

Bild: Tidskriftsomslaget ovan är Aftonbladet Söndag den 5-6 2012.

Read Full Post »

JOURNALISTIK | Att media och politiker odlar sina relationer med varandra är ingen större hemlighet.

I en intervju med Thomas Frostberg i Sydsvenskan minns Klas Eklund, ”högersosse” och numera seniorekonom på SEB, hur det gick till på 80-talet.

Redan på 1980-talet bjöd Socialdemokraterna alltid på middag efter seminariet och sen ledde partiets pressekreterare journalistskocken genom barerna i Visbys gränder. Det sköts snarare snyggare idag, men kändes väldigt oskyldigt då för att det var så få personer.

Även om Eklund talar specifikt om Almedalen är det inte mycket annorlunda mellan politikerveckorna. Spelet mellan journalistiken och politiken pågår året runt.

Och Eklund skulle själv kunna illustrera denna symbios. Han friade nämligen till journalisten Pernilla Ström under en middag i Almedalen.

Jag förstod nog inte att det var det jag gjorde, men hon hörde att jag friade. Det var också en slags allians mellan politiken och journalistiken, eftersom jag jobbade på finansdepartementet.

Read Full Post »

JOURNALISTIK | Intervjuer med Filippa Reinfeldt (M) tenderar att aldrig innehålla något av politiskt värde.

Desto mer innehåller de sådant som framställer henne i maximalt positivt ljus.

Under avdelningen ”Personligt” i Sydsvenskan uppmärksammas bl.a. kända och okända personers bemärkelsedagar.

Så här har det sett ut den senaste tiden:

13 juni – Filippa Reinfeldt.

15 juni – Gustaf Stenlund, pressekreterare hos Filippa Reinfeldt.

Filippa Reinfeldt om Filippa Reinfeldt:

– Det lyste kanske igenom att jag är nyfiken och drivs av ett starkt engagemang, förklarar hon sitt intåg i det politiska yrkeslivet.

Engagemanget bottnar i att hon har svårt att blunda när hon ser att folk far illa, utan måste göra något åt det.

– Det är en styrka, men kan även vara tröttande – kanske även för andra, vad vet jag.

Gustaf Stenlund om Filippa Reinfeldt:

Han beskriver sin chef med tre ord: kreativ, orädd och professionell.

Hur skall man kunna förklara all denna sockervadd?

Låt oss citera en debattartikel i Dagens Nyheter skriven av bl.a. nyhetschefen Eric Rosén på Nyheter 24.

Vi är många journalister som genom åren – gång på gång – har försökt få intervjuer med sjukvårdslandstingsrådet. Beskedet från hennes olika pressekreterare har som regel varit avvisande. Ansvaret för olika sjukvårdsfrågor lastas ständigt över på någon av allianskollegerna.

Filippa Reinfeldt syns oftast i ofarliga mediesammanhang där hon inte behöver försvara sin politik. Hon tackar ja till en lång intervju med livsstilsmagasinet Yourlife, med harmlösa frågor om kändisskap och hur hon hittar balans i sitt liv. Hon avslöjar vad hon ska bära för klänning inför Nobelfesten i Aftonbladet och berättar för Expressen hur hon ska fira in det nya året. Men att få tio minuter av hennes tid för att ställa frågor om den politik hon driver tycks däremot omöjligt.

Det går inte att tolka det annorlunda än att Filippa Reinfeldt systematiskt håller sig borta från kontroversiella och besvärliga frågor.

Det är bara att gratulera Reinfeldt & Co. att hon har lyckats igen!

Så länge som media fortsätter att spela med i spelet kommer dessa PR-kupper, signerade Filippa Reinfeldt, att fortsätta.

Read Full Post »

LÖSNUMMER | En stor bild på Helle Thorning-Schmidt pryder omslaget till senaste numret av Passion for Business.

”Danmarks statsminister Helle fokuserar på kvinnors företagande & framtid”, står det med stora bokstäver bredvid fotot.

Av detta skulle den naive köparen kunna tror att numret också innehåller en intervju eller åtminstone en längre artikel om statsministern. Men icke.

Tydligen används Thorning-Schmidt bara som eye candy för att sälja lösnummer av den tidskrift som påstår sig vara ”för den moderna kvinnan”.

Förutom ytterligare fem bilder – en helsidesbild (som är nästan en exakt kopia av framsidans) och fyra små – innehåller tidningen endast ett (!) citat av Thorning-Schmidt samt en kort upplysning om att hon tidigare i dansk media har varit kritiserad för sin glamourösa stil.

För att läsare skall slippa slösa bort 65 kronor på något så ynkligt kommer här citatet i sin helhet.

Jag är en övertygad feminist. Och detta handlar inte om att kvinnor måste tuffa till sig och ha bättre självförtroende. Detta handlar om strukturer!

Detta var med anledning av att några deltagare på Northern Future Forum – om kvinnors ledarskap och företagande – ansåg att kvinnor måste bli bättre på att visa upp sin kompetens, bli kaxigare och våga stå för sina åsikter.

Bild: Tidskriftsomslaget och citat från Passion for Business nr 2, 2012.

Read Full Post »

VAD har den konservativa Tea Party-rörelsen och Occupy Wall Street-protesterna på vänsterkanten  gemensamt?

Båda rörelserna är kritiska till det politiska och ekonomiska ”etablissemanget” i USA. Det är likheter som sällan lyfts fram i vare sig svenska eller amerikanska etablerade medier.

Under bank- och finanskrisen kraschade banker och finansbolag på löpande band. Många av institutionerna räddades med hjälp av statliga miljarder. Samtidigt fick många vanliga amerikaner gå från hus och hem.

Först ut att protestera var Tea Party-rörelsen.

Man kritiserade den kultur som har satt sin prägel på Washington. Politikerna inom Republican Party och Democratic Party har mer gemensamt med varandra än vad man har med sina respektive väljare.

Båda partierna ser man som lika skyldiga till dagens situation. År av misskötsel av landets ekonomi har lett till ett gigantiskt budgetunderskott samtidigt som man har gjort sig själva och Wall Street rikare. Vanliga medborgare måste däremot kämpa mot både skatter och arbetslöshet.

En annan likhet är att rörelsernas idéer allteftersom har plockats upp och anammats av respektive parti.

Både republikanerna och demokraterna har insett sprängkraften hos en gräsrottsrörelse som kan mobilisera.

Men framför allt har partistrategerna insett att man måste försöka påverka deras idéer och organisation om man inte skall riskera att bli akterseglade av en folklig proteströrelse.

Två artiklar som tar tempen på respektive rörelse är Michael Winiarskis ”Arga vita kvinnor” i DN Världen och Martin Gelins ”USA-vänsterns primalskri” i Sydsvenskan.

Den intressanta skillnaden är att Gerdin verkar se utveckling som naturlig och självklar. Winiarski däremot andas konspirationsteorier. Vilket är vanligt i artiklar om tepåsarna.

Gelin, som bl.a. jobbat för de rödgröna partierna, skriver om Occupy Wall Street:

När New York Magazine gjorde en enkätundersökning av ett tusental demonstranter svarade drygt en tredjedel att de tyckte att USA som land varken var bättre eller sämre än al-Qaida. Det såg inte ut som fröet till någon meningsfull, nationell rörelse.

Men så bestämde sig det progressiva etablissemanget, kanske i brist på alternativ, för att omfamna dem. Fackförbunden anslöt sig till protesterna.

[…]

Plötsligt dök det upp sällskap av mellanstadielärare, sjuksköterskor, krigsveteraner och byggarbetare.

Joe Biden omfamnade protesterna. Al Gore kallade rörelsen ”Amerikas primalskrik”. Kulturvänstern slöt upp. Salman Rushdie twittrade entusiastiskt om demonstrationerna. Michael Moore, Naomi Wolf, Joseph Stiglitz och Jesse Jackson åkte ner och höll tal.

[…]

Man backades även upp av väns­terns genuina gräsrötter, som de effektiva och inflytelserika Working Families Party. Det här illustrerade hur mycket den oorganiserade och den organiserade vänstern behöver varandra. De antikapitalister och ”hacktivister” som startade protesterna är bra på att få uppmärksamhet, men inte på att formulera tydliga, genomförbara mål. Fackförbunden, tankesmedjorna och det progressiva etablissemanget är dåliga på att få uppmärksamhet, men bra på att formulera sina mål.

Winiarski skriver:

Medan jag betraktar de vita, medelålders och oftast välbärgade mötesdeltagarna, funderar jag på hur mycket av spontan gräsrotsrörelse detta egentligen är.

Teapartyrörelsen omvandlades på rekordtid från en till synes disparat samling lustigt klädda demonstranter till ett effektivt politiskt maskineri. Tittar man närmare på hur rörelsen uppstod kan man ana att en inte helt osynlig hand av mäktiga intressen ligger bakom.

[Den f.d. republikanska kongressledamoten och lobbyisten Dick] Armey var den av Washingtons insider som kanske tidigast fick korn på Teapartyrörelsen, och han kunde med sin politiska fingerfärdighet och penningresurser påverka att teapartisterna utvecklades åt det håll han ville.

Om man nu anser en rörelse som ”extrem” borde man då inte välkomna att ett etablerat parti som republikanerna försöker utöva inflytande på deras idéer och verksamhet?

DN Världen poängterar korrekt – tillskillnad från många andra artiklar – att Tea Party-rörelsen i mångt och mycket är en kvinnorörelse. Vad som däremot är typiskt – förutom den negativa tonen i artikeln – är den negativa bildsättningen.

Både till omslaget och det inledande uppslaget har man valt bilder på kvinnor som ser smått galna ut. Exakt samma bildspråk valde Newsweek när man placerade Michele Bachmann på omslaget.

Skulle man gjort samma val om det gällt andra kvinnorörelser? Knappast.

Det är inte speciellt svårt att räkna ut att man på redaktionerna inte tycker att Tea Party-rörelsen är politiskt korrekt eller ens någon ”riktig” kvinnorörelse.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är DN Världen nr 9, oktober 2011. Artiklarna är bara tillgängliga i pappersupplagan.

Read Full Post »

PARTIET VALDE Håkan Juholt därför att man behövde en ledare som kunde lyfta Socialdemokraterna ur krisen.

Efter Juholt-skandalerna är det snarare partiet som måste bära upp en skadeskjuten partiledare.

Juholt kommer att vara politiskt död för lång tid framöver. Men få politiker skulle klarat den mediestorm som Juholt har levt med och i under de senaste dagarna. Han gjorde detta med ett lugn som imponerar.

Men om det går dåligt kommer partiet alltid att skylla på Juholt. Och om det går bra kommer det att heta att det gör det trots Juholt. Oavsett vilket kommer skandalerna alltid att hänga med vid en beskrivning av Juholt.

Men något måste göras. Men vad? Partiet kan inte bara sitta och vänta på bättre tider.

1) Möt väljare och medlemmar öga mot öga.

Juholt borde använda sig av premiärminister Tony Blairs strategi i valet 2005.

Väljarna var besvikna på Labour. Istället för att försöka släta över blev det en del av valstrategin att låta Blair utså väljarnas spott och spe.

När väljarna insåg att Blair inte försökte undvika missnöjet utan istället lyssnade kunde partiet också vinna tillbaka tillräckligt med förtroende och därmed vinna valet.

(Det hjälpte naturligtvis att de konservativa ännu inte hade lyckats återrehabilitera sig i väljarnas ögon. Den lyxen har inte Juholt när det gäller Moderaterna.)

2) Ta debatter med Moderaterna.

Juholt är en bra debattör. Det visade han i senaste partiledardebatten i riksdagen. När skandalen var som hetast i media.

Juholt är antagligen den politiker som Fredrik Reinfeldt har svårast för. Han har pondus och kan låta genuint indignerad när han talar om de orättvisor som han skyller regeringen för.

(En varning bara: Är Allianspartierna smarta lyfter man nu upp problemet med det omfattande bidragsfusket i samhället. Ingen kommer att missa vem man då syftar på.)

3) Partiet måste få ordning på sin politik.

Det var länge sedan Socialdemokraterna ”ägde” någon politisk sakfråga.

Partiet kan inte fortsätta att bara reagera på – och sedan anpassa sig till – regeringens politik.

Idag är det ingen som riktigt vet var partiet står i en rad frågor. Det visade sig tydligast när man arbetade med skuggbudgeten. Många hade förväntningar och blev upprörda när utkastet lades på bordet.

Man kan inte säga en sak i högtidliga tal och sedan försöka leverera något helt annat i politiska program.

Här är några ställningstaganden från Juholts korta tid som partiledare. Per T. Ohlsson, Sydsvenskan, skriver:

Skapa osäkerhet om fempartiuppgörelsen om pensionerna och sedan tvingas backa när Saco och TCO avvisade överläggningar med enbart Socialdemokraterna.

[…]

Göra helt om när det gäller fastighetsskatten.

Ställa till med kaos kring den svenska Libyeninsatsen. Den förlängdes till sist, fast i begränsad skala, och kompletterades med en marin bordningsstyrka, som Nato inte behövde.

[…]

Orsaka budgetuppror i riksdagsgruppen och pressas till reträtt om a-kassan, skatterna och sjukförsäkringen.

[…]

Förödmjuka riksdagsledamoten Morgan Johansson genom att först ställa partiet bakom Johansson i frågan om temporära medborgarskap för att sedan ta avstånd från idén.

4) Partiet behöver en organisation som både kan analysera och kommunicera.

Partiets alla politiska turer – alltifrån Libyen-insatsen till skuggbudgeten – visar på att partiet har en organisation som inte hänger med.

På senaste tid har vi sett ett ekonomiskt team som inte klarar av att ta fram en skuggbudget och en kommunikationsavdelning som inte klarar att kommunicera i kristid.

5) En trött Alliansregering.

En tröst och hjälp för Juholt är att Alliansen idag är en ganska trött konstruktion.

Regeringen saknar nya bärande idéer. Kristdemokraterna slåss internt och Centerpartiet har precis bytt partiledare. Folkpartiet driver bara skolfrågor. Inte ens Moderaterna verkar längre ha mycket att komma med.

Juholt kan med lite tur dra nytta av det vakuum som finns på den borgerliga planhalvan.

6) Tiden läker alla sår.

Även om det tar tid kommer ilskna väljare snart tröttna på att vara ilskna. För Juholt handlar det därför om att undvika fler misstag. Han har knappast någon fallhöjd kvar.

Om det skall lyckas för Juholt handlar om hur han använder det närmaste året för att positionera sig i väljarkåren. Gör han – och partiet – ett bra jobb så finns det chans inför nästa val. Om inte så är det kört.

Men tiden får avgöra hur mycket till belastning Juholt kommer att bli. Att han är en belastning är tydligt.

Read Full Post »

MAN MÅSTE beundra Gustav Fridolins och Miljöpartiets förmåga att segla genom media utan att stöta på något större motstånd.

Nu senast en formidabel lovefeast när chefredaktör Calle Magnusson intervjuade Gustav Fridolin i Metro Student Magazine.

Politik idag handlar för mycket om vem som kan få störst och bäst rubriker i morgondagens tidningar. Så jobbar inte vi, vi ser mer långsiktigt.

Det är uppenbart att vare sig Magnusson eller Fridolin ser det paradoxala – eller komiska – i att Fridolin uttalar dessa ord samtidigt som han poserar och låter sig fotograferas i en tidning som inte har någon som helst ambition att ställa några tuffa frågor.

Gustav väljer bland kläderna som ligger uppradade på soffan inför fotograferingen. […] Istället för en proper, tråkig ”slipsnisse” står där en skön kille som lika gärna kunder vara en kompis. Han känns mänsklig, som en av oss, och han behandlar oss som jämlikar trots att han faktiskt är en av Sveriges mäktigaste politiker.

[…]

Det är en solig och varm sensommardag i Stockholm, och fotografering, klädbyte och bärande av utrustning genom stan tar på krafterna. Vi turas om att bära den tyngsta väskan mellan olika platser, och under tiden som Gustav poserar framför kameran svarar han på frågor och berättar om sitt liv, sin karriär och sina mål.

[…]

– Jag har svårt och förstå de som eftersträvar att bli offentliga.

På frågan var han kommer att befinna sig om tio år svarar Fridolin: ”Jag tror att jag i bästa fall gjort skillnad i en regering…”

Skulle något annat partis representant kunna uppvisa motsvarande maktambitioner utan att det poängterades av landets journalister.

Av någon outgrundlig anledning finns det fortfarande ett oskuldens skimmer kring Miljöpartiet. Åtminstone om media får bestämma.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är nr 3, september 2011

Read Full Post »

Older Posts »