Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lennart Pehrson’

INTRIGER | Intresset för Kennedy-klanen tycks aldrig avta. Bara under 2011 kom det ut fyra böcker bara i Sverige.

Även om förra året var exceptionellt så säger det en del om Kennedy-mytens förmåga att fascinera långt utanför USA:s gränser.

Och de som mest av allt värnar dessa myter är familjemedlemmarna själva och deras närmaste allierade. Och de är vare sig få eller utan inflytande.

Det är knappast ovanligt att media uppmärksammar skandaler där någon Kennedy figurerar. Detta har paradoxalt nog snarare bidragit till mytbildningen.

Betydligt ovanligare är det däremot att skandalerna återberättas av någon trovärdig person som har haft verklig insyn.

Det är precis detta som gör The Senator: My Ten Years With Ted Kennedy av Richard E. Burke så fascinerande. Boken handlar om vad Burke såg och upplevde under sina tio år som Kennedys närmaste medarbetare.

Han var inte bara en av hans närmaste politiska medarbetare utan också vittne till senatorns mindre beundransvärda privatliv.

Vad som ökar författarens trovärdighet är att denna beundran för Kennedys politiska insatser inte minskade även när Kennedys beteende i sitt privatliv gjorde Burke desillusionerad.

Droger och utomäktenskapliga affärer var en del av Kennedys livsstil. En livsstil som Burke sakta men säkert började anamma.

Det var en livsstil som slutligen också skulle leda till Burkes eget fall. Och de första stegen i hans egen rehabilitering.

När det blev känt att han planerade att skriva en bok om sina upplevelser satte Kennedys dementimaskin igång. Systematiska försök att misskreditera Burke inleddes.

Efter publiseringen kallade Kennedy boken föra collection of bizarre and untrue stories.”

Både Burke och förläggare utsattes för förtäckta hot och försök att övertala dem att lägga ner bokprojektet.

Så här skriver Richard E. Burke i The Senator:

But the Senator’s people were not giving up. During the writing and final drafting of this book, they phoned relentlessly. I did not engage in conversations with them beyond mere formalities, but finally they got to the bottom line: They were sorry they hadn’t been of more help with my businesses during the late eighties and early nineties. They had heard about the bankruptcy. If I were to drop the book, one of the Senator’s friends conveyed that he would be willing to gather a group of investors to buy a company that would in turn buy out mine, or he would come up with several million dollars in working capital via various lines of credit.

[…]

I’m ashamed of some of the things I’ve done that I’ve described in this book. But for many reasons it has seemed important to me throughout its writing to be as honest as possible, not bent on making myself look fine, innocent, blameless back then. Nobody ever held me down and forced cocaine up my nose, nobody coerced me to lie to the FBI, or, more painful to remember, to my friends and my family.

There were people that I used back then, people that I deceived, people that I hurt. I owe them this apology. I owe it to a broader readership to say that my own excesses, including my own substance abuse, made me unfit back then to hold an office with critical decision power. I must own up to this.

But I am not the only one who should own up.

I’ve been told to be prepared for attempts to see there is no owning up, an indeed even before publication of this book those attempts were under way, the damage-control team at work.

The firm aim of such teams is to see that such a book as this is never published, or failing that, to see that when it is published no one believes it.

In particular I have been warned that the classic control method – either to suppress the news or then to discredit it – is to attack the messenger. He’s a liar, he’s crazy, he’s only doing it for the money.

As I write these final words of the book that campaign has already started. If you are reading these words it means that the initial aim of the campaign has failed; it could not prevent the book and what it says from ever being seen by you.

The original would-be publisher in fact did withdraw. Whatever her reason was, it wasn’t, she said because she believed the history I’ve recounted here is false.

For St. Martin’s Press the first and last question was: Is what’s in the book true?

The publisher read my admission of lying in 1981. He knew I’d spent six months visiting a therapist. In hours of talks together he came to know lots more about my personal life and business in the years since 1981. He took calls attempting to influence him and discredit me. He sent me to spend even more hours with the company’s lawyers.

He read the book.

And in the end he decided, yes he believed the book. In whatever approaches were made to him, he did not encounter a line of successful indictment of the book’s essential truth. (Sidan 318-320)

Läs mer: De böcker som har publicerats under 2011 är Vi tolererar inga förlorare: klanen Kennedy av Britt-Marie Mattsson; Familjen Kennedy: en amerikansk dynasti av Lennart Pehrson; Familjen, politiken, kärleken av Edward M. Kennedy samt Bobby och Jackie: en kärlekshistoria av C. David Heymann. 

Read Full Post »

POLITIKER: Första numret av Biografi finns nu i butikerna. Uppenbart tänker man ta upp kampen om läsarna med Vi Biografi som kom förra året.

Två av de längre artiklarna handlar om John F. Kennedy och Winston Churchill.

Journalisten Lennart Pehrson har skrivit ”John F. Kennedy: En kvinnokarl i Vita huset” medan historikern Alf W. Johansson har skrivit ”Churchill: Aristokraten som vann kriget”.

Tidningen ges ut av LRF Media AB. Det är samma förlag som ger ut Populär Historia och Allt om Historia. Och det syns på både upplägg och layout.

Läser man det finstilta kan man dessutom se att ”vissa av artiklarna i Biografi är bearbetade versioner av texter som tidigare publicerats i Populär Historia”. Ett fattigdomstecken om något.   

Två mindre artiklar har också politisk anknytning. En handlar om Fredrik Reinfeldts farfars farfar John Henry Hood som reste omkring i världen och visade upp exotiska människor.

Den andra är en recension av Henrik Berggrens kritikerrosade Underbara dagar framför oss – en biografi över Olof Palme.

Biografi skall komma ut med sex nummer per år. Det är två fler än Vi Biografi.

Read Full Post »