Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Malmö’

OPINION | Fraser Nelson, redaktör på The Spectator, var på Gotland under Almedalsveckan. Det var ingen vacker bild han fick av Sverige.

sverige

Han rapporterar hur Sverige förändrats markant p.g.a. av den massiva invandringen under senare år. ”This has changed the look and feel of several Swedish cities”, skriver han i tidskriften.

Nelson konstaterar att Sverigedemokraterna har gynnats av detta eftersom inget annat parti vågar ta i frågan.

En annan sak som sticker ut är rasismen som riktas mot judar i Sverige. Och som vanligt är det Malmö som får stå i skamvrån.

Det räcker med andra ord för en utländsk gästa att besöka Sverige under några timmar för att han skall dra någotsånär kloka slutsatser om läget i landet.

Slutsatser som ingen partistrateg, än mindre någon partiledare eller partisekreterare, verkar våga dra i vare sig regeringen, hos deras stödparti eller inom Alliansen.

Är det konstigt att Sverigedemokraterna skördar framgång efter framgång i opinionsundersökningar?

Nelson skriver:

To the island of Gotland for Sweden’s annual political festival — elegantly flat-packed into a few days, rather than the weeks of party conferences to which Brits are subjected. Each party has a dedicated day but everyone mixes. I spot the leader of the Christian Democrats; she’s 28 years old. (‘It’s the new 45!’ explains one of her staffers). Party leaders mix with dog-walkers in the park and anyone can turn up to speeches. Quite a contrast to Britain, where party conferences are sealed off from the public by a ring of steel. Things could go wrong — a recent Nordic noir novel imagines Sweden’s entire political class held hostage in Almedalen, the festival site. But the worst that has actually happened was a feminist shaking her naked breasts at the Prime Minister. It’s a risk that the Swedes are prepared to run.

The Woodstock mood of this conference has been rather dampened of late by the presence of the Sweden Democrats, a populist anti-immigration party who now have enough seats to qualify for their own day in Almedalen. Everyone else talks about how to crush the party, but not many talk about the issues that trouble its voters. It’s a fairly typical problem in Scandinavia, which is why, for the first time since the war, only one nation — Sweden — has a social democratic party in power. Populists have felled all the others, and felled Sweden’s conservatives last year.

The problem is fairly obvious to any visitor to Stockholm. The authorities have become so welcoming to immigrants that they are turning a blind eye to misbehaviour, leaving Romanian beggars free to patrol the city’s underground and even camp in the shopping streets. This has changed the look and feel of several Swedish cities. To make matters worse, the government’s euphemism for beggars is ‘EU migrants’, as if all this was the natural result of immigration, rather than poor policing. Tragically, Sweden’s openness is now eating itself, as many voters have come to associate immigration with social decay and disorder.

One woman tells me that she and others now accompany Jews on their way home from the synagogue in Malmö to protect them from Muslim gangs. Such stories are enough to make Swedes wonder whether the government has lost control. My job is to talk about Britain’s ability to integrate immigrants — which, I argue, has been a standout success. Newcomers find work fairly easily here, our police keep order fairly well, and our far-right party, the BNP, was crushed at the general election (its support fell 99.7 per cent).

Read Full Post »

POLITIK | I Malmö stad har man tagit fram en checklista för ”diskrimineringsfri kommunikation”.

Politiskt styrd kommunikation

Och varför inte? Vad kan vara mer trendigt och inne än just detta? Dessutom måste även kommunikatörer göra skäl för sin lön.

Men det behöver inte vara så oskyldigt som det låter.

Kommunikatörer i en stad arbetar alltid ytterst för den politiska majoriteten. Beslut i en stad eller i ett landsting är därför aldrig helt opolitiska. Det finns alltid en politisk agenda i botten.

Peter Herkel har för gratistidningen City (Malmöutgåvan) intervjuat Katja Ligneman som är den kommunikatör som tagit fram checklistan i staden.

Ni har som exempel att man hellre bör skriva att ”män tjänar 25 procent mer än kvinnor” istället för ”kvinnor tjänar 80 procent av vad män tjänar”. Vad är skillnaden?

– Det handlar inte om rätt eller fel utan om att skifta perspektiv, eftersom det oftast fokuseras på kvinnans lägre lön. Det signalerar att kvinnor är i underläge, och de hamnar i en offersituation. Vänder man på det till att mäns löner är högre väcker det frågan varför det är så.

Visst ger det ett annat perspektiv. Men det garanterar inte att fler kommer att ställa sig frågan varför män har högre lön.

Kvinnor blir inte mindre ”offer” för att man talar om att ”män tjänar 25 procent mer än kvinnor”.  Det är dessutom fullt möjligt att det ger motsatt effekt. Tjugofem procent låter ju trots allt mindre än 80 procent!

Och varför skulle det vara mer välkommet att kvinnor inte ses som ”offer” med tanke på att kvinnor faktiskt tjänar mindre än män?

Om man ser kvinnor som ”offer” skulle detta mycket väl kunna – ur ett kommunikativt perspektiv – underlätta för den som vill argumentera för att kvinnor bör få högre lön.

Kommer politiker och företag bli mer angelägna att höja kvinnors löner om kvinnor inte ses som lönemässigt diskriminerade?

Och inte att förglömma: Politiker kan ju faktiskt besluta om att höja lönerna för de kvinnodominerade jobben i den egna kommunen eller landstinget!

Om kommunikationen lyckas p.g.a. av att man ”skiftat perspektiv” slipper kommunen en pinsam debatt om varför man inte lever upp till det man säger sig förespråka, d.v.s. högre lön för kvinnodominerade yrken. (I Malmö styr t.ex. tre partier – Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – som alla ansluter sig till feminismen.)

Ni tar även upp termen ”invandrartäta områden”. Varför är den problematisk?

– Jag säger inte att den behöver vara problematisk, men man bör fundera på vad olika begrepp signalerar, om de slår fast saker i samhället som inte är sanna – och hur de tas emot. Man kan ju vända på det och fundera på om vi skulle skriva ”svensktäta områden” för kvarter där etniska svenskar är i majoritet.

Visst kan det vara så.

Men det är inte helt okontroversiellt att en politiskt styrd verksamhet som Malmö stad (precis som alla andra kommuner och landsting) försöker flytta fokus bort ifrån de politiska problem som finns i dessa områden.

Anledningen till att man talar om ”invandrartäta områden” beror på att dessa områdena ofta har fler sociala och ekonomiska problem än andra områden i storstaden. Den gemensamma nämnaren är inte så sällan att de är just invandrartäta. 

Det är inte helt osannolikt att ständigt negativt fokus på en stads problemområden i media kan leda till färre företagsetableringar och att privatpersoner med god ekonomi väljer att bosätta sig på annan ort. 

Detta leder i sin tur till att staden går miste om nödvändiga skatteintäkter.

Politiskt styrd kommunikation handlar alltid om att välja perspektiv. Varför skulle en kommun då inte också föredra positiv PR framför negativ?

Det finns ingen neutralt, opolitiskt sätt att kommunicera en stads image. All kommunikation i en politisk styrd offentlig verksamhet är per definition politisk. Oavsett om man vill det eller ej.

Read Full Post »

MALMÖ | Det finns ett trick politiker kan använda sig av när journalister ställer obekväma frågor.

svar

Istället för att svara på en fråga kan man alltid försöka avleda med en långrandig förklaring som tar upp den historiska bakgrund till ett problem.

Att en sådan förklaring inte är detsamma som ett svar på frågan varför politikern inte gjort något åt situationen, speciellt när problemet varit känt en längre tid, kan lätt komma bort i en intervjusituation.

Men det fungerar inte om en journalist följer upp med en logisk följdfråga.

Ett exempel på detta är när Anders Rubin (S), skolkommunalråd i Malmö, försökte förklara för en journalist varför staden har drabbats av ännu en förskolekris.

Nu är det över tusen barn som riskerar stå utan förskoleplats under det närmaste sex månaderna.

Varför är ni så dåliga på att planera?

– Det är ingen slump att vi har större problem på våren än under andra delar av året. Det är inget nytt och det är inget malmöitiskt. Jag är övertygad om att många andra kommuner sitter i samma sits.

– Det är ingen tvekan om att befolkningsökningen varit väldigt påtaglig. Det stora problemet nu är att trots att vi bygger så mycket vi kan så har vi fler barn som ska in i förskolan än som går ut.

Men det är väl därför man gör prognoser?

– När ökningstakten är som den är ligger vi hela tiden i kanten på svallvågen, ibland åker vi in i den, ibland utanför. Vi har varit duktiga på att ligga utanför, men nu är vi på väg in igen, säger Anders Rubin, som är ansvarig politiker.

Rubins svar låter lite som SJ som varje vinter blir lika överraskade över att det snöar i Sverige och tågen blir försenade.

Men precis som för SJ är problemet i Malmö ingen nyhet för de styrande Socialdemokraterna.

Staden har tydligen, till och från, har haft samma problem under hela Socialdemokraternas styre sedan barnomsorgslagen infördes på 1990-talet och som garanterar alla barn plats inom fyra månader.

Malmö är en typisk inflyttningskommun. Detta visar t.o.m. kommunens egna prognoser.

Men istället för att planera för det sämsta tänkbara scenariot panerar man för det billigaste. Sedan håller man tummarna att inget skall hända.

Read Full Post »

MALMÖ |Silly season” är ett amerikanskt uttryck för nyhetstorkan under ett valår, innan valrörelsen riktigt fått fart.

falafel

Minsta lilla struntsak kan då få politiska konsekvenser. Inte så sällan är frågan bortglömd när själva valrörelsen drar igång på riktigt. 

I Malmö tycks silly season redan vara igång.

När Sydsvenskan frågade ett par politiker om vilken som var stadens bästa falafel (!) lyckades Ewa Bertz, oppositionsråd för Folkpartiet i Malmö, trampa lite fel.

– Är ingen stor köttätare. Kyckling är det jag äter annars mycket fisk och skaldjur, svarar hon.

När vi påpekar att falafel inte består av kött förklarar Bertz att hon förätit sig på en liberal blandning.

– Jag vet men har för många minnen med falafel och kött, tillsammans.

Ingen större felsägning kan man tycka. Och dessutom en ganska bra räddning där på slutet.

Men hos folkpartisterna fick man skrämselhicka. Man såg framför sig en stundande valkatastrof p.g.a. fadäsen. (Det var åtminstone tidningens vinkling några dagar senare.)

Både falafelliberaler och falafister upprördes när Sydsvenskan avslöjade att Ewa Bertz (FP) inte vet vad Malmös nationalrätt innehåller. På måndagen gjorde hon praktik på Jalla Jalla i ett försök att rädda valet 2014.

[…]

– Men det var aldrig meningen att säga något negativt om Malmös nationalrätt. Jag vill visa hur viktigt det är att småföretagare kan starta upp i vår stad, och att de uppmärksammas, sa Folkpartiets gruppledare och ledamot av kommunstyrelsen Ewa Bertz när hennes första kunder steg in.

[…]

– Vilket stolpskott! utbrast Vänsterpartiets ordförande Daniel Sestrajcic.

”FP kan inget om falafel, så blir det bara när man äter på Savoy”, skrev en läsare på Falafelbloggen.

Silly season, indeed. 

Bild: Från matbloggen use real butter där man kan få tips om ett falafelrecept som inte är från Malmö.

Read Full Post »

GUDRUN SCHYMAN har gett upp hoppet om Feministiskt initiativ. Detta har blivit alltmer uppenbart.

Efter partiets dåliga valresultat hoppade hon av som språkrör – en post som hon hade som i en liten ask.

Att Schyman kör sitt eget race är uppenbart när hon nu också har börjat skriva debattartiklar tillsammans med vänsterpartister. Vänsterpartiet är hennes eget partis främste konkurrent om väljarna.

De enda som tjänar på att Schyman signerar en artikel om feminism tillsammans med vänsterpartiets jämställdhetskommunalråd, Martina Nilsson, i Malmö är Vänsterpartiet och Gudrun Schyman.

De enda som inte tjänar på det är Feministiskt initiativ.

Schyman tjänar på det eftersom hon får uppmärksamhet. Att synas är centralt för varumärket ”Gudrun Schyman”.

Vänsterpartiet tjänar på det eftersom Schyman har störst trovärdighet bland feminister på vänsterkanten. Och Vänsterpartiet är ute efter Feministiskt initiativs väljare.

Vad kan nu motivera väljare att lägga sin röst på Feministiskt initiativ när t.o.m. Schyman legitimerar ett annat parti – Vänsterpartiet – som redan sitter i riksdagen och kan påverka.

Om Feministiskt initiativ är genuint intresserade av att komma in i riksdagen måste man börja se över sin egen strategi. Kanske är det dags att någon tar Schyman i örat?

Mer troligt är att Schyman kommer att fortsätta att gör lite som hon själv vill. Och det hon vill mest av allt är att gagna varumärket Gudrun Schyman.

Read Full Post »

IMAGE: Malmö stad har hamnat i en ny internationell PR katastrof. Återigen har den omfattande antisemitismen i staden uppmärksammats.

Malmö är den mest antisemitiska platsen i Sverige. Och nu har t.o.m. ansedda Simon Wiesenthal Center i Los Angeles tvingats utfärda en varning till alla judar i världen att vara försiktiga. 

Det har länge varit känt att judar flyttar från Malmö p.g.a. den allt öppnare rasismen riktad mot judar. Dessutom har hatbrotten mot judar i Skåne fördubblades under 2009. Attentat utförs och judiska lokaler och gravar skändas. 

Ett stort problem är att kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S) tidigare har uttalat att judiska församlingen i Malmö borde kritisera staten Israel. 

Varför svenska judar skall behöva ta på sig skulden för vad Israel gör eller inte gör har Reepalu aldrig lyckats förklara. 

Skulle någon överhuvudtaget kräva att andra religiösa eller nationella minoriteter är skyldiga att ta på sig ett ansvar för vad som händer på andra sidan jorden? Nej naturligtvis inte.

Men enligt Reepalu måste just judarna göra det. Tyvärr är övriga socialdemokrater så pass svaga i Malmö att man kommer att låta Reepalu hållas.

Reepalu har tidigare också använt den gamla konspirationsteorin om att ”israeliska lobbyn” (en omskrivning för judar) skulle skulle utgöra ett problem.

Så här skriver Simon Wiesenthal Center i sitt pressmeddelande:

We reluctantly are issuing this advisory because religious Jews and other members of the Jewish community there have been subject to anti-Semitic taunts and harassment. There have been dozens of incidents reported to the authorities but have not resulted in arrests or convictions for hate crimes […] A contributing factor to this decision has been the outrageous remarks of Malmo mayor Ilmar Reepalu, who blames the Jewish community for failing to denounce Israel. The travel advisory urges extreme caution when visiting southern Sweden. It is not connected to last week’s Islamist terrorist bombing in the heart of Stockholm.

Läs mer: Artikelserie i Skånska Dagbladet om hatet mot judar i Malmö.

Read Full Post »

POLITIK: Har Kristdemokraterna plötsligt insett att strategin att sitta still i regeringbåten inte leder till uppsving i opinionssiffrorna? I Demoskops senaste opinionsundersökning gick t.o.m. Kristdemokraterna om Centerpartiet.

Till viss del beror det säkert på att de övriga allianspartierna för närvarande verkar trötta. Alla ångar på men utan att få det där riktiga lyftet. Plötsligt blir KD intressant igen.

Men den viktigaste anledningen till att Kristdemokraterna nu kanske – med betoning på kanske – har vänt de dåliga siffrorna är att man vågar sticka ut.

Det började med att Göran Hägglund drog igång debatten kring ”verklighetens folk”. Nu tar Hägglund debatten om alla märkliga uttalanden från kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Illmar Reepalu.

När hatbrotten mot judar ökar i Malmö skuldbelägger istället Reepalu judarna för att man inte tar avstånd från Israels politik. Märkligt. Ingen skulle få för sig att förringa hatbrott mot exempelvis muslimer med att man inte har tagit aktivt avstånd från muslimska diktaturer.

Reepalu säger även att ”Israel lobbyn” har intresse av att missförstå hans uttalanden. Alla som följer de attacker som judar och israeler utsätts för vet att begreppet ”israeliska lobbyn” är förtäckta ord för att koppla antisemitism med Israel kritik.

Göran Hägglund rök ihop med Mona Sahlin i Agenda med anledning av Illmar Reepalu. Partiet fick också ta på sig mycket spott och spe för ”verklighetens folk”.

Skall bli intressant att se om Hägglund vågar fortsätta sin mer proaktiva strategi framöver. Ett kristdemokratiskt parti har trots allt bara ett existensberättigande om man vågar avvika från den liberala hopblandning som Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet idag står för.

Övrigt: För den som vill följa alla turer kring Illmar Reepalu kan läsa artiklarna i Skånska Dagbladet.

Read Full Post »

SocialdemokraternaPOLITIK: Socialdemokraterna har problem att attrahera de 2,5 miljoner invånare som bor i storstäderna. Partiet kommer därför att satsa på att nå den målgrupp som kallas ”solidariska individualister”.

Socialdemokraterna har tappar mycket stöd i storstäderna. I Stockholm går partiet tillbaka med 8,8 procentenheter enligt Synovates mätning för augusti/september. Resultatet 21, 6 procent är det sämsta sedan den allmänna rösträtten infördes. Även i Göteborg och Malmö går det dåligt för partiet.

Väljarna i storstäderna är mer lättrörliga än på landsbygden. Man har högre inkomster men också högre utgifter och mer beroende på hur räntan utvecklas. Partiet måste därför nå storstadsborna med budskapet: Även om du är framgångsrik och tjänar mycket pengar så tjänar du också på att samhället med större rättvisa. Vem vet när du själv kommer att förlora jobbet?

För att nå dessa storstadsbor har man jobbat med målgruppsanalys och fokusgrupper för att ta reda på varför man förlorade valet 2006.

Cecilia Verdinelli, nyhetskrönikör Arbetaren, fick av några LO-tjänstemän lite inblick i resultatet av dessa undersökningar.

[K]undundersökningsföretaget visste att berätta för S att den nya väljare de måste vinna är medel- eller högutbildad, har familj och bor i storstad. Det namn man gav denna grupp blev “solidarisk individualist”. Det är en tänkt person som visst bryr sig om samhällsgemenskap och ekonomisk jämlikhet, men som framför allt vill ha ett bra boende och en god utbildning åt sina barn.

Jag hade glömt denna hypotetiska människa ända tills jag läste en debattartikel skriven av fyra ledande sossar i Stockholmstrakten. I DN Debatt (24 augusti) skriver de att S måste bli ett parti också ”för framgångsrika personer i tiden”.

Författarna till debattartikeln hade tydligen tagit till sig av denna strategi. Dessa ”framgångsrika personer i tiden” kräver ett annorlunda socialdemokratiskt parti. Partiet behöver en ny image och ett nytt sätt att kommunicera;

Utöver en förändring av en rad sakpolitiska frågor behöver vårt parti också ändra förhållningssätt och framtoning. Vi ska vara ett parti som gör det möjligt för människor att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Då måste vi, förutom det givna att vara det parti som solidariskt står upp för jämlika livschanser och valmöjligheter för alla, också vara partiet som bejakar drömmar, framgång och utveckling. Och inte minst en vilja att vinna fler männi­skors förtroende.

Hela idén med fokusgrupper och målgruppsanalys handlar om ”political marketing” och går ut på att ett parti först tar reda på vad väljarna önskar sig innan man formulerar sin politik.

Detta behöver inte nödvändigtvis urholka vare sig ideologi eller den interna politiska diskussionen. Men konceptet kräver att ett parti som marknadsanpassar sin politik också håller tungan rätt i mun.

Risken är uppenbar att det kan gå fel. Ett ängsligt parti som precis har förlorat ett val och som uppfattar att man har tappat konakten med sina väljare kan lura sig själv att tro att lösningen på alla problem ligger i att ge ”folket vad folket kräver”.

Överbudspolitik och olika budskap beroende på var i landet man kampanjar kan lätt utarma ”varumärket”. Vad som möjligtvis kan uppfattas som uppfriskande i ett val kan sedan lätt övergå i cynism hos väljarna. Varför vara lojal med ett parti som inte klarar av att vara lojal med sin egen historia eller ideologi?

Read Full Post »

BroderskapsrörelsenPOLITIK: Sveriges Kristna Socialdemokrater – Broderskapsrörelsen har haft kongress i Malmö. Kongressen utmynnade bland annat i ett uttalande med spetsen riktad mot försvarsminister Sten Tolgfors (M) och Sveriges militära närvaro i Afghanistan.

Intressant är att uttalandet har många likheter med hur Vänsterpartiets utrikespolitiska talesman Hans Linde argumenterade i Aftonbladet.

Ett omständigt resonemang utmynnar i ett både-ha-kakan-och äta-upp-den-uttalande;

Sveriges regering ska kräva att FN tar över ansvaret för all utländsk trupp i Afghanistan, och göra detta till villkor för fortsatt svenskt truppdeltagande.

(Detta borde rimligtvis innebära att Broderskapsrörelsen kommer att kräva att alla allierade trupper skall lämna landet om de inte kommer under FN-flagg.)

Anna Ardin som är politisk sekreterare för Broderskapsrörelsen har sammanfattat inställningen till ”Tolgfors krigsretorik” på följande sätt:

Säkerheten: Just nu är det faktiskt lika rimligt att argumentera tvärtemot det Tolgfors gör, det vill säga att Nato:s närvaro och bombningar bidrar till att öka osäkerheten i regionen. Det finns ingen militär lösning på konflikten.

Idag finns det ingen som påstår att lösningen bara skulle handla om militära insatser. Men att påstå att militära aktioner skulle vara helt öveflödigt är direkt orealistiskt.

Man dessutom undra varför Broderskapsrörelsen tycker det är OK med svenska militära insatser under FN-flagg om militär nu inte kan spela någon positiv roll för utvecklingen. Talibanerna blir trots allt inte mer tillmötesgående bara för att militärbaskrarna är blå istället för gröna.

Demokratin: Den militära närvaron riskerar på sikt att urholka den Afghanska demokratins legitimitet.

Hur kan man vara så säker på det? Det finns inget ödesbestämt med militär närvaro. Hur soldater uppträder (om det nu är det som åsyftas) beror på om de står under ett ledarskap som kan upprätthålla disciplin och respekterar demokratiska spelregler. 

Vad man däremot kan säga med säkerhet – med utgångspunkt från Afghanistans historiska erfarenheter – är att demokratin inte kommer att överleva om talibanerna tillåts återta makten i landet. 

Kvinnorna: Nya lagar i Afghanistan urholkar kvinnornas rättigheter, bistånd och stöd till utveckling skulle göra mycket mer än militära insatser.

Detta är ännu ett av argumenten som Hans Linde (V) har använt sig av.  Är det OK om militär från USA och dess allierade stannar kvar och garanterar fortsatt bistånd och utveckling? Eller bör dessa truppor också lämna landet? Och vem skall kunna garantera ”bistånd och utveckling” om talibanerna återtar makten?

Kvinnornas situation kommer knappast att förbättras om de allierade trupperna lämnar landet. Dessutom är demokratiska rättigheter – både kvinnor och mäns – ett problem i alla muslimska länder. Att Afghanistan skall genomföra ett val är inte något övriga muslimska länder kan skryta med.

Terrorismen: Natos bombningar väcker hat och känslor som underlättar rekrytering av terrorister.

De USA-ledda insatserna i Afghanistan har också gjort det möjligt att kanalisera en del av missnöjet till mer konstruktiva saker som demokratiska val, återuppbygg av delar av landet, ökad trygghet i vissa delar av landet, nyöppnade skolor och rätten att lyssna på musik för att nu bara nämna något.

Solidariteten: Solidariteten med Afghanistans folk kommer inte nödvändigtvis bäst till uttryck genom att vi fungerar som stödpatrull till USA och Nato. I stället skall vi satsa mer på dialog- och utvecklingsarbete.

[V]i kräver att all trupp i Afghanistan – inklusive USA – skall stå under FN:s ledning! USA:s insatser i Afghanistan sker utan samordning med FN:s trupp och USA attackerar civila – utan att skyldiga bestraffas. Genom ett rakryggat försvar för FN och folkrätten skyddar vi inte bara Afghanistan, utan i förlängningen även Sveriges intressen.

Detta är typiskt svenskt. En övertro på FN:s förträfflighet. En tro på att FN alltid är garanten för allt som är rätt och riktigt sitter så djupt hos svenska politiker att det nästan har blivit en del av den svenska identiteten.

Med tanke på FN:s långa historia av korruption, misslyckade internationella insatser och återkommande handlingsförlamning är det bra märkligt att organisationen har så gott rykte.

Inbördeskriget i Rwanda – som leda till mord på en miljon människor och två miljoner på flykt – fick inte FN (inte heller USA eller EU) att agera. Serbernas framfart på Balkan stoppades först när USA ingrep. Listan på FN:s misslyckanden skulle kunna göras lång.

Trots detta är FN något politiker alltid kan ta sin tillflykt till så fort det dyker upp problem som kräver mer än bara fina ord.

För Broderskapsrörelsen som utgår från kristna värderingar borde fråga sig om det verkligen är moraliskt försvarbart att inte ingripa bara för att det inte görs under FN-flagg?   

Det är självklart att ett agerande alltid leder till någon typ av konsekvenser för omgivningen. Men detta betyder inte att passivitet skulle vara något neutralt. Att inte agera får också konsekvenser.

Passivitet är aldrig något neutralt. Att exempelvis stå och se på när någon blir nedslagen – utan att själv ingripa – kommer definitivt att leda till konsekvenser för den som blir överfallen.

Ett tillbakadragande av allierade trupperna från Afghanistan kommer att få allvarliga konsekvenser för befolkningen. Det skulle i realiteten innebära att landet återigen hamnar under Al-Qaidas och talibanernas terrorrvälde.

Broderskapsrörelsens uttalande är därför typiskt för politiker som inte vill smutsa ner fingrarna men tycker det är okey om andra gör det.  

Det är alltid lätt att sitta i Sverige och försöka konstruera moraliskt oantastliga ståndpunkter. Ståndpunkter som innebär att man antingen accepterar att USA och dess allierade får göra grovjobbet eller också struntar i konsekvenserna om de egna kraven leder till större lidande för befolkningen.

Read Full Post »

Margot WallströmEUROPA: Idéinstitutet Timbros kritik att EU bedriver propaganda för skattebetalarnas pengar har nu tvingat Margot Wallström att gå i svaromål.

Som kommissionär med ansvar för kommunikationsstrategi poängterar Wallström att ”i en demokrati måste kommunikation vara synonymt med dialog”.

”Medborgarna står i centrum och vi använder oss nu också av de medieformer som medborgarna föredrar: tv, radio, internet, bloggar, Facebook och lokaltidningar. Vi har skapat en tvåvägskommunikation. I stället för monolog för vi idag en dialog med medborgarna bland annat på Debate Europe, diskussionsforum på internet, och medborgarråd på nationell och europeisk nivå. Det handlar om att lyssna, inte om att propagera”.

Så långt låter det bra. Även om det låter som om EU i sin demokratiska dialog befinner sig på en nivå som kanske skulle motsvara var exempelvis Malmö idag befinner sig med sitt eDemokrati-projekt. Vem kan vara emot en sådan dialog?

Mitt mål är att göra EU-kommissionen mer öppen och mottaglig för synpunkter och åsikter från allmänheten. Inte att få folk att älska EU.

Frågan är om det är någon som tror att en sådan tung institution som EU överhuvudtaget har möjlighet att vara ”mottaglig för synpunkter och åsikter” mer än i en rent passiv kapacitet? Inte ens en riksdag eller regering i ett litet land som Sverige har möjlighet att mer än i en mycket begränsad omfattning ta till sig åsikter från allmänheten och låta dessa påverka de löpande besluten.

Det är naturligtvis av denna anledning som vi har demokratiska val. Det är bara vid val som väljarna kommer att ha en riktigt rejäl möjlighet att påverka på ett sätt som kan få direkta politiska konsekvenser.

Vår uppgift är inte heller att enbart informera. Det är att lyssna på människors tankar och åsikter om EU, att så nära medborgarna som möjligt förklara vad vi gör. Men också att stimulera till debatt och diskussion om olika EU frågor som berör oss alla. Det är inte propaganda. Det är att stärka demokratin.

Det är kanske här som Margot Wallström förvirrar sig.

Vad EU sysslar med är kanske inte propaganda som Timbro påstår. Men det är inte heller ”dialog” på ett djupare plan som Wallström gärna vill tro.

EU:s demokratiska underskott, överdrivet hemlighetsmakeri, korruption och avsaknad av en gedigen offentlighetsprincip gör att medborgarena för överskådlig tid kommer att fortsätta att uppfatta olika ”kommunikationsstrategier” som ”reklam” – i bästa fall – eller som ren propaganda i värsta fall.

Och häri ligger Wallströms dilemma. Framgångsrika kommunikationskampanjer kommer alltid att ha ett drag av påverkan kring sig. Detta medan passiv information (som medborgarna har enklare att acceptera) aldrig kommer att vara tillräckligt för att tillfredsställa beslutsfattarna i Bryssel.

Det enda som kan råda bot på detta är ett mer demokratiskt EU som gör beslutsprocesserna tydligare för medborgarna.

Så Margot Wallström: Varför inte föreslå att eurpéerna får välja en egen EU-president? Det skulle kanske vara den bästa PR som EU idag kan få? Det skulle åminstone öppna upp för den breda debatt som Wallström säger sig vilja ha.

Read Full Post »

Older Posts »