Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘LO’

OPINION | När YouGov presenterade siffror som visade att Sveriges största parti nu heter Sverigedemokraterna fick övriga partier skrämselhicka.

Metro den 20 augusti 2016

Inte illa för ett parti som har en partiledare som gått in i väggen och som ingen vill samarbeta med.

Övriga partier har ett uppenbart problem. Även om alla de övriga partierna nu springer benen av sig för att ta initiativ inom invandrings- och migrationspolitiken ger det ingen utdelning opinionsmässigt.

Medan övriga partier har närmat sig Sverigedemokraterna har verkligheten snarare närmat sig Sverigedemokraterna. Därför uppfattar väljarna att avståndet är lika stort som tidigare mellan Sverigedemokraterna och övriga riksdagspartier.

För väljarna framstår dessa partier bara som bleka copycats – för lite och för sent.

Det är bara att titta på opinionsinstitutens siffror.

Även om Sverigedemokraterna inte är störst i någon annan opinionsundersökning fortsätter man öka. I senaste mätningen från Novus får partiet t.ex. en toppnotering på 19,4 %.

Detta bekräftar en tydlig trend. Sifos senaste siffror visar dessutom att partiet är störst bland arbetare. Hos denna väljargrupp får partiet 29,9 %. Socialdemokraterna landar på 26,9 %.

Och så här skriver man hos Novus:

Stödet ökar främst bland LO-medlemmar och bland boende i Norrland och i den yngsta åldersgruppen 18-29 år. Partiet ökar också något bland kvinnor, bland arbetare och bland boende i Stockholm och Mellansverige. Sverigedemokraterna är nu största parti bland män, bland arbetare och i Sydsverige. Partiet tar främst väljare från Moderaterna men även flödet från soffan och Socialdemokraterna fortsätter att öka. Sverigedemokraterna har nu ett stöd som ligger 6,5 procentenheter över valresultatet 2014.

Det politiska etablissemanget, både det politiska och i media, har slagit knut på sig själv efter nyheten i Metro.

När det gäller YouGov lyfte flera nyhetsförmedlare att deras mätmetod inte anses lika pålitlig som övriga opinionsinstituts. Det är i och för sig riktigt men missar själva poängen.

Detta inte minst med tanke på att Sifo – och andra mätningar – nästan konstant har underskattat stödet för Sverigedemokraterna.

Frågan är naturligtvis vad övriga partier måste göra. Statsvetarna Anders Widfeldt, University of Aberdeen och Maria Demker, beskrev deras dilemma på följande sätt i Dagens Nyheter:

– Det fungerar inte att ta tillbaka agendan från Sverigedemokraterna nu. Det uppfattas bara som att man legitimerar partiet. Man kan inte heller ta över deras positioner helt och hållet. Det skulle inte uppfattas som seriöst, säger han.

Partierna har ett dilemma: Om de är tysta, går väljare till SD. Om de börjar prata migration och integration går väljarna också till SD.

Statsvetaren Marie Demker tycker att partierna borde ägna mindre tid åt SD och mer kraft åt seriösa debatter om migration och integration utifrån höger och vänster.

– Jag kan till exempel se en linje i grundideologin i Moderaterna när man ställer krav på försörjning av anhöriginvandrare. Då ska de andra partierna inte moralisera utan bemöta det, säger hon.

Men allt tyder snarare på att ingen ännu lärt sig något. Partier och fack verkar fortsätta med för-lite-för-sent.

Margot Wallström (S) twittrade t.ex. ett tack till polisen som skulle visa att hon tar människors oro för kopplingen mellan kriminaliteten och ”utländska stöldligor” på allvar.

”TACK polis och åklagare som bekämpar utländska stöldligor som förstör trygghet och livskvalité i små byar. Resultat: rädsla och raseri.”

Knappast speciellt imponerande. Och varför det är utrikesministern (istället för inrikesministern eller statsministern) som skriver är lite svårt att förstå.

Även LO, Socialdemokraternas stödtrupper, har försökt bidra med förslag hur deras parti skall kunna återta initiativet. Men resultatet så här långt har mest blivit motsägelsefullt.

Medan LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson vill ha en rejäl ideologisk debatt mellan höger och vänster säger deras vice ordförande, Tobias Baudin, att han vill se en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om migrationspolitiken.

Snacka om förvirrande signaler. Dessutom skulle en uppgörelse mycket väl kunna stärka Sverigedemokraterna position än mer.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, säger så här om Socialdemokraternas dilemma:

– Det krävs större visioner och större åtgärder, och det är ingen lätt match. SD har lyckats med det, de har en vision av ett invandringsfritt Sverige och kommer med förslag för det. De vill se ett slags äldre folkhem, och säger att det ska finansieras genom att strypa invandringen. Om det stämmer eller inte är en annan diskussion, men de kan peka på hur de ska finansiera sina reformer och har tydliga förslag.

Övriga riksdagspartier lyckas inte formulera några förslag, och är inte tydliga i vilken riktning de vill ta Sverige, menar Jonas Hinnfors. För i synnerhet Socialdemokraterna, säger han, kan detta förklara en långsiktig urholkning.

Det skall bli intressant och se om partierna lyckas formulera någon framgångsrik strategi gentemot Sverigedemokraterna under hösten. Troligtvis får vi vänta lite längre än så.

Bild: Förstasidan Metro den 20 augusti 2015.

Read Full Post »

ANALYS | SCB har undersökt opinionsläget för partierna bland kommun- och landstingsanställda LO-medlemmar.

SCB - Kommun- och landstingsanställda LO-medlemmar maj 2014

Undersökningen, som tagits fram på uppdrag av Kommunalarbetaren, fackföreningen Kommunals tidning, uppvisar en rad underliga siffror jämfört med tidigare underökning av målgruppen.

Men först några siffror som inte överraskar.

Moderaterna minskar från 9,8 % till 8,2 %. Vänsterpartiet går fram från 10,9 % till 12,3 % medan Miljöpartiet ökar från 3,3 % till 4,7 %.

Den stora överraskningen är dock att Sverigedemokraterna går fram rejält bland ”kommunalarna”. De ökar från 3,8 % till 5,9 %.

Märkligheterna i undersökningen består i att Centerpartiet ökar från 2,7 % till 4,1 % medan Kristdemokraterna går från 1,1 % till 2,3 %.

Varför dessa två partier går fram medan Folkpartiet minskar från 2,7 % till 2,3 % är svårt att förklara.

Vad har de två partierna gjort under undersökningsperioden för att de skall få ökat förtroendet från kommun- och landstingsanställda? Det finns knappast någon logisk, politisk förklaring.

Intressant är dock att Socialdemokraterna tappar rejält. Partiet går från 64,1 % till 57,3 %.

Detta är antagligen en effekt av att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver fler av de frågor som LO prioriterar.

En annan rimlig förklaring är att Socialdemokraterna har varit försiktiga i sina utspel och mer än luddiga när det gäller inställningen till vinster i välfärdssektorn.

Men den de stora svängningarna bland de små partierna beror nog mer på att underlaget är så litet.

Mats Gustafsson Hedenström på Kommunalarbetaren skriver:

Urvalet i undersökningen är LO-medlemmar som jobbar i kommuner och landsting. Den gruppen har blivit allt mindre i SCB:s undersökning och har minskat ytterligare den här gången. Man ska därför vara försiktig med allt för långtgående slutsatser. Felmarginalen är betydligt större i den här gruppen än i totalundersökningen.

Dessutom är inga av förändringarna i opinionsundersökningen statistiskt säkerställda. Och det gäller samtliga förändringar för samtliga partier i mätningen.

Mer: SCB i maj. Bild: Kommunalarbetaren.

Read Full Post »

VAL 2014 | Videon ”Reinfeldts Sverige” från LO är valrörelsens första riktiga attackvideo. Den blev snabbt kritiserad för att använda fakta selektivt.

Man kan fråga sig om LO, precis som under förra valrörelsen, kommer att bli Socialdemokraternas attack dog även i år.

För Socialdemokraterna kan det vara lämpligt om det är LO och inte partiet som tar ut svängarna.

På så sätt kan Stefan Löfven fortsätta vara statsmannamässig medan LO står som avsändare för attacker som kan vara mer eller mindre på gränsen till negative campaigning.

Valfilmen är grovt uppdelad i två delar. Första halvan handlar om regeringens skattesänkningar och andra halvan fokuserar på tre LO-medlemmars tankar och erfarenheter kring Fredrik Reinfeldts Sverige.

Även inifrån LO-kollektivet har det kommit kritik, om än av annat slag.

Från Kommunal har man påpekat att filmen ger en omodern bild av Sverige. Dessutom saknar videon representanter från ”välfärdsarbetarna”.

Catarina Berglund, från tidningen Kommunalarbetaren, intervjuade Tomas Baudin från LO.

Helt enkelt – var är kommunalarna?

– Vi visar tre medlemmar från olika förbund och en av dem utbildar sig till förskollärare. Vi måste göra begränsningar och kunde därför inte lyfta fram medlemmar från varje förbund, säger Tobias Baudin, andre vice ordförande i LO.

Filmen visar verkligheten från industrigolvet, men inga kommunalare, ingen från handeln eller hotell- och restaurangsektorn, ingen utan ett svenskklingande förnamn.

Var finns det moderna Sverige, nutidens Sverige?

– Industrin är nutidens Sverige, framtidens Sverige. Industrin är också viktig för att finansiera välfärden.

Skaparna säger till Berglund att man hämtat inspiration till filmen från Barack Obama och den amerikanska valrörelsen.

Read Full Post »

VAL 2014 | ”LO har de senaste fem åren gett över 70 miljoner kronor i stöd till Socialdemokraterna”, skriver Svenska Dagbladet.

LOs politiska plattform inför valet 2014

Även i år kommer man använda både personella och ekonomiska resurser för att hjälpa partiet till en valseger.

Den ”strategiska valplanen” visar att LO satsar nästan 28,5 miljoner kronor på sin kampanj. Det är 7 miljoner kronor mer än vad som tillsammans satsades på EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010.

I år har LO och de fjorton LO-förbunden dessutom för första gången tagit fram en gemensam politisk plattform där man presenterar sina viktigaste prioriteringar inför de kommande åren.

Målet är en regering ledd av Socialdemokraterna. Eller som man skriver i plattformen:

LO vill i valet 2014 byta riktning på politiken genom att arbeta för ökad jämlikhet, full sysselsättning och Socialdemokratiska valsegrar.

Det grundläggande problemet är inte att LO tagit beslut om att stödja ett visst politiskt parti. Varje organisation har rätt att stödja vilket parti man vill så länge som beslutet har tagits i god demokratisk ordning av valda ombud.

Problemet är snarare att man som fackförening förväntas sätta sina egna medlemmars önskningar i främsta rummet och inte bara anpassa sig till ett partis agenda.

Det är inte ens säkert att partiet får så stor draghjälp när man är så nära förknippat med ett speciellt partiets politiska agenda.

När LO nu i valrörelsen skall tala om riskerna med en Alliansregering riskerar budskapet mer uppfattas som en socialdemokratisk partsinlaga än ett budskap som är förankrat i de djupa medlemsleden.

Detta okritiska förhållningssätt har lett fram till att LO idag brottas med en lång rad moraliska dilemman som riskerar underminera deras möjligheter att t.o.m. vara en effektiv allierad till partiet.

1. Socialdemokraterna är inte det parti som främst driver LO:s frågor

Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver idag fler av LO:s prioriterade frågor än vad Socialdemokraterna gör.

Av tretton LO-krav vill Vänsterpartiet driva på i tolv. Miljöpartiet ställer upp på nio medan Socialdemokraterna kommer in först på tredje plats med åtta av de tretton.

Trots detta allierar sig LO bara med Socialdemokraterna.

2. LO kräver inte att Vänsterpartiet skall ingå i en regering

Trots att det främst är Vänsterpartiet och Miljöpartiet som driver LO:s viktigaste politiska krav väljer man i år att inte kräva att Vänsterpartiet och Miljöpartiet skall ingå i en eventuell socialdemokratiskt regering.

När Mona Sahlin valde att endast prioritera Miljöpartiet som regeringspartner inför förra valrörelsen fick hon hård kritik från bl.a. fackligt håll. Sahlin gav efter för trycket och lät Vänsterpartiet ingå i den rödgröna alliansen.

Trots att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson sitter med i Socialdemokraternas verkställande utskott – och därmed har unika påverkansmöjligheter – väljer man i år att inte ställa några sådana krav.

Detta trots att en rödgrön trepartikoalition skulle gynna LO eftersom Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans skulle kunna trycka på Socialdemokraterna för att fler av fackets krav blev regeringspolitik.

Det är svårt att tolka detta som något annat än en anpassning till Socialdemokraterna som endast pekat ut Miljöpartiet som en möjlig regeringspartner. Tydligen är Socialdemokraternas behov viktigare än medlemmarnas krav.

3. Nästan 50 procent av LO-medlemmarna röstar på något annat parti än Socialdemokraterna

Bland LO-medlemmarna var det 67 procent som stödde det rödgröna blocket i valet 2010. Socialdemokraternas andel var 51 procent. Vänsterpartiet och Miljöpartiet fick nio respektive sju procent.

Detta är Socialdemokraterna mycket väl medvetna om. Det var en viktig del av den eftervalsanalys som partiets Kriskommission presenterade 2010.

Exempelvis ökade Moderaterna sin röstandel bland LO-medlemmarna med 4,6 procent till 15,7 procent jämfört med 2006.

Sverigedemokraterna fick 5,5 procent av rösterna. Vilket var en fördubbling jämfört med valet 2006.

4. Kritik även från facket

Det finns till och med fackförbund som idag är kritiska till att man bara rakt av skall skicka pengar till Socialdemokraterna.

Både Handels och Seko talade så sent som i början av februari om att hålla inne med sina pengar till partiet.

Vice ordförande Susanna Gideonsson i Handels uttryckte det så här:

Vi är inget politiskt parti. Vi har ett gäng medlemmar som har olika åsikter om hur samhället ska fungera. Vi har ett kongressbeslut från 2011 som säger att vi ska påverka samhällsutvecklingen utifrån våra medlemmars bästa.

Kritiken är inte ens ny. Redan 2006 uttryckte t.ex. en f.d. ombudsman i LO följande i Dagens Arbete:

Risken är att de som inte röstar på socialdemokraterna går ur facket på grund av samarbetet. Att samarbetet faktiskt försvagar facket på sikt.

5. Toppar i Socialdemokraterna vill regera med Vänsterpartiet

Fyra av tio av Socialdemokraternas tyngsta företrädare i 186 kommuner vill att partiet regerar tillsammans med Vänsterpartiet enligt en enkät från Aftonbladet.

Fyrtio procent är ingen liten siffra. Den indikerar att det bara är taktik när Stefan Löfven bara pekar ut Miljöpartiet som möjlig koalitionspartner.

Partitoppen vill antagligen bara se till att undvika att man hamnar i samma dilemma som Mona Sahlin. Hon gjorde misstaget att ta med Vänsterpartiet efter påtryckningar från bl.a. facken.

Dessutom vill Socialdemokraterna säkert undvika att Alliansen får möjlighet att skrämma väljarna med vänsterspöket.

Men inget av detta kommer att hjälpa Alliansen mer än högst marginellt i valrörelsen.

Oavsett vad de fackliga medlemmarna själva tycker kommer LO och Socialdemokraterna inte ändra på sin strategi. Speciellt inte under ett valår.

Ledningen i LO drar den logiska slutsatsen att man får igenom fler av sina krav med en socialdemokratisk regering än med en fortsatt borgerlig.

Och även om det inte ser så ut idag är både LO och partiet medvetna om att en valrörelse kan bli väldigt jämn. En valseger kan hänga på om man håller ihop eller inte. Man vill definitivt inte öppna upp för att Alliansen skall kunna slå in några kilar mellan LO och partiet.

Det gör att man ganska lätt kan stilla sina samveten med att ändamålet helgar medlen. Alla eventuella etiska dilemman lägger man åt sidan till efter valet. Om ens då.

Flertalet av de icke-socialdemokratiska LO-medlemmarna är dessutom ofta bara med som passiva medlemmar. De är med därför att de inser att de behöver facket om det skulle bli en stor konflikt med arbetsgivaren. Den tiden är förbi när medlemsavgiften även var en politisk lojalitetsmarkering.

Dessa medlemmar är inte dummare än att de inser att ledningen i LO är socialdemokrater. De betalar sin medlemsavgift väl medvetna om att ledningen inte tänker ta någon hänsyn till att många inte röstar på Socialdemokraterna.

Många medlemmar tycke kanske inte om kopplingen till Socialdemokraterna men de förväntar sig å andra sidan ingen snabb förändring av relationen.

Risken för LO är snarare att allt färre kommer att engagera sig fackligt när ledningen så uppenbart struntar i att nästan femtio procent av medlemmarna inte är socialdemokrater.

Och varför skulle någon vilja engagera sig (och än mindre kampanja för Socialdemokraterna) när organisationen så tydligt ställer de egna politiska prioriteringarna åt sidan bara för att det råkar vara valår?

Dessutom finns det risk för att väljarna börjar uppfatta LO som mindre intressant om man bara är Socialdemokraternas lydiga verktyg.

Detta i sin tur kan påverka LO:s förmåga att bedriv ett effektivt opinionsarbete. Om väljarna slutar uppfatta LO som en självständig organisation kommer man också sluta lyssna på dem.

I förlängningen kan detta indirekt drabba Socialdemokraterna. Tappar man i auktoritet i medborgarnas ögon riskerar LO bli ett mindre effektivt verktyg.

Så Allianspartierna gör vad man alltid har gjort inför en valrörelse, man försöker misskreditera samarbetet så mycket det bara går.

Har man tur, och valrörelsen blir jämn, kan en och annan valsedel från en missnöjd LO-medlem tippa över vågskålen till Alliansens fördel.

Bild: Omslaget till LO:s politiska plattform 2014.

Read Full Post »

lo_landsorganisationenANALYS | Ett av de mer flagranta exemplen på hur LO anpassar sig till Socialdemokraterna kom i en intervju med deras förste vice ordförande.

Under intervjun i Dagens Nyheter förklarade Tobias Baudin att LO nu svängt när det gäller vinster i välfärdssektorn. Tydligen är LO nu positiva till vinster.

Så sent som vid LO-kongressen 2010 tog man beslut om att verka för en non-profitprincip inom välfärden. Det innebär att företag inte skulle kunna ta ut vinster i vård, skola och omsorg.

Det är svårt att se omsvängningen som något annat än en anpassning inför årets valrörelse. LO ställer in sig i partiledet och kör över medlemmarna.

Omsvängningen är förödande för bilden av LO som en självständig organisation och för medlemmarnas förtroende för Karl-Petter Thorwaldsson som ordförande.

Thorwaldsson vann mycket respekt för att han markerade en självständig linje gentemot partiet när han blev vald till ordförande 2012.

Detta tilltalade medlemmar som inte röstar på Socialdemokraterna. Men kanske främst sågs det som positivt av de medlemmar som tycker att LO generellt tar för stora hänsyn till Socialdemokraterna och till arbetsgivarna.

Detta förtroendekapital riskerar nu kastats överbord. Thorwaldsson och Baudin framstår nu mer som den typiske fackpampen som gör lite som man vill.

Dessutom kan man ifrågasätta om svängningen ens är nödvändig för en valseger. Tanken var säkert att man skulle underlätta samordningen av valarbetare och budskap inför valrörelsen.

Men man kan argumentera för att beslutet snarare har ökat förvirringen kring vad LO egentligen tycker. Dessutom kan det mycket väl gynna Vänsterpartiet och Alliansen mer än Socialdemokraterna.

Vänsterpartiet kan nu med all rätt hävda att man är det enda partiet som säjer nej till vinster i välfärden. Ett klart och tydligt budskap som är lätt att kommunicera och argumentera för.

Alliansen kan å andra sidan hävda att LO:s omsvängning bevisar att vinster i välfärden är en logisk utveckling av hur samhället har utvecklats. Man kan också nu peka på att Vänsterpartiet står isolerade med sitt ”extrema” politiska budskap.

Alliansen kan också – precis som med exemplet Socialdemokraterna och jobbskatteavdragen – hävda att hela det socialdemokratiska etablissemanget nu har accepterat regeringens politik.

Skall man utgå ifrån intervjun med Baudin kommer LO få problem med att förklara vad man egentligen kämpar för. Vad är budskapet?

”Varje skattekrona måste gå till det den är avsedd för. Vi har inte råd att skicka iväg det i vinster till företag. Vi måste kraftigt reglera den här branschen”, ansåg Baudin för ett år sedan.

Idag låter det så här:

– Vi har förflyttat debatten i svensk politik om välfärden och vinsterna. Men egentligen har ingenting hänt. Jag ser med oro på risken för att vi får ett lapptäcke av olika politiska förslag. Vi riskerar att få en rad populistiska utspel som inte förändrar någonting, säger Tobias Baudin.

[…]

– Vi är för vinst i välfärden och att också företagen måste få gå med vinst. Sedan vill vi att så mycket av vinsten som möjligt ska investeras tillbaka i verksamheten. Gärna i personalen via löneökningar, men också i kompetensutveckling.

Den viktigaste frågan för LO, och en av knäckfrågorna för näringslivet, är att facket vill att kommuner och landsting ska få större inflytande över vilka bolag som etablerar sig i välfärdssektorn. Den fria etableringsrätten i skolan beskriver Tobias Baudin som ”horribel”.

– Vårt förslag ligger fast i grunden, men självklart är vi öppna för att diskutera om man kan hitta andra modeller utifrån det, säger han.

LO är nu för vinster i välfärden samtidigt som deras tidigare förslag ”ligger fast i grunden”. Lägg sedan till att man är villiga att förhandla om allt.

Det är inte säkert att ett sådant luddigt budskap är det effektivaste verktyget om man vill mobilisera desillusionerade medlemmar inför valrörelsen.

Read Full Post »

Almedalen 2013ANALYS | Jan Björklund höll ett bra tal. Kanske det bästa nu när bara Annie Lööf och Stefan Löfven är kvar.

Björklund lyckades ta upp en lång rad olika ämnen utan att talet kändes överbelastat.

Dessutom lyckades han leverera många giftiga formuleringar som framhävde vad han ansåg vara de absurda konsekvenserna av motståndarnas politik.

Om Sverigedemokraternas och Socialdemokraternas syn på arbetskraftsinvandring:

Nu vill en koalition av socialdemokrater och sverigedemokrater minska arbetskraftsinvandringen. Av olika skäl. Sverigedemokraterna gillar inte invandrare. Socialdemokraterna gillar invandrare så länge de inte arbetar.

Om LO:

Enligt Stefan Löfven skall LO ges makten att stoppa arbetskraftsinvandring. Och vet ni vad – en fackförening ser gärna att det är brist på arbetskraft.

[…]

Människor som vill bidra till vårt välstånd ska vara välkomna hit. LO ska inte bli vår nya gränspolis!

Om Miljöpartiets förslag om att minska arbetstiden:

I april, när oppositionen utarbetade sina motioner som svar på regeringens vårbudget, så tittade jag mot fönstren på miljöpartiets riksdagskansli. Och vad såg jag? Jo det var tänt långt in på kvällen. Varför då? Varför jobbar de över om man uträttar mer om man jobbar mindre? Det är ju obegripligt? Varför går de hem först åtta på kvällen, om det blir mer gjort om man går hem klockan tre?

Om värnskatten:

Vi behöver ta bort värnskatten. Den har allt för länge fungerat som en motor för emigration snarare än som skatteindrivning. Men kanske är det så att de rödgröna vill att framgångsrika människor ska fly landet och inte återvända. För när Ingvar Kamprad återvänder så ökar klyftorna i Sverige.

Precis i alla andra partiledartal i Almedalen innehöll Björklunds även en ”nyhet” – en nyhet som redan pressenterats på en tidigare presskonferens.

Denna gång handlade det om lärlingssystem.

Men detta var inte det första utspelet på temat lärlingsutbildning från Folkpartiet. Frågan är om väljarna uppfattar några större skillnader.

Det är därför tveksamt om detta skulle vara en speciellt valvinnande fråga. Kanske känner Folkpartiet bara ett behov av att behålla initiativet kring skolfrågorna.

Read Full Post »

HISTORIA | Regeringen fick stå där som den stora förloraren när LO och Svenskt Näringsliv spräckte förslaget om en jobbpakt för unga.  

Saltsjöbadet - Dagen den 10 november 1903

Men man kan knappast kritisera Fredrik Reinfeldt och Anders Borg för att ha försökt.

Man kan inte heller påstå att det skulle vara orealistiskt att anta att arbetsmarknadens partner skulle kunna komma överrens.

Om något verkade regeringen snarare i en lång historisk tradition där förhandlingar, kompromisser och samförstånd har gått före konflikter.

Per T. Ohlsson skriver i Sydsvenskan om den svenska modellen:

Breda och uthålliga överenskommelser, givande och tagande mellan olika intressen, begränsade sociala klyftor, ordning och reda på arbetsmarknaden, korruptionsfria myndigheter och en insikt om att resurser som skall fördelas först måste skapas lade grunden till en samhällsmodell som på ett förunderligt vis har förenat omfattande offentliga åtaganden med individuell frihet.

[…]

Maktutredningen identifierade 1990 en speciell svensk beslutsmetod baserad på överläggningar och konsultationer. Det utesluter inte hårda konflikter, men ett stråk av eftertänksamhet och besinning löper genom Sveriges utveckling. Motsättningarna har sällan tillåtits gå över styr.

Händelser och processer under mellankrigstiden hade avgörande betydelse. Den så kallade kohandeln mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet om krispolitiken 1933 följdes av Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO 1938. Högern accepterade demokratin. Socialdemokraterna avstod från socialisering.

[…]

Även i tillspetsade situationer har en känsla för återhållsamhet och ordnade förhållanden gjort sig gällande. Detta, i kombination med en strävan efter bredast möjliga förankring, förklarar kanske mer än något annat varför Sverige i över 200 år har sluppit krig och våldsamma inre omvälvningar.

Man kan rent av gå tillbaka till 1809 och ett av de mest formativa – och farligaste – momenten i Sveriges historia och där finna spår av den svenska fixeringen vid att allt skall gå rätt och riktigt till.

Sverige låg i krig med nästan hela omgivningen, ekonomin var förödd och Finland förlorat. Ingen kunde vara säker på om Sverige skulle överleva som nation; det gick rykten om att landet skulle delas mellan Ryssland och Danmark. I det läget reste överstelöjtnant Georg Adlersparre upprorsfanan. I spetsen för västra arméns värmländska avdelning började han tåga mot Stockholm. Några dagar senare greps kung Gustav IV Adolf av revolterande officerare. Skyndsamt utformades sedan en ny regeringsform som skulle gälla som konstitutionellt ramverk i över 150 år.

Det var det närmaste Sverige har kommit en revolution. Och den var sannerligen svensk.

Ty på sin väg mot Stockholm följde Adlersparres styrkor till punkt och pricka 1791 års reglemente för marscher genom landet. De betalade, mot kvitto, för hästar och annat som rekvirerades. Allt bokfördes.

Gärna revolution, men först rejäl kvittens.

Sådant kunde – och kan – nog bara inträffa i Sverige.

Bild: Saltsjöbaden – ett tidningsurklipp från Dagen den 10 november 1903

Read Full Post »

POLITIK | Alla verkar mer eller mindre överrens om att regeringen är den stora förloraren. Kanske på papperet. Men frågan är om det stämmer.

Fokus nr 5 den 1-7 februari 2013

Tittar man lite närmare ser det mer ut som om LO och dess ordförande är den moraliska förloraren. De har offrat de arbetslösa till förmån för Socialdemokraterna.

Visst skulle det vara en fjäder i hatten för regeringen – eller åtminstone Moderaterna – att kunna visa upp en jobbpakt inför valet. Knappast något huvudmotståndaren Socialdemokraterna såg fram emot.

Men regeringen kan knappast lastas för att man har försökt.

Regeringen må uppfattas som både trött och idélöst men ingen kan ha undgått att man har haft jobben i fokus sedan dag ett.

Så frågan är om det inte blir LO som får stå där som den stora boven när dammet har lagt sig.

Grunden i Fredrik Reinfeldts jobbpakt var nämligen ett gamalt avtal som tecknades redan 2010 mellan IF Metall och Teknikföretagen om yrkesintroduktion. Ett avtal som förhandlats fram när Stefan Löfvens var Metall-ordförande.

Det ser inte speciellt bra ut när LO och Svenskt Näringsliv inte ens kan komma överrens på ett område de själva säger sig vilja prioritera.

Den svenska modellen förutsätter att arbetsmarknadens parter kan kompromissa och komma överrens när det verkligen gäller.

Så när arbetsmarknadens parter inte klarar av att förhandla fram ett avtal är det inte regeringen som ser svag ut.

Och värst ser det ut för Karl-Petter Thorwaldsson.

I Fokus skriver Claes Lönegård och Torbjörn Nilsson:

I tisdags utnyttjade socialdemokraterna tillfället till max. Karl-Petter Thorwaldsson kaste upp en perfekt boll som Stefan Löfven fick smasha in. Arbetarrörelsen satte bilden av vad som hänt: att arbetsgivarna svikit regeringen och att regeringen nu var tvungen att ta socialdemokraternas förslag till ny arbetsmarknadspolitik på allvar.

Som nyvald ordförande för LO var han tydlig med att han minsann skulle sätta medlemmarnas behov främst. Han skulle minsann inte låta sig styras av fackets nära relationer till Socialdemokraterna.

Nu har vi sett hur mycket det löftet var värt. LO har offrat de arbetslösa ungdomarna för att Stefan Löfven skall kunna ta hem en valseger nästa val.

Är det något man kan lasta regeringen för så är det snarare deras senfärdighet när det gäller att föra ut sin bild av vad som hänt.

Först ut var LO. Sedan kom Svenskt Näringsliv. Var regeringen tog vägen är det ingen som vet.

Är det någon som kan minnas något av intresse som Reinfeldt eller Anders Borg sagt sedan parterna lämnade förhandlingsbordet?

Kanske saknar Reinfeldt & Co sin gamla spinndoktor Per Schlingmann?

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus nr 5, den 1-7 februari 2013.

Read Full Post »

POLITIK | Sedan Stefan Löfven blev partieldare har Socialdemokraterna återigen blivit Sveriges största parti.

Trots detta verkar de positiva siffrorna i opinionen – och för de rödgröna partierna totalt – mer bero på Moderaternas trötthet och de borgerliga småpartiernas urusla siffror än på eget politiskt arbete.

Socialdemokraterna kan i alla fall inte längre skylla på rolluppsättningen. Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson, har så här långt lyckats matcha finansminister Anders Borg över förväntan.

”[H]on är den smarta Handelsutbildade, det finansiellt kompetenta komplementet till den rörelsebaserade Stefan Löfven, vars roll är att personifiera den emotionella socialdemokratiska historien och identiteten. Som rollbesättning i ett tv-drama är castingen perfekt.”, skriver Ulrika Fjällborg i Veckans Affärer.

Dessutom har LO, sent omsider, fått en ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, som utstrålar kompetens, sunt förnuft och en viss självständighet gentemot partiet.

Detta gör att den socialdemokratiska rörelsen idag står betydligt starkare än man gjorde under Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Under Sahlins tid var det inte mycket som fungerade. Förutom alla hennes egna brister tvingades Sahlin av den egna partiledningen ta med Vänsterpartiet i alliansen med Miljöpartiet.  Därmed var mycket av hennes auktoritet borta.

Dessutom tog man det märkliga beslutet att inte profilera Thomas Östros, dåvarande ekonomisk-politisk talesperson, i valrörelsen 2010.

Att ställa upp i ett val utan att ha någon som kunde ta debatten med Anders Borg måste anses vara en missbedömning av värsta sort.

Och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hade man inte heller mycket nytta av p.g.a. de egna skandalerna kring hennes hantering av sina styrelseuppdrag.

Hon tillbringade större delen av valrörelsen i frysboxen för att inte väljarna skulle frestas ta ut sin ilska på Sahlin och Socialdemokraterna.

Allt detta är nu historia. En bättre konstellation än politikern Löfven, ekonomen Andersson och fackpampen Thorwaldsson kan partiet knappast önska sig.

Men läser man intervjun med Andersson i Veckans Affärer kan man lätt få uppfattningen att partiet fortfarande befinner sig i vad en psykolog skulle kalla förnekelsefasen i sorgearbetet efter Sahlin och Juholt.

Indirekt erkänner Andersson dock att det finns en identitetskris. Men hennes lösning verkar ligga helt på att hitta rätt politik (vilket är nog så viktigt), inte att fråga sig om partiet och samhällsutvecklingen går i takt.

”Jag tycker inte att [Moderaterna] har kapat vår politik för de har inte förstått det grundläggande i den svenska modellen. Den bygger på broar från de gamla till de nya jobben via en aktiv arbetsmarknadspolitik och en omställningsförsäkring. I dag har inte vanliga medelinkomsttagare fullgott skydd för att taket är så lågt”, säger hon.

”Nu har vi en regering som monterat ner de här broarna. Det riskerar i längden att Sverige blir mer inåtvänt och bakåtsträvande och inte vågar bejaka det nya.”

[…]

Det har varit sex mycket turbulenta år inom det socialdemokratiska partiet, som genomgått en av sina allvarligaste identitetskriser på decennier. Magdalena Andersson håller motvilligt med.

”Det har varit turbulenta år. Talet om förtroendekris ska ändå ses mot bakgrund av att vi är Sveriges största parti. Och jag upplever inte att vi har en identitetskris. Vad menar du med det?”

Efter en snabb reflektion över ett parti som i drygt hundra år slagits för en samhällsutveckling som det i stort sett förverkligat – och därmed förflyttat sin traditionella väljarbas, arbetarklassen, till en medelklass, som inte är lika politiskt homogen och partitrogen som den väljarbas som fanns på Tage Erlanders och till viss del Olof Palmes tid – vill hon ändå inte medge att det finns en identitetskris utan refererar till konkreta, akuta samhällsproblem […].

Skulle du säga att ni är på väg ur identitetskrisen?

”Ja, vi har tydligt fokuserat på två av de stora problem där regeringen har misslyckats med sin politik – jobb och utbildning.”

Har det vänt för Socialdemokraterna?

Hon drar på svaret:

”Det är svårt att säga. Jag tycker att vi har relevanta svar på framtidens problem. När det finns utrymme att diskutera jobb och utbildning, som många anser är de stora problemen, så syns det i opinionen.”

Men vilka är era väljare?

”Folk som vill lösa vissa samhällsproblem tillsammans. Sverige har förändrats. Och det är positivt. Men det gäller att vara relevant i sin egen tid, som parti får man aldrig stelna.”

”Solidaritet” har varit ett nyckelbegrepp inom socialdemokratin. Vad betyder det för dig?

Frågan genererar ett svar som andas väldigt mycket mer tjänsteman än politiker.

”Det borde vara grunden för mycket mer av mänsklig interaktion.”

Plattityder. Optimist, javisst? Teknokrat, så klart.

Allt detta verkar lite löst i konturerna. Om Andersson skall lyckas hitta, som Fjällborg skriver, ”en politik som tar vid där jobbfrågan slutar” krävs mycket mer tankearbete än så.

Bild: Tidskriftsomslaget är Veckans Affärer nr 45 den 8 november 2012.

Read Full Post »

FACKET | Det är inte lätt att vara konsekvent. Speciellt inte om man skall vara både socialdemokrat och LO-ordförande.

Birgitta Forsberg på Affärsvärlden inervjuade i oktober Karl-Petter Thorwaldsson om hans tid i SSU, Socialdemokraterna och nu som LO-bas.

I skoldebatter [som SSU-ordförande] mötte han Muf-ordföranden Fredrik Reinfeldt.

– Det var svårt att debattera med honom. Vi döpte honom till Tvålen för att han ändrade åsikt.

Karl-Petter Thorwaldsson vill inte säga vad han tycker om Fredrik Reinfeldt.

– Jag är nog lite mer öppen.

[…]

Karl-Petter Thorwaldsson verkar pigg på att driva ett antal frågor. LO har fått en ordförande som ger sig in i politiken. Men det kan bli svårt att vara tongivande med vikande medlemsantal och ett tilltufsat moderparti.

– Vi är beredda att samarbeta med Svenskt Näringsliv och det har funkat väldigt bra. Det första vi gjorde var att uppmana regeringen och Socialdemokraterna att svälja förtreten och komma överens om fyra fem områden för att göra reformer.

Reformerna ska gälla bostadsproduktion, infrastruktursatsningar, sänkt arbetslöshet och nya jobb.

Karl-Petter Thorwaldsson är öppen och på gott humör under hela intervjun. Fram till frågan om kärnkraft. Då hänvisar han till kongressbeslutet om att tillåta att gamla reaktorer ersätts med nya.

Men du själv är emot?

– Jag är LO:s ordförande.

Som sagt. Inte så lätt.

Bild: Tidskriftsomslaget är Affärsvärlden nr 35, 29 augusti 2012.

Read Full Post »

Older Posts »