Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Målgruppsanalys’

STRATEGI | Det är en partisekreterares uppgift att ibland agera spinndoktor. Det gäller att vara positiv även när opinionssiffrorna pekar neråt.

Kristdemokraten nr 1, 2013

Men när Acko Ankarberg Johansson försöka förklara Kristdemokraternas ”nya” strategi har hon svårt att dölja att det inte finns mycket nytt under solen. Det mesta har vi hört förut.

Redan 2011 lyfte man t.ex. fram i media att fokus skulle ligga på barns och ungdomars uppväxtvillkor.

Tommy Winberg intervjuade Ankarberg Johansson för Kristdemokraten:

SCB:s senaste opinionsundersökning gav Kristdemokraterna 3,8 procent av väljarnas sympatier. 1,2 procent av den siffran räknades som stödröster. Är KD på väg ut ur Sveriges riksdag?

– Tveklöst nej. 1991-1994 – när vi satt i regeringen – fick vi kristdemokrater 4,1 procent av rösterna. Då vi mellan 2006-2010 återigen suttit i regeringsställning fick vi 5,6 procent av rösterna. Jag tycker att det bevisar att vi har lärt oss hur vi ska agera inför kommande val för att ännu en gång öka vårt valresultat.

[…]

Men KD måste ändå vända nuvarande negativa trenden i opinionsundersökningarna. Hur tycker du att det ska gå till?

– Inför valet 2014 har vi ändrat partiets strategi. Det som vi gjort fel tidigare år är att vi trott att vi måste berätta om alla våra valfrågor på en gång. Detta har gjort oss otydliga för väljarna. Därför har vi – med stöd från våra egna utvärderingar – betstämt oss för att fokusera på ett enda område: Barn och ungas uppväxtvillkor, enligt ett enhälligt beslut på rikstinget.

– Det som också är nytt inför valet 2014 är att vi nu jobbar intensivt med att tillsammans med distrikten försöka hitta partiets målgrupper, så att vi ser vilka grupper av människor vi skal nå först. Under våren 2013 ska vi därefter bestämma hur ofta vi ska nåd dessa grupper med vårt budskap. Detta är ett av de sätt som vi tror skal vända den negativa trenden och öka vårt antal väljare och sympatisörer.

[…]

Kristdemokratrena lägger sitt fokus på barn och ungdomars uppväxtvillkor. Men ett sådant fokusområde kan väl de flesta andra partier också ställa upp på?

– Jo, men skillnaden är att de andra partierna kan tala sig varma för barn och ungdomars situation. Men det är vi kristdemokrater som ser till att politiken förändras och att det händer något konkret med deras situation.

Barnen har länge varit ett sätt för partiet att indirekt framhäva familjepolitiken. Att lägga till ännu en åldersgrupp – ungdomar – gör inte med automatik partiet mer populärt.

Även Ankarberg Johanssons påstående att partiets otydlighet beror på att man har drivit för många valfrågor samtidigt är tveksamt.

Ett större problem är att väljarna har svårt att identifiera någon politik överhuvudtaget. Idag är det t.o.m. svårt att identifiera kärnan i familjepolitiken.

Trots att man ”äger” Socialdepartementet, och därmed haft alla förutsättningar att konsekvent driva sina frågor, har man inte lyckats sätta fokus på någon hjärtefråga.

När partiet i ett utspel nu vill förlänga skolan med en vecka är det svårt att se om detta tydliggör eller ytterligare grumlar partiprofilen.

Tanken är att eleverna skall bli bättre på att läsa. Så även om man här fokuserar på barn och ungdom kan det lika väl uppfattas som om man ger sig i skoldebatten.

Och skall man slå igenom med nya frågor – oavsett hur många dessa är – krävs uthållighet. Något partiet inte är direkt känt för.

Att partiet skall definiera sina målgrupper låter inte heller direkt revolutionerande. Rimligtvis har man gjort detta även tidigare. Målgruppsanalys är rutin inom alla partier.

Det enda nya tycks vara att man skall göra detta tillsammans med distrikten. Inget fel på det. Alla partier tenderar nämligen att behandla sina lokalavdelningar och distrikt styvmoderligt. 

Men det kommer inte att råda bot på problemet. Målgruppsbearbetning kräver tid, pengar och personella resurser. Något man inte har alltför mycket av lokalt.

Men oavsett strategi måste partiet bli bättre på att få genomslag för sin politik i regeringen.

Och det räcker inte med att bara bli överrens inom Alliansen. Kristdemokraterna måste kunna visa för väljarna att man tagit strid inom regeringen och vunnit.

Men det finns även omständigheter som partiet skulle kunna utnyttja.

Vem hade t.ex. trott för bara några månader sedan att Centerpartiet skulle hamna på sämre siffror än Kristdemokraterna i opinionsundersökningar?

Centerpartisternas nyliberala förslag till idéprogram har rört upp många negativa känslor bland partiets kärnväljare. Situationen var allvarlig redan innan förslaget presenterades.

Om partiet fortsätter hamna under fyraprocentspärren i undersökningar kommer många att se idéprogrammet som en bidragande orsak till att partiet inte klarar av att återhämta sig efter alla de negativa skriverier som följt sedan förslaget presenterades.

Statsvetaren Anders Sundell har visat att Kristdemokraterna och Centerpartiet har störst samsyn – 96 procent – av alla partier vid voteringar i riksdagen.

Det är inte helt osannolikt att en och annan missnöjd centerpartist ute i landet kan tänka sig att proteströsta på Kristdemokraterna om bilden sätter sig att deras parti gått i nyliberal riktning.

(Sundell vill själv inte dra för stora växlar på siffran. Alla Allianspartierna ligger trots allt ganska nära varandra.) 

Programförslaget skall inte behandlas förrän den 23 mars på en extra partistämma. Det är en evighet för ett parti som riskerar att falla ur riksdagen.

Bild: Tidskriftsomslaget är Kristdemokraten, nr 1 2013. (Inläggert publiceras även på Makthavare.se.)

Read Full Post »

SocialdemokraternaPOLITIK: Socialdemokraterna har problem att attrahera de 2,5 miljoner invånare som bor i storstäderna. Partiet kommer därför att satsa på att nå den målgrupp som kallas ”solidariska individualister”.

Socialdemokraterna har tappar mycket stöd i storstäderna. I Stockholm går partiet tillbaka med 8,8 procentenheter enligt Synovates mätning för augusti/september. Resultatet 21, 6 procent är det sämsta sedan den allmänna rösträtten infördes. Även i Göteborg och Malmö går det dåligt för partiet.

Väljarna i storstäderna är mer lättrörliga än på landsbygden. Man har högre inkomster men också högre utgifter och mer beroende på hur räntan utvecklas. Partiet måste därför nå storstadsborna med budskapet: Även om du är framgångsrik och tjänar mycket pengar så tjänar du också på att samhället med större rättvisa. Vem vet när du själv kommer att förlora jobbet?

För att nå dessa storstadsbor har man jobbat med målgruppsanalys och fokusgrupper för att ta reda på varför man förlorade valet 2006.

Cecilia Verdinelli, nyhetskrönikör Arbetaren, fick av några LO-tjänstemän lite inblick i resultatet av dessa undersökningar.

[K]undundersökningsföretaget visste att berätta för S att den nya väljare de måste vinna är medel- eller högutbildad, har familj och bor i storstad. Det namn man gav denna grupp blev “solidarisk individualist”. Det är en tänkt person som visst bryr sig om samhällsgemenskap och ekonomisk jämlikhet, men som framför allt vill ha ett bra boende och en god utbildning åt sina barn.

Jag hade glömt denna hypotetiska människa ända tills jag läste en debattartikel skriven av fyra ledande sossar i Stockholmstrakten. I DN Debatt (24 augusti) skriver de att S måste bli ett parti också ”för framgångsrika personer i tiden”.

Författarna till debattartikeln hade tydligen tagit till sig av denna strategi. Dessa ”framgångsrika personer i tiden” kräver ett annorlunda socialdemokratiskt parti. Partiet behöver en ny image och ett nytt sätt att kommunicera;

Utöver en förändring av en rad sakpolitiska frågor behöver vårt parti också ändra förhållningssätt och framtoning. Vi ska vara ett parti som gör det möjligt för människor att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Då måste vi, förutom det givna att vara det parti som solidariskt står upp för jämlika livschanser och valmöjligheter för alla, också vara partiet som bejakar drömmar, framgång och utveckling. Och inte minst en vilja att vinna fler männi­skors förtroende.

Hela idén med fokusgrupper och målgruppsanalys handlar om ”political marketing” och går ut på att ett parti först tar reda på vad väljarna önskar sig innan man formulerar sin politik.

Detta behöver inte nödvändigtvis urholka vare sig ideologi eller den interna politiska diskussionen. Men konceptet kräver att ett parti som marknadsanpassar sin politik också håller tungan rätt i mun.

Risken är uppenbar att det kan gå fel. Ett ängsligt parti som precis har förlorat ett val och som uppfattar att man har tappat konakten med sina väljare kan lura sig själv att tro att lösningen på alla problem ligger i att ge ”folket vad folket kräver”.

Överbudspolitik och olika budskap beroende på var i landet man kampanjar kan lätt utarma ”varumärket”. Vad som möjligtvis kan uppfattas som uppfriskande i ett val kan sedan lätt övergå i cynism hos väljarna. Varför vara lojal med ett parti som inte klarar av att vara lojal med sin egen historia eller ideologi?

Read Full Post »