Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lars Ohly’

POLITIK | Temat var klimatterapi men strategin är att Miljöpartiet skall locka borgerliga väljare genom att utmana Folkpartiet på skolområdet.

Signalen var tydlig när Gustav Fridolin höll avslutningstalet på partiets kongress.

I det gröna budgetförslaget är satsningen på skolan faktiskt den största satsningen jämte klimat- och jobbsatsningarna. Det är inte särskilt konstigt. Vi har tagit på oss uppgiften att ta ansvar för att Sverige är ett bra land inte bara över den här mandatperioden, utan också om fem år, om femton år, när våra barn är vuxna. Då hamnar miljöfrågorna i centrum, och då hamnar lika naturligt skolfrågorna i centrum. Därför ska Miljöpartiet också vara skolpartiet, lärarpartiet, studentpartiet, miljöpartiet.

Och ett av förslagen var lite av ett retoriskt mästerverk:

Idag är det ofta så att lärare och föräldrar tidigt ser att en elev behöver extra stöd för att kunna nå sina mål, men det kan ändå dröja flera terminer innan stöd kommer på plats, om det alls gör det. Ändå vet vi att tidigt stöd är mycket effektivare, att det förebygger mänskliga och ekonomiska kostnader. Därför vill vi att alla lärare i skollagen ska ha rätt att ordinera det stöd elever behöver. När en utbildad läkare ser att en patient behöver en viss medicinsk åtgärd ska inga byråkrater kunna stoppa det. När en utbildad lärare ser att en elev behöver en viss pedagogisk åtgärd ska ingen kunna sätta upp hinder för det. Så kan vi se till att resurserna till skolan landar där de behövs allra bäst.

Smart. Även om man kan undra var man skall hitta pengarna till en sådan reform? Eller vad som överhuvudtaget menas med ”en viss pedagogisk åtgärd”?

Som politisk retorik var det bra. Men det var ingen nyhet. Signalerna kom redan i Almedalen 2011 att partiet nu skulle försöka vinna nya väljare genom att försöka utmana på skolområdet.

Detta visar också att partiet – trots att man är det tredje största partiet – har problem. I Sifos senaste opinionsundersökning tappade partiet återigen, om än marginellt.

Problemet för Miljöpartiet är att man aldrig riktigt lyckades utnyttja situationen under Socialdemokraternas och Vänsterpartiets kräftgång när Mona Sahlin, Håkan Juholt och Lars Ohly var partiledare.

Och med Socialdemokraterna uppgång, efter valet av Stefan Löfven (S) riskerar Miljöpartiet nu tappa än mer.

Det är därför inte speciellt konstigt att Miljöpartiet riktar blicken mot missnöjda väljare på den borgerliga planhalvan.

Läs mer: Temat på kongressen var ”klimatterapi. Med tanke på flörten med borgerliga väljare var det symptomatiskt att en debattartikel publicerades i Svenska Dagbladet infrö kongressen.

Read Full Post »

BERLIN | Piratpartiet i Sverige för en tynande tillvaro. Piratenpartei i Tyskalnd har lyckats samla var tionde väljare.

Högst sannolikt kommer Piratpartiet försöka kopiera framgångsreceptet. Strategin är i och för sig en no-brainer.

Det handlar om att inse att ett framgångsrikt parti aldrig kan vara ett enfråge- eller fåfrågeparti. Man måste vara relevant för fler än bara den hårda, motiverade ideologiska kärnan.

Daniel Rydén, Sydsvenskan, har intervjuat Fabio Reinhardt i Berlin där partiet har 8,9 procent.

Varför går det bättre för de tyska piraterna?

– För att vi gjorde allting rätt den här gången, säger Fabio Reinhardt.

Till skillnad från 2009, när det tyska Piratpartiet gick till val på enbart sina hjärtefrågor: ett fritt internet och en modernisering av upphovsrätten.

– När journalisterna frågade oss om andra saker hade vi ingenting att säga. Vårt program räckte helt enkelt inte till en berättelse.

Piratenpartei kom inte in i förbundsdagen och bestämde sig för att göra två saker annorlunda inför valet i Berlin den 18 september 2011.

De skaffade sig ett valprogram med ståndpunkter inom många områden. […]

De formulerade en berättelse som säger att Piratpartiet är annorlunda än alla andra partier.

– Vi tillhör en generation som har blivit social i en digital tidsålder. Vi bygger partiet på nätet och vi gör det öppet. Partiledaren och den nya medlemmen har samma möjlighet att höras eftersom våra forum är digitala. Det är speciellt för oss men vi förstod att vi måste utveckla det sättet att arbeta och förstärka det som är utmärkande.

[…]

Det finns en viktig skillnad mellan svenska och tyska pirater: många av de krav som det tyska Piratpartiet profilerar sig med är redan genomförda i Sverige.

Svenska offentlighetsprincipen, meddelarprincipen, allmän skolpeng, fri skollunch och strandskydd är frågor som partiet plockar poäng på i Tyskland.

Piratpartei i Berlin vill ha ett heltäckande politiskt program. Men tittar man närmare på dessa ”nya” frågor kan man se konturerna av ett framtida problem.

Allmän tillgång till handlingar hos myndigheterna.

Fria trådlösa nätverk i hela Berlin.

Fria resor i kollektivtrafiken.

Mer makt till stadsdelarna.

Satsning på datorutbildning för äldre.

Fler lärare i skolan. Skolpeng för privata skolor. Fri lunch i skolan. Ökad satsning på språk.

Bättre skydd för historiska byggnader.

Nej till övervakningskameror på allmänna platser.

Ökat konsumentskydd.

Liberal drogpolitik.

Minimilön.

Medborgarlön.

Likställ alla samlevnadsformer.

Lägre priser på all kultur.

Detta är en önskelista i ett parti där man ännu inte vant sig vid att ta de politiska eller ekonomiska konsekvenserna av den egna politiken.

Om man skulle uppnå egen majoritet (osannolikt) eller ingå i en koalition (mer sannolikt) måste man börja prioritera eller kompromissa rejält.

Knappast det populäraste när både ledning och medlemmar har vant sig vid att alltid vara alla goda gåvors givare. Fråga bara Lars Ohly (V) och medlemmarna i Vänsterpartiet.

Read Full Post »

KOALITION | ”Är det verkligen fred vi vill ha?” Det var frågan Thåström ställde redan på 80-talet.

Och det är säkert frågan många vänsterpartister ställer sig sedan Jonas Sjöstedt redan har börjat tala om ett rödgrönt regeringsalternativ inför 2014.

Sjöstedt hann knappt bli vald innan han började låta som Lars Ohly.

”Rent spontant känner jag att en återgång för Vänsterpartiet till att bli nått sorts stödparti utan inflytande på regeringspolitiken är jag faktiskt inte speciellt intresserad av”, sade Sjöstedt till Rapport.

Det var kanske inte vad många vänsterpartister hade förväntat sig. Det är inte helt säkert att det ens är en prioriterad fråga för många.

Att vara en del av ett regeringsalternativ innebär per definition kompromisser. Och att kompromissa är inte vad många ser som det stora behovet idag. Åtminstone inte innan partiet har återerövrat politisk terräng och stigit i opinionen.

Det knorras redan lite här och var. Så här skriver t.ex. Ronny Åkerberg på bloggen Röda Malmö:

Han vill inte ha en ”återgång till stödparti utan inflytande på regeringspolitiken”. Detta låter ungefär som när v-representanter tidigare talat om att det är dags att ta ”ansvar” för att få ”inflytande”, vilket i praktiken bara inneburit att (v) tagit ansvar för nedskärningar och borgerlig politik fått inflytande på (v).

Under Gudrun Schymans tid blev det stöd till Göran Perssons nyliberalt inspirerade nedskärnings-, bolagiserings- och privatiseringspolitik. Under Lars Ohlys tid körde man i högerdiket igen med det ”rödgröna” projektet som innebar att (v) accepterade ramarna för den borgerliga ekonomiska politiken.

Men troligtvis har Sjöstedt stora möjligheter att göra lite som han vill ett bra tag framöver.

Partiet har i realiteten varit utan någon riktig partiledare sedan Lars Ohly i augusti lämnade besked om att han inte stod till förfogande längre. Partiet kommer knappast att dra igång några fraktionsstrider när man nu äntligen har fått en ny partiledare.

Om Sjöstedt kan få igång oppositionspolitiken kommer aktiva och engagerade känna att partiet åtminstone har kommit igång igen. Om det är något man avskyr i ett parti så är det politisk stiltje.

Read Full Post »

HÅKAN JUHOLT och Lars Ohly vill inte stå på samma sida som Jimmie Åkesson (SD) i en tv-debatt.

Därför hoppar Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nu av söndagens inplanerade partiledardebatt i SVT:s Agenda.

Den här typen av monumentala barnsligheter stärker inte bilden av Socialdemokraterna. Speciellt inte efter den taffliga hanteringen av partiets skuggbudget. Lägg sedan till avslöjandet om Juholts bidragsfusk på 160 000 kronor.

Efter allt detta hade man kunnat tro att Juholt skulle välkomna möjligheten att få framträda i ett seriöst sammanhang och få diskutera politik. Om inte annat för att kunna flytta fokus bort ifrån allt negativt.

Istället ger man Sverigedemokraterna möjlighet att plocka gratispoäng. Är det inte det som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet alltid säger att man vill unvika?

Jimmie Åkesson säger att ”sandlådefasonerna har fått en ny dimension”. ”Jag skrattade först, jag är mycket förvånad.”

Och partiets pressekreterare Linus Bylund har nu köpt hink och spade åt Håkan Juholt och Lars Ohly. Nice touch!

Read Full Post »

ALLA ÄR FEMINISTER, alla vill se en tydligare partiprofil och alla vill att Vänsterpartiet skall ägna mindre tid åt att kritisera och mer åt den egna politiken.

Så låter det när Fria Tidningen – en självständig tidning som åsiktsmässigt ligger nära partiet – har intervjuat partiets fyra partiledarkandidater.

Efter en genomläsning finner man nyanser i de olika kandidaternas svar men knappast några större politiska eller ideologiska skillnader.

Det är också svårt att se att någon har några genuint nya frågor som man önskar driva. Än mindre verkar man ha någon vilja att rannsaka och ifrågasätta partiet rent ideologiskt.

Man är i realiteten ganska konservativa och tycker att det mesta är ganska ok. Man verkar tro att det bara kommer att behövas lite justeringar här och där så fixar det sig.

Kandidaterna ger mer intryck av att vilja diskutera image och politisk kommunikation än politik. Inte riktigt vad man väntat sig av ett vänsterparti.

Ulla Andersson är den som avviker mest. Hon är också den som låter mest som en traditionell politiker. Kanske inte det bästa när partiet uppenbart längtar efter förnyelse.

Dessutom förknippas hon med tiden under Lars Ohly. Knappast meriterande även om hon har en lång rad frågor som hon vill lyfta fram. Tiden vid Ohlys sida är inget hon heller tar helt avstånd ifrån.

Jonas Sjöstedt har under länge tid fått intern kritik för att köra sitt eget race. Kanske därför han nu anstränger sig att låta så inkluderande som möjligt. Partiet skall vara ”brett och socialistiskt” men också feministiskt.

Hans Linde är den som verkar var mest öppen för att förändra hela partiets image och sättet man kommunicerar. Partiet måste föryngras och med det följer nästan automatiskt att man måste vara kaxigare och mer på offensiven.

Rossana Dinamarca verkar vara den typiska vänsterfeministen och med en tendens att odla konspirationsteorier. Vilket kom till uttryck i Sydsvenskan när frågan om delat partiledarskap kom upp.

”Jag ser det mest som ett sätt att kunna garantera att man fortsatt har en man som partiledare, och jag är inte alls övertygad om att det skulle göra ledarskapet mer jämställt.”

Här är några utdrag från artiklarna i Fria Tidningen.

Jonas Sjöstedt:

Mina visioner för Vänsterpartiet är att det ska vara ett öppet, brett och socialistiskt parti där frågor som feminism, ekologi och ett starkt ifrågasättande av den ekonomiska makten drivs, säger han.

[…]

Vi får inte fastna i rollen att bara kritisera andra utan måste fokusera på socialism och feminism och bli ett mer frimodigt vänsterparti, säger han.

[…]

Vi ska vara partiet för förorterna, bruksorterna och glesbygden och ska inte försöka fånga medelklassväljarna som alla andra partier gör.

Hans Linde:

Jag hoppas kunna bidra med att göra Vänsterpartiet till ett mer framtidsinriktat, modernt och kaxigt parti. Vi måste bli mer offensiva på att driva fram våra frågor. Vi har under en längre tid varit defensiva där fokus legat på att säga nej till andra partiers förslag. Vänsterpartiet måste driva ett eget politiskt projekt med egna dagsfrågor och visioner.

[…]

Jämställdhetsfrågorna har tyvärr försvunnit från debatten i Sverige. Som ett feministiskt parti ska Vänsterpartiet verka för ett mer jämställt Sverige. Ödesfrågorna i dag rör ungdomsarbetslösheten och de otrygga anställningsvillkoren.

[….]

Jag tror en bild som finns av vårt parti är att det är lite mossigt, att vi är ett nejsägarparti och jag tror att retoriken kan uppfattas som lite akademisk. Det handlar om att man måste prata mer om framtiden än om tidigare politiska förluster och att vi också behöver en generationsväxling i partiledningen.

Ulla Andersson:

Jag hoppas att partiet ska bli bättre på att visa vad vi vill utveckla i samhället och att hela Sverige ska leva och må bra. Det är för lite visioner i politiken i dag och för mycket kortsiktiga mediautspel.

[…]

Folk ska ha rätt till service var de än bor i landet, oavsett om man bor i förorten, i storstaden eller på landsbygden. Vi har en lokal kraft i landet men vi har inte tagit tillvara på den tillräckligt mycket.

[…]

Man kommer få stora problem med personal ute i många kommuner och små samhällen i framtiden. Staten drar undan sitt ansvar med samhällsservice, då försvinner också affären så småningom och sedan resten. Samtidigt har vi massarbetslöshet och kommer stå inför arbetskraftsbrist i framtiden. Det här är saker man blundar för i samhällsdebatten. Vi mister många resurser eftersom vi inte tar tillvara på människors kunnande och vilja att delta i samhällsutvecklingen och låter de gå arbetslösa istället.

Vi har pratat mycket men gjort för lite. Vi måste bli bättre på att föra ut vår politik för en framtida samhällsutveckling.

Rossana Dinamarca:

Vi måste våga vara tydliga, våga vara vänster men det handlar också om politikutvecklingen. Nu under ganska lång tid har vi haft olika typer av samarbeten där vi ägnat mycket tid åt att göra uppgörelser och inte haft tid över för vår egen politikutveckling. Jag tror att det är ett skäl till att vi inte haft förmågan att ta den rollen.

[…]

Vi har upplevts som rättvisans brandkår och vi rycker ut direkt om man ska lägga ner en fritidsgård till exempel men vi måste också lyckas skapa ett större förtroende för våra lösningar, att vi vill ha ett rättvist samhälle och en stark välfärd som är gemensamt finansierad.

Frågan är om Vänsterpartiet kommer att förändras speciellt mycket oavsett vem man väljer. Kandidaterna skiljer sig bara när det gäller själva tyngdpunkten. De politiska skillanderna är marginella.

Och då återstår bara för medlemmarna att hoppas på en ledare med tillräcklig karisma för att kunna inspirera partiet till att göra mer av det man redan gör.

Karisma? Vänsterpartiet? Don’t hold your breath!

Read Full Post »

LARS OHLY insåg att motståndet var för stort. Nu avgår han som partiledare.

På papperet framstår Jonas Sjöstedt som den mest lämpade att ta över. Han är rutinerad och går hem i massmedia.

Samtidigt har han potential att kunna locka väljare bortom Vänsterpartiets traditionella väljargrupper.

Han ger dessutom ett sansat intryck vilket partiet skulle behöva med anledning av den ideologiska barlast och ekonomiska överbudspolitik som präglar partiets politik.

Men allt detta kan också ligga honom i fatet.

1) De som är mest ideologiskt motiverade finns naturligtvis bland de medlemmar som kommer att avgöra partiledarvalet.

Det är bland dessa som de engagerade finns. Dessa personer bryr sig tillräckligt mycket för att fortfarande betala medlemsavgiften.

Uppfattas Sjöstedt som tillräckligt ideologiskt renlärig för att klara av att vinna över tillräckligt många av kärntrupperna?

2) Vänsterpartiet har sedan länge definierat sig som feministiskt. Partiet kommer inte att bli speciellt trovärdigt framöver om man inte ens själva klarar av att välja en kvinnlig partiledare.

Feminismen som ideologisk grundbult står naturligtvis i motsättning till den klassiska kommunistiska inställningen om klasskampen.

Partiet har under de senaste åren slagit knut på sig själv för att försöka dölja de ideologiska motsättningarna.

Lösningen borde då vara att försöka hitta en kvinna som ideologiskt ligger närmare klassperspektivet än feminismen. På så sätt skulle man kunna slå två flugor i en smäll och effektivt dölja den inbyggda ideologiska motsättningen.

Johnas Thunberg på den Vänsterpartiet närstående tidningen Flamman har skrivit om vad partiet nu skulle behöva inför partiledarstriden:

Nu gäller det att alla kandidater kommer ut på banan så fort som möjligt och presenterar sina olitiska program, så att medlemmarna kan välja mellan tydliga alternativ. Alla erkar eniga om att kommunikationen med väljarna hittills har fungerat dåligt en få säger konkret vad de vill ändra på och vilka profilfrågor de vill se. Nu räcker det inte längre att säga att ”det måste vara en kvinna”, ”det måste vara någon yngre”, ”det måste vara en invandrare” eller att ”vi måste vända varje sten”.

[…]

Att Vänsterpartiet inte har lyckats med att lyfta i opinionen, trots en vacklande socialdemokrati, har med långt fler saker att göra än den olyckliga kärlekssagan mellan Lars Ohly och väljarkåren. Redan inför valrörelsen blev diskrepensen mellan den allmäna politiken ”Världens bästa välfärd” och skattesänkningarna de rödgröna presenterade för stor. Den tydligaste profilfrågan, ”Inga vinster i välfärden”, var bra men kunde inte drivas i valrörelsen med full kraft då den dåvarande socialdemokratiska ledningen vägrade gå med på det. Hela partiet har varit för dåligt på att skapa tydliga profiler i populära sakfrågor och det har inte blivit bättre under tiden för utvärdering efter valet. Istället för att snickra på en ny och skarpare profil pratas det fortfarande mest i abstrakta termer: ”mer feminism”, ”mer antirasism” eller ”bättre lokal förankring”.

Read Full Post »

HANS LINDE, gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen, ställer upp som partiledarkandidat.

Många känner sig kallade. Förutom Linde har Lars Ohly även fått konkurrens från Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt.

Lars Ohly själv borde tjäna på att så många som möjligt ställer upp. Missnöjet med honom kommer därmed att spridas ut på flera olika kandidater. Detta under förutsättning att flera kandidater hänger med ända fram till partikongressen där partiledarvalet avgörs.

I en intervju i Svenska Dagbladet visar Linde att han åtminstone har förstått en del av partiets problematik.

Vi kommer behöva bli mycket mer offensivt och kaxigt än vi är idag. Jag tycker Vänsterpartiet under en tid har blivit ett ganska defensivt parti. Vi har lagt ganska mycket fokus på att säga nej till andras förslag och på att kritsera andra partier. Jag tror att vi i framtiden kommer att behöva fokusera mycket, mycket mer på vår egen politik.

Men partiets problem är inte bara hur man kommunicerar sin politik och avsaknade av ”kaxiga” utspel. Linde visar upp en traditionell vänsterpartistisk syn på ekonomi och finanser som knappast kommer att locka fler väljare.

Vi är idag den tydligaste kraften mot privatiseringar och det tycker jag att vi ska fortsätta vara också. Men jag tror att vi behöver komplettera motståndet mot privatiseringar och vinster i välfärden med offensiva krav.

Att vara helt emot privatiseringar gör dock att partiet knappast ger sig själva speciellt mycket handlingsutrymme. ”Offensiva krav” riskerar att bara bli fler tomma utspel som ingen tar på allvar.

Vänsterpartisterna målar in sig själva i ett hörn. Det man kan vinna på att vara ideologiskt tydlig riskerar man sedan förlora när man inte ses som ekonomiskt seriösa.

Fortsatta förslag på stora skattehöjningar och en orealistisk bild av vad staten (eller kommuner och landsting) har råd att finansiera riskerar att urholka förtroendet för partiet.

Det kommer därmed alltid att finnas en krypande känsla av att partiet inte går att lita på när det verkligen gäller.

Partiet riskerar att förblir ett missnöjesparti på vänsterkanten om man inte också vågar lägga om politiken radikalt en rad områden.

Read Full Post »

Older Posts »