Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Martin Gelin’

KAMPANJ | Det är lätt att drabbas av abstinensbesvär efter en valrörelse. Botemedlet är en rejäl dos av valsanalyser.

The 2013 Campaign” av John Heilemann

New York, 19 november 2012

That the essence of Team Obama’s reelection strategy was to capitalize on his strength with what National Journal’s Ronald Brownstein calls “the coalition of the ascendant” had long been clear. Back in May, I wrote a cover story for this ­magazine laying out Chicago’s plan to focus ­laserlike on four key voting blocs: ­African-Americans, Hispanics, college-educated white women, and voters aged 18 to 29. At bottom, the Obaman theory of the case was that, despite the fragility of the recovery and the doubts many voters had about POTUS’s capacity to put America on the path to prosperity, the deft exploitation of coalition politics, together with the ruthless disqualification of Romney as a credible occupant of the Oval Office, could secure the president a second term. That in 2012, in other words, demographics would trump economics.

Obama’s new majority” av John O’Sullivan

The Spectator, 10 november 2012

‘I’ve come back to Iowa one more time to ask for your vote,’ said President Obama at an emotional ‘last ever’ campaign meeting. ‘Because this is where our movement for change began, right here. Right here.’ And his eyes briefly moistened. The nostalgia was doubtless sincere, and the address correct, but it was misleading to describe his 2012 election campaign as a continuation of his earlier ‘movement for change’. In reality, it has been a smoothly ruthless operation to distract attention from a record that has been disappointingly bereft of change. He triumphed over himself as much as over the hapless Mitt Romney.

The Party Next Time” av Ryan Lizza

The New Yorker, 19 november 2012

When historians look back on Mitt Romney’s bid for the Presidency, one trend will be clear: no Republican candidate ever ran a similar campaign again. For four decades, from Richard Nixon to Ronald Reagan through the two Bush Presidencies, the Republican Party won the White House by amassing large margins among white voters. Nixon summoned the silent majority. Reagan cemented this bloc of voters, many of whom were former Democrats. Both Bushes won the Presidency by relying on broad support from Reagan Democrats. In that time, Republicans transformed the South from solidly Democratic to solidly Republican, and they held the White House for twenty-eight out of forty years. Last Tuesday, Romney won three-fifths of the white vote, matching or exceeding what several winning Presidential candidates, including Reagan in 1980 and Bush in 1988, achieved, but it wasn’t enough.

Baksmällan i Washington” av Martin Gelin

Fokus, 9-15 november 2012

USA har en lång politisk tradition av att ställa grupper mot varandra så snart ett val närmar sig. Politiska strateger har med denna metod söndrat och härskat sig till knappa majoriteter i delstaterna och struntat i minoriteten som inte fått politisk representation. Det var den vanan Obama skulle bryta. 2008 hade hans kampanj mottot »Respect, empower, include«. I år lade man till ett sista ord: »Win«. Och med den nya förmågan att rikta kampanjer mot enskilda väljare gjorde man allt för att vinna exakt 50,1 procent av väljarna i respektive delstat.

Läs mer: Tidigare inlägg med valsanalyser från tidskriftsvärlden.

Tidskriftsomslagen: Översta är formgivet av konstnären Craig Redman. Tydligen ”all the rage” för närvarande. Mark Ulriksen skapade ”Rhapsody in Blue” för The New Yorker. Hans tankar om omslaget hittar man här.

Read Full Post »

VAD har den konservativa Tea Party-rörelsen och Occupy Wall Street-protesterna på vänsterkanten  gemensamt?

Båda rörelserna är kritiska till det politiska och ekonomiska ”etablissemanget” i USA. Det är likheter som sällan lyfts fram i vare sig svenska eller amerikanska etablerade medier.

Under bank- och finanskrisen kraschade banker och finansbolag på löpande band. Många av institutionerna räddades med hjälp av statliga miljarder. Samtidigt fick många vanliga amerikaner gå från hus och hem.

Först ut att protestera var Tea Party-rörelsen.

Man kritiserade den kultur som har satt sin prägel på Washington. Politikerna inom Republican Party och Democratic Party har mer gemensamt med varandra än vad man har med sina respektive väljare.

Båda partierna ser man som lika skyldiga till dagens situation. År av misskötsel av landets ekonomi har lett till ett gigantiskt budgetunderskott samtidigt som man har gjort sig själva och Wall Street rikare. Vanliga medborgare måste däremot kämpa mot både skatter och arbetslöshet.

En annan likhet är att rörelsernas idéer allteftersom har plockats upp och anammats av respektive parti.

Både republikanerna och demokraterna har insett sprängkraften hos en gräsrottsrörelse som kan mobilisera.

Men framför allt har partistrategerna insett att man måste försöka påverka deras idéer och organisation om man inte skall riskera att bli akterseglade av en folklig proteströrelse.

Två artiklar som tar tempen på respektive rörelse är Michael Winiarskis ”Arga vita kvinnor” i DN Världen och Martin Gelins ”USA-vänsterns primalskri” i Sydsvenskan.

Den intressanta skillnaden är att Gerdin verkar se utveckling som naturlig och självklar. Winiarski däremot andas konspirationsteorier. Vilket är vanligt i artiklar om tepåsarna.

Gelin, som bl.a. jobbat för de rödgröna partierna, skriver om Occupy Wall Street:

När New York Magazine gjorde en enkätundersökning av ett tusental demonstranter svarade drygt en tredjedel att de tyckte att USA som land varken var bättre eller sämre än al-Qaida. Det såg inte ut som fröet till någon meningsfull, nationell rörelse.

Men så bestämde sig det progressiva etablissemanget, kanske i brist på alternativ, för att omfamna dem. Fackförbunden anslöt sig till protesterna.

[…]

Plötsligt dök det upp sällskap av mellanstadielärare, sjuksköterskor, krigsveteraner och byggarbetare.

Joe Biden omfamnade protesterna. Al Gore kallade rörelsen ”Amerikas primalskrik”. Kulturvänstern slöt upp. Salman Rushdie twittrade entusiastiskt om demonstrationerna. Michael Moore, Naomi Wolf, Joseph Stiglitz och Jesse Jackson åkte ner och höll tal.

[…]

Man backades även upp av väns­terns genuina gräsrötter, som de effektiva och inflytelserika Working Families Party. Det här illustrerade hur mycket den oorganiserade och den organiserade vänstern behöver varandra. De antikapitalister och ”hacktivister” som startade protesterna är bra på att få uppmärksamhet, men inte på att formulera tydliga, genomförbara mål. Fackförbunden, tankesmedjorna och det progressiva etablissemanget är dåliga på att få uppmärksamhet, men bra på att formulera sina mål.

Winiarski skriver:

Medan jag betraktar de vita, medelålders och oftast välbärgade mötesdeltagarna, funderar jag på hur mycket av spontan gräsrotsrörelse detta egentligen är.

Teapartyrörelsen omvandlades på rekordtid från en till synes disparat samling lustigt klädda demonstranter till ett effektivt politiskt maskineri. Tittar man närmare på hur rörelsen uppstod kan man ana att en inte helt osynlig hand av mäktiga intressen ligger bakom.

[Den f.d. republikanska kongressledamoten och lobbyisten Dick] Armey var den av Washingtons insider som kanske tidigast fick korn på Teapartyrörelsen, och han kunde med sin politiska fingerfärdighet och penningresurser påverka att teapartisterna utvecklades åt det håll han ville.

Om man nu anser en rörelse som ”extrem” borde man då inte välkomna att ett etablerat parti som republikanerna försöker utöva inflytande på deras idéer och verksamhet?

DN Världen poängterar korrekt – tillskillnad från många andra artiklar – att Tea Party-rörelsen i mångt och mycket är en kvinnorörelse. Vad som däremot är typiskt – förutom den negativa tonen i artikeln – är den negativa bildsättningen.

Både till omslaget och det inledande uppslaget har man valt bilder på kvinnor som ser smått galna ut. Exakt samma bildspråk valde Newsweek när man placerade Michele Bachmann på omslaget.

Skulle man gjort samma val om det gällt andra kvinnorörelser? Knappast.

Det är inte speciellt svårt att räkna ut att man på redaktionerna inte tycker att Tea Party-rörelsen är politiskt korrekt eller ens någon ”riktig” kvinnorörelse.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är DN Världen nr 9, oktober 2011. Artiklarna är bara tillgängliga i pappersupplagan.

Read Full Post »