Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Marita Ulvskog’

ALMEDALEN | Feministen och EU-parlamentarikern Marita Ulvskog har gett den socialdemokratiska sexismen ett ansikte.

Attacken på Twitter – mitt under Annie Lööfs tal i Almedalen – visar tydligt att partifärg är viktigare inom politiken än systerskap.

”Ny talskrivare åt Annie Lööf? Hjälper tyvärr inte. Trovärdighet noll. Skulle funka i Top Model, inte i verkligheten”, skrev hon arton minuter in i talet.

Enligt Ulvskog måste Lööf tydligen vara mindre begåvad eftersom hon ser bra ut. En klassisk härskarteknik.

Inom den politiska feminismen – speciellt på vänsterkanten – vill man gärna ge sken av att kvinnor har så väldigt mycket gemensamt över partigränserna.

Men detta gäller bara om man kan vinna billiga PR-poäng, inte och man själv eller partiet skulle riskera något.

Och det är inte första gången som just Ulvskog bevisar att feminismen många gånger handlar mer om politisk strategi än om politisk övertygelse.

För den som minns historien så var det just Ulvskog som drog igång det socialdemokratiska närverket Feministas.

Även den gången var det för att stoppa kvinnor i ett annat politiskt parti, nämligen det nybildade Feministiskt initiativ.

Men när det visade sig att Gudrun Schyman och partiet var ett större hot mot sig själva än Socialdemokraterna gick Feminstas i ide.

Sedan dess har nätverket fört en tynande tillvaro. Eller som det står i partiets verksamhetsberättelse 2010:

Nätverket hade under året i huvudsak verksamhet via den särskilda hemsidan och lades ner i samband med årsskiftet 2010/2011.

Imponerande eller hur?

Read Full Post »

PORTRÄTT | Ingen är så efterklok som en förre detta partiledare. Tidningen Vi har fört samman Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman.

Tidningen vill ”låta dem mötas i ett personligt samtal om makt”. Det hela låter intressant. Och är det också delvis.

Men som så ofta i den här typen av artiklar präglas samtalet av en romantiserad bild av kvinnlig samhörighet över partigränserna, spetsat med en konspiratorisk syn på ”de andra”.

De har företrätt olika partier. Mötts i heta debatter. Samtidigt har de bildat gemensam front mot föreställningen att makt bara är för män. Genom sitt sätt att leva och vara politik har de fungerat som förebilder för många unga kvinnor.

Och blivit ikoner eller hatobjekt för ännu fler.

Mäktiga kvinnor väcker starka reaktioner. Därför undviker många kvinnor i maktsällning att använda ordet. I stället säger de ”ansvar” eller ”inflytande”. Ibland för att inte provocera. Ibland för att de inte förmår erkänna sin egen makt.

– Ordet är laddat med både klass och kön. De stereotypa könsrollerna säger att makten är en man och att kvinnor inte ska ha makt, säger Gudrun.

[…]

Mona Sahlin, Maria Wettersrand och Gudrun Schyman har gått från att vara mäktiga representanter för politiska partier till att bli inflytelserika fria opinionsbildare. För folk som inte delar deras värderingar, eller som skyr kvinnor med makt, är det ett minst lika stort hot.

Ingenting är så bra för den egna självbilden som att kunna skylla på andras hat och fördomar. (Bara Wetterstrands tid som partiledare kan definieras som lyckad.)

Det är också lite märkligt att i en intervju om makt knappt nämna att de största maktstriderna har varit mellan och inom partierna på vänsterkanten.

Relationen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ har knappast kännetecknats av någon större kärlek. Snarare har det handlat om en klassisk maktkamp om väljarnas ”hearts and minds”.

Män och kvinnor inom respektive parti har alltid haft mer gemensamt med varandra än med något av de övriga partierna på vänsterkanten. Oavsett om de kallar sig feminister eller inte.

När Feministiskt initiativ lanserades drog t.ex. Marita Ulvskog (S) genast igång nätverket Feministats inom Socialdemokraterna. Naturligtvis för att partiet inte skulle riskera att tappa väljare och medlemmar.

Att Feministiskt initiativ skulle visa sig vara ett större hot mot sig själva än något annat parti kunde man inom Socialdemokraterna (eller Vänsterpartiet) inte veta.

Poängen är att det inte finns någon feministisk samsyn över partigränserna när makten står på spel. Politisk retorik är en sak. Makt är något helt annat. Oavsett om det gäller män eller kvinnor.

Dessutom har det aldrig funnits mycket förtroende ens mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Anledningen till att Mona Sahlin ville bilda allians med Miljöpartiet var bara för att man hoppades att detta skulle besegra regeringspartierna.

Men misstänksamheten gentemot Miljöpartiet var så stark, inte minst inom den fackliga grenen, att partiet tvingade Sahlin att ta med Vänsterpartiet.

Och bland Miljöpartiet har irritationen gentemot Socialdemokraterna alltid varit stor. Här är två citat från Maria Wetterstrand.

Om Socialdemokraternas översittarattityd:

Jag hade ingen aning då om hur socialdemokrater beter sig när de vill få som de vill. De gjorde klart för oss att de minsann hade möjlighet att se till att vi inte skulle få inflytande i någon kommun i Sverige om vi inte gjorde som de ville. Det var väldigt intressant, de betedde sig helt enkelt förbannat oförskämt och arrogant.

Om Socialdemokraternas förhandlingsstil:

Vi i Miljöpartiet är intellektuella, resonerande människor, tycker vi själva om vi får beskriva oss. Vad vi mötte då var en förhandlingskultur som är mer facklig, i bemärkelsen att man har hårda strider – och en näst intill aggressiv attityd.

När det gäller Mona Sahlin och Gudrun Schyman glömmer Tidningen Vi berätta att kritiken inom respektive parti alltid har handlat mer om politisk och ideologi än om något annat.

Motståndet mot Schyman berodde bl.a. på att hon ville göra om Vänsterpartiet från grunden. Hennes famösa ”talibantal” innebar i realiteten att partiet fick en ny ideologi.

Schyman ville ersätta – eller åtminstone tona ner – den marxist-leninistiska klasskampen till förmån för en feministisk ideologi där könskampen var i fokus. Inte kontigt att hon fick många fiender inom partiet – både bland män och kvinnor.

Och Mona Sahlins problem var helt enkelt att många – med rätta – misstänkte att hon aldrig skulle lyckas som partiledare med sitt tunga bagage. Tobleroneskandalen handlade om betydlig mer än bara ett paket choklad.

Många – både män och kvinnor – misstänkte att hon aldrig riktigt skulle klara av att göra sig fri från väljarnas bild av henne som en Slösa. Och hade man glömt det påminde Alliansen gärna dem om det i valrörelsen.

Det är bara i skenet av en än mer katastrofal partiledare – Håkan Juholt – som Sahlintiden framstår i lite ljusare dager.

Bild: Tidskriftsomslaget är Tidningen Vi nr 6, juni 2012.

Read Full Post »

POLITIK: Aktiva inom Feministiskt initiativ är upprörda över hur de rödgröna partierna agerade i valrörelsen. Frågan är om detta kommer att påverka partiets strategi inför nästa val.

Maria Pettersson och Linda Hiltmann, som var första och andranamn på sitt partis lista i Malmö, intervjuades av I väntan på Malmö Fria.

Det som upprör är just taktiken de mött från vänsterhåll där företrädare varnat väljarna från att rösta på FI. 

– Jag tycker det är anmärkningsvärt att till exempel S-kvinnor gick ut och uppmanade folk att inte rösta på FI för att det kan vara den avgörande rösten som gör att Alliansen vinner, säger Linda Hiltmann. 

Maria Pettersson lägger till att Socialdemokraterna tappat flera procentenheter till Sverigedemokraterna, ”men där lägger de ingen kraft, utan det viktigaste är att väljarna inte röstar på FI”. […]

Maria Pettersson nickar och säger att de fått höra upprepade gånger från personer inom vänsterrörelsen att de gör ett viktigt arbete, men att de borde arbeta utomparlamentariskt och inte sikta på fullmäktigeplatser. 

– Ja, det är helt enkelt provocerande att vi finns och tar plats i politiken, säger Linda Hiltmann.

Vad Pettersson och Hiltmann kanske har glömt är att detta agerande inte än något nytt.

När Feministiskt initiativ bildades drog Marita Ulvskog och Socialdemokraterna genast igång Feministas. Naturligtvis var detta bara ett sätt att minimera risken att partiets feminister skulle överge Socialdemokraterna för det nya partiet.

När det visade sig att hotet från Feministiskt initiativ inte var överhängande gick Feministas i ide. Sedan dess har ingen hört något från dem.

Solidariteten mellan kvinnor väger lätt även bland feminister när väljarna står på spel. Tron att ett nytt parti på vänsterkanten skulle välkomnas bland de rödgröna kan tyckas naivt.

Kommer partiet nu att ta strid om väljarna eller kommer man återigen att låta sig köras över av de etablerade partierna?

En sak är säker och det är att man inte kommer att få någon gratis hjälp från partierna på vänsterkanten.

Read Full Post »

IMAGE: Newsweek har sammanställt en intressant slideshow som visar hur olika kändisar (Beyoncé, Kate Winslet, Fate Hill, Jessica Alba, Madonna, Demi Moore), har blivit retuscherade i olika sammanhang.

Det är knappast någon hemlighet att man försöker göra förbättringar både innan och efter ett foto har tagits. Detta har alltid gjorts i olika sammanhang. Även i den politiska världen är detta en självklarhet.

Mona Sahlin (S) och Marita Ulvskog (S) fick en rad olika frågor om de foton och affischer man använde sig av i EU-valet och som var uppenbart manipulerade.

Och nu senast har det blivit mycket skriverier om den affischkampanj i Storbritannien som den konservativa partiledaren David Cameron figurerar i.

I den politiska världen blir retuscheringar inte så sällan uppmärksammat av politiska motståndare som vill ta udden av ett budskap och utmåla motståndaren som mindre pålitlig. Om bilden är retuscherad kan man inte heller lita på budskapet är signalen man vill sända till väljarna.

Men visst kan det vara både roligt och upplysande att se hur stor skillnaden blir före och efter en retuschering. Det säger åtminstone något om den kändis och politiker som låter det ske.

Även om man sedan försöker få det att låta som om det har varit reklambyrån som har gjort ändringarna utan politikernas medgivande (Hur nu det skulle ha gått till!?)

Read Full Post »

Marita UlvskogEU-ÅRET: Förslaget om borgfred mötets först av positiva signaler från de Rödgröna när statsminister Fredrik Reinfeldt föreslog det i maj.

Men även om rubrikerna talade om att oppositionen lovade upprätthålla borgfred var det uppenbart att de Rödgröna redan från första början inte menade allvar.

Mona Sahlin (S) ansåg att oavsett borgfred fanns det saker att diskutera.

 [F]örväntningarna från oss i oppositionen kommer att handla om de politiska riktlinjerna.

Och Peter Eriksson (MP) fyllde i;

Men hur den fortsatta processen ska vara och om Sverige kommer att driva en tuff och bra klimatpolitik (…) vet vi ännu inte och om det kommer att bli en process vi kan vara med i.

Att man inte ens längre försökte linda in sin strategi blev uppenbart när Marita Ulvskog (S) gick till häftig attack på regeringen i EU-parlamentet.

Problemet är inte att de Rödgröna vill ha inrikespolitisk debatt. Det är bara naturligt. Problemet är att attacken på Alliansregeringen och Fredrik Reinfeldt skedde i EU-parlamentet och så uppenbart var inrikespolitiskt motiverat.

Väljarna kommer knappast att uppskatta tilltaget.

Attacken kommer inte bara att uppfattas som ett sätt underminera regeringen utan också som ett försök att underminera Sverige på den europeiska arenan. Så agerar inte ett parti som känner sig säker på sin egen förmåga.

Marit Ulvskogs sänder med sin attack en signal om att Socialdemokraterna är osäkra på sin egen initiativförmåga på den inrikespolitiska arenan. Tydligen behöver man ta alla chanser att attackera regeringen även om attackerna skulle drabba Sveriges anseende och förmåga att agera i EU.

Vad som är än värre för Socialdemokraterna är att man nu framsår som småaktiga och föga ”statsmannamässiga”. Partiet agerar som om man var ett litet parti som inte är van vid att ta nationella hänsyn. Socialdemokraterna agerar som ett litet parti som behöver all uppmärksamhet man kan få.

Attacken är dessutom helt uppenbart samordnad med partiets övriga allierade. Eller som en ledarkommentar uttrycker det;

På socialdemokratiska Aftonbladets ledarsida gick en skribent så långt häromdagen att hon antydde att de G8-överläggningar dit Reinfeldt var inbjuden, i egenskap av EU-ordförande, inte var något mer än ett tillfälle för en grupp statschefer att bli fotograferade. En inte allför vild gissning är att det i Aftonbladet hade hetat ”internationell storpolitik på högsta nivå” om det varit Mona Sahlin (S) som fått sitta ner och diskutera med president Obama och förbundskansler Merkel.

Att det skulle vara guld värt för Alliansregeringen om den inrikespolitiska debatten stod stilla under kommande sex månaders ordförandeskap är uppenbart.

Regeringen skulle då kunna sätta agendan med ständiga positiva nyheter från EU medan oppositionen samtidigt hamnade i medieskugga.

Ur demokratisk synvinkel har därför tanken på inrikespolitisk borgfred alltid varit tveksam. Vill Sverige och regeringen leka med de stora pojkarna och flickorna i EU måste man lära sig att samtidigt hantera både EU och inrikespolitiken.

De Rödgrönas strategi att angripa regeringen är inte fel i sig. Felet ligger i att man inte känner sig trygg nog att göra det från hemmaplan. 

Väljarna lär inte låta sig imponeras.

Read Full Post »

se2009.euEUROPA: Europas ledare har uttalat att man vill att José Manuel Barroso skall få ytterligare fem år som EU-kommissionens ordförande. Uttalandet var enhälligt.

Trots många hårda ord mot Barroso – inte minst från EU-parlamentariker Marita Ulvskog (S) – har de europeiska socialdemokraterna inte lyckats vaska fram någon egen kandidat.

Efter det socialdemokratiska valbakslaget runt om i Europa är det naturligtvis svårt för den socialdemokratiska gruppen ESP att förhandla utifrån någon form av styrkeposition.

Ett enhälligt stöd för Barroso från EU:s ledare – i kombination med de hårda orden mot honom från vänster – har bara fått svensk och europeisk socialdemokrati att framstå som än svagare.

Margot Wallström kallar det ”bedrövligt” att europeisk socialdemokrati inte lyckats enas om en egen motkandidat;

Jag beklagar djup att den socialdemokratiska oppositionen inte tagit fram någon kandidat. Det borde de ha gjort redan i valrörelsen.

Om man sedan lägger till att de få tunga länder som fortfarande har socialdemokratisk regering – Storbritannien och Spanien – från början hade Barroso som favorit är det svårt att se alla tuffa utspel som speciellt meningsfulla.

Det blir nu upp till EU-parlamentet att fälla avgörandet. Och här vill tydligen ESP och De gröna dra ut på tiden för att kunna granska Barroso och vad man anser vara ett alltför otillräckligt politiska program från hans sida.

Detta skapar bara bilden av en maktlös opposition som försöker kompensera sin maktlöshet genom kommunicera infö allmänheten att man visst är seriösa och viktiga och nu tar sin roll som opposition på allvar.

Sanningen är att oppositionen skulle behöva ta sig tid och analysera sitt valresultat. Meningslösa utspel är inte det mest prioriterade i dagsläget. (Exempelvis verkar De grönas invändning mot Barroso mer handla om byråkratiska röstningsprocedurer än om sakpolitik).

Inte minst behöver socialdemokratin ta en paus och fundera över varför det gick så bra för de De gröna i EU-valet. Idag finns det i realiteten ingen samlad opposition i vare sig Sverige eller i EU. 

Men oppositionen i både Sverige och i EU försöker desperat framstå som både relevant och enad. Men medborgarna låter sig inte luras. Man lät sig inte imponeras innan valet och är säkert det inte heller nu efter valet.

Read Full Post »

EU-VALET: Valrörelsen är över och det är dags att göra en första sammanfattning av partiernas EU-kampanj.

Toppkandidaterna

Valrörelsen generellt: Trist, trist, trist! Frågan är om inte årets valrörelse har varit tråkigare än t.o.m. förra EU-valrörelsen.

Årets bästa valkampanj: Socialdemokraterna och Folkpartiet. 

Årets sämsta valkampanj: Junilistan. Partiet har helt uppenbart saknat infrastruktur för att klara av att kampanja brett. Trots traditionella grepp som bussreklam och valstugor kombinerat med bra tv-reklam och bra debattinsatser av Sören Wibe i tv har partiet försvunnit bort i valrörelsen.

Bästa personvalskampanjen: Bland toppkandidaterna Gudrun Schyman (FI). Bland icke-toppkandidaterna Anna Maria Corazza Bildt (M). 

Svagaste personvalskampanjen: Gunnar Hökmark (M), Marit Paulsen (FP) och Eva-Britt Svensson (V). Utan repektive partiorganisationers stöd hade dessa toppkandidater aldrig lyckats konkurrera med övriga kandidater.

Valets bästa uppryckning: Socialdemokraterna. Partiet har uppenbart bestämt sig för att bli årets vinnare. Partiet har haft driv och killer instinkt.

Bästa debattör: Carl Schlyter (MP). Har klarat alla debatter – inte minst tv-debatterna – utmärkt.

Årets nykomling: Föga förvånande Piratpartiet.

Årets ”negativ campaign”: Marita Ulvskogs (S). Ulvskog sätter likhetstecken mellan människohandel och uthyrning i Sverige av personal från andra EU-länder. Här kan också nämnas socialdemokraternas bannerförare LO som medvetet missförstå Fredrik Reinfeldt i stora annonser på temat ”Han tycker inte att det är så viktigt att du röstar. Gissa varför!”

Årets flopp I: Sverigedemokraterna. Svag valrörelse från SD trots höga förväntningar bland sina anhängare. Partiet sätter sitt hopp till att det finns en stor dold potential bland väljare som inte öppet vill ge sitt stöd.

Årets flopp II: Libertas. Partiet som registrerade sig hos Valmyndigheten i mars avbröt redan den 21 maj sin valkampanj p.g.a. kostnadsskäl.

Bästa valmaterial: Vänsterpartiets informationsmaterial. Utformat som en kvällstidning.

Bästa valaffischer: Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Socialdemokraterna därför att man har vågat satsa på politisk information och inte bara på slogans. Miljöpartiet därför att man har försökt att vara lite underhållande.

Sämsta valaffischer: Folkpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Tomma och innehållslösa.

Årets mest överreklamerade kampanjgrepp: Partiernas tv-reklam. Junilistan gjorde den klart bästa tv-reklamspotten. Kristdemokraterna den mest menlösa. (Ett stalltips: Nästa valrörelse kommer vi även att se tv-reklam från Socialdemokraterna och de fackliga organisationerna.)

Årets nyhet: Alla partierna har satsat brett på sociala medier. Till och med Kristdemokraterna som annars brukar vara sist med allt som är nytt har satsat både på tv-reklam och sociala medier. Ella Bohlin (KD) har varit långt ifrån sämst bland toppkandidaterna.

Årets mest överexploaterade fråga: Miljö- och klimatfrågan. Alla vill framstå som miljömedvetna. Inget parti avviker överhuvudtaget från mittfåran. Och resultatet är att väljarna knappast har blivit klokare.

Årets minst debatterade fråga: Europas roll och framtid. Var finns visionerna hos partierna?

Årets bästa EU-informatör: Morgontidningarna. Man har insett att väljarna behöver information och har därför också tagit det ansvar som partierna har missat.

Årets sämsta EU-informatör: Sveriges Televison. Som vanligt är man böjd att säga.

Read Full Post »

Older Posts »