Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘LO’

POLITIK | Alla verkar mer eller mindre överrens om att regeringen är den stora förloraren. Kanske på papperet. Men frågan är om det stämmer.

Fokus nr 5 den 1-7 februari 2013

Tittar man lite närmare ser det mer ut som om LO och dess ordförande är den moraliska förloraren. De har offrat de arbetslösa till förmån för Socialdemokraterna.

Visst skulle det vara en fjäder i hatten för regeringen – eller åtminstone Moderaterna – att kunna visa upp en jobbpakt inför valet. Knappast något huvudmotståndaren Socialdemokraterna såg fram emot.

Men regeringen kan knappast lastas för att man har försökt.

Regeringen må uppfattas som både trött och idélöst men ingen kan ha undgått att man har haft jobben i fokus sedan dag ett.

Så frågan är om det inte blir LO som får stå där som den stora boven när dammet har lagt sig.

Grunden i Fredrik Reinfeldts jobbpakt var nämligen ett gamalt avtal som tecknades redan 2010 mellan IF Metall och Teknikföretagen om yrkesintroduktion. Ett avtal som förhandlats fram när Stefan Löfvens var Metall-ordförande.

Det ser inte speciellt bra ut när LO och Svenskt Näringsliv inte ens kan komma överrens på ett område de själva säger sig vilja prioritera.

Den svenska modellen förutsätter att arbetsmarknadens parter kan kompromissa och komma överrens när det verkligen gäller.

Så när arbetsmarknadens parter inte klarar av att förhandla fram ett avtal är det inte regeringen som ser svag ut.

Och värst ser det ut för Karl-Petter Thorwaldsson.

I Fokus skriver Claes Lönegård och Torbjörn Nilsson:

I tisdags utnyttjade socialdemokraterna tillfället till max. Karl-Petter Thorwaldsson kaste upp en perfekt boll som Stefan Löfven fick smasha in. Arbetarrörelsen satte bilden av vad som hänt: att arbetsgivarna svikit regeringen och att regeringen nu var tvungen att ta socialdemokraternas förslag till ny arbetsmarknadspolitik på allvar.

Som nyvald ordförande för LO var han tydlig med att han minsann skulle sätta medlemmarnas behov främst. Han skulle minsann inte låta sig styras av fackets nära relationer till Socialdemokraterna.

Nu har vi sett hur mycket det löftet var värt. LO har offrat de arbetslösa ungdomarna för att Stefan Löfven skall kunna ta hem en valseger nästa val.

Är det något man kan lasta regeringen för så är det snarare deras senfärdighet när det gäller att föra ut sin bild av vad som hänt.

Först ut var LO. Sedan kom Svenskt Näringsliv. Var regeringen tog vägen är det ingen som vet.

Är det någon som kan minnas något av intresse som Reinfeldt eller Anders Borg sagt sedan parterna lämnade förhandlingsbordet?

Kanske saknar Reinfeldt & Co sin gamla spinndoktor Per Schlingmann?

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus nr 5, den 1-7 februari 2013.

Read Full Post »

POLITIK | Sedan Stefan Löfven blev partieldare har Socialdemokraterna återigen blivit Sveriges största parti.

Trots detta verkar de positiva siffrorna i opinionen – och för de rödgröna partierna totalt – mer bero på Moderaternas trötthet och de borgerliga småpartiernas urusla siffror än på eget politiskt arbete.

Socialdemokraterna kan i alla fall inte längre skylla på rolluppsättningen. Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson, har så här långt lyckats matcha finansminister Anders Borg över förväntan.

”[H]on är den smarta Handelsutbildade, det finansiellt kompetenta komplementet till den rörelsebaserade Stefan Löfven, vars roll är att personifiera den emotionella socialdemokratiska historien och identiteten. Som rollbesättning i ett tv-drama är castingen perfekt.”, skriver Ulrika Fjällborg i Veckans Affärer.

Dessutom har LO, sent omsider, fått en ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, som utstrålar kompetens, sunt förnuft och en viss självständighet gentemot partiet.

Detta gör att den socialdemokratiska rörelsen idag står betydligt starkare än man gjorde under Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Under Sahlins tid var det inte mycket som fungerade. Förutom alla hennes egna brister tvingades Sahlin av den egna partiledningen ta med Vänsterpartiet i alliansen med Miljöpartiet.  Därmed var mycket av hennes auktoritet borta.

Dessutom tog man det märkliga beslutet att inte profilera Thomas Östros, dåvarande ekonomisk-politisk talesperson, i valrörelsen 2010.

Att ställa upp i ett val utan att ha någon som kunde ta debatten med Anders Borg måste anses vara en missbedömning av värsta sort.

Och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hade man inte heller mycket nytta av p.g.a. de egna skandalerna kring hennes hantering av sina styrelseuppdrag.

Hon tillbringade större delen av valrörelsen i frysboxen för att inte väljarna skulle frestas ta ut sin ilska på Sahlin och Socialdemokraterna.

Allt detta är nu historia. En bättre konstellation än politikern Löfven, ekonomen Andersson och fackpampen Thorwaldsson kan partiet knappast önska sig.

Men läser man intervjun med Andersson i Veckans Affärer kan man lätt få uppfattningen att partiet fortfarande befinner sig i vad en psykolog skulle kalla förnekelsefasen i sorgearbetet efter Sahlin och Juholt.

Indirekt erkänner Andersson dock att det finns en identitetskris. Men hennes lösning verkar ligga helt på att hitta rätt politik (vilket är nog så viktigt), inte att fråga sig om partiet och samhällsutvecklingen går i takt.

”Jag tycker inte att [Moderaterna] har kapat vår politik för de har inte förstått det grundläggande i den svenska modellen. Den bygger på broar från de gamla till de nya jobben via en aktiv arbetsmarknadspolitik och en omställningsförsäkring. I dag har inte vanliga medelinkomsttagare fullgott skydd för att taket är så lågt”, säger hon.

”Nu har vi en regering som monterat ner de här broarna. Det riskerar i längden att Sverige blir mer inåtvänt och bakåtsträvande och inte vågar bejaka det nya.”

[…]

Det har varit sex mycket turbulenta år inom det socialdemokratiska partiet, som genomgått en av sina allvarligaste identitetskriser på decennier. Magdalena Andersson håller motvilligt med.

”Det har varit turbulenta år. Talet om förtroendekris ska ändå ses mot bakgrund av att vi är Sveriges största parti. Och jag upplever inte att vi har en identitetskris. Vad menar du med det?”

Efter en snabb reflektion över ett parti som i drygt hundra år slagits för en samhällsutveckling som det i stort sett förverkligat – och därmed förflyttat sin traditionella väljarbas, arbetarklassen, till en medelklass, som inte är lika politiskt homogen och partitrogen som den väljarbas som fanns på Tage Erlanders och till viss del Olof Palmes tid – vill hon ändå inte medge att det finns en identitetskris utan refererar till konkreta, akuta samhällsproblem […].

Skulle du säga att ni är på väg ur identitetskrisen?

”Ja, vi har tydligt fokuserat på två av de stora problem där regeringen har misslyckats med sin politik – jobb och utbildning.”

Har det vänt för Socialdemokraterna?

Hon drar på svaret:

”Det är svårt att säga. Jag tycker att vi har relevanta svar på framtidens problem. När det finns utrymme att diskutera jobb och utbildning, som många anser är de stora problemen, så syns det i opinionen.”

Men vilka är era väljare?

”Folk som vill lösa vissa samhällsproblem tillsammans. Sverige har förändrats. Och det är positivt. Men det gäller att vara relevant i sin egen tid, som parti får man aldrig stelna.”

”Solidaritet” har varit ett nyckelbegrepp inom socialdemokratin. Vad betyder det för dig?

Frågan genererar ett svar som andas väldigt mycket mer tjänsteman än politiker.

”Det borde vara grunden för mycket mer av mänsklig interaktion.”

Plattityder. Optimist, javisst? Teknokrat, så klart.

Allt detta verkar lite löst i konturerna. Om Andersson skall lyckas hitta, som Fjällborg skriver, ”en politik som tar vid där jobbfrågan slutar” krävs mycket mer tankearbete än så.

Bild: Tidskriftsomslaget är Veckans Affärer nr 45 den 8 november 2012.

Read Full Post »

FACKET | Det är inte lätt att vara konsekvent. Speciellt inte om man skall vara både socialdemokrat och LO-ordförande.

Birgitta Forsberg på Affärsvärlden inervjuade i oktober Karl-Petter Thorwaldsson om hans tid i SSU, Socialdemokraterna och nu som LO-bas.

I skoldebatter [som SSU-ordförande] mötte han Muf-ordföranden Fredrik Reinfeldt.

– Det var svårt att debattera med honom. Vi döpte honom till Tvålen för att han ändrade åsikt.

Karl-Petter Thorwaldsson vill inte säga vad han tycker om Fredrik Reinfeldt.

– Jag är nog lite mer öppen.

[…]

Karl-Petter Thorwaldsson verkar pigg på att driva ett antal frågor. LO har fått en ordförande som ger sig in i politiken. Men det kan bli svårt att vara tongivande med vikande medlemsantal och ett tilltufsat moderparti.

– Vi är beredda att samarbeta med Svenskt Näringsliv och det har funkat väldigt bra. Det första vi gjorde var att uppmana regeringen och Socialdemokraterna att svälja förtreten och komma överens om fyra fem områden för att göra reformer.

Reformerna ska gälla bostadsproduktion, infrastruktursatsningar, sänkt arbetslöshet och nya jobb.

Karl-Petter Thorwaldsson är öppen och på gott humör under hela intervjun. Fram till frågan om kärnkraft. Då hänvisar han till kongressbeslutet om att tillåta att gamla reaktorer ersätts med nya.

Men du själv är emot?

– Jag är LO:s ordförande.

Som sagt. Inte så lätt.

Bild: Tidskriftsomslaget är Affärsvärlden nr 35, 29 augusti 2012.

Read Full Post »

STRATEGI | Det är inte bara Socialdemokraterna och Stefan Löfven som har problem med frågan om vinster i välfärden. Även facken är splittrade.

Löfven vann maktstriden i partistyrelsen om vinster i välfärden. I stället för att förbjuda vill man se en ökad granskning av företagens bokföring av sina vinster.

Sannolikt kommer toppskiktet inom fackföreningsrörelsen att ha lättast att acceptera denna Löfvenska kompromiss. Frågan är bara vad vanliga fackligt anslutna tycker.

Med en splittring inom vad som kallas ”den fackliga grenen av Socialdemokraterna” riskerar partiet framstå som än mer otydligt i en av sina viktigaste politiska frågor.

Detta kan mycket väl ge Alliansen en möjlighet att utmåla Socialdemokraterna som okapabla när det gäller att skapa fler jobb och bekämpa arbetslösheten. Vinster i välfärden riskerar att bli Löfvens egen variant av löntagarfondsdebatten.

Redan nu kan man se att att Löfvens kompromiss inte är det lättaste att kommunicera på ett lättfattligt sätt. Otydlighet riskerar att bli konsekvensen.

Om Löfvens strategi inte fungerar kommer Alliansen inte ens att behöva en majoritet av väljarna bakom sig för att kunna så ett frö av misstänksamhet kring Socialdemokraternas förmåga och trovärdighet som regeringsparti.

Att kunna visa på politisk splittring och ideologisk förvirring inom partiet och facken blir säkert en del av strategin för att kunna desarmera frågan för Alliansen.

Och det är här fackets medlemmar, och de fackligt aktiva på ”golvet”, kommer in i bilden.

Så här kan det låta i en debattartikel i Kommunalarbetaren. Styrelsen i sektion Falköping, Vänerväst skriver:

80 procent av svenska folket säger nej till vinster i välfärden. Men Kommunals ordförande Annelie Nordström motsätter sig LO-kongressens beslut om att verka för Non Profit (inga vinster) i välfärden. ” Jag tror inte på non profit.” Detta uttalande gjorde hon i tidningen Dagens Samhälle som utkom den 20 september 2012.

[…]

När vi är ute och lyssnar på Kommunals medlemmar så är det fler än 80 procent som motsätter sig vinster i välfärden. Det är dags för Annelie Nordström att lyssna in vad medlemmarna tycker i denna fråga. Vinstintressen som drabbar barn, sjuka och gamla får oftast sämre omsorg. Detta sker genom att medlemmarna inom Kommunal får göra mer på mindre tid (lägre personalbemanning), sämre semesterförmåner, sämre avtal, osäkrare anställningar, lägre ingångslöner och tystnadplikt angående situationen på arbetsplatsen. Detta kan aldrig accepteras. Anneli e Nordström accepterar detta år ut och år in därför att hon tror på vinstintressen i välfärden.

[…]

På Kommunals kongress år 2010 antogs följande att-satser:

• att förbundet ska ta upp en aktiv kamp mot fortsatt konkurrensutsättning och för en återdemokratisering och utbyggnad av offentliga sektorn,

• att ge förbundsstyrelsen i uppdrag att utarbeta en plan för kampen, på kort och lång sikt, gärna i samarbete med andra delar av fackföreningsrörelsen och brukarorganisationer, gärna utifrån exempel från Norge och Trondheimsmodellen

Vi ställer följande frågor till Kommunals ordförande Anneli Nordström.

1. Hur verkar du för ovanstående kongressbeslut, som antogs år 2010, när du nu år 2012 uttalar dig för privata vinstintressen i välfärden?

2. Kan alla kommunals medlemmar och förtroendevalda motverka eller  strunta i Kommunals kongressbeslut och, om man så känner,  verka för motsatsen eller göra som man själva vill i olika frågor?

Om inte Socialdemokraterna aktar sig riskerar man skapa utrymme för en ny debatt likande löntagarfonderna.

Och hur väl det utföll behöver Löfven bara fråga Kjell-Olof Feldt om.

Read Full Post »

INFLYTANDE | Fredrik Reinfeldt är nästan alltid lugn i intervjusituationer. Men ibland kan man ana en irriterad underton i svaren.

När Stephen Lindholm intervjuade statsministern, för den fackliga tidskriften Kommunalarbetaren, var Reinfeldt sitt vanliga lugna jag. Utom när det kom till hans relationen till LO.

När Wanja Lundby-Wedin avgick som LO:s ordförande beklagade hon att hon hade haft så svårt att få kontakt med dig som statsminister. LO:s nye ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, känner du sedan den tid du var ordförande i MUF och han i SSU. Betyder det att din relation till LO nu kan förändras?

– Det vet jag inte. LO måste inse att det är ett problem i kontakten med andra partier när de är så hårt knutna till Socialdemokraterna och att LO:s ordförande sitter i Socialdemokraternas verkställande utskott. Detta trots att en stor del av LO:s medlemmar inte är socialdemokrater.

Kanske den irriterade tonen beror på att Moderaterna så ihärdigt har odlat bilden av sig själva som ett arbetarparti.

Att då inte vara intresserad av dialog med den organisation som samordnar arbetet mellan fjorton olika fackförbund framstår som lite märligt. Det antyder att man inte varit helt seriös i sin kommunikation.

Bild: Moderat valaffisch från valet 2010.

Read Full Post »

ALMEDALEN | Det var de ideologiska färgade talen som lyfte partiledarnas framträdanden under politikerveckan.

Kanske hängde det samman med att det fanns få – och inte speciellt tunga – utspel från partierna i år. Kloka partiledare valde då att ideologisera sina tal för att kunna sticka ut från mängden.

Detta är en viktig signal till de mindre partierna.

Man kan inte lyfta opinionsmässigt bara med hjälp av sakpolitiska utspel. Speciellt inte om utspelen lika väl skulle ha kunnat lanseras av något annat närliggande politiskt parti.

Att använda sig ideologi kan då vara ett effektivt sätt att vissa på skillnader mellan partierna.

Bästa talet

Det är kanske inte konstigt att de bästa talen därför också kom från partier som hade behov att bevisa något för väljarna.

Jonas Sjöstedt (V), Jan Björklund (FP), Stefan Löfven (S) och Göran Hägglund (KD) höll inte bara de intressantaste talen utan också de mest ideologiska färgade.

Vänsterpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraternas läge i opinionen gör att dessa nu måste ta sig i kragen om man vill lyckas 2014. Och Socialdemokraterna måste visa att man är mer än bara en Löfven-effekt.

Och skall man utse någon klar vinnare får det bli Hägglund, tätt följd av Björklund.

Oturligt nog för Hägglund låg Kristdemokraternas dag sist under veckan. Det är inte osannolikt att man därmed också fick färre tittare och lyssnare än övriga partier.

Men dessa två herrar får ursäkta. Det tal som alla verkligen väntade på var Stefan Löfvens. Det var hans första i Almedalen som partiledare.

Och han lyckades över förväntan. Speciellt med tanke på att han knappast är någon naturlig talare. Han hade uppenbart tränat inför uppgiften.

Men det kan vara en poäng för en partiledare att inte framstå som en alltför finslipad och professionell politiker. Att låta mer som en man av folket kan aldrig vara fel för en socialdemokratisk partiledare.

Sämsta talet

Utan tvekan var det Åsa Romson (MP) och Annie Lööf (C).

Vad man kommer att minnas från Romsons tal är att hon bjöd in metrologen Pär Holmgren under talet. Hon lämnade även kvar ett par glasögon till Fredrik Reinfeldt (för att han skulle se barnfattigdomen).

Romson fick en del kritik för nymodigheten att intervjua Holmgren på scen mitt under talet. Men det var knappas att hon prövade något nytt som var felet.

Problemet var at ingen minns vad det handlade om. Det var väl något om klimatet och miljön? Eller?

Och Lööfs tal kommer man bara att minnas för att hon var modig nog att erkänna att Alliansen och regeringen går på tomgång.

Oturligt nog personifierar hon själv denna idétorka.

Bästa politiska utspel

Alla partierna hade något litet köttben som man bjöd väljare och media på. Men något riktigt tungt utspel blev det aldrig.

Det mest omtalade och omskrivna blev Fredrik Reinfeldts förslag om enjobbpakt”.

Men det var svårt att imponeras när det visade sig att det var ett gamalt förslag från IF Metall. Ett förslag som Stefan Löfven (!) förhandlat fram redan 2010.

Löfven kunde därmed knipa retoriska poäng genom att döpa om jobbpakten till Löfvenmodellen.

”Det visar att Moderaterna inte ser arbetslösheten som ett samhällsproblem – utan en valfråga”, sade han.

Därmed lyckades Socialdemokraterna så ännu ett frö av misstänksamhet hos väljarna om att Moderaterna är mer spinn än substans.

Dessutom kunde han ställa den berättiga frågan om varför jobbpakten inte skulle kunna sjösättas redan nu? Varför vänta ända till 2014 om den nu var så viktig som Reinfeldt gjorde gällande?

Och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson kunde peka på att regeringen framstår som oeniga när man lyssnar på Allianspartiernas olika tal under veckan.

Så den spricka som Moderaterna antagligen hoppats på mellan Socialdemokraterna och LO får vi nog inte att se mycket av.

”Jag trodde att det var regeringen vi talade med men det kanske var Moderaterna”, sade han till TT.

Bästa onelinern

”Vänner, regeringen väntar på bättre tider, medan Sverige väntar på en bättre regering.” (Stefan Löfven)

Och mer än en oneliner stod ”rolighetsminister” Hägglund för. Så här lät det om ”Cirkus Löfven”:

Jag vill redan här be om ursäkt för det kommande avsnittet. Nu förlitar jag mig helt på att det finns göteborgare i publiken… Schhhhh… Får jag be om….största… möjliga…..tystnad?  För visst är det med Stefan Löfven, lite som på cirkus. Cirkusdirektör Stefan Löfven. Största…möjliga…tystnad. Ny i manegen. Den fjärde direktören på kort tid. Hans företrädare var dels en one-man-show. Domptören Persson som ersatte alla andra artister med sin egen förträfflighet. Sedan kom den av partiet itu-sågade damen. Och sedan direktören som visade sig vara en mänsklig kanonkula… som sällan landade på fötterna. Manegen var väl krattad när Löfven kom in bland de stora elefanterna. Spänd förväntan i tältet.  De tidigare så framgångsrika knivkastarnas nummer har utgått. Stöörsta…möjliga…tystnad. Stefan Löfven… Sällan har väl någon sagt så litet om så mycket under så lång tid… I de farligare cirkuskonsterna finns en stuntman, oftast Mikael Damberg. Men alla verkligt halsbrytande nummer har fått utgå till förmån för… ytterligare tystnad. Inget jonglerande med brandfacklor, precis. Visserligen politisk akrobatik, han kan till och med slå knut på sig själv, för att inte falla… till föga… och lämna något besked.  Största… möjliga… tystnad… Och spänning är en del av miljön på Cirkus Löfven. In kommer alla djuren. Först Unga Örnar men sedan… En tiger, förlåt… en som tiger.

Så sammanfattningsvis får man kanske ge Moderaterna en liten, liten poängseger över Socialdemokraterna när det gäller politiskt innehåll.

Men i realiteten står partierna precis där man stod innan Almedalsveckan.

Read Full Post »

ANALYS | Fredrik Reinfeldts uttalande om ”etniska svenskar” har rört om i den politiska grytan.

Varför använde Reinfeldt just begreppet ”etniska svenskar”?

Frågan har två svar beroende på om det användes medvetet eller om det bara var ett misstag i arbetet.

Men först den fråga från TT, och Reinfeldts svar, som drog igån debatten:

Hur länge ska man vänta innan man stimulerar ekonomin? Till tio procents arbetslöshet? Det är nu en arbetslöshet som ni beskrev som massarbetslöshet 2006.

– Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat, säger Reinfeldt.

1) Om Reinfeldt använde begreppet ”etniska svenskar” medvetet.

Det är inte osannolikt att Reinfeldt och hans spinndoktorer har märkt att ordet ”massarbetslöshet” har börjat användas alltmer.

Nu senast av Karl-Petter Thorwaldsson, trolig ny LO-ordförande, i en intervju i TV4 Nyheterna. Frågan från TT är därför bara ännu ett tecken på att inrikesdebatten håller på att skifta fokus.

Och om begreppet fäster har regeringen ett stort problem.

Hitintills har bilden varit att regeringen har ordning och reda i statens finanser. Om det istället börjar handla om arbetslösheten, eller för regeringen än värre ”massarbetslöshet”, kan Alliansen troligtvis glömma en tredje valseger.

Hur skall en smart spin doctor då kunna vrida fokus bort ifrån den pinsamma debatten om massarbetslöshet?

Genom att använda begreppet ”etniska svenskar” blir alla i ett enda slag medvetna om att det inte bara är regeringens fel.

Arbetslösheten går naturligtvis inte att trolla bort. Men det är bättre om fokus återigen blir på strukturella problem som regeringar brottats med långt innan Alliansen.

I ett enda drag har Reinfeldt därmed lyckats minimera risken för att han får hela skulden för arbetslösheten.

Så när Stefan Löfven börjar tala om att statsministern ”pekar ut vissa grupper” eller när Fredrik Federley (C) säger att Reinfeldt ”spelar SD i händerna” hjälper man bara regeringen att skifta fokus bort ifrån ”massarbetslösheten”.

Den genomsnittlige väljaren bryr sig inte om att begreppet ”etniska svenskarinte används i seriösa sammanhang. För ”mannen på gatan” beskriver uttrycket bara sunt förnuft.

Det är inte speciellt svårt att förstå att en svensk som inte är född och uppväxt i t.ex. Spanien, och inte talar spanska, inte heller kommer att få något jobb i Spanien. Det omvända gäller naturligtvis också om en spanjor, utan utbildning och med obefintliga kunskaper i svenska, flyttar till Sverige.

Själva uttalandet i sig kommer därför knappast att skada Reinfeldt politiskt. Väjarna tycker bara att Reinfeldt sagt något som är självklart.

2) Om Reinfeldt inte använde ”etniska svenskar” medvetet.

Reinfeldt har redan backat lite från sitt ursprungliga uttalande om ”etniska svenskar”. Det är uppenbart att man inte känner sig bekväm med uppståndelsen.

TT lyckade aldrig få en kommentar direkt fråga Reinfeldt med anledning av uttalandet. Men hans presschef Roberta Alenius skickade en skriftlig kommentar som är lite försiktigare i tonläget.

Nu lyfter man också in ungdomsarbetslösheten.

”Våra meningsmotståndare hävdar att vi har massarbetslöshet i Sverige. Vi menar att Sverige har strukturella problem med en högre arbetslöshet bland unga och utrikesfödda”, skriver man nu.

Regeringen vill ha fokus på ”strukturella problem”, inte på ”massarbetslöshet”.

Men att säga att regeringen kommer att få allt svårare att få sin vinkling av verkligheten accepterad i media framöver är inte en speciellt djärv gissning.

Både opposition och media vädrar nämligen blod.

Bild: En artikel från Dagens Nyheter den 16 maj 2012.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »