Kampanj: Tories och ”white-van man” strategin!

VAL 2015 | Många av de väljare som Margaret Thatcher fick att känna sig välkomna i partiet har övergett Conservative Party för UKIP.

De är väljare som David Cameron nu måste locka tillbaka om man skall ha någon chans att vinna valet.

Hela deras strategi går ut på att locka tillbaka de väljare som står för något parlamentarikern Robert Halfon kallar ”white-van Conservatism”.

”White-van”-väljare, eller ”aspirational working-class voters”, refererar till väljare, inte så sällan småföretagare, som lockades av Thatcher på 1980-talet och Tony Blair på 90-talet.

The Economist skriver:

Over one in ten people who voted Conservative in 2010 have since left the party for UKIP, which detests the European Union and immigration. The defectors are typically male, white and working-class. Lynton Crosby, the Tories’ campaign chief, reckons that the party’s typical target voter earns about £15,000 ($23,000) a year—40% less than the national average—reads the Sun on Sunday, a right-wing tabloid, and values economic and national security above all else.

This analysis colours the entire Conservative campaign. In an interview on April 6th Mr Cameron urged UKIP voters to “come home”. At the party’s manifesto launch on April 14th, he described the Tories as “the real party of working people”. Two weeks later he called it the party of “the grafters and the roofers and the retailers and the plumbers”. He talks endlessly about security.

The Tories have courted white-van man in their manifesto and in the promises they have made on the campaign trail. The prime minister has pledged to create 50,000 new apprenticeships, expand free child care and take those earning the minimum wage out of income tax. He even promises to legislate against any increases in the government’s main revenue-raising taxes until 2020. He has revived Margaret Thatcher’s totemic bid for working-class support by promising to extend the “right to buy” social housing to tenants of housing associations.

The pursuit of van-driving voters also partly accounts for the Conservatives’ frequent dire warnings about the risk to Britain’s economic and political stability of a Labour government propped up by the separatist, left-wing Scottish National Party. Polls suggest UKIP supporters worry more about this than most.

Bild: David Cameron talar till anhängare i Abingdon, södra England, 4 april, 2015. Reuters.

Read Full Post »

Kampanj: Jämnt in i det sista i Storbritannien!

VAL 2015 | I en intervju med BBC:s Andrew Marr lyckades David Cameron på ett mycket kraftfullt sätt förklara faran med SNP. När han fick tala till punkt vill säga.

Vad premiärministern sade var bland annat följande:

[T]his would be the first time in our history that a group of nationalists from one part of our country would be involved in altering the direction of the government of our country, and I think that is a frightening prospect, for people thinking in their own constituencies is that bypass going to be built, will my hospital get the money it needs? Frankly, this is a group of people that wouldn’t care about what happened in the rest of the country. The rest of the United Kingdom, England, Wales, Northern Ireland, wouldn’t get a look in and that’s the prospect that we face if we don’t get the majority Conservative government that is in our reach.

[…]

[T]here is a fundamental difference when you have a group of nationalists that want to be involved in the government of a country which they don’t want to belong to. So you have to ask yourself, if you’re a voter in England or Wales or in Northern Ireland, would these people care at all about what happens in my life and my constituency?

[…]

They have every right as members of Parliament, but they do have a fundamentally different approach to any other Member of parliament, which is they don’t believe in the Westminster Parliament, they don’t believe in the United Kingdom, they wouldn’t be coming to Westminster to help our country; they’re coming to Westminster to break up our country and what Ed Miliband needs to do is rule out any sort arrangement because otherwise you’re not only putting not only about the money…

Valet har utvecklats till det mest svårbedömda på många år. En anledning är att det inte längre bara handlar om de stora giganterna Conservative Party och Labour.

I år kommer även valresultatet för UKIP och SNP avgöra vem som som får bilda regering. Om det sedan dessutom måste till en ny koalitionsregering blir läget än mer komplicerat.

Nigel Farages möjligheter att locka väljare från de konservativa kan bli avgörande för om Cameron kommer att kunna få ihop nog med mandat för en majoritetsregering. En nästintill omöjlig uppgift även utan hotet från UKIP.

Samtidigt ser det ut som om separatistiska Scottish National Party skulle kunna utplåna Labour i Skottland.

Hur har det blivit så här? Tittar man historiskt har de två stora partierna bara sig själva att skylla sig själva.

I februarinumret av History Today skriver dess redaktör, Paul Lay, om hur partiet straffade ut sig i Skottland under Margaret Thatchers tid.

[F]or most Britons, the swinging sixties only got going in the 1979s and 1980s; Thatcherism was as much a democratization of the permissiveness and self-love of 1960s elites as it was an attempt to turn back the clocks. It is hardly surprising, therefore, that a more cautious, less individualistic Scotland turned its back on a Conservative party that appeared to want to conserve little.

När Labour inte längre behövde konkurrera med de konservativa i norr blev man lata och självbelåtna.

Fraser Nelson, chefredaktör The Spectator, skriver i Axess:

Först kom 1997 års konservativa kollaps i Skottland, som verkade vidarebefordra hegemonin till Labour. Efter tio år av vunna val utan kamp blev Labour lata. Partiapparaten började gynna sina egna pampar; före detta chaufförer och portföljbärare ärvde säkra mandat. När Donald Dewar, Skottlands före detta försteminister, avled ställde hans före detta kontorschef upp i hans ställe. Labour kunde ha letat efter framtida begåvningar: istället ville man ha lydiga jasägare som garanterat skulle rösta rätt.

I stora delar av Skottland vägde man hellre än räknade Labours röster – partiet brydde sig inte om att värva röster, eller registrera väljare, eller ta hand om lokala partiföreträdare. Skotska Labours strategi gick ut på att säga ”vi hatar de konservativa” – och det fungerade under 1990-talet. Budskapet började bli lite väl lätt att genomskåda under 00-talet. Efter 2010 har det fullkomligt förlorat sin dragningskraft: skottarna slutade att uppfatta konservatismen som ett enda ont. Att rösta på de konservativa ses numera som en harmlös perversion, ungefär som transvestism eller cricket. Att hata de konservativa räckte inte för att bära upp Labour. Men detta blev inte uppenbart förrän under valkampanjen inför folkomröstningen, då en stor del av skotska Labours väljare gick över till jasidan, lockade av det kraftfulla och effektiva budskapet från nationalisterna.

Dessa avhopp i parti och minut från skotska Labour till SNP:s famn är sannerligen egendomliga – separatisterna fantiserar fortfarande om att styra tillsammans med Labour i en koalition. Deras företrädare talar nu om ”chansen att återställa den allmänna hälso- och sjukvården i England till vad den en gång var” – med andra ord, en återställare av de marknadsinriktade reformerna under Tony Blairs år. Det är åtminstone teorin. Men den allians som SNP behöver nu är mellan Nicola Sturgeon, dess nya ledare, och David Cameron. Hon har uteslutit en koalition med de svekfulla konservativa, men ändå behöver hon honom mer än någon annan politiker i Storbritannien. Om hon får välja vem hon skulle installera i Downing Street i maj så skulle hon välja honom.

Så där har vi det. De två statsbärande partierna i Storbritannien har med en kombination av likgiltighet och självgodhet gjort sig mer eller mindre omöjliga i Skottland.

Inte konstigt att valet ser ut att bli en rysare.

Read Full Post »

Arkivet: The Guardian och valet 1959!

FRONT PAGE | Den 9 oktober 1959 hade The Guardian rubriken ”Conservatives bring off the hat-trick” på sin framsida.

Detta året tog Conservative Party sin tredje raka valseger. Harold Macmillan blev ny premiärminister.

The Guardian – tidigare Manchester Guardian – visar på sin hemsida fler av sina framsidor med anledning av valen i Storbritannien mellan åren 1945-2005.

Framsidan hade också en kort notis om Margaret Thatcher som detta år tog plats i parlamentet.

It supplements the returns available up to 3am with a projection by ‘the Ferranti Pegasus computer, in a special service for the Guardian’. Pegasus reckoned the Tories would manage 368 seats; in the end they only got to 349. The third column, after the double-column lead, offers hopes of a Liberal revival – Jeremy Thorpe had won North Devon, the first seat they had gained at a general election since 1950, although by the end of the night that would be balanced with a loss. Feeling at party HQ was that the results ‘provided a solid base on which to found Mr Grimond’s programme of overtaking Labour as the principal Opposition in time’. A box in the right-hand column welcomes the first new woman member of the new parliament: ‘a barrister, Mrs M. Thatcher’

Bild: The Guardian den 9 oktober 1959.

Read Full Post »

Kampanj: Säg det med ett ansikte!

POLITIK | Med annonskampanjen ”Political Face Swap” vill Social Economy Alliance uppmuntra politiker att tänka annorlunda.

Winston Churchill – Michail Gorbatjov

Margaret Thatcher – Che Guevara

Ronald Reagan – Fidel Castro

Tankesmedjan vill att politikerna skall tänka bortom de traditionella vänster-höger argumenten som man anser bara vill framhäva motsättningar mellan företagande och samhället i övrigt.

Read Full Post »

Reklam: Thatcher skall locka kunder till investerare!

Var skall man använda Margaret Thatcher i sin reklam om inte i en konservativ tidskrift? Denna helsidesannons är från The Spectator den 7 juni.

Här ser man Thatcher framför 10 Downing Street. 1979 var året Thatcher blev premiärminister efter att ha besegrat Labour och James Callaghan.

Denna helsidesannons från Invesco Perpetual inleds så här:

Equity in the UK

We’ve been building it since 1979

Ever since we launched our first UK equities fund we’ve strived to build a strong team, who work closely together, over many years. In fact, on average, our team members have been with us for at least 9 years. This allows us to consistently apply the same investment philosophy and use our past to shape our future.

Read Full Post »

Kampanj: Att definiera motståndaren!

IMAGE | Det cirkulerar många skämt om partiledaren för Labour i Storbritannien. Men det är kanske något Ed Miliband kan bjuda på.

“A new cruel joke is doing the rounds about Ed Miliband: that the Labour leader is like a plastic bag stuck in a tree. No one is sure how he got up there, but no one can be bothered to take him down”, skrev t.ex. Fraser Nelson i The Spectator.

Ett annat skämt är att utmåla honom som en av figurerna i ”Wallace & Gromit”. Både New Statesman och The Spectator har haft tidskriftsomslag på temat.

Ovanstående bygger vidare på temat och kombinerar det med en valaffisch från Conservative Party; ”New Labour. New Danger.” från 1979

Texten på affischen från reklambyrån Saatchi & Saatchi, som egentligen lanserades månader innan själva valrörelsen, lyder:

One of Labour’s leaders, Clare Short, says dark forces behind Tony Blair manipulate policy in a sinister way. ”I sometimes call them the people who live in the dark.” She says about New Labour: ”It’s a lie. And it’s dangerous.”

Även om de konservativa förlorade valet kom Tony Blair snart att uppfattas som just manipulativ.

Hur mycket affischen bidrog till detta kan naturligtvis diskuteras. Valaffischer spelar trots allt mindre roll än vad en regering verkligen gör när man väl fått makten.

Poängen här är att tidskriftsomslaget knappast skulle fungera om läsarna inte minns originalet. Om affischen varnade för en ”ondskefull” Blair så varnar omslaget snarare för vad som kan hända om en ”inkompetent” Miliband tar över.

En kampanjaffisch från 90-talet hjälper därmed Tories – via media – att definiera hur väljarna skall uppfatta Ed Miliband inför valet 2015.

Men Miliband och Labour behöver kanske inte bry sig alltför mycket. Det är trots allt valresultatet som gäller. Och alla opinionsundersökningar pekar mot ett regeringsskifte efter nästa val.

Läs mer: “Miliband spinner embraces Wallace and Gromit resemblance” 

Read Full Post »

Politisk reklam: Videon ”Europe For The Common Good”!

Lagom inför debatten mellan Nick Clegg och Nigel Farage släppte Miljöpartiets motsvarighet i Storbritannien, Green Party, denna video.

Som valfilm är den lite för lång och det tar nästan två minuter innan vi får träffa huvudpersonen.

Videon, som driver med partiledarna för Liberal Democrats och United Kingdom Independence Party (UKIP), laddades upp lagom inför andra debatten mellan Clegg och Farage.

Lägg märke till fotot på Angela Merkel på skrivbordet och Margaret Thatcher i baren.

Read Full Post »

Strategi: Hur David Cameron kan vinna valet!

KAMPANJ | Per Schlingmann är inte den ende bland f.d. politiska rådgivare som känner behov av att ge goda råd till en trängd regering inför valrörelsen.

Innan Andy Coulson tvingades lämna 10 Downing Street, p.g.a. av skandalen kring Rupert Murdochs News of the World, var han director of communications och en av premiärminister David Camerons närmaste rådgivare.

Förra året skev han i tidskriften GQ om hur Cameron skulle kunna rädda sig själv, Conservative Party och koalitionen kvar vid makten. Här följer några utdrag.

1. Sälj in den liberal-konservativa koalitionens framgångar

[T]he party desperately needs to display more self confidence and pride in what has been achieved. Against enormous odds it has delivered real change in education and welfare. It may not be an endless record of reform but, given the circumstances, it’s impressive – and considerably better than Tony Blair managed in his three economically easier terms. To have made historic changes that will make it easier for people to get a good education and a good job is truly something to be proud of. If the party doesn’t find ways to tell that story, no one else will, because cuts will always trump reform in the media. The voters’ patience is wearing thin. It’s now critical that David continues to explain why those cuts are being made and the choice she faced. Every significant media appearance where he fails to get that message across should be considered a failure.

2. Dags att lyfta fram Sam Cameron

Sam Cameron has managed the near impossible: to have lived in Number Ten for three years and maintained a benign and broadly positive press.”

“But the time has now come for Sam to play a more public role and take some risks. She only joined the 2010 campaign once it formally kicked off. She should now be persuaded that the 2015 campaign is already underway and she’s badly needed in the trenches.

3. David Cameron – ”statesman, salesman, family man”

It’s likely that if the British political system doesn’t find a way to reconnect with the national conversation we’ll see a historically low turnout in 2015 […] David remains the British politician most capable of leading this reconnection – not in a knee-jerk, headline-chasing way, but by identifying a handful of issues that really matter to people and actually doing something about them.

4. Boris Johnson, Londons borgmästare, är ett dragplåster och inte en rival

Boris Johnson desperately wants to be prime minister and David has known that fact longer than most. When Boris asked me to pass on the message that he was keen to stand as mayor of London, David responded, ”Well, if he wins, he’ll want my job next.” If proof were needed that our PM is a man untroubled by self doubt, it came in his next sentence, ”So I think he’ll be a bloody brilliant candidate for us.

Number Ten’s Boris strategy should be simple. Support his good ideas, advise privately on the bad ones, but only engage publicly if absolutely necessary – and celebrate Boris’ considerable successes.

5. Dags att lämna rummen på regeringsdepartementen och börja kampanja

It’s time for the prime minister to wean himself off the company of the big brains in the civil service and leave himself more room to operate politically. The reforms are well underway.

The prime minister should spend more time with the people who might actually help win in 2015 rather than senior civil servants who have revelled in the power and professional satisfaction the coalition has brought them.

6. Ta debatten

The debates will carry even more value this time around. They’ll give David a clear opportunity to talk about his achievements in office, the Lib Dem dynamic will be entirely different (I’m looking forward to the first student question) and importantly Miliband, whatever he says, will not be looking forward to the presentational challenges and risks of a live TV debate – quite aside from the intense policy scrutiny they will bring.

So Number Ten should make clear now that the debates are very much on. And whoever is tasked with negotiating the terms should press for a US-style town-hall format to be included. David was always at his best when connecting to an audience directly and thrived on the risk factor. If we made one mistake last time around it was being too protective on the issue of audience participation.

7. Utnyttja minnet av Margaret Thatcher 

Her death will renew those enthusiasms and the next general election will take place very much in her shadow. Both Conservatives and Labour will think this gives them an advantage. David will certainly relish the thought, use it to highlight Red Ed’s true credentials and pounce when his mask of Thatcherite respect inevitably drops. Two years after her death, Baroness Thatcher will play an important role in the next election. Something tells me she wouldn’t have run away from a TV debate.

8. En ballanserad invandrar- och integrationspolitik

One of David’s great successes has been to bring some non-hysterical common sense to the immigration debate. There will be calls for him to do more, to ramp up the rhetoric and concoct some new policies. I’m not convinced that’s where the public are. Broadly speaking, they care less about where someone is from and more about the basic principles of fairness and in particular the impact of immigration on public services.

Unlike the rarely effective but always politically flawed Nigel Farage, when it comes to immigration he should deal in fact and not the stoking of irrational fears.

9. Slå hål på Ed Milibands strategi

Ed Miliband knows that his most likely route to power is to keep his head down, silently hope that the economy continues to go wonky and, well, just be the other guy. This strategy is cynical, sensible and proof that he is dangerously self-aware. And his team who, in the main, know he is a loser and would have much preferred his brother to have won, are all holding their noses and thinking the same.

More seriously, the prime minister must push him to take positions: expose his strategy, challenge him to take a view on the tricky issues opposition politicians love to duck.

10. Påminn om Ed Balls och hans tid under Gordon Brown 

The prime minister should pray that Ed Balls remains shadow chancellor until the election. He should order a dust-down of the dossier detailing how he was at Gordon’s side when every disastrous decision was made. Appointing him as George’s opposite number was the Miliband gift that will keep on giving. For Ed 2 to present himself as the man to lead Britain towards a prosperous future would be funny if it wasn’t so dangerous. Actually no, it is damn funny.

Källa: Artikeln på nätet är en redigerad version av artikeln i papperstidningen.

Bild: En sida från förra årets julinummer av GQ.

Read Full Post »

Image: När Margaret Thatcher spelade sig själv!

PR | Premiärminister Margaret Thatchers favoriter på TV lär ha varit de politiska satirserierna ”Yes, Minister” och ”Yes, Prime Minister”.

Thatcher spelade t.o.m. sig själv i en specialskriven sketch (se ovan) när Jonathan Lynn och Antony Jay, skaparna av BBC:s populära TV-serier, skulle tilldelas ett pris av National Viewers and Listeners Association.

Varför var Thatcher så angelägen om att framföra sketchen? Det var bra PR helt enkelt.

Lynn skrev om händelsen på CNN:s hemsida där han också passar på att förklara varför just politiker är så förtjusta i TV-serierna.

The first time I met Margaret Thatcher, she was already a fan of mine, or so she said. With my co-writer Antony Jay, I had created and written the first seven episodes of ”Yes, Minister,” a BBC TV comedy series about the British government.

[…]

Referring to our show, Mrs. Thatcher was quoted, ”Its closely observed portrayal of what goes on in the corridors of power has given me hours of pure joy.”

[…]

”Yes, Minister” became known as Mrs. Thatcher’s favorite TV show, and this worried me because the program was carefully neutral from a political point of view. I started telling people that Tony Benn, the leader of what was known as ”the loony left,” liked it a lot, too.

My queasy feeling, as one politician after another queued up to praise us, vanished as I realized why: Politicians love to watch anything about themselves on TV, and they are only interested in politics. Also, because our program showed how the Civil Service really runs Britain — our version of checks and balances and the separation of powers — we had unintentionally given politicians an alibi. The public understood for the first time that if politicians didn’t keep their promises, it might be because they were obstructed by the Civil Service.

[…]

A scarcely believable message arrived at the BBC from Number 10, saying that Mrs. T would present the award, that she had written a sketch and wished to perform it with our actors Paul and Nigel. It transpired that the scarcely believable message was not, in fact, to be believed: The sketch was written by her press secretary, Bernard Ingham.

I learned recently that she rehearsed the sketch with Ingham and her private secretary no fewer than 23 times.

Why were they not running the country instead, you might ask? Answer: She was losing popularity and, though not very amusing herself, she knew the power of humor. She was co-opting the show to make people like her more.

Ingham wasn’t a comedy writer, but as a publicist, he knew his stuff.

Läs mer: “Javisst, herr minister” av statsvetaren Mikael Sundström vid Lunds universitet.

Read Full Post »

Intervju: Douglas Hurd om Benjamin Disraeli!

BOK | Benjamin Disraeli, premiärminister 1868 och 1874-1880, tillhör en av de riktigt stora i Storbritanniens historia.

Douglas Hurd, som själv var minister under både premiärminister Margaret Thatcher och John Major, har tillsammans med Edward Young skrivit en biografi om hans liv och karriär.

I en intressant intervju i BBC History Magazine berättar författaren om Disraelis politiska åsikter och vad dagens politiker skulle kunna lära sig om man studerade honom lite närmare.

Intervjun – daterad den 1 augusti 2013 – hittar man i listan över tidskriftens podcasts. (En kortare version av intervjun finns även i augustinumret av tidskriften.)

Bild: Benjamin Disraeli, Earl of Beaconsfield (1804-1881) fotograferad av W. & D. Downey.

Read Full Post »