Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lobbyism’

LABOUR | Idag är Tony Blair lobbyist och rådgivare åt diktaturer. Detta har gjort honom mycket rik. Med en förmögenhet på cirka 70 miljoner pund.

Tempus nr 10 - 7-14 mars 2014

Med en förmögenhet följer en livsstil som knappast gör honom till den typiske väljaren. Och även om han också ägnar sig åt välgörenhet har han knappast blivit populärare i sitt gamla parti.

Ed Miliband, partiledaren i Labour, håller distansen till honom. I en artikel i Tempus, översatt från The Guardian, skriver Andy Becket följande:

Tempus nr 10 2014

 […]

Tempus nr 10 2014.

Tempus nr 10 2014 .

Läs mer: Lionel Barbers intervju med Tony Bair i Financial Times.

Tidskriftsomslag: Tempus, nr 10, 7-14 mars 2014.

Read Full Post »

LOBBYISM | ”Är inget heligt?” Det utbrister säkert en och annan socialdemokrat. Nu har nämligen även Margot Wallström gått över till näringslivet.  

Affärsvärlden 2 maj 2013

Om den genomsnittlige partimedlemmen tycker att det är lite skumt med storföretag och banker borde man vara ganska chockad över med vilken lätthet många gamla partitoppar hoppar över till näringslivet.

Och det är inte bara socialdemokrater på högerkanten som gör karriär inom ”storkapitalet”.

Erik Wahlin på Affärsvärlden har tittat på den allt tydligare trenden inom det socialdemokratiska toppskiktet.

Den senaste är Margot Wallström, tidigare EU-kommissionär och socialminister, dessutom många gånger utpekad som en potentiell partiledare. Hon tog först oväntat tjänst som projektdirektör på Postkodlotteriet och för ett par veckor sedan meddelades att hon går in i styrelsen för Icas börsnoterade ägarbolag Hakon Invest.

[…]

Stefan Svallfors är gästprofessor vid Institutet för social forskning på Stockholms universitet, och driver ett projekt där den svenska lobbyindustrin kartläggs, eller ”policyprofessionella”, som han kallar dem.

– Ett potentiellt problem att folk går in i politiken för att casha in på vad de lär sig och sina kontaktnät. Då kanske man modererar sina ståndpunkter, så att de inte stöter sig med potentiella framtida arbetsgivare. Men om det verkligen är så, är svårt att säga.

Frågan är också om det bör ställas olika krav på vänsterpolitiker och högerpolitiker. Är det mindre iögonfallande att en före detta centerpartistisk minister och partiledare som Maud Olofsson sitter i styrelsen för Sven Hagströmer Creades än att den förra socialdemokratiska justitieministern Laila Freivalds sitter i styrelsen för Mats Qvibergs Öresund?

Det är onekligen också stor skillnad på att, likt gamle näringsministern Anders Sundström, via sitt uppdrag i rörelsebolaget Folksams åtaganden bli ordförande för Swedbank och som den tidigare biträdande partisekreteraren och huvudideologen Stefan Stern ta tjänst i Kreabgrundaren och Wallenbergrådgivaren Peje Emilssons privata bolag Magnora. Åtminstone tycker många socialdemokrater det.

[…]

Socialdemokratin har sedan grundandet haft täta band med arbetarrörelsen och fackförbunden. Partiet har stått på löntagarnas sida, fienden har varit kapitalet. Nu identifierar sig allt fler av de ledande socialdemokraterna med den forna fienden. Vad återstår då – mer än ett vanligt parti?

Läs mer: ”Var tredje byter sida” i Aftonbladet. Dagens Samhälle hade 2012 en lista på ”200 PR-konsulter från politiken”.

Bild: Tidskriftsomslaget är Affärsvärlden den 2 maj 2013.

Read Full Post »

MEDIA | Tidskriften Miljöaktuellt har med kritiska ögon tittat på den del av PR- och lobbybranschen som försöker påverka dagens miljöpolitik.

Miljöaktuellt nr 9 oktober 2012

Jon Röhne skriver intressant om symbiosen mellan politiker, media och lobbyisterna i PR-företagen.

Trots branschens självbild kan listan över tvivelaktigt svenskt pr-arbete göras lång. Utöver Doles misslyckade kupp mot Fredrik Gerten [p.g.a. dokumentärfilmen ”Bananas”] kan nämnas Primes dolda kampanj för att vända Socialdemokraterna och Centerpartiet i kärnkraftfrågan, en kampanj som Svenskt näringsliv i det tysta betalade 20 miljoner för och som till sist lyckades. Det avslöjades när byrån inte kunde låta bli att skryta om bedriften på ett kärnkraftsevent i USA. Skandalen anses vara en bidragande orsak till att regeringen kunde driva igenom sitt slutliga kärnkraftförslag i riksdagen.

Efter vårdskandalen kring företaget Carema var det också Prime som fick i uppdrag att blogga åt företaget i syfte att ”nyansera debatten”. Carema anlitade också Storbritanniens största pr-firma Brunswick för att minska svenska mediers hårda kritik.

Nyligen kom det också fram att Carl Bildt värvade Georgien som kund till Kreab, där han var ordförande, strax innan han blev utrikesminister 2006. På Kreab säger man att man sedan ess varit ”Georgiens extrahänder i Bryssel”. Carl Bildt har samtidigt kritiserats för att i sin ministerroll ha tagit ställning för Georgien i flera fall, till och med då valfusk uppdagats.

[…]

Den 4 juli i år, mitt under politikerveckan i Almedalen, meddelades att Centerpartiet anlitar pr-företaget Prime för att hjälpa till att förbättra ”partiets image”. Prime är just den pr-firma som tidigare har skrutit om att ha lyckats vända Centern i kärnkraftfrågan på uppdrag av Svenskt näringsliv. Det hindrar alltså inte Centern för att inleda ett samarbete.

– Prime kunde ge oss bra metodstöd för mätningar och annat. Vi valde Prime för att vi tyckte att de kunde ge oss ett bra utifrån-in-perspektiv. Vi hade gjort en valanalys och ville bli tydligare i vår profilering, sade Centerpartiets kommunikationschef Jenny Persson till Miljöaktuellt på plats i Almedalen.

Ett intressant och angeläget reportage. Men jämför man det med en tidigare artikel ser man att det inte är PR och lobbyism som Miljöaktuellt är speciellt kritiska emot.

Vad kritiken handlar om är snarare den PR som driver frågor eller åsikter som inte överrensstämmer med tidskriftens egen miljöagenda.

När man gjorde ett reportage om en av Sveriges – och Europas – tyngsta miljölobbyister var det aldrig tal om någon kritisk granskning.

Miljöaktuellt nr 2 februari 2012

Anders Hellberg skrev i februari:

Under åren har Mikael Karlsson byggt upp ett kontaktnät som få andra. Han var vice ordförande i Naturskyddsföreningen redan på den tid då Anna Lindh var miljöminister. Som ordförande har han sett Kjell Larsson, Lena Sommestad och Andreas Carlgren passera på den post som Lena Ek nu innehar. Eftersom han dessutom är ordförande i Europeiska miljöbyrån (EEB) som samlar över 140 europeiska miljöorganisationer sträcker sig möjligheterna att påverka politiken långt utanför Sveriges gränser.

[…]

Naturskyddsföreningen har idag ungefär 192 000 medlemmar spridda över landet. Organisationen är uppdelad i 24 länsförbund och 275 kommunkretsar. Dessutom har man ett antal nätverk uppdelade i sakområden, som havs- skogs- och klimatnätverk. Riksstämman är det högsta beslutande organet och vartannat år utses en styrelse som leder föreningens arbete och som till sin hjälp har ett kansli med cirka 80 anställda.

Som ordförande är Mikael Karlsson den som leder styrelsen. Det innebär att han dels har ansvar för den strategiska utvecklingen, det han kallar för den strategiska klockan som tickar på fyra fem år. Dels ansvarar han för den taktiska klockan som tickar på ett år, med verksamhetsplaner och budget och den årsredovisning där styrelsen följer vad kansliet gör.

Han är även operativt verksam i det dagliga arbetet, vilket innebär ett direkt policyansvar för egentligen alla sakområden. Exempelvis går han igenom och godkänner samtliga remissvar.

Snacka om idolporträtt.

Borde inte en sådan tung maktspelare granskas mer närgående? Jo, visst. Men det är något Miljöaktuellt aldrig kommer att göra.

Tidskriften är nämligen alldeles för ideologiskt och sakpolitiskt allierad med Naturskyddsföreningen för att kunna göra en objektiv och kritisk granskning.

Övrigt: Tidskriftsomslagen är Miljöaktuellt nr 9, oktober 2012 respektive nr 2, februari 2012.

Read Full Post »

FREDRIK REINFELDT vill att de nya Moderaterna skall vara ”samhällsbärande” och företräda ”allmänintresset”.

Allmänintresset har inga lobbyorganisationer och inga konsulter som jobbar för sig. Allmänintresset har inga ledarsidor. Allmänintresset finns bara i form av väljare på valdagen vart fjärde år.

Detta uttalade Reinfeldt på partistämman i Örebro samtidigt som den tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson meddelade att hon lämnar partiet i protest eftersom Moderaterna vägrar redovisa alla sina bidrag.

Jag vill inte vara medlem i ett parti som inte berättar var det får sina pengar ifrån. Jag tycker det är direkt oanständigt.

Om det finns några lobbyorganisationer – eller representanter från lobbyorganisationer – som donerar pengar till partiet är det idag ingen utanför Moderaterna som kan kontrollera.

Reinfeldt igen:

Jag vill påpeka att det finns inget svårare än att vara bärare av allmänintresset.

Så sant, så sant.

Read Full Post »

VECKANS AFFÄRER har titta på politisk lobbyism. Bland annat talar Carl Fredrik Sammeli på Prime PR ut om Primegateaffären.

Primes konsult Niklas Nordström, en av topparna inom Socialdemokraterna, försökte vrida partiets eftervalsdebatt i en mer tillväxtvänlig riktning.

För det fick Prime PR fyra miljoner kronor av Svenskt Näringsliv. Samtidigt tog Nordström tydligen betalt av partiet för att hålla föredrag för partiets kriskommission.

[T]ycker du att Niklas Nordström gjort något fel?

Nej, det är en missuppfattning att Niklas har sålt sina åsikter, eller att någon ens velat köpa dem. Vi agerar inte som jurister och amerikanska lobbyister ofta gör, det vill säga att de för uppdragsgivares talan. Det betyder att när Niklas i artiklar och dylikt talar i eget namn representerar han bara sig själv. Som pr-konsulter har vi inte någon talesmannaroll. Vi agerar istället som rådgivare, precis som exempelvis managementkonsulter.

Detta är naturligtvis hårklyverier.

1) Svenskt Näringsliv har betalat för att Prime PR skall påverka Socialdemokraterna i tillväxtvänlig riktning. (Att Prime sedan föredrar att benämna det ”rådgivning” må vara hänt.)

2) Socialdemokraten Nordström jobbar som konsult för Prime PR.

3) Om Nordström då agerar i linje med det uppdrag som Prime PR har från Svenskt Näringsliv har han också ”sålt sina åsikter”. Han är ”köpt” av Svenskt Näringsliv. Och som konsult är det hans jobb att ”påverka” åt klienterna.

Om hans åsikter sedan råkar sammanfalla med Svenskt Näringslivs ståndpunkter eller inte är helt ointressant. (Dessutom är det omöjligt att bevisa vilka åsikter han haft före respektive efter uppdraget.)

Att vara konsult är just att hyra ut sina ”åsikter”, att ”sälja” sina tjänster. Det är vad konsulter gör. Att man sedan kallar sig rådgivare handlar mer om spin.

Om Prime och Nordström verkligen tyckte det var centralt att det inte skulle falla någon skugga på honom eller företaget borde man aldrig ha accepterat uppdraget från Svenskt Näringsliv. Alternativt låtit Nordström få gå innan man accepterade uppdraget.

Läs mer: Intervju och artikel om Prime PR och Carl Fredrik Sammeli. Krönika om politisk lobbyism.

Read Full Post »

PÅVERKAN: Egyptens f.d.president Hosni Mubarak har använt sig av inflytelserika personer i USA för att bättra på sitt rykte.

En av hans lobbyister har nära kontakter med Vita huset.

Så här skriver James Rowley och Lizzie O’Leary om dessa lobbyister:

Until a popular revolt put his control of Egypt in jeopardy, President Hosni Mubarak had kept a tight grip on power and billions of dollars in U.S. aid flowing with few strings attached, in part by retaining three of Washington’s most high-powered lobbyists.

[…]

The three lobbyists are Tony Podesta, who has close ties to the Obama Administration, former Republican representative Bob Livingston, and former Democratic representative Toby Moffett. The three formed a joint venture, PLM Group, to represent Egypt in Washington […] They were paid $1.1 million a year, says a person familiar with the company.

”Egypt has always been good at promoting its own interests,” says Graeme Bannerman, who was the country’s top lobbyist in Washington for 17 years before it hired PLM. ”Considering how few Egyptian-Americans there are here,” he says, the Egyptians ”have done a very good job of explaining to Americans why the relationship is so important to the two countries.” With PLM, Bannerman says, the Egyptians got ”a little more flash” and ”increased their firepower.”

The PLM contract was for ”promoting and safeguarding” the Egyptian government’s interests in the U.S., including ”maintaining the amount of U.S. military and economic aid to Egypt,” […] Records show PLM staff made 1,873 contacts with lawmakers, their staffs, or Administration officials between 2007 and 2010.

Read Full Post »

LOBBYISM: Aftonbladet har rapporterat om hur PR-byrån Prime har genomfört en påverkanskampanj på uppdrag av Svenskt Näringsliv.

Målet har varit att driva Socialdemokraternas politik i en mer tillväxtvänlig riktning.

En av deras PR-konsulter är Niklas Nordström (S) har varit aktiv i många diskussioner om partiets framtid.

Nu går Nordström ut i Aftonbladet och förklarar att det inte går ”att köpa vad jag ska tycka och säga”.

Det är naturligtvis hårklyverier.

Nordström erkänner att han är anställd som PR-konsult för att ”påverka händelser”. Med andra ord får han sin lön – eller om man så vill ”är köpt” – just för att påverka Socialdemokraternas politik i en viss riktning.

Nordström är till salu. Som konsult är det nämligen hans jobb att vara till salu.

Om sedan Nordströms råkar ha samma åsikter som klienterna som anlitar Prime är helt ointressant.

Bara Nordström vet vad som är sant. Nordström hoppas nu att alla skall lita på att han inte skulle göra något oetiskt.

Och alla vet väl att man alltid till 110 procent kan lita på vad en politiker eller PR-konsult säger!?

Read Full Post »

LOBBYISM: Gustav Fridolin (MP) har varit en av de fränaste kritikerna av Sofia Arkelsten (M). Arkelsten var Moderaternas miljöpolitiska talesperson när hon lät sig bjudas på en resa av företaget Shell.

Idag rapporterade SVT:s Aktuellt att Fridolin själv har låtit sig bjudas på en resa till Tanzania av organisationen RFSL.

Fridolins försvar sig med att det skulle vara skillnad på att låtas sig bjudas av företag jämfört med låta sig bjudas av folkrörelseorganisationer.

Detta är en falsk uppdelning.

Ideella organisationer och folkrörelser är lika intresserade av att påverka politiker och lagstiftningsprocessen som de företag som Fridolin kritiserar.

När RFSL försöker påverka politiker är man lika mycket lobbyister och påtryckare som när Shell och andra företag försöker göra det.

Fridolins andra och tredje argument är att han var ung och inte viste om att varje riksdagsledamot har 50 000 kronor i respengar som man kan disponera fritt över.

Att man är ung och okunnig är ingen ursäkt när man sitter i riksdagen. Att dessutom antyda att det skulle vara ok att låta sig bjudas på en resa därför man tror att man inte har några egna respengar håller inte heller.

Det finns ingen moralisk skillnad på Fridolins agerande och Arkelstens. Skillnaden består i omfattningen.

För Sofia Arkelsten-affären handlar om följande;

2007: En resa i februari till Tanzania betalades av RFSU.

2008: En resa till Frankrike i maj betalades av Shell.

Arkelsten körde runt i en BMW Hydrogen 7 utan att betala. BMW hade i en PR kampanj kontaktat politiker för att låta dem provköra bilen.

En resa till Finland i oktober betalades av Forum för energi och tillväxt.

2010: Under våren blev Arkelsten invald i styrelsen för det börsnoterade teknikkonsultföretaget Sweco. Hon lämnade uppdraget 27 oktober när Dagens Nyheter började undersöka saken.

Read Full Post »

INFLYTANDE: Den finansiella sektorn i USA spenderade 475 miljoner dollar på att påverka politiker under senaste valperioden 2008.

20 år tidigare var summan 60 miljoner.

Siffrorna för försvarsindustrin var 24 miljoner dollar. Hälso- och sjukvårdsindustrin satsade 167 miljoner dollar. För jordbrukssektorn var siffran 65 miljoner.

Pengarna gick till enskilda politiker och organisationer bildade för att stödja en viss lagstiftning, enskilda sakfrågor eller politiska kampanjer (Political Action Committee).

Kevin Drum, som bloggar för Mother Jones, skriver att detta inflytande bidrog starkt till att finanskrisen blev så omfattande.

[F]or three decades [finacial lobby] had us convinced that the success of the financial sector should be measured not by how well it provides financial services to actual consumers and corporations, but by how effectively financial firms make money for themselves. It sounds crazy when you put it that way, but stripped to its bones, that’s what they pulled off. […]

Now if the aerospace lobby had told us after the 1986 Challenger disaster that the key to better performance was to turbocharge the engines and quit performing preflight inspections, everyone would have agreed that they were crazy. Yet that’s essentially what the finance lobby has done over the past decade, and in some weird way we were too mesmerized to recognize it. Within months of a near catastrophe caused by one of the industry’s brightest stars, the lobbyists were busily making certain that it would happen again—and that when it did happen, it would be bigger and more disastrous than ever. […]

It was, depending on your perspective, either a vicious circle or a virtuous one. Deregulation produced vast profits, and those profits in turn provided the money to lobby for further deregulation. It was this ocean of money that allowed the financial industry to spend nearly $500 million on political contributions in just a single election cycle, and it was those contributions that helped keep so many flagrantly abusive—but profitable—practices alive and well. […]

Unlike most industries, which everyone recognizes are merely lobbying in their own self-interest, the finance industry successfully convinced everyone that deregulating finance was not only safe, but self-evidently good for the entire economy, Wall Street and Main Street alike. It’s what Simon Johnson, an MIT economics professor and former chief economist for the IMF, calls ”intellectual capture.” Considering what’s happened over the past couple of years, we might better call it Stockholm syndrome. […]

By October 2008, even former Fed chairman Alan Greenspan, one of the country’s biggest cheerleaders for self-regulation, was admitting the obvious: There was a ”flaw” in the free-market worldview. ”Those of us who have looked to the self-interest of lending institutions to protect shareholder’s equity, myself especially, are in a state of shocked disbelief,” he said […]

Read Full Post »

PR: Världens diktaturer spenderar alltmer pengar på politisk påverkan i Washington.

Och ju mer pengar diktaturer spenderar på att öka sitt inflytande bland lagstiftare och politiker desto svårare blir det för människorättsorganisationer att göra sin röst hörd.

Joshua Kurlantzick för Newsweek rapporterar:

The Republic of the Congo spent $1.5 million on lobbying and PR firms and other representation in the first half of 2009 alone […] Angola, one of the most corrupt nations in the world, spent more than $3 million in that period. Teodoro Nguema Obiang, the brutal dictator of African petrostate Equatorial Guinea, who took power more than three decades ago in a coup, has hired the law firm of former Bill Clinton aide Lanny Davis to lobby on his behalf, for the annual sum of $1 million. […] Chris Walker, of the NGO Freedom House, says this is all a reflection of the fact that “authoritarian regimes recognize there is a greater payoff in participating in and influencing the decision-making process, rather than sitting it out.” […]

Lobbying can turn down the pressure on authoritarian regimes. After years of intense lobbying, Equatorial Guinea’s Obiang managed to transform his image in Washington from a venal autocrat into a solid American ally and buddy of U.S. business. [T]he authoritarian regime in Kazakhstan won support for its chairmanship of the Organization for Security and Co-operation in Europe by hiring lobbyists to help quiet congressional critics of Kazakhstan’s human-rights record. Ethiopia’s lobbying, meanwhile, has helped to defuse charges that the government has turned increasingly authoritarian. In a memo sent to congressional offices, DLA Piper, representing Ethiopia, argued, “The terms ‘political prisoners’ and ‘prisoners of conscience’ are undefined and mischaracterize the situation in Ethiopia,” and should be removed from a bill that condemned the Ethiopian regime for detaining opposition activists. […]

Though there are rare exceptions, like the Tibetan government in exile, most human-rights activists in authoritarian countries cannot make the close connections in Washington, or come up with the funds needed to match the lobbying of leaders like Obiang. The result: while thugs get heard in Washington, the voices of their opponents remain silent.

Read Full Post »

Older Posts »