Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Makt’

MAKT | Apropå Niccolò Machiavelli skriver John Gray att liberala tänkare skulle må bra av att ta till sig några av florentinarens erfarenheter.

New Statesman 12-18 juli 2013

Enligt Gray har liberaler ofta en överdriven tro på att goda lagar kan upprätta och garantera människor deras rättigheter i länder som Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien.

Att bara prata om mänskliga rättigheter leder ofta inte till några varaktiga resultat. Lagar kan aldrig, enligt Gray, ersätta politik.

Politik och ett lands lagar är alltför nära sammankopplade med varandra för att denna relationen skall kunna skapas av västmakterna när de tar över misslyckade och defekta länder på andra sidan jordklotet.

Gray skriver i New Statesman:

One of the peculiarities of political thought at the present time is that it is fundamentally hostile to politics. Bismarck may have opined that laws are like sausages – it’s best not to inquire too closely into how they are made – but for many, the law has an austere authority that stands far above any grubby political compromise. In the view of most liberal thinkers today, basic liberties and equalities should be embedded in law, interpreted by judges and enforced as a matter of principle. A world in which little or nothing of importance is left to the contingencies of politics is the implicit ideal of the age.

The trouble is that politics can’t be swept to one side in this way. The law these liberals venerate isn’t a free-standing institution towering majestically above the chaos of human conflict. Instead – and this is where the Florentine diplomat and historian Niccolò Machiavelli (1469-1527) comes in – modern law is an artefact of state power. Probably nothing is more important for the protection of freedom than the independence of the judiciary from the executive; but this independence (which can never be complete) is possible only when the state is strong and secure. Western governments blunder around the world gibbering about human rights; but there can be no rights without the rule of law and no rule of law in a fractured or failed state, which is the usual result of westernsponsored regime change. In many cases geopolitical calculations may lie behind the decision to intervene; yet it is a fantasy about the nature of rights that is the public rationale, and there is every sign that our leaders take the fantasy for real. The grisly fiasco that has been staged in Afghanistan, Iraq and Libya – a larger and more dangerous version of which seems to be unfolding in Syria – testifies to the hold on western leaders of the delusion that law can supplant politics.

Machiavelli is commonly thought to be a realist, and up to a point it is an apt description. A victim of intrigue – after being falsely accused of conspiracy, he was arrested, tortured and exiled from Florence – he was not tempted by idealistic visions of human behaviour. He knew that fear was a more reliable guide to human action than sympathy or loyalty, and accepted that deception will always be part of politics.

[…]

Resistance to his thought comes now not from Christian divines but from liberal thinkers. According to the prevailing philosophy of liberal legalism, political conflict can be averted by a well-designed constitution and freedoms enshrined in a regime of rights. In reality, as Machiavelli well knew, constitutions and legal systems come and go.

[…]

The true lesson of Machiavelli is that the alternative to politics is not law but unending war. When they topple tyrants for the sake of faddish visions of rights, western governments enmesh themselves in intractable conflicts they do not understand and cannot hope to control. Yet if Machiavelli could return from the grave, he would hardly be annoyed or frustrated by such folly. Ever aware of the incurable human habit of mistaking fancy for reality, he would simply respond with a Florentine smile.

Tidskriftsomslag: New Statesman, 12-18 juli 2013.

Read Full Post »

PORTRÄTT | Ingen är så efterklok som en förre detta partiledare. Tidningen Vi har fört samman Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman.

Tidningen vill ”låta dem mötas i ett personligt samtal om makt”. Det hela låter intressant. Och är det också delvis.

Men som så ofta i den här typen av artiklar präglas samtalet av en romantiserad bild av kvinnlig samhörighet över partigränserna, spetsat med en konspiratorisk syn på ”de andra”.

De har företrätt olika partier. Mötts i heta debatter. Samtidigt har de bildat gemensam front mot föreställningen att makt bara är för män. Genom sitt sätt att leva och vara politik har de fungerat som förebilder för många unga kvinnor.

Och blivit ikoner eller hatobjekt för ännu fler.

Mäktiga kvinnor väcker starka reaktioner. Därför undviker många kvinnor i maktsällning att använda ordet. I stället säger de ”ansvar” eller ”inflytande”. Ibland för att inte provocera. Ibland för att de inte förmår erkänna sin egen makt.

– Ordet är laddat med både klass och kön. De stereotypa könsrollerna säger att makten är en man och att kvinnor inte ska ha makt, säger Gudrun.

[…]

Mona Sahlin, Maria Wettersrand och Gudrun Schyman har gått från att vara mäktiga representanter för politiska partier till att bli inflytelserika fria opinionsbildare. För folk som inte delar deras värderingar, eller som skyr kvinnor med makt, är det ett minst lika stort hot.

Ingenting är så bra för den egna självbilden som att kunna skylla på andras hat och fördomar. (Bara Wetterstrands tid som partiledare kan definieras som lyckad.)

Det är också lite märkligt att i en intervju om makt knappt nämna att de största maktstriderna har varit mellan och inom partierna på vänsterkanten.

Relationen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ har knappast kännetecknats av någon större kärlek. Snarare har det handlat om en klassisk maktkamp om väljarnas ”hearts and minds”.

Män och kvinnor inom respektive parti har alltid haft mer gemensamt med varandra än med något av de övriga partierna på vänsterkanten. Oavsett om de kallar sig feminister eller inte.

När Feministiskt initiativ lanserades drog t.ex. Marita Ulvskog (S) genast igång nätverket Feministats inom Socialdemokraterna. Naturligtvis för att partiet inte skulle riskera att tappa väljare och medlemmar.

Att Feministiskt initiativ skulle visa sig vara ett större hot mot sig själva än något annat parti kunde man inom Socialdemokraterna (eller Vänsterpartiet) inte veta.

Poängen är att det inte finns någon feministisk samsyn över partigränserna när makten står på spel. Politisk retorik är en sak. Makt är något helt annat. Oavsett om det gäller män eller kvinnor.

Dessutom har det aldrig funnits mycket förtroende ens mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Anledningen till att Mona Sahlin ville bilda allians med Miljöpartiet var bara för att man hoppades att detta skulle besegra regeringspartierna.

Men misstänksamheten gentemot Miljöpartiet var så stark, inte minst inom den fackliga grenen, att partiet tvingade Sahlin att ta med Vänsterpartiet.

Och bland Miljöpartiet har irritationen gentemot Socialdemokraterna alltid varit stor. Här är två citat från Maria Wetterstrand.

Om Socialdemokraternas översittarattityd:

Jag hade ingen aning då om hur socialdemokrater beter sig när de vill få som de vill. De gjorde klart för oss att de minsann hade möjlighet att se till att vi inte skulle få inflytande i någon kommun i Sverige om vi inte gjorde som de ville. Det var väldigt intressant, de betedde sig helt enkelt förbannat oförskämt och arrogant.

Om Socialdemokraternas förhandlingsstil:

Vi i Miljöpartiet är intellektuella, resonerande människor, tycker vi själva om vi får beskriva oss. Vad vi mötte då var en förhandlingskultur som är mer facklig, i bemärkelsen att man har hårda strider – och en näst intill aggressiv attityd.

När det gäller Mona Sahlin och Gudrun Schyman glömmer Tidningen Vi berätta att kritiken inom respektive parti alltid har handlat mer om politisk och ideologi än om något annat.

Motståndet mot Schyman berodde bl.a. på att hon ville göra om Vänsterpartiet från grunden. Hennes famösa ”talibantal” innebar i realiteten att partiet fick en ny ideologi.

Schyman ville ersätta – eller åtminstone tona ner – den marxist-leninistiska klasskampen till förmån för en feministisk ideologi där könskampen var i fokus. Inte kontigt att hon fick många fiender inom partiet – både bland män och kvinnor.

Och Mona Sahlins problem var helt enkelt att många – med rätta – misstänkte att hon aldrig skulle lyckas som partiledare med sitt tunga bagage. Tobleroneskandalen handlade om betydlig mer än bara ett paket choklad.

Många – både män och kvinnor – misstänkte att hon aldrig riktigt skulle klara av att göra sig fri från väljarnas bild av henne som en Slösa. Och hade man glömt det påminde Alliansen gärna dem om det i valrörelsen.

Det är bara i skenet av en än mer katastrofal partiledare – Håkan Juholt – som Sahlintiden framstår i lite ljusare dager.

Bild: Tidskriftsomslaget är Tidningen Vi nr 6, juni 2012.

Read Full Post »

MAKTFAKTOR | Hur gick det till när Håkan Juholt avsattes? LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin var en av de mest pådrivande i kampanjen mot partiledaren.

Det är första gången som LO så öppet agerat för att få bort en socialdemokratisk partiordförande. Och resultatet? Stefan Löfven, ordföranden i LO-förbundet IF Metall, blev vald till ny partiordförande.

Men riktigt så enkelt är det inte. I diskussionerna om att avsätta Juholt var Löfven en av dem som stöttade Juholt.

Och som ytterligare en historisk twist kan nämnas att Stefan Löfven föreslogs till partiledare av just Juholt innan han själv blev tillfrågad. Detta berättar kommunalrådet Johan Persson (S) i Kalmar i Östran.

Löfven föreslogs av Håkan Juholt, som då var distriktsordförande i Kalmar, som ny partiordförande inför kongressen i mars förra året. Löfven tackade nej och istället blev det Juholt.

LO är en maktfaktor inom Socialdemokraterna. Oavsett om man vill erkänna det eller inte.

Wanja Lundby-Wedin sitter i partiledningen just för att hon är LO:s ordförande. Och har man ledande positioner i både facket och i partiet blir man per automatik en tung spelare. (Sven-Erik Österberg, en annan av de ledande kuppmakarna, har också en facklig bakgrund.)

Och detta inflytande från LO kommer knappast att bli mindre när Löfven nu tar över partiledarposten.

Av just den anledningen är det inte osannolikt att Löfven försöker ta udden av kritiken genom att göra något som facket inte  kommer att uppskatta.

Torbjörn Nilsson och Claes Lönegård (research) har i Fokus skrivit en lång essay om kuppmakarna inom Socialdemokraterna. Om LO:s roll skriver man bl.a. följande.

Wanja Lundby-Wedin utgjorde vid tiden efter hyresaffären den andra av Håkan Juholts hårdaste kritiker. Också på den punkten är flera källor eniga.

Hennes bevekelsegrunder varierar med förtäljare. Någon säger att det handlade om sakpolitiken, att Juholt ens snuddat vid tanken på att spara på a-kassan. En annan uppger att hon i grunden sympatiserar med den stockholmska makteliten. En tredje att hon på ett principiellt plan oroade sig för de oklara, dubbla och bedrägliga besked om olika saker Juholt vid den här tiden gav, både internt och offentligt.

Det ena skälet utesluter inte det andra, något av dem kanske är överdrivet. Men hon agerade för att få partiledaren att avgå.

[…]

Det känsliga är det som sker under ytan i december, för det är då det sker. Det vådliga rör Ingvar Carlsson. Få vill bränna honom. Han är det levande helgonet i socialdemokraterna och det finns det säkert goda skäl till. Lägger man pusslet landar man ändå i att han är aktiv nu; han är i högsta grad aktiv.

Under december träffar ett antal medelålders grå eminenser – några äldre än så – varandra i lite olika konstellationer och diskuterar läget.

[…]

För Sven-Erik Österberg och den maktbas som finns bakom honom är hämnd, besvikelse över partiledarens retoriska, och i någon mån politiska, inriktning också potentiella drivkrafter.

Wanja Lundby-Wedin kan, som nämnts, ha flera skäl men källor med insyn i facket och de kristna kretsarna av partiet lägger störst vikt vid hennes person; att hon helt enkelt inte klarar av folk som slirar på sanningen. För Elvy Söderström kan det handla om att återupprätta en del av det inflytande norra Skogen förlorade när Juholt valdes.

Det räcker inte med tre ledamöter i verkställande utskottet. På det faller ingen partiledare.

[…]

Uppgiftslämnare beskriver hur Heléne Fritzon från Skåne och Peter Hultkvist från Dalarna håller fast vid Håkan. Liksom Stefan Löfven, Metallordföranden, som därmed hamnar på en annan sida än LO-basen.

[…]

Till slut nås enighet.

Haken är bara att det inte tycks finnas någon efterträdare. Ingen de kan enas om. Och då är de ju liksom tillbaka på ruta ett.

Det är någonstans här som det äldre etablissemanget kommer in. De har inte riktigt fattat vad som håller på att hända. Var de inte sura på verkställande utskottet tidigare så blir de det definitivt nu. När de förstår att: 1) LO:s ordförande för första gången i historien håller på att avsätta partiets ordförande. 2) De som nu hugger partiledaren inte har någon plan för en efterträdare som kan ena partiet utan tänker kasta ut socialdemokraterna i ledarlöst vakuum som faktiskt kan leda till partisplittring.

Åtminstone är det vad folk tänker denna fredag. Att hela skiten rasar samman.

Sedan blev det Löfven alla fick enas kring när Anders Sundström i sista minuten hoppade av. Men det är en annan historia.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus den 27 januari-2 februari 2012.

Read Full Post »

INFLYTANDE: Vilka lobbyister kommer att få störst inflytande i Washington under president Barack Obamas tid i Vita huset?

Tidskriften BusinessWeek har gjort ett urval av de påtryckare som har stort inflytande i Washington och där det demokratiska partiet nu har makt och kontroll.

Speciellt intressanta att studera är Patton Boggs, LHD & Associates, Duberstein Group, The Podesta Group, Heather Podesta + Partners, Ogilvy och Breaux Lott Leadership Group.

Read Full Post »