Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Maud Olofsson’

RETORIK | Hur mycket trevlighet tål väljarna? Hur trevlig kan en politiker vara innan det slår över och uppfattas som ”creepy”?

Ytlig trevlighet

Det finns naturligtvis ingen gräns som går att objektivt fastställa när en politiker går över gränsen och börjar uppfattas som oseriös och ytlig.

Det gäller att ha tillräcklig fingertoppskänsla och inse att väljarna faktiskt drar slutsatser av ett beteende och de resultat en politiker levererar.

Anders Sigrell, professor i retorik vid Lunds universitet, talar om att väljarna kan börja känna att ”trevligheten känns överdriven”.

I en intervju om personligheten som retoriskt grepp säger Sigrell följande:

Om någon är trevlig så har vi större lust att bli påverkade. Trevlighet underlättar att ta till sig budskap.

Det menar Anders Sigrell, professor i retorik vid Lunds universitet.

Trovärdighet är ett centralt begrepp inom retoriken och därmed också för politiken och politiker. Professor Anders Sigrell har flera exempel från rikspolitiken där ”trevlighet” har fungerat stärkande för trovärdigheten.

Rätt och fel är inte det enda som avgör var sympatier hamnar. Att framstå som en lyssnande politiker verkar tilltalande.

[…]

Finns det något problematiskt i att försöka vinna röster genom att använda trevlighet som en medveten strategi?

– Det finns en insinuant ton i frågan. Som att medveten strategi skulle vara något försåtligt, till skillnad från att ”säga som det är”. Men om vi menar allvar med vårt tal om demokrati måste vi acceptera att de som får flest röster får bestämma. Och vi är mer benägna att rösta på en trevlig person.

Finns det ingen fara i att använda trevlighet som verktyg?

– Jo, om trevligheten känns överdriven så riskerar personen att uppfattas som oseriös.

Finns det någon risk att väljarna tröttnar på en trevlig personlighet? Vad är det i så fall som händer med oss?

Ja, det gör det. Det kan kännas som att ”nu är det samma sak igen”. Vi behöver förändring och förnyelse.

Fredrik Reinfeldt (M) och Maud Olofsson (C) kan här kanske ses som varandras motpoler i personlig utstrålning.

Reinfeldt ser alltid ut som om världens alla problem vilar på hans axlar. Olofsson däremot verkade alltid skratta och le oavsett om nyheterna var positiva eller negativa för Centerpartiet.

Med tanke på att tråkighet verkar vara ett svenskt politiskt särdrag ter sig Reinfeldts seriösa framtoning som mer naturlig i det långa loppet.

Man kan trots allt aldrig skratta bort problemen. Däremot kan man alltid vinna respekt för att man tar människor och problemen på allvar.

Men det garanterar naturligtvis inte att väljarna för eller senare ändå tröttnar om man inte ser några positiva resultat av den förda politiken.

Read Full Post »

LOBBYISM | ”Är inget heligt?” Det utbrister säkert en och annan socialdemokrat. Nu har nämligen även Margot Wallström gått över till näringslivet.  

Affärsvärlden 2 maj 2013

Om den genomsnittlige partimedlemmen tycker att det är lite skumt med storföretag och banker borde man vara ganska chockad över med vilken lätthet många gamla partitoppar hoppar över till näringslivet.

Och det är inte bara socialdemokrater på högerkanten som gör karriär inom ”storkapitalet”.

Erik Wahlin på Affärsvärlden har tittat på den allt tydligare trenden inom det socialdemokratiska toppskiktet.

Den senaste är Margot Wallström, tidigare EU-kommissionär och socialminister, dessutom många gånger utpekad som en potentiell partiledare. Hon tog först oväntat tjänst som projektdirektör på Postkodlotteriet och för ett par veckor sedan meddelades att hon går in i styrelsen för Icas börsnoterade ägarbolag Hakon Invest.

[…]

Stefan Svallfors är gästprofessor vid Institutet för social forskning på Stockholms universitet, och driver ett projekt där den svenska lobbyindustrin kartläggs, eller ”policyprofessionella”, som han kallar dem.

– Ett potentiellt problem att folk går in i politiken för att casha in på vad de lär sig och sina kontaktnät. Då kanske man modererar sina ståndpunkter, så att de inte stöter sig med potentiella framtida arbetsgivare. Men om det verkligen är så, är svårt att säga.

Frågan är också om det bör ställas olika krav på vänsterpolitiker och högerpolitiker. Är det mindre iögonfallande att en före detta centerpartistisk minister och partiledare som Maud Olofsson sitter i styrelsen för Sven Hagströmer Creades än att den förra socialdemokratiska justitieministern Laila Freivalds sitter i styrelsen för Mats Qvibergs Öresund?

Det är onekligen också stor skillnad på att, likt gamle näringsministern Anders Sundström, via sitt uppdrag i rörelsebolaget Folksams åtaganden bli ordförande för Swedbank och som den tidigare biträdande partisekreteraren och huvudideologen Stefan Stern ta tjänst i Kreabgrundaren och Wallenbergrådgivaren Peje Emilssons privata bolag Magnora. Åtminstone tycker många socialdemokrater det.

[…]

Socialdemokratin har sedan grundandet haft täta band med arbetarrörelsen och fackförbunden. Partiet har stått på löntagarnas sida, fienden har varit kapitalet. Nu identifierar sig allt fler av de ledande socialdemokraterna med den forna fienden. Vad återstår då – mer än ett vanligt parti?

Läs mer: ”Var tredje byter sida” i Aftonbladet. Dagens Samhälle hade 2012 en lista på ”200 PR-konsulter från politiken”.

Bild: Tidskriftsomslaget är Affärsvärlden den 2 maj 2013.

Read Full Post »

IMAGE | Vänsterpartiet är med och styr i 80 kommuner. Och enligt Jonas Sjöstedt får man också igenom sin politik.

Dagens Samhälle - nr 12 - 28 mars 2013

Så varför ligger man då och tampar kring 5-6 procent i väljarundersökningarna?

Som alla partiledare med problem tror Sjöstedt att mycket kommer att lösa sig om partiet bara finslipar sin kommunikationsförmåga.

I en intervju med Magnus Wrede i Dagens Samhälle svarade Sjöstedt så här:

[I] opinionsmätningarna, där ligger ni stadigt på 5–6 procent. Varför?

– Mångas bild av vårt parti är att vi har bra idéer men inte kan styra. De flesta väljare är helt omedvetna om vad vi faktiskt gör. Vi måste prata om det.

Förväntningarna var stora på Jonas Sjöstedt när han vintern 2012 valdes till ny partiledare efter Lars Ohly efter att i öppen tävlan ha konkurrerat ut två kvinnor och en man. Nu skulle partiet lyfta, precis som Centerpartiet efter tronskiftet från Maud Olofsson till Annie Lööf.

Lyftet kom inte – i något av fallen. Med viss rätt, och förmodligen med en passning till just Centern, konstaterar han krasst:

– Det finns partier som skulle vara glada om de som vi stod stabilt på valresultatet.

Jonas Sjöstedt gläder sig i stället åt en stark tillströmning av medlemmar till Vänsterpartiet – men medger att det finns en frustration i partiet över att opinionssiffrorna i dag ligger på en nivå långt under siffrorna från Gudrun Schymans glansdagar.

– Det vore skam om man var nöjd. Rimligen borde vi växa i det rådande politiska läget i Sverige, med stor idélöshet, ökad arbetslöshet (”arbetslinjen är en otrygghetslinje”), växande inkomstskillnader och obefintlig klimatpolitik. Men vi är det minsta oppositionspartiet och får media i förhållande till det.

Men att skylla på att man inte nått ut i media håller inte. Partiet har snarare lyckats väldigt väl med att nå ut i media.

I en av de hetaste inrikespolitiska frågorna – vinster i välfärdssektorn – har man dessutom den klart tydligaste profilen. Man säger nej, och åter nej, till vinstdrivande aktörer inom vård, skola och omsorg.

Det finns opinionsundersökningar som visar att partiet har mycket att hämta på en sådan ståndpunkt. Partiet tycks ligga rätt i opinionen även bland socialdemokrater

Precis som Folkpartiet förknippas med skolfrågan har Vänsterpartiet lyckats inmuta frågan om vinster i välfärden.

Och lagom inför Socialdemokraternas partikongress har Sjöstedt också deklarerat att man vill bilda en rödgrön regering tillsammans med Stefan Löfven och Miljöpartiet, ”den bästa regering jag kan tänka mig”.

 I Dagens Nyheter pressar Sjöstedt Socialdemokraterna:

Socialdemokraterna har ett val. Utan samarbete med andra partier kan de inte styra. Om partiet väljer att regera med borgerliga partier kommer politiken inte att kunna skapa större rättvisa. En sådan majoritet skulle inte stoppa vinstslöseriet i välfärden, den skulle knappast kunna förnya klimatpolitiken eller lägga om till en ekonomisk politik som sätter jobben främst.

Det är bara möjligt om vi får en rödgrön majoritet i valet 2014. En sådan majoritet ska användas på bästa vis. Vi är beredde att regera tillsammans för en bättre politik.

Med en sådan tydlighet blir det svårt för Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ignorera vänsterpartiserna inför valet.

Och försöker de rödgröna ”kamraterna” ducka i frågan lär Alliansen garanterat påminna dem om Vänsterpartiet inställning i regeringsfrågan.

Man har en tydlig politik, når ut i massmedia och har en partiledare som är klar och tydligt och inte skrämmer småbarn. Så vad är problemet?

I intervjun i Dagens Samhälle antyds svaret på varför Vänsterpartiet inte riktigt lyfter i opinion.

Sjöstedt vill gäna framstå som en modern partiledare som gillar att se på Melodifestivalen och skriva deckare. Och är Vänsterpartiet okey för honom borde det också vara okey för väljarna att rösta på dem.

– En vänsterpartist får tycka om fina kostymer, Melodifestivalen och raggarbilar, det är helt okej!

Är det okej att vara kommunist?

– Jag kallar mig socialist och jag var en av dem som var med och bytte namn på Vänsterpartiet. Det finns säkert enskilda medlemmar som kallar sig för olika saker, men man får leta innan man hittar dem.

”Medlemmar som kalla sig för olika saker”! Tydligen är det lättare att avskaffa en hel bransch i välfärdssektorn än att svara ja eller nej på frågan om det är okey att vilja omvandla samhället till en kommunistisk stat.

Kopplingen mellan de båda ståndpunkterna borde vara uppenbar för var och en.

Front Page: Framsidan är Dagens Samhälle, nr 12, den 28 mars 2013.

Read Full Post »

Centerpartiet loga -ANALYS | Annie Lööf har nog med problem utan att pinsamma gamla nyheter skall behöva dyka upp och ställa till det för henne.

Denna gång är det Anders W. Jonsson (C), vice ordförande i Centerpartiet, som står för klavertrampet.

När han först sågade Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet i en ledarintervju i Blekinge Läns Tidning den 8 januari var det ingen som reagerade.

Men lagom inför Centerpartiets kommunpolitiska dagar har Expressen plockat upp nyheten på nytt. (Med nya uppgifter om att Jonssons agerande fick regeringen att snabbt sätta ihop en krisplan för att kunna hantera en eventuell mediestorm.)

Här är från Sylvia Asklöf Fortells intervju:

Hur är grogrunden för ideologisk debatt i Sverige, tycker du?

– Ja, den är ju oerhört dålig. Jämför bara med Danmark, där man har en mycket tuff debatt. Kristdemokraterna, till exempel, de vågar inte. De är splittrade i 3-4 fraktioner och har bara partinamnet gemensamt. Och jag känner ganska många folkpartister som är förtvivlade på grund av Jan Björklund. Han saboterade samarbetet med Centerpartiet och Maud Olofsson, det var systematiskt, menar Anders W Jonsson.

Kan du exemplifiera det konkret?

– Nej, det vill jag inte. Men i förhandlingar kan man blockera varandra.

[…]

Anders W Jonsson kallar Moderaterna för det mest systemkramande partiet i alliansen.

Har ni tröttnat på Moderaterna?

-Jag svarar bara för Centern. Jag tycker att vi har ett starkt allianssamarbete. Men jag tror att Kristdemokraterna och Folkpartiet delvis gör en annan analys. En gång fick vi alltid höra att vi alltid har saboterat alla borgerliga regeringar från Hedenhös och framåt. Idag ifrågasätter ingen inom Centern att vi är ett borgerligt parti, menar Anders W Jonsson.

Uttalandet var föga subtilt. Men det betyder inte att det skulle vara utan värde.

Uttalandet säger inte bara något om Centerpartiet. Det speglar också ganska väl situationen inom Alliansen.

Eller som Fortell uttryckte det i en uppföljande ledare:

Nog för att man måste vara både blind och döv för att inte uppfatta att det är kris i alliansen, men det här föreföll snarare som ett rent inbördeskrig. Somt av det som Jonsson sagt till mig hade jag hört tidigare, av andra, mellan skål och vägg.

Dessutom ger Jonsson en ganska bra bild av realiteterna när det gäller regeringskoalitioner.

Partier sätter sig inte i en koalition för att man älskar varandra. Man gör det för att man gjort bedömningen att man kommer uppnå fler av sina egna rent partiegoistiska syften tillsammans än vad man skulle lyckas med var för sig.

Och naturligtvis för att man insett att den gemensamma fienden – i det här fallet Socialdemokraternas långa dominans inom svensk politik – bara kunde besegras om man samlade sina borgerliga trupper under en gemensam fana.

Säga vad man vill om detta glada centerpartistiska gäng, de har i alla fall gjort det kul med politisk analys igen.

Read Full Post »

IMAGE | Passion for Business har fräschat upp layouten. Tyvärr kan man inte säga det samma om journalistiken.

Passion for Business nr 8 2012

Tidskriften lider fortfarande av samma hurtfriska tilltal. Alla är duktiga och alla är ett föredöme. Och alla är framgångsrika och kompetenta.

I senaste numret har man listat fyrtionio ”bråkiga” kvinnor. Och bråkigast av dem alla 2012 var tydligen Maud Olofson.

Att ”bråkig” här skall ses som något positivt kan man tycka vad man vill om. Mest framstår det som ett försök att sticka ut bland alla andra listor som det kryllar av i media – de snyggaste, högst avlönade, bäst klädda o.s.v.

Trots detta passar ”bråkig” speciellt illa in på just Olofsson.

Hon har själv snarare velat se sig som Alliansens mamma. Hon var den som förde samman de övriga tre borgerliga partierna för att det överhuvudtaget skulle bli någon allians. Och hon såg sig som den som fick medla när småpojkarna Fredrik, Lars (senare Jan) och Göran var de som verkligen bråkade.

Om detta är sant är det tillräcklig för att garantera Olofsson en plats i historieböckerna.

Men en anledning till att hon fick stiga åt sidan, och lämna plats åt Annie Lööf, var att Centerpartiet inte tyckte att hon lyckades skapa tillräckligt stort utrymme för det egna partiet inom regeringen. (Att inte heller Lööf har lyckats är en annan historia.)

Men allt detta kanske inte spelar så stor roll när Passion för Business skall välja en vinnare bland alla dessa ”bråkiga” kvinnor.

Tidskriften verkar snarare vilja tilltala det segment i befolkningen som lider av idoldyrkan så fort det handlar om framgångsrika personligheter, inte minst inom näringslivet.

Det verkar aldrig spela någon större roll om en sådan person lämnat efter sig ruiner så länge som hon (eller han) fortsätter avancera, får högre lön eller får nya karriärmöjligheter. En sådan person ses alltid som en vinnare, oavsett vad.

Det är bara att studera Centerpartiets opinionssiffror under Olofssons tid som partiledare för att man skall inse att hon inte var någon framgångssaga.

Men det finns också ljuspunkter i Åsa Mattsons intervju. Här berättar Olofsson intressant och roligt om Thorbjörn Fälldin (vars namn Passion for Business lyckas stava fel) och hans förhållande till centerkvinnorna.

Varför kommer det fram så många kvinnor just i Centerpartiet? Först var det Karin Söder, sen kom du och nu är det Annie Lööf, medan det ekar rätt tomt i de andra partierna ju högre upp mot toppen man kommer?

– Det är historiska rötter, menar jag. Vårt parti bildades som Bondeförbundet. På ett jordbruk jobbade ju kvinnor och män sida vid sida och det är ofta kvinnan som har hand om ekonomin; hon är vd kan man säga.

Och det har accepterats även av männen, menar du?

– Ja, absolut. Jag har sett det på pappa, jag har sett det på Torbjörn Fälldin; de tror att kvinnor är kompetenta. De utgår ifrån det. Jag ställde frågan till Torbjörn Fälldin såhär: hur tänkte du när du utsåg Karin Söder till utrikesminister, till chef för utrikesdepartementet och Elvy Olsson blev chef för bostadsdepartementet? Det var första gången som kvinnor blev chefer för departement. Då sa han såhär: ”Inte tänkte jag väl nå särskilt. De var ju duktig”. För honom var det inte ens en jämställdhetsfråga. Han var van vid att kvinnor hade ansvar och var kompetenta.

Bild: Tidskriftsomslaget är Passion for Business nr 8, 2012.

Read Full Post »

ALLIANSEN | ”Varför är centerpartisterna så nöjda?” Den berättigade frågan ställer Claes Lönegård i Fokus.

I Novus augustimätning som är en sammanräckning av fyra opinionsinstituts siffror tappar Centerpartiet 0,7 procentenheter och får 4,4 %. Detta är det sämsta resultat sedan sammanställningen började göras i januari 2010.

Så nog finns det mycket att knorra över. Trots detta är det tyst i partiet.

Och en av anledningarna till detta är, som Lönegård påpekar, att Annie Lööf valdes för att bli en tuffare variant av Maud Olofsson. Det var aldrig tal om att byta politisk eller ideologisk inriktning.

Lönegård skriver:

Saken är den att bortom mediernas ljus har Annie Lööf det senaste året fullföljt den plan som hon själv ritade upp i valanalysen och som fick henne vald. Därför protesterar ingen i partiet. Hon gör bara det hon ska göra.

– Hon har bockat av förslagen i valanalysen punkt efter punkt, säger en av hennes närmsta medarbetare.

Det handlar om förändringar i partiorganisationen, en ny kommunikationsplan som blev klar i dagarna, ett nytt idéprogram som håller på att växa fram och som ska antas i mars nästa år och en »Framtidsagenda 2020« som antogs på förtroenderådet i april.

Huvudnumret spelade Annie Lööf upp under sitt tal i Almedalen i somras. Publiken hade fått Swedish House Mafia i högtalarna som uppvärmning. Sedan kom angreppet på alliansen som hon hade deklarerat i valanalysen nästan två år tidigare.

– Det gemensamma projektet har tappat fart. Projektets glöd har falnat, sa Lööf från talarstolen, utlyste behovet av en allians 2.0 och bjöd hem de borgerliga partiledarna till gården i Maramö för överläggningar.

Men vad som trots allt borde oroa centerpartisterna är att ett parti inte behöver vara tyst bara för att man arbetar fram alla dessa dokument.

Det var aldrig tänkt att Annie Lööf skulle försvinna in i arbetet på Näringsdepartementet.

Hela Alliansarbetet bygger på tanken att partierna utifrån sitt departementsansvar skulle få automatisk uppmärksamhet också för sitt parti.

Men det finns ingen automatisk korrelering mellan regeringsposter och bättre opinionssiffror för det egna partiet.

Och anledningen till detta är att väljarna naturligtvis gör den kloka analysen att partier bara kan uttrycka kollektiva åsikter när man sitter i en regering.

Så om Annie Lööf verkligen vill lyfta partiets siffror måste hon också se till att vinna de politiska striderna inom Alliansen. Och dessutom göra det inför väljarnas ögon.

Det kommer inte att räcka med att bara förhandlar fram en politik förändring bakom lyckta dörrar och sedan presentera det som gemensam regeringspolitik.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus den 31 augusti – 6 september 2012.

Read Full Post »

KROGNOTOR | En spin doctor använder de verktyg som finns i verktygslådan. Inget fel idet. Funkar det så funkar det.

Att avfärda kritiken med att den bara beror på att målet för kritiken är en kvinna är ett gammalt beprövat trick. Och om kritiken avtar har medicinen hjälpt och spinndoktorn har gjort sitt jobb.

Detta är vad Rune Backlund (C), landstingsråd i Jönköpings län, försöker sig på när han konfronteras med uppgifterna kring krognoterna som Annie Lööf och Centerpartiet låtit Näringsdepartementet betala.

Till Jönköpingsnytt säger Backlund:

Hon har tagit över ett av Sveriges tyngsta departement och har gjort ett mycket bra uppstartsjobb. Utifrån förutsättningarna har hon gjort ett jättebra jobb, och jag är säker på att hon reder ut detta också. Men det finns människor som vill ge henne en smäll på käften eftersom hon är ung och kvinna.

Men när någon måste försvara någon med att man fortfarande har förtroende för personen i fråga hart man redan hamnat på defensiven.

I efterdyningarna av avslöjandet att Tillväxtverkets vidlyftiga interna representation började man, enligt Aftonbladet, ”snabbstäda” festnotor på departementet.

När Aftonbladet begärde ut handlingar kring näringsdepartementets internrepresentation fick Annie Lööf och hennes stab bråttom att städa upp efter sig.

I all hast gjordes löneavdrag för sprit och Centerpartiet tog över en omstridd krognota – som skattebetalarna först hade betalat.

Och nu har SVT:s Rapport (9/8, kl 19.30) tittat vidare på departementets representation. Tydligen var Lööfs företrädare och partikollega Maud Olofsson (C) rejält givmild med den interna representationen.

Så vad som var kunde ses som en välbehövlig nystart för den nästan osynliga näringsministern har istället blivit en pinsam affär.

Read Full Post »

Older Posts »