Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lena Hennel’

POLITIK | Stefan Löfven är den ”den valhänta” och Åsa Romson ”den envisa”. Det hela sammanfattar Fokus i rubriken ”Ledarskap i kris”.

Fokus 22-28 maj 2015

Det är en ganska samstämd bild av Romson och Löfven som tonar fram i Maggie Strömberg och Lena Hennels reportage i Fokus om Romson respektive Löfven.

Vad som slår en efter en genomläsning av de två artiklarna är att statsministern och vice statsministern verkar lida av exakt samma problem.

Båda är ganska dåliga politiker. Båda saknar förmåga till flexibilitet. Och båda har fastnat i sina egna principer.

Löfven är en ”övertygelseetiker” som surrar fast sig i masten för att slippa kompromissa. Andra måste anpassa sig eftersom han aldrig kan vara flexibel.

Resultatet blir det samma för Romson eftersom hennes juridiska bakgrund och fixering vid regler skapar en rigiditet som inte lämpar sig i en koalitionsregering.

Maria Wetterstrand var inte heller särskilt bra till en början. Så säger de. Hon var språkrör i sex år innan hon blev populär. Säger de. Hon kunde inte le, tyckte folk. Hon pratade omständligt. Hon var för arg, för smart, för mycket kvinna, för lite kvinna.

Allt det här och lite till rabblar folk på olika nivåer i partiet när man frågar om språkröret och vice statsministern som fick Expressen att mynta rubrikordet trippelhaveri efter partiledardebatten där hon kallat flyktingkatastroferna i Medelhavet »det nya Auschwitz« och efteråt använde ordet »zigenare« i sin otydliga ursäkt.

De tycker att det är orättvist att jämföra Åsa Romson med hur Maria Wetterstrand var på slutet. Man måste ju få en chans att utvecklas och hitta rollen.

Men, trippelhaveriet lades till ett år av politiska misstag. Ett utskällt Almedalstal om vita miljöförstörande män, en fritidsbåt med oljepanna och giftig bottenfärg och en skakig första regeringstid där hon offentligt gick emot landsbygdsministern.

[…]

Tiden på universitetet säger en del om hur Åsa Romson är som politiker. Vid sidan av sin doktorsexamen i juridik har hon en fil kand i svenska. Hon fascinerades av hur grammatikens regler kunde förklara hela språkets uppbyggnad. Samma sak gillade hon med juridiken. Reglerna. De klara ramarna. Rätt och fel. Struktur.

Men politiken kräver snarare flexibilitet, smidighet, anpassning till en ständigt föränderlig omvärld. De som jobbar med henne beskiver ett starkt behov av att rättfärdiga politiska omsvängningar. Tvingas partiet ändra uppfattning i en fråga måste hon resonera sig fram till att det är rätt och riktigt. Hon har svårt att säga: vi gör den här ändringen för vi måste, politiskt.

Det är en problematik egenskap i en regering där man kan komma att behöva försvara vapenexport till diktaturer och Vattenfalls kolkraft.

De regelälskande juristdragen är också grunden till Åsa Romsons kommunikativa problem. I debatten vill hon förklara och resonera så mycket att tillfället har flugit förbi när hon är mitt uppe i meningens fjärde invecklade bisats.

Det är kanske också ur det perspektivet man ska förstå språkrörets reaktion när Expressen kom på henne med att ha målat sin träbåt med förbjuden bottenfärg. När tidningen konfronterade henne med bilder tagna från hennes blogg svarade hon:

– Det är copyright på de bilderna. Det vet du eller?

På så sätt lyckades hon reta upp inte bara dem som tycker att en miljöminister ska ha bättre koll på bottenfärger utan också dem som tycker att politiker ska vara öppna för granskning och ett gäng piratpartister som inte gillade hur hon skyddade sig med upphovsrätten.

Det var juristen, snarare än politikern, son hanterade saken.

Kanske det. Men det finns också en annan möjlig förklaring.

Kanske har Miljöpartiet allt för länge surfat fram på en räkmacka i media. Granskningen av partiet och deras politik har alltför länge varit näst intill obefintlig.

Denna brist på granskning har gjort dem självgoda. Det har resulterat i att man tagit för mycket för givet.

Dessutom är det inte speciellt svårt för politiker att falla in i känslan av att man alltid har rätt. Det är snarare en del av alla politikers DNA.

Kanske trodde Romson och partiet att denna välvilliga inställning till dem skulle fortsätta även i regeringsställning.

Tidskriftsomslaget. Fokus den 22-28 maj 2015.

Read Full Post »

STRATEGI | Kent Perssons idéer skilljer sig inte från Sofia Arkelstens. Kan Moderaterna lyckas bara för att man byter ut sin partisekreterare?

Lena Hennel skriver i Svenska Dagbladet:

Kent Persson [Moderaternas partisekreterare], en kortklippt 41-årig örebroare med pekfingret ständigt i närheten av twitterknappen, tar emot i samma rum där Per Schlingmann under sin tid drack kaffe ur en mugg prydd med texten Jesus is coming.

– Jag har fått ett rätt tydligt uppdrag av Fredrik Reinfeldt och ett stort mandat för att lägga grunden för att vinna ett tredje val på raken, förklarar Kent Persson.

[…]

Internt i partiet tolkas det nya dubbelkommandot som att partiet nu är satt på krigsfot för att kunna möta de socialdemokratiska huvudmotståndarna. Från annat M-håll ses Per Schlingmann inte bara som en side kick utan som en överrock. ”Schlingmann behövs om det ska tänkas nytt”, säger en moderat med god insyn.

Jesus is coming?

Det återstår att se.

[…]

En viktig varningsklocka för Moderaterna fanns att läsa i det finstilta i Sifos senaste väljarbarometer. Där framgår att i takt med att stödet för Socialdemokraterna har stigit så har Moderaterna förlorat sin majoritet bland de förvärvsarbetande.

[…]

Den borgerliga regeringen har satsat en stor del av sitt sparkapital på att vinna just den här tunga väljargruppen genom sänkta inkomstskatter för löntagare, det så kallade jobbskatteavdraget. Är nu Det nya arbetarpartiet på väg att ratas till förmån för Det gamla?

– Det är något vi måste ta på allvar. Vi måste fundera över varför det har blivit så. När det gäller jobbfrågan måste vi gå tillbaka till det som är vår styrka: att se samhällsproblemet och komma med konkreta förslag på hur vi ska lösa det, säger Kent Persson.

En annan grupp som de nya Moderaterna också måste säkra för att lägga grunden till ett långt regeringsinnehav är kvinnorna, i synnerhet de offentliganställda. Trots att Fredrik Reinfeldt på sina resor träffat många kvinnor i vård, skola och omsorg så har han aldrig riktigt lyckats övertyga den här gruppen om sin förträfflighet. Kent Persson tror sig sitta inne med förklaringen.

[…]

Moderaterna gjorde ett sämre val lokalt än på riksplanet 2010. Det oroar Kent Persson, förklarar han senare. För, som han säger, val vinns på människors hemmaplan. Då väger vård, skola och omsorg tungt.

– För många människor är välfärdsfrågan helt avgörande för hur de röstar. Då tror jag fortfarande att det handlar rätt mycket om ”är de nya Moderaterna på riktigt?”. Där har vi en hemläxa att göra.

Och så fortsätter det.

Moderaterna skall bli bättre på allt. Inte minst när det gäller välfärdfrågorna.

Och jobbpolitiken. Det skall naturligtvis bli än fler jobbskatteavdrag.

Och företagen? De måste också bli fler. Speciellt då de små och medelstora.

Men problemet för Moderaterna är inte att det nödvändigtvis är fel på prioriteringarna. Problemet är att väljarna har hört allt tidigare. Och ännu är man inte övertygade.

Men inte ens fokuseringen på vård, skola och omsorg är ny. Även här var Arkelsten först.

En partisekreterare verkställer naturligtvis bara fattade beslut. Men en driftig person kan påverka.

Därför kan man nu dra vissa slutsatser.

Om Persson säger samma sak som sin företrädare – och upprepar vad Schlingmann sade innan han blev regeringens kommunikationsstrateg – så måste det betyda att Moderaterna hänger upp hela sin valstrategi på just Per Schlingmann.

Schlingmann – och Persson – skall genomföra en redan fastställd valstrategi. Och det skall göras med hjälp av Schlingmanns berömda förmåga att kommunicera. Någon ny politik behövs tydligen inte.

Kommer han att kunna locka tillbaka tillräckligt många konsumenter bara genom att paketera om en gammal produkt?

Speciellt nu när konkurrenterna har börjat placera ut sina alltmer lockande varor på butikshyllorna?

Är Moderaterna Coca-Cola eller den ständiga tvåan Pepsi?

Bild: En sida ur Svenska Dagbladet den 27 maj 2012.

Read Full Post »

POLITIK | Socialdemokraterna har längre sett ut som Napoleon efter det ryska fälttåget. Men nu har Stefan Löfven börjat skruva upp tempot.

Sakta men säkert har man nu börjat samlat ihop resterna för att kunna presentera sin politik. Men allt har inte kommit på en gång. Istället har man valt att släppa små nyheter både här och där i media under en längre tid.

Detta antagligen för att Löfven har behövt tid att tänka igenom vad som måste göras. Men också för att vänja partiet vid obekväma ståndpunkter.

”Ni journalister skulle helst vilja att jag kommenterade allt, men jag tänker bara göra det när jag har något att säga.” Stefan Löfvens, och hans pressekreterare Erik Nises, mediestrategi är en del av partiledarbygget.

skriver Lena Hennel i Svenska Dagbladet.

Ex-ministern Berit Andnor ledde valberedningen som föreslog Håkan Juholt som ny partiledare efter Mona Sahlin. Efteråt måste hon ha tagit sig för pannan många gånger, åtminstone om hon var något så när uppdaterad med den statsvetenskapliga forskningen. Är hon det inte, så borde hon ha läst på.

Valforskarna i Göteborg mäter nämligen inför varje val hur statsministerkandidaterna matchar varandra. Kriterierna handlar om jordnära saker:

Hur pålitlig, inspirerande, kunnig och sympatisk är partiledaren? Finns förmågan att prata så att folk förstår och kunskapen om hur ”vanligt” folk har det? Hur stark ledare är man? Pålitlighet väger tyngst, enligt forskarna.

[…]

När sedan Stefan Löfven kliver upp på scenen möts han av partivännernas applåder.

– Sådant här är lite svårt för en svetsare att hantera, säger han med en publikfriare som det inte är sista gången han kör.

Men talet tas emot utan att väcka något riktigt jubel. Kanske har det att göra med det där som vännerna i Ö-vik var inne på: Löfven slår fast att det är målet som är det viktiga.

– Vi får aldrig bli nostalgiska, säger han.

Socialdemokrater som drömmer om slopat jobbskatteavdrag får fortsätta att drömma. Stefan Löfven lovar inga återställare, en besk medicin som än så länge accepteras i alla S-led. Baksmällan efter den förre partiledaren måste botas.

Bild: Uppslag från Svenska Dagbladet den 29 april 2012.

Read Full Post »

VAL 2010: Medias förvirring kring hur man skall beskriva Sverigedemokraterna blev väldigt tydligt i Svenska Dagbladet i går.

Med hjälp av exakt samma opinionsundersökning från Sifo lyckades nätupplagan med bara tjugosex sekunders (!) mellanrum beskriva partiets ställning i opinionen på två helt olika sätt.

Under rubriken ”7 av 8 säger nej till SD-koalition” skriver tidningen följande kl 05.00 (uppdaterad 13.40);

Bara en av åtta vill att en framtida regering samarbetar med Sverigedemokraterna om partiet blir vågmästare i riksdagen. De etablerade partierna får i en SvD/Sifo stöd för linjen att inte ge SD något inflytande.

[B]ara 13 procent av de tillfrågade i den Sifoundersökning som SvD beställt vill att en minoritetsregering ska samarbeta med Sverigedemokraterna.

Däremot under rubriken ”En av tio säger ja till koalition” skriver samma tidning kl. 05.26 (uppdaterad 05.28);

En av tio vill att en framtida regering samarbetar med Sverigedemokraterna om partiet blir vågmästare i riksdagen.

Av tusen tillfrågade valde 13 procent detta alternativ i en Sifoundersökning (…) Leif Lewin, professor emeritus i statsvetenskap, är inte förvånad över att så många kan tänka sig att samverka. Det speglar ungefär den andel som känner igen sig i SD:s syn på invandrare och flyktingar.

Båda analyserna är korrekta men har vinklats på helt olika sätt. Skillnaden? Den ena artikeln är från TT och den andra är en bearbetning av samma TT meddelande av tidningens egen journalist Lena Hennel.

Denna lite förvirrade beskrivning matchar ganska väl förvirringen inom de etablerade riksdagspartierna när det gäller deras försök att forma en strategi för att kunna hindra Sverigedemokraternas marsch mot riksdagen.

Read Full Post »