Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lena Ek’

MEDIA | Tidskriften Miljöaktuellt har med kritiska ögon tittat på den del av PR- och lobbybranschen som försöker påverka dagens miljöpolitik.

Miljöaktuellt nr 9 oktober 2012

Jon Röhne skriver intressant om symbiosen mellan politiker, media och lobbyisterna i PR-företagen.

Trots branschens självbild kan listan över tvivelaktigt svenskt pr-arbete göras lång. Utöver Doles misslyckade kupp mot Fredrik Gerten [p.g.a. dokumentärfilmen ”Bananas”] kan nämnas Primes dolda kampanj för att vända Socialdemokraterna och Centerpartiet i kärnkraftfrågan, en kampanj som Svenskt näringsliv i det tysta betalade 20 miljoner för och som till sist lyckades. Det avslöjades när byrån inte kunde låta bli att skryta om bedriften på ett kärnkraftsevent i USA. Skandalen anses vara en bidragande orsak till att regeringen kunde driva igenom sitt slutliga kärnkraftförslag i riksdagen.

Efter vårdskandalen kring företaget Carema var det också Prime som fick i uppdrag att blogga åt företaget i syfte att ”nyansera debatten”. Carema anlitade också Storbritanniens största pr-firma Brunswick för att minska svenska mediers hårda kritik.

Nyligen kom det också fram att Carl Bildt värvade Georgien som kund till Kreab, där han var ordförande, strax innan han blev utrikesminister 2006. På Kreab säger man att man sedan ess varit ”Georgiens extrahänder i Bryssel”. Carl Bildt har samtidigt kritiserats för att i sin ministerroll ha tagit ställning för Georgien i flera fall, till och med då valfusk uppdagats.

[…]

Den 4 juli i år, mitt under politikerveckan i Almedalen, meddelades att Centerpartiet anlitar pr-företaget Prime för att hjälpa till att förbättra ”partiets image”. Prime är just den pr-firma som tidigare har skrutit om att ha lyckats vända Centern i kärnkraftfrågan på uppdrag av Svenskt näringsliv. Det hindrar alltså inte Centern för att inleda ett samarbete.

– Prime kunde ge oss bra metodstöd för mätningar och annat. Vi valde Prime för att vi tyckte att de kunde ge oss ett bra utifrån-in-perspektiv. Vi hade gjort en valanalys och ville bli tydligare i vår profilering, sade Centerpartiets kommunikationschef Jenny Persson till Miljöaktuellt på plats i Almedalen.

Ett intressant och angeläget reportage. Men jämför man det med en tidigare artikel ser man att det inte är PR och lobbyism som Miljöaktuellt är speciellt kritiska emot.

Vad kritiken handlar om är snarare den PR som driver frågor eller åsikter som inte överrensstämmer med tidskriftens egen miljöagenda.

När man gjorde ett reportage om en av Sveriges – och Europas – tyngsta miljölobbyister var det aldrig tal om någon kritisk granskning.

Miljöaktuellt nr 2 februari 2012

Anders Hellberg skrev i februari:

Under åren har Mikael Karlsson byggt upp ett kontaktnät som få andra. Han var vice ordförande i Naturskyddsföreningen redan på den tid då Anna Lindh var miljöminister. Som ordförande har han sett Kjell Larsson, Lena Sommestad och Andreas Carlgren passera på den post som Lena Ek nu innehar. Eftersom han dessutom är ordförande i Europeiska miljöbyrån (EEB) som samlar över 140 europeiska miljöorganisationer sträcker sig möjligheterna att påverka politiken långt utanför Sveriges gränser.

[…]

Naturskyddsföreningen har idag ungefär 192 000 medlemmar spridda över landet. Organisationen är uppdelad i 24 länsförbund och 275 kommunkretsar. Dessutom har man ett antal nätverk uppdelade i sakområden, som havs- skogs- och klimatnätverk. Riksstämman är det högsta beslutande organet och vartannat år utses en styrelse som leder föreningens arbete och som till sin hjälp har ett kansli med cirka 80 anställda.

Som ordförande är Mikael Karlsson den som leder styrelsen. Det innebär att han dels har ansvar för den strategiska utvecklingen, det han kallar för den strategiska klockan som tickar på fyra fem år. Dels ansvarar han för den taktiska klockan som tickar på ett år, med verksamhetsplaner och budget och den årsredovisning där styrelsen följer vad kansliet gör.

Han är även operativt verksam i det dagliga arbetet, vilket innebär ett direkt policyansvar för egentligen alla sakområden. Exempelvis går han igenom och godkänner samtliga remissvar.

Snacka om idolporträtt.

Borde inte en sådan tung maktspelare granskas mer närgående? Jo, visst. Men det är något Miljöaktuellt aldrig kommer att göra.

Tidskriften är nämligen alldeles för ideologiskt och sakpolitiskt allierad med Naturskyddsföreningen för att kunna göra en objektiv och kritisk granskning.

Övrigt: Tidskriftsomslagen är Miljöaktuellt nr 9, oktober 2012 respektive nr 2, februari 2012.

Read Full Post »

”TREKAMP mellan två kvinnor.” Det är den träffande rubriken på en analys om den pågående partiledarstriden inom Centerpartiet.

Så här skriver Erik Magnusson i Sydsvenskan:

Redan idag står det klart att trekampen mellan Annie Lööf, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson i själva verket är ett ledarval mellan två starka kvinnliga kandidater.

Jonsson framstår som en icke-kandidat, ett manligt alibi i en tillrättalagd ledarstrid.

[…]

Båda säger sig vilja ge Centerpartiet en ny valvinnande identitet.

Men medan Lööf framstår som en ungdomlig förnyare med stark karisma framställer sig Hatt som en grön socialliberal med djupa rötter i Centerrörelsen.

Bland Annie Lööfs stödtrupper finns Centerförnyare som Fredrik Federley och Lena Ek. Bland Anna-Karin Hatts anhängare märks förre partiledaren Olof Johansson. Igår fick hon en ny allierad i förre LRF-basen Lars-Göran Pettersson, som ser Hatt som ”bäst lämpad att ta tillvara landsbygdens och de gröna näringarnas stora potential”.

Det är uppenbart att Annie Lööf står närmare Stureplanscentern. Hon står för marknadsliberala lösningar och vill avskaffa las, sälja ut Sveriges Television och göra fältet fritt för utländska spelbolag.

Anna-Karin Hatt vill tillbaka till Gunnar Hedlunds och Thorbjörn Fälldins ideal […]

Om partiet vill bli relevant igen skall man välja den betydligt tråkigare Hatt.

Väljer man Lööf får man en spännande ledare som riskerar att marginalisera partiet politiskt.

Damned if you do. Damned if you don’t.

Read Full Post »

LISTA: Tidningen Miljöaktuellt rankade tidigare i år ”Sveriges 100 miljömäktigaste”. Men juryn verkar ha ägnat sig mer åt önsketänkande än seriös analys när det gäller den inbördes rangordningen bland de 24 politikerna på listan.

Låt gå för att Maria Wetterstrand (MP) toppar listan. Det är trots allt valår och hon är den klart tydligaste opinionsbildaren på miljöområdet.

Mer har hon verkligen mer inflytande och makt över den konkreta miljöpolitiken än centerpartisten och statssekreteraren Ola Alterå (5) på näringsdepartementet? Knappast.

För att inte tala om miljöminister Andreas Carlgren (C) som hamnar på plats 7 – efter både Wetterstrand och Alterå.

Och vad i herrans namn gör Margot Wallström (S) på plats 18?

Inte ens motiveringen ger någon annan förklaring än att juryn ”räknar med” att hon kommer att göra bra ifrån sig på miljöområdet oavsett vad hon ägnar sig åt.

En bra märklig motivering med tanke på at hon får en bättre placering än både Lena Ek (C) i EU, näringsminister Maud Olofsson (C), jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) och Anders Ygeman (S) som är ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott. 

Och Ygeman hamnar på en bättre placering (47) än infrastrukturministern Åsa Torstensson (C) som hamnar på plats 52.

En rad märkligheter med andra ord.

Men det är inte så konstigt när man ser att tidningen använt något så subjektivt som ”trovärdighet” som ett av kriterierna.

Man behöver med andra ord inte ha gjort något konkret för att få en bra placering på listan. Det räcker i princip att juryn anser att man framstår som tillräckligt trovärdig för att man skall klassas som ”miljömäktig”.

Här nedan är politikerna från listan. Tidigare placering inom parantes. 

1. Maria Wetterstrand (MP), språkrör (8)
Wetterstrand är en kunnig och lysande politisk stjärna som lägger grunden för en valsensation genom att med trovärdighet föra in nya idéer och skapa tankeströmningar i partiet, som i Wetterstrand fått sin första riktiga superstar.

5. Ola Alterå, ­statssekreterare (C), Näringsdepartementet (21)
Kunnig, insatt och engagerad. Är den som gör mycket av det goda jobbet.

7. Andreas Carlgren (C), miljöminister (4)
Gjorde en engagerad insats ­under COP15, men har tappat förtroende senaste halvåret. Vargjakten är bara ett exempel.

12. Peter Eriksson (MP), språkrör (13)
Kunnig och väldigt insatt, men hamnar i skuggan av Maria.

13. Isabella Lövin (MP), EU-parlamen­tariker (24)
Har på sin lilla tid i parlamentet redan åstadkommit stordåd.

15. Carl Schlyter, (MP), EU-parlamentariker (ny)

16. Fredrik Reinfeldt (M), statsminister (3)
Mannen med den största reella makten har visat visst ledarskap under EU-ordförandeskapet men kunde förstås ha gjort mer …

18. Margot Wallström (S) (6)
När juryn röstade var det fortfarande okänt var Margot skulle hamna och att hon får jobb i FN. Men vi räknar med att hon åstadkommer samma resultat hon gjorde de senaste åren.

19. Lena Ek (C), EU-­parla­mentariker (22)

Centerns starka kvinna fortsätter sitt idoga arbete inom EU.

22. Sofia Arkelsten (M), ledamot i miljö- och jordbruksutskottet och moderaternas talesperson i miljöfrågor (28)
Arbetar ständigt för att lyfta miljöfrågorna på den politiska agendan och har nu även lyckats lyfta sig själv med sex steg.

29. Ilmar Reepalu (S), kommunalråd i Malmö (ny)
Ledare för en stad som omvandlats från tung industristad till en stad med hållbarhetsambitioner som ett gott exempel för världen.

37. Maud Olofsson (C), näringsminister (9)
Har varit med och skapat Alliansen och energiuppgörelsen men har under året fått kritik för regeringens bristande ägarstyrning av Vattenfall. Har dalat kraftigt från nionde till 37:e plats.

39. Mona Sahlin (S) partiledare (ny)
Opinionsledare som inte skrikit särskilt högt under året. Lutar sig mot MP i miljöfrågorna.

40. Eskil Erlandsson (C), jordbruksminister (27)
Basar för fiske, skog och jordbruk.

41. Ulla Hamilton (M), miljöborgarråd i Stockholm (ny)
Högst politiskt ansvarig för Europas första miljöhuvudstad.

47. Anders Ygeman (S), ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott (ny)
På viktig post i inflytelserikt ­organ.

52. Åsa Torstensson (C), infrastrukturminister (13)
Avgör avgörande klimatfrågor.

55. Karin Svensson Smith (MP), riksdagsledamot
Transport- och klimatengagerad pådrivare.

58. Claes Västerteg (C), ­miljötalesman (ny)
Centertalesman och ledamot i miljö- och jordbruksutskottet.

63. Per Bolund (MP), riksdagsledamot (ny)
Tidigare tjänsteman på näringsdepartementet. Jobbat hårt för trängselavgifter.

71. Anders Borg (M), finansminister (11)
Mycket mäktig man, men framstår som oengagerad och åstadkommer litet för miljön.

79. Kia Andreasson (MP), ­miljökommunalråd i Göteborgs stad (ny)
Aktiv kraft i aktiv stad.

83. Anneli Hulthén (S), ordförande i kommunstyrelsen i  Göteborg (16)
Ännu en drivande kraft på Sveriges framsida.

86. Lena Sommestad (S), fd miljöminister (ny)
Avgår nu som vd för Svensk fjärrvärme för att åter bli politiker.

Read Full Post »

Toppkandidaternas valduellDEBATT: Man måste ställa sig frågan hur väljarna uppfattar toppkandidaterna efter den första halvtimmen av SVT:s direktsända valdebatt.

Den stora förloraren måste vara tittarna som fick lyssna på politiker som talade i munnen på varandra. Det hela blev inte bättre av att programledaren Karin Hübinette – som vanligt är man böjd att tillägga – inte var speciellt effektiv på att hålla koll på sina gäster. 

Andra ”halvlek” var lite bättre eftersom politikerna verkade ha lugnat ner sig efter pausen. Kan det vara så att partistrateger och programledaren lyckades få deltagarna att inse att deras framförande troligen stötte bort både tittare och väljare?

Och vem vann? Marit Paulson (FP) som hitintills i valrörelsen har gjort en mycket slät figur lyckades i debatten framstå som både klok och sansad i ett för övrigt lite kaotiskt käbblande. I andra halvlek kom Paulson dock bort lite.

Marita Ulvskog (S) visade att hon är rutinerad och kunde vara vass. Socialdemokraterna är nog det parti som har gjort den bästa valrörelsen så här långt. Partiet syns överallt och man har också vågat vara tydliga snarare än ytlig i sin politiska kommunikation.

Deras strategi att lyfta fram svenska kollektivavtal och minimilöner fick valrörelsen att äntligen hetta till. Ulvskog tog chansen att driva denna fråga även i tv-debatten.

Frågan om det var etiskt eller oetiskt att jämföra uthyrning i Sverige av personal från andra EU länder med människohandel blir irrelevant eftersom Ulvskogs mål med utspelet var just att markera skillnaderna mellan partierna.

Tydliga skillnader är det som eldar kärntrupperna. Och eftersom det alltid blir ett lägre valdeltagande i EU-val jämfört med i riksdagsval är det speciellt viktigt för partierna att få kärnväljarna att gå och rösta. De partier som lyckas med detta kommer också att lyckas i valet. Detta har Ulvskog förstått.

Miljöpartiet var säkert också nöjd med Carl Schlyter. Han lyckade som vanligt ta för sig och få stort utrymme utan att verka allt för störande när alla talade i munnen på varandra.

Förlorarna i debatten var Eva-Britt Svensson (V), Lena EK (C) och Ella Bohlin (KD).

Vänsterpartiet har haft stora förhoppningar på valkampanjen. Partiet har hoppats kunna rida på den ökade uppmärksamhet man har fått efter det att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tvingades backa och ta in partiet i den rödgröna alliansen.

Denna uppmärksamhet lyckades Svensson inte förvalta. Vänsterpartiet brukar om inte annat vara bra på att sticka ut. Nu lät man mer som EU-kritiskt parti bland många andra.

Lena Ek lyckades aldrig tala om för tittarna vad som gör Centerpartiet unikt i EU-politiken. Inte heller Ella Bohlin – trots en bra inledning – tog riktigt chansen.

Kanske KD räddas av att man i valkampanjen har en fråga – restriktiv alkoholpolitik – som sticker av mot de övriga partierna. Problemet var att Bohlin neutraliserades i tv-debatten eftersom alla partierna plötsligt – inklusive Gunnar Hökmark (M) – plötsligt lät som om man ville driva en restriktiv spritpolitik i EU.

Frågan är om tittarna i frågan blev mycket klokare om var partierna står i just den frågan.

Read Full Post »