Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Maggie Strömberg’

MAKT | Sverigedemokraterna hävdar ständigt att det är Miljöpartiet som är det extrema partiet när det gäller invandrar- och migrationsfrågor.

Fokus 12-17 juni 2015

Nu får partiet stöd från oväntat håll. Maggie Strömbergs analys i tidskriften Fokus bekräftar i stort det som Sverigedemokraterna har sagt under flera år.

När det gäller invandring och migrationsfrågor har Miljöpartiet drivit de andra partierna framför sig i en allt mer liberal hållning.

Inte ens när det gäller att stoppa kriminell verksamhet relaterat till stulna och förfalskade pass vill Miljöpartiet agera. Vilket flyktingsmugglare och terrorister tackar för.

Idag är det bara teknikaliteter som skiljer partiets position från en politik som förespråkar fulständigt öppna gränser till omvärlden.

Och inte nog med detta. Dessa frågor har en sådan sprängkraft inom Miljöpartiet att de kan hota Stefan Löfvens regering om Socialdemokraterna skulle försöka strama upp politiken igen.

-Vi kommer att ställa hårda krav på att regeringen ändra sin ståndpunkt i flyktingpolitiken. Vi kräver att det utfärdas en generell amnesti åt alla flyktingar som gömmer sig i Sverige utan uppehållstillstånd, sa miljöpartiets budgetförhandlare Yvonne Ruwaida, idag statssekreterare hos språkröret Åsa Romson och en av förhandlarna i regeringsöverrenskommelsen.

Göran Persson vädjade till de de andra partierna att släppa frågan. Om de skulle bevilja en amnesti nu, sa han, skulle det komma nya krav på amnestier framöver. Det kunde bli okontrollerbart. Socialdemokratiska väljare skulle fly till moderaterna och sverigedemokraterna. Sverige kunde få ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

[…]

Socialdemokraterna vill till exempel komma till rätta med att det finns så många svenska pass i omlopp. De vill göra det svårare att skaffa nytt pass för att förhindra att svenska pass säljs och används av flyktingsmugglare eller terrorister. Miljöpartiet bromsar. De har inte samma intresse av att täppa till möjligheter för fler människor att röra sig fritt.

Göran Persson fick rätt.

Under Fredrik Reinfeldt intog Moderaterna en alltmer liberal hållning i dessa frågor. Pådrivna av ett ungdomsförbund som tror på öppna gränser och nyliberalism.

Resultatet har blivit att väljarna bara har haft Sverigedemokraterna att vända sig till om man oroat sig för utvecklingen och de skenade kostnaderna för invandringen.

Idag försöker alla partier inom Alliansen, utom Centerpartiet, backa från sina tidigare positioner. Men väljarna får allt svårare att se några skillnaden på deras politik och regeringens.

När man inte ens har Moderaterna att gå till har Sverigedemokraterna vuxit än mer. Partiet behåller sin position som landets tredje största parti.

Strategin att försöka utmåla dem som extrema i frågan om invandring har uppenbart misslyckats.

Medan småpartierna inom Alliansen har stagnerat försöker Moderaterna finna sin väg under Anna Kinberg Batras trevande ledarskap.

Inte ens när regeringen ser som mest tafatt ut lyckas Allianspartierna hämta in något i opinionen. De har en lång väg kvar innan man återigen kan ge regeringspartierna en match igen.

Tidskriftsomslag: Fokus den 12-17 juni 2015.

Read Full Post »

POLITIK | Stefan Löfven är den ”den valhänta” och Åsa Romson ”den envisa”. Det hela sammanfattar Fokus i rubriken ”Ledarskap i kris”.

Fokus 22-28 maj 2015

Det är en ganska samstämd bild av Romson och Löfven som tonar fram i Maggie Strömberg och Lena Hennels reportage i Fokus om Romson respektive Löfven.

Vad som slår en efter en genomläsning av de två artiklarna är att statsministern och vice statsministern verkar lida av exakt samma problem.

Båda är ganska dåliga politiker. Båda saknar förmåga till flexibilitet. Och båda har fastnat i sina egna principer.

Löfven är en ”övertygelseetiker” som surrar fast sig i masten för att slippa kompromissa. Andra måste anpassa sig eftersom han aldrig kan vara flexibel.

Resultatet blir det samma för Romson eftersom hennes juridiska bakgrund och fixering vid regler skapar en rigiditet som inte lämpar sig i en koalitionsregering.

Maria Wetterstrand var inte heller särskilt bra till en början. Så säger de. Hon var språkrör i sex år innan hon blev populär. Säger de. Hon kunde inte le, tyckte folk. Hon pratade omständligt. Hon var för arg, för smart, för mycket kvinna, för lite kvinna.

Allt det här och lite till rabblar folk på olika nivåer i partiet när man frågar om språkröret och vice statsministern som fick Expressen att mynta rubrikordet trippelhaveri efter partiledardebatten där hon kallat flyktingkatastroferna i Medelhavet »det nya Auschwitz« och efteråt använde ordet »zigenare« i sin otydliga ursäkt.

De tycker att det är orättvist att jämföra Åsa Romson med hur Maria Wetterstrand var på slutet. Man måste ju få en chans att utvecklas och hitta rollen.

Men, trippelhaveriet lades till ett år av politiska misstag. Ett utskällt Almedalstal om vita miljöförstörande män, en fritidsbåt med oljepanna och giftig bottenfärg och en skakig första regeringstid där hon offentligt gick emot landsbygdsministern.

[…]

Tiden på universitetet säger en del om hur Åsa Romson är som politiker. Vid sidan av sin doktorsexamen i juridik har hon en fil kand i svenska. Hon fascinerades av hur grammatikens regler kunde förklara hela språkets uppbyggnad. Samma sak gillade hon med juridiken. Reglerna. De klara ramarna. Rätt och fel. Struktur.

Men politiken kräver snarare flexibilitet, smidighet, anpassning till en ständigt föränderlig omvärld. De som jobbar med henne beskiver ett starkt behov av att rättfärdiga politiska omsvängningar. Tvingas partiet ändra uppfattning i en fråga måste hon resonera sig fram till att det är rätt och riktigt. Hon har svårt att säga: vi gör den här ändringen för vi måste, politiskt.

Det är en problematik egenskap i en regering där man kan komma att behöva försvara vapenexport till diktaturer och Vattenfalls kolkraft.

De regelälskande juristdragen är också grunden till Åsa Romsons kommunikativa problem. I debatten vill hon förklara och resonera så mycket att tillfället har flugit förbi när hon är mitt uppe i meningens fjärde invecklade bisats.

Det är kanske också ur det perspektivet man ska förstå språkrörets reaktion när Expressen kom på henne med att ha målat sin träbåt med förbjuden bottenfärg. När tidningen konfronterade henne med bilder tagna från hennes blogg svarade hon:

– Det är copyright på de bilderna. Det vet du eller?

På så sätt lyckades hon reta upp inte bara dem som tycker att en miljöminister ska ha bättre koll på bottenfärger utan också dem som tycker att politiker ska vara öppna för granskning och ett gäng piratpartister som inte gillade hur hon skyddade sig med upphovsrätten.

Det var juristen, snarare än politikern, son hanterade saken.

Kanske det. Men det finns också en annan möjlig förklaring.

Kanske har Miljöpartiet allt för länge surfat fram på en räkmacka i media. Granskningen av partiet och deras politik har alltför länge varit näst intill obefintlig.

Denna brist på granskning har gjort dem självgoda. Det har resulterat i att man tagit för mycket för givet.

Dessutom är det inte speciellt svårt för politiker att falla in i känslan av att man alltid har rätt. Det är snarare en del av alla politikers DNA.

Kanske trodde Romson och partiet att denna välvilliga inställning till dem skulle fortsätta även i regeringsställning.

Tidskriftsomslaget. Fokus den 22-28 maj 2015.

Read Full Post »

POLITIK | Om man som parti kan odla bilden av sig själv som uppstickare har man mycket gratis. Uppfattas man dessutom som ”inne” har man fått jackpot.

Fokus 23-29 maj 2014

Allt detta passar ganska väl in på Feministiskt initiativ.

Maggie Strömberg visar t.ex. tydligt i Fokus att Soraya Post knappast är någon nybörjare som slår underifrån. Snarare är hon en garvad lobbyist med många års erfarenhet från maktens korridorer.

Men det är knappast en bild media har målat upp.

Det finns många sätt för media att lyfta fram ett parti. Media behöver inte skrivs hyllningsartiklar för att ett parti skall få fördelar framför konkurrenterna.

Det räcker att skriva om helt banala händelser eller skriva okritiska artiklar om hur ett parti är ute och kampanjar och att alla minsann känner stor entusiasm och stridsvilja.

Den typen av ”neutrala” reportage är guld värt. Speciellt om det samtidigt saknas mer kritiskt granskande artiklar om politikens innehåll.

I EU-valet blev det mycket tydligt att alla partier inte behandlades lika.

Piratpartiet ignorerades nästan helt. Sverigedemokraterna var troligtvis det mest granskade partiet medan Feministiskt initiativ var det minst granskade av alla.

Ett exempel på denna okritiska – och därmed ganska hjälpsamma journalistik – gav Metro exempel på efter EU-valet.

En rubrik lyder ”Så kan FI påverka i riksdagen – om de kommer in”.

Det är inte det vanligaste att tidningar vinklar artiklar så pass positivt för politiska partier. En betydligt vanligare rubrik hade naturligtvis varit det omvända. ”FI får ingen möjlighet att påverka i riksdagen” är mer i linje med medielogiken.

Än mer logiskt skulle kunna vara att poängtera att partiet har en helt ofinansierad politik.

Fokus ger ett annat exempel från EU-valet hur partiet har fått en positiv särbehandling av media:

Vid den senaste partiledardebatten i SVT bjöds hon in till försnack i studion. Piratpartiet, som sitter i parlamentet, fanns inte överhuvudtaget i lokalerna, men medvindspartiet feministiskt initiativ fick vara med.

[…]

På ett sätt skiljer sig inte feministiskt initiativ från de andra partier som plötsligt slagit igenom i de två senaste parlamentsvalen. Få förväntar sig att de faktiskt ska ha erfarenhet eller en heltäckande politik, eftersom de anses slå underifrån.

Kanske det. Men Feministiskt initiativ slår knappast ”underifrån”. De är etablerade sedan länge. Deras startsträcka har varit betydligt längre än t.ex. Piratpartiets.

Dessutom har de knappast granskats överhuvudtaget i media under de senaste åren. Och så länge som feminism är så gångbart och okontroversiellt kommer de alltid att ha en fördel i media framför andra partier.

Frågan är om media ens efter framgången i Europaparlamentsvalet kommer att ändra på sitt sätt att granska partiet. Om inte kommer Feministiskt initiativ med största sannolikhet att sitta i riksdagen efter nästa val.

Tidskriftsomslag: Fokus den 13-29 maj 2014.

Read Full Post »

IMAGE | Politik är en förtroendebransch. Och få av partiledarna har jobbat så hårt med att bygga upp sitt förtroendekapital som Stefan Löfven.

I media kan man nu se ett tydligt mönster att arbetet håller på att ge effekt. Få har något riktigt negativt att säga om Löfven. Kritiken är dämpad.

Dessutom har partiet lyckats väl med att få media att rapportera det man vill. Vissa formuleringar har börjat dyka både här och där.

Ett exempel på detta är uttrycket att något ”håller på att gå sönder” i Sverige.

Detta är ett tydligt tecken på att partiets bild av utvecklingen i landet anammat av media.

Om detta beror på Socialdemokraternas mediehantering eller om det bara är resultatet av att även journalisterna ser det som socialdemokraterna ser kan diskuteras.

Oavsett vilket blir konsekvensen detsamma.  Det är åtminstone ett tecken på att problemformuleringsmonopolet håller på att glida Alliansen ur händerna.

Affärsvärlden nr 50-52 11 dec 2013

Näringslivets röde riddare” av Birgitta Forsberg, Affärsvärlden

Stefan Löfven ger ett intryck av pålitlighet, noggrannhet och plikttrogenhet. Han pratar lågmält, med små gester. Han har ingen större karisma och är ingen uppenbar ledare, men om skeppet sjunker skulle nog många hoppa i den livbåt han pekar ut. Ulf Bjereld nämner ordet nallebjörn.

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, också han S-märkt, uttrycker det så här:

– Det är väl uppenbart att han försöker etablera sig som någon sorts förtroende­ingivande ledare. Det är på förtroendet som han kommer på innerkurvan gentemot Reinfeldt, men han har en bit att ta där fortfarande.

[…]

– Vi ska se till att människor har arbete, att barn och ungdomar kommer genom skolan och vi ska ha en välfärd som människor känner trygghet i.

Han talar om att ”något håller på att gå sönder nu”, om att den svenska modellen är skadad.

[…]

– Det här är skillnaden mellan oss och regeringen. Här har vi en regering som säger ”det här kan bara marknaden sköta”. Jag förstår marknaden. Jag, om någon, har tillbringat många timmar i det privata näringslivet och förstår det bättre än flera andra. Vi behöver samverkan och jag vet att många i näringslivet vill ha det.

Stefan Löfven pratar om att han suttit i industrin med ”matdosa och smörgåspaket”. Det var dock mycket länge sedan Stefan Löfven jobbade där.

Fokus 6-12 december 2013

Statsminister med bekymmer” av Maggie Strömberg, Fokus

Berättelsen, det är pr-snack, spinndoktorlingo för politikernas bild av vad väljarna tycker är problem i tillvaron.

Den socialdemokratiska låter så här: Någonting håller på att gå sönder i Sverige. Moderaterna lovade lägre arbetslöshet och minskat utanförskap. Det var en bra ambition men de klarade inte av den. Detta trasiga Sverige ska socialdemokraterna laga.

I ett land där reklambranschpressens borgerliga chefredaktör skriver att det får vara nog med skattesänkningar och fler tycker att landet är på väg åt fel håll än åt rätt, där är den berättelsen ingen orimlig valstrategi.

Skolresultateten sjunker, arbetslösheten stiger. Det ska socialdemokraterna laga.

Det kanske räcker för att vinna valet. Men kan de infria sitt löfte om det blir så?

Socialdemokraterna försöker placera konflikten i svensk politik mellan skattesänkningar och välfärdssatsningar. Det låter som klassisk socialdemokrati och skapar en bild och en förväntan om att en sådan regering kommer att lägga en massa pengar på välfärd. Problemet är bara att det inte finns särskilt mycket pengar.

Reformutrymmet för nästa mandatperiod är minimalt, oavsett om man tittar på finansdepartementets eller Konjunkturinstitutets prognoser. Det oroar även ekonomerna på Sveavägen 68. Ladorna är tömda och fälten är brända, som valgeneralen uttryckte det på sin presskonferens på samma adress. Hur ska man då kunna laga Sverige?

Tidskriftsomslag: Affärsvärlden, nr 50-52, 11 december 2013 och Fokus, 6-12 december 2013.

Read Full Post »

SJUKVÅRD | Trots att moderaten Flippa Reinfeldt är Sveriges kanske tyngsta landstingspolitiker verkar hon aldrig bli riktigt granskad.

Fokus nr 10 den 8-14 mars 2013

Det skrivs mycket om henne som person men inte speciellt mycket om effekterna av hennes politik.

Kanske beror det på att hon är lite av en teflonpolitiker. Det är nog bara Carl Bildt som kan matcha henne när det gäller att lätt och smidigt klara sig ur knipor.

Hon har dessutom utvecklat en skicklig mediestrategi som innebär att hon inte syns i de tuffa sammanhangen utan föredrar det mer lättsmälta.

Men inte ens när journalister har möjlighet att grilla henne tar man riktigt chansen.

Inte ens Ekots lördagsintervju (2/3) som brukar få de skickligaste makthavare att börja svettas lyckades riktigt. Inte heller debatten i SVT:s Agenda i februari gav mycket nytt.

Det tyder på att Reinfeldt inte bara är bra på att undvika debatter och intervjuer. Hon är också skicklig när det väl gäller. (För det kan väl inte vara så att journalisterna själva blir lite nervösa när de väl har en – om än f.d. – statsminsterfru framför sig?).

Med tanke på detta är det kanske inte speciellt märkligt att inte heller Fokus får till det riktigt.

Istället för att granska politiken blir deras stora reportage om Reinfeldt mest en historik över varför Stockholms läns landsting inte är som alla andra landsting.

Nog så intressant. Men knappast vad vi skulle behöva när det gäller landets tyngsta landstingspolitiker.

Nina Brevinge och Maggie Strömberg skriver:

Huvudstadens sjukvårdssystem har varit förebild för resten av landet redan tidigare.

[…]

– Stockholm är det landsting som experimenterar mest och man driver på hårdast. Man sitter på stora muskler i form av utredare och tjänstemän som kan tänka fram framtidens sjukvårdspolitik, säger forskaren och läkaren Anders Lundberg, som skrev Timbros rapport om Nya Karolinska.

Filippa Reinfeldt har också velat sprida de senaste valfrihetsmodellerna till resten av landet. I november förra året bjöd Stockholm in 140 politiker och tjänstemän från regioner och landsting för att visa upp sin modell för vårdvalet inom specialistvården.

[…]

Därför blev många överraskade i veckan då moderaternas välfärdsgrupp plötsligt backade från den tanken. I en debattartikel skrev gruppledaren i riksdagen Anna Kinberg Batra och statsrådet Peter Norman att kommuner och landsting ska få utforma välfärdssystem själva. Alliansen – både statsråd från kristdemokraterna och tunga riksdagspolitiker från moderaterna – har tidigare talat om att följa Stockholms exempel.

Artikeln tolkades som att moderaterna gjort en helomvändning. Att Filippa Reinfeldts linje inte längre ska bli hela landets.

Det rimligaste sättet att förstå moderaternas välfärdsgrupp är att de vill sända en signal till en opinion de har mätt upp. Så brukar partiet agera. De senaste årens debatt om vinster och privatiseringar har skapat en uppmärksamhet kring driftsformer som partiet vill bli av med. Att alltför tydligt kopplas ihop med mindre lyckade privatiseringar riskerar att straffa sig hos väljarna. På det sättet blir utspelet ett avståndstagande från Stockholmspolitiken.

Å andra sidan satsar regeringen fortfarande 360 miljoner kronor fram till 2014 på att just se över hur vårdvalet ska kunna utvecklas i landstingens specialistvård. Anna Kinberg Batra är tydlig med att moderaterna fortfarande gärna ser privat vård och ökad valfrihet. Men utan tvång.

Ett tydligt exempel på hur Moderaterna både vill ha kakan och äta upp den. Reinfeldt och politiken i Stockholms landsting är lite som Moderaterna i stort.

Man har en förmåga att sälja in en politik som inte är helt annorlunda från gamla Moderaternas tid, men med ett språkbruk som är mer anpassat för ”nya” Moderaterna.

Det har fungerat tidigare. Vi får se om det även fungerar vid nästa val.  

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus nummer 10 den 8-14 mars 2013.

Read Full Post »

IDEOLOGI | När åtta lokalpolitiker den 12 januari skrev om Centerpartiets idéprogram blev ingen mycket klokare på vart partiet är påväg. 

Fokus den 18-24 januari 2013

Men ingen borde vara förvånad. Det har snarare varit symptomatiskt för partiets hela programarbete.

Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson på Fokus har försökt kartlägga alla turer kring partiets idéförslag.

En bortrest partiledare. Men inte bara det. Michael Arthursson, partisekreteraren, som ansvarat för programgruppen, hade också åkt på semester. Redan före det att programmet presenterats.

I deras frånvaro skulle Anders W Jonsson, gruppledaren, hantera partiärenden. Han befann sig i Gävle. Stabschefen var inte på plats. Inte heller presschefen. Folk satt och ringde varandra och försökte begripa. Vad ska vi göra? Ska vi ta hem Annie? Det var ingen ordning på någonting.

Och tidningarnas rubriker växte, trots att det egentligen bara var samma kritiker som uttalade sig en gång till. Vinklarna började gå på tomgång, det behövdes något nytt.

Klockan 16.59.59 på tisdagen den 8 januari fick journalisterna mejl.

Det var precis vad de väntat på.

En debattartikel där Anna-Karin Hatt gick längre än Annie Lööf. Hon skällde på förslaget om plattare skatt.

Hur kunde centerpartiets krishanterare tro att Anna-Karin Hatts artikel skulle lugna ner stämningen? Det uppges nämligen ha varit avsikten, och så långt det går att säkerställa händelseförloppet, stämmer det. Hatt, berättar flera källor, stressade. Hon tyckte att partiledningen behövde gå ut. Hon fick med sig Anders W Jonsson. Lööf befann sig på en ö med sporadisk mobiltäckning. Hon delgavs idén om att Jonsson och Hatt skulle prata med medierna. I vilken grad hon godkände Hatts artikel, och med vilket informationsunderlag, är svårare att fastslå. Allt var rörigt.

[…]

Under natten och morgonen den 10 januari följde partiledarens pressavdelning nyhetsbyråtelegrammen som berättade att Annie Lööf var på väg hem, att hon inte hade landat, att hon skulle landa, att hon tagit VIP-utgången på Arlanda, att hon skulle hem och duscha. De förstod inte proportionerna.

När partiledaren till sist klev in framför mikrofonerna utstrålade hon självförtroende. Kläderna, sminket, håret var perfekt. Leendet stort, mer sarkastiskt än trevligt.

– Jag förstår att jag har varit saknad.

Hon hade rödsprängda ögon men pratade nästan floskelfritt.

Och ännu är det inte över för vare sig partiet och Annie Lööf.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus den 18-24 januari 2013.

Read Full Post »