Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Libertarianism’

IDEOLOGI | Vad har Annie Lööf, Paul Ryan och Barack Obama gemensamt? Alla har läst filosofen Ayn Rand (men bara två har henne som idol).

Ayn Rand

Men det finns en annan likhet mellan Lööf och republikanernas vicepresidentkandidat i valet 2012.

Båda har nämligen backat från sina positiva uttalanden om Rands filosofi när hennes libertarianska idéer började granskas lite närmare.

I USA tog t.o.m. katolska kyrkan avstånd från Rands idéer just för deras socialdarwinistiska konsekvenser.

[Y]our budget [d.v.s. Ryans budgetförslag] appears to reflect the values of your favorite philosopher, Ayn Rand, rather than the Gospel of Jesus Christ. Her call to selfishness and her antagonism toward religion are antithetical to the Gospel values of compassion and love.

Cuts to anti-hunger programs have devastating consequences. Last year, one in six Americans lived below the official poverty level and over 46 million Americans – almost half of them children – used food stamps for basic nutrition. We also know how cuts in Pell Grants will make it difficult for low-income students to pursue their educations at colleges across the nation, including Georgetown. At a time when charities are strained to the breaking point and local governments have a hard time paying for essential services, the federal government must not walk away from the most vulnerable.

While you often appeal to Catholic teaching on “subsidiarity” as a rationale for gutting government programs, you are profoundly misreading Church teaching. Subsidiarity is not a free pass to dismantle government programs and abandon the poor to their own devices. This often misused Catholic principle cuts both ways. It calls for solutions to be enacted as close to the level of local communities as possible. But it also demands that higher levels of government provide help — “subsidium”– when communities and local governments face problems beyond their means to address such as economic crises, high unemployment, endemic poverty and hunger.

Detta var naturligtvis lite pinsamt för katoliken Paul Ryan. Han skyndade sig att istället lyfta fram texter av både påven och kyrkans egen Thomas av Aquino som viktiga inspirationskällor för sin politik.

Något liknande hände när Lööf framhävde Margaret Thatcher. Det dröjde inte länge efter att hon blivit partiledare förrän hon också började framhäva, inte bara Karin Söder, utan även Gudrun Schyman (!). (Se t.ex. Sunt Förnuft nr 1: 2012)

På så sätt kunde hon med lite spinn få det att låta som om det nu mer handlade om en beundran för starka kvinnor i allmänhet.

I en kulturartikel 2010 skrev Jens Liljestrand, författare och doktor i litteraturvetenskap, om Rand.

Författaren och filosofen Ayn Rand (1905-1982) och hennes verk är idag för nyliberaler vad Valerie Solanas och SCUM-manifestet är för feminister: för några få fundamentalister ett rättesnöre som ska läsas bokstavligt, för långt fler en förgrundsgestalt, någon som man i tv-soffan tycker ”ska tas med en nypa salt” men hemma med lådvinet erkänner att man ”håller ju med, egentligen”.

Inga jämförelser i övrigt, ska jag snabbt tillägga, innan Randianerna i Sverige kastar sig över tangentborden och lovar att pissa på min grav eller liknande, vilket de har för vana (jag skojar inte).

[…]

Kedjerökande och amfetaminmissbrukande satt hon i sin New York-lägenhet omgiven av en sektliknande beundrarskara som med tiden blev en ironisk variant på just den jagsvaga kollektivism hon ville bekämpa. Hennes filosofi, som gavs namnet objektivism, sågs som ett färdigt system, en matematisk formel där ett felaktigt kommatecken raserar hela bygget. Med tiden integrerades också psykologiska teorier i modellen, och den som utmanade Rands geni uteslöts obönhörligt efter en psykoterapisession/skådeprocess i författarens eget vardagsrum.

Kulten kring henne rämnade mot slutet av 60-talet när det avslöjades att hon under många år haft en sexuell relation med en tjugofem år yngre lärjunge, som hon under dramatiska former slängde ut ur gruppen efter att han dumpat henne. Eftersom det privata var politiskt var avfärdandet av hennes kropp synonymt med ett svek mot idealen.

Långt ifrån fiktionens prydlighet var hennes egen värld med andra ord bisarr och märklig. Särskilt Rands make, den stilige och godhjärtade men på något sätt ihålige Frank O’Connor, förblir en gåta. Därmed ger böckerna [om Rand av Anne Heller och Jennifer Burns] indirekt en förklaring till varför de flesta ändå mognar bort från Rand: det finns paradoxer i det mänskliga psyket som vår rationalitet aldrig helt kan besvärja. Hennes utopi om en värld rensad från tvivel och självmotsägelser, av ett heroiskt liv av lyckomaximering genom prestationer, motbevisas av det sätt på vilket hennes eget strandade i ynklighet och självbedrägeri.

Det lustiga med denna artikel är att Liljestrand drar ungefär samma slutsatser som president Barack Obama senare skulle göra i en intervju strax innan valet 2012.

Obama, som också kallade Ryans republikanska budgetförslag för ”social Darwinism”, framhäver i Rolling Stone att Rands idéer kan kännas tilltalande när man är ”17 eller 18 år och känner sig missförstådd”.

Have you ever read Ayn Rand?

Sure.

What do you think Paul Ryan’s obsession with her work would mean if he were vice president?

Well, you’d have to ask Paul Ryan what that means to him. Ayn Rand is one of those things that a lot of us, when we were 17 or 18 and feeling misunderstood, we’d pick up. Then, as we get older, we realize that a world in which we’re only thinking about ourselves and not thinking about anybody else, in which we’re considering the entire project of developing ourselves as more important than our relationships to other people and making sure that everybody else has opportunity – that that’s a pretty narrow vision. It’s not one that, I think, describes what’s best in America. Unfortunately, it does seem as if sometimes that vision of a ”you’re on your own” society has consumed a big chunk of the Republican Party.

Att bli vuxen innebär med andra ord att man inser att det bästa för en själv, de närmaste och för samhället kanske inte är att alla bara springer runt och tänker på sig själva.

Så när riksdagsledamoten Kerstin Lundgren (C) varnade för de socialdarwinistiska tendenserna i partiets förslag till idéprogram träffade hon mitt i prick.

Nyliberalismen är i grunden en revolutionär rörelse som med fredliga medel vill förändra hela samhället.

Ideologin har inte mycket gemensamt med samhällsbevarande strömmningar inom vare sig liberalismen eller konservatismen (eller för den delen inom socialdemokratin).

När nyliberaler sammarbetar med andra liberala eller konservativa partier är det inte för att man har speciellt mycket gemensamt utan bara för att man har hittat en (tillfällig) gemensam fiende.

Frågan är naturligtvis vem som skulle vilja leva i ett nyliberalt samhälle. När inte ens de som förespråkar idealet vågar stå upp för sina idéer när de granskas är det kanske inte konstigt att folk blir skeptiska.

Läs mer: ”Vem är Ayn Rand?” av Aron Lund. ”Lööfs kovändningar” på bloggen Badlands Hyena har också länkar och citat.

Read Full Post »

IMAGE | Så landade hon då äntligen. Tillbaka i Sverige för att krishantera. Men det gick lite si och så för Annie Lööf.

SVTs Aktuellt den 10 januari 2013

Först tvingas hon göra en ”pudel” efter att inte talat klartext om att hon som viceordförande i CUF var för månggifte. Ingen bra början.

Senare i SVT:s Aktuellt skyllde hon detta på att hon då var så ung. Klassiskt.

Låt mig säga att jag har varit väldigt otydlig. Jag var väldigt ung när jag sade detta och har ändrat mig efter detta uttalanden för många år sedan. Jag är emot månggifte.

Men den som någon gång lyssnat på en ungdomsförbundare (oavsett parti) vet att de snarare utmärks av att vara extremt lillegamla. (Att lyssna på exempelvis Carl Bildt då och nu får en lätt att tro att tiden stått still.)

Det hela borde med andra ord kunnat hanteras lite bättre.

Varför inte bara flagga upp att man under det inplanerade partistyrelsemötet nu i januari kommer att revidera idéprogramgruppens förslag?

Hela poängen med att avbryta partiledarens semester i Thailand var ju för att hon skulle kunna ta kommandot!

Men istället sänder Lööf dubbla budskap i en snabbt hopsnickrad debattartikel i Dagens Nyheter.

Här skriver Lööf att hon kommer att agera via partistyrelsen innan extrastämman i mars. Eller så antyder Lööf det diametralt motsatta. Döm själva:

De närmaste veckorna kommer Centerpartiets partistyrelse under min ledning att diskutera förslaget så att det är redo att behandlas av vår extrastämma.

Vårt parti är en folkrörelse, där jag inte vill att partiledaren ska diktera ändringar i idéprogramgruppens förslag, Sådana fattas gemensamt av de förtroendevalda. Jag vill att medlemmarnas åsikter ska väga tungt. Min önskan var att över huvud taget inte behöva gå in på ett tidigt stadium och styra diskussionen.

Oavsett vilket kvarstår huvudfrågan: Hur kunde Centerpartiet – ett parti med etthundra års politisk erfarenhet – hamna i en sådan ideologisk soppa?

1) Det grundläggande problemet är att man alltid varit ett parti utan ideologi. Vilket man också varit stolt över.

Partiets historiska existensberättigande har varit att slå vakt om böndernas och jordbrukets intressen. Men när samhället alltmer industrialiserades minskade också denna grupps politiska och ekonomiska inflytande alltmer.

Idag kallar man sin ideologi för ”ekohumanism”. Vilket är ett halvlyckat försök att råda bot på den ideologiska vilsenheten.

2) Betydelsen av en väl definierad ideologi kan inte nog betonas. En ideologi är både ett partis själ och dess ryggrad.

En politiker som kan sin ideologi hamnar ofta rätt även i sakfrågor som han eller hon inte helt behärskar i detalj.  Med ideologin hamnar man (oftast) rätt, utan kan man hamna var som helst åsiktsmässigt.

Det är just det som hänt med Centerpartiet. Ett parti som saknar ideologi saknar i princip riktlinjer för politiken i vardagen.

Det är viktigt att komma ihåg att programgruppens medlemmar visste vad man gjorde när man skrev ihop texten.

Det är inga duvungar som, med Per Ankersjö i spetsen, fick uppdraget att utveckla idéprogrammet.

Och rent ideologiskt är det svårt att se att innehållet inte speglar just de åsikter som Annie Lööf själv omhuldade innan hon blev partiledare.

3) Och utan en tydlig ideologi som styr upp verksamheten blir ett parti mer mottagligt för politisk påverkan utifrån.

Vad som hänt nu är vad som sker när man inte visar respekt för den folkrörelse som Centern är. Jag har tidigare uttryckt min kritik mot ordföranden i idégruppen, Per Ankersjö, som jag följt under många år. Det finns ett Timbroproblem där personer infiltrerat och fört fram Timbros åsikter inom Centern, och det finns ett inbyggt storstadsproblem inom partiet.

Så skriver Olof Johansson, f.d. partiledare, i ett väl tajmat debattinlägg på SVT:s debattsida.

Men ”infiltrering” är överdrivet. Nyliberalerna har aldrig försökt dölja sina åsikter. Tvärt om.

Men Johansson har rätt i att deras förslag fundamentalt skulle förändrat partiet från grunden. Programgruppen skulle i realiteten ha lyckats skapa ett helt nytt politiskt parti om man lyckats få igenom sitt förslag som det ser ut idag.

En som förstått sprängkraften i den nyliberala ideologin är Kerstin Lundgren som är partiets utrikespolitiska talesperson.

För min del handlar det då inte om att stryka eller behålla ett antal ord som varit aktuella i debatten som månggifte, plattare skatt, lärplikt eller fri invandring. De utgör bara toppen på ett isberg. För mig handlar det om den helhet som delarna skapar, om drömmen om det framtida samhället. Jag frågar mig om det blir ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle? Mitt svar i dag är tyvärr nej.

[…]

För mig blir det nu helt avgörande om Centerpartiet med frihetsbegreppet som bålverk vill omforma Sverige till ett mer socialdarwinistiskt samhälle med maximal frihet för marknaden eller om vi ser att uppdraget är grönt, frihetligt och solidariskt.   

Libertarianismen, eller nyliberalismen, har inte så mycket med vare sig liberalism eller konservatism att göra. Nyliberalismen är en revolutionär rörelse som med fredliga medel vill förändra hela samhället i grunden.

Read Full Post »

LONDON | Valkampanjen i London är i full gång. Striden står mellan nuvarande borgmästaren Boris Johnson och utmanaren Ken Livingstone.

Till skillnad från så många andra valkampanjer i Storbritannien (eller i Sverige) står striden mellan två ideologiskt tydliga alternativ. Här handlar det inte bara om att trängas i mitten.

Johnson, mannen med frisyren endast en mor kan älska, är betydligt tydligare i sin konservatism (eller snarare libertarianism) än premiärminister David Cameron. Och Ken Livingston tillhör vänstern inom Labour.

Jemima Khan intervjuade de två kandidaterna för New Statesman.  Här ett utdrag från intervjun med Johnson:

“My kind of Toryism,” he continues, ”is about allowing people to get on and do what they are capable of doing, liberating talent and allowing people to prosper and flourish. What I find maddening about the left and socialists generally is that they are all about trying to restrain people and keep them in their boxes.

“Conservative politics, properly done, is a massive liberating force. The wealth gap in this country hugely opened up under Labour and social mobility froze in the last 20 years. It was during that epoch of Blair and Livingstone and the whole boom in credit that things started to go wrong for this country, and what they forgot about was what was really happening to the bottom 20 per cent.

[…]

“I’ll tell you what makes me angry – lefty crap,” he thunders in response. Like? ”Well, like spending £20,000 on a dinner at the Dorchester for Sinn Fein!” Take that, Ken.

[…]

“I am the guy who has concentrated on spending their [the taxpayers’] money where it really counts for Londoners,” he says. ”I haven’t been so arrogant as to squander it on things that would bring no benefit to the people of this city at all, like flying off to bloody Havana and shacking up with Fidel Castro for a while. What is the point of that; how does that help Londoners? Show me the jobs that brought to London. The difference between him and me is that he used huge sums of taxpayers’ money for his own self-publicity – he spent £12m on a freesheet he used to shove through people’s letter boxes, proclaiming his achievements.”

[…]

“I think it is the big things that I am proud of: reducing the cost of London government and focusing the money where it matters. From that flows everything else – delivering the best car scheme in the world, cutting people’s council tax, giving them a 24-hour Freedom Pass.

“We’ve greatly reduced crime, and it hasn’t been easy because it has been a tough period to be mayor. We have still got crime down by 10 per cent; the murder rate is down by about 25 per cent, and you can’t fudge that – so, great credit to the Met and to law enforcement generally. Bus crime is massively down, by 30 per cent; people were getting really hassled on the Tube. We have got a 40 per cent reduction in delays in my four years compared to the previous four years. I am proud of this.”

Läs mer: ”The world is run by monsters” är Khans intervju med Livingstone. Se även ”Ken vs Boris: my verdict”, Boris: quick-fire questions” och “Ken: quick-fire questions”. (Tidskriftsomslaget och alla artiklar är från New Statesman den 13 februari 2012.)

Read Full Post »