Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lars Leijonborg’

STIL | Camilla Thulin, stylist och rådgivare till politiker och folk i karriären, gav för ett par år sedan ett råd till politiker i modetidningen Femina.

Picture Herbert Dombrowski 1957

Inte för att jag är moralist på något sätt, men skippa för djupa urringningar och för korta kjolar på jobbet. Jag har ofrivilligt sett strumpbyxgrenen på ett antal stadsråd i tv – bara för att de försöker vara moderna. Spara den looken till den privata sfären.

Det måste vara första gången orden ”stadsråd” och ”strumpbyxgren” använts i samma mening.

I artikeln, som publicerades i tidningens majnummer 2012, stod det att före detta partiledaren Lars Leijonborg fortfarande är Thulins kund.

Och vidare att ”Maria Wetterstrand, tidigare språkrör för Miljöpartiet, klädde hon i svart lyxsecondhand till Nobelfesten 2009 och senast var det Centerpartiledaren Annie Lööf som fick festhjälp.”

Leijonborg är kanske lite av ett hopplöst fall men skall man utgå ifrån Wetterstrand på Nobelfesten och Annie Lööf, som idag är en av de mest välklädda politikerna i Sverige, vet Thulin vad hon talar om.

Bild: Herbert Dombrowski, 1957.

Read Full Post »

MED EN NY partiledare ökar också behovet av att få nya fräscha ansikten i regeringen.

Om Maud Olofsson får sitta kvar i regeringen är risken att hon kommer att överskugga den nya partiledaren.

”Jag har sagt att jag kan tänka mig att sitta kvar. Annars gör jag något annat. Slutar jag som minister så slutar jag helt och hållet”, säger Olofsson nu i en intervju i Allehanda.

Uppenbart pågår en het diskussion om partiet kan få en riktig rivstart med Olofsson kvar i kulisserna. Detta är Olofssons chans att sätta press på partiet.

Folkpartiet har haft exakt samma problem tidigare. Det var säkert kul för Lars Leijonborg att sitta kvar i regeringen när Jan Björklund blev ny partiledare. Men var det speciellt bra för Folkpartiet?

Vad som talat för Olofsson är att en ny partiledare måste koncentrera sig på att bygga upp Centerpartiet. Och det kommer ingen att lyckas med om den personen också skall ha en tung ministerpost.

Olofsson skulle därför kunna stabilisera partiets inflytande i regeringen. En ny centerpartist på ministerposten kommer att behöva tid för att komma in i sin roll.

Problemet är att Olofsson knappast tog några tuffa strider mot de andra Allianspartierna i regeringen. Centerpartiet måste ha ministrar som vågar sätta hårt mot hårt.

Olofsson ser sig själv som Alliansens bästa vän. hennes problem var alltid att detta bästa inte blev speciellt bra för Centerpartiet.

Read Full Post »

ÅRET 2009: Vad har politiskt förvånat under 2009? Vad har partierna gjort som har påverkat bilden av dem själva i väljarnas ögon?

Det enklaste sättet att sammanfatta 2009 är att utse årets vinnare. Ingen behöver fundera speciellt länge för at komma fram till att årets stora framgång är Miljöpartiet och Maria Wetterstrand.

På andra plats 2009 kommer Fredrik Reinfeldt personligen (snarare än Moderaterna eller Regeringen). Och på tredje plats får man nog utse – med tvekan p.g.a. bristen på bättre alternativ – den Rödgröna alliansen. 

Alliansregeringen: Alla klavertramp och strategiska misstag har gjort att alliansen plötsligt ser väldigt sliten ut. En frånvarande statsminister har inte uppvägts av de tre andra partiernas inrikespolitiska närvaro.

Det har blivit alltmer uppenbart att Moderaterna genom sin storlek, statsministerposten och innehavare av de viktigaste departementen – medvetet eller omedvetet – har marginaliserat de tre andra regeringspartierna till att bli rena stödpartierna.

Lägg sedan till den okänsliga hanteringen av sjukskrivnings- och sjukförsäkringsreglerna så får man en förklaring till att Alliansregeringen står och stampar i opinionssiffrorna. Detta är antagligen en bättre förklaring till dåliga opinionssiffror än den ekonomiska krisen. Väljarna vet att Sverige knappast kan lastas för en världsomfattande kris.

Den Rödgröna alliansen: Det tog väldigt lång tid för de rödgröna att komma ur startgroparna och börja driva en gemensam politik. Om man nu kan kalla det gemensam politik. De Rödgröna ser fortfarande mer ut som tre separata partier än ett sammansvetsat alliansalternativ. 

Mona Sahlin får ta på sig ett stort ansvar för att den rödgröna alliansen knappast alstrar samma entusiasm inom oppositionens anhängare som Allians för Sverige gjorde bland de borgerliga väljarna inför förra valet.

Moderaterna: Trots det svenska ordförandeskapet i EU och klimatkonferensen i Köpenhamn har det inte gått speciellt bra för Moderaterna i opinionssiffrorna.

Kan det helt enkelt bero på att moderaternas väljare inte belönar att partiet lägger ner så mycket tid på EU och klimatet på bekostnad av svensk inrikespolitik?

Baksidan av att ”äga” statsministerposten och många av de viktigaste regeringsdepartementen är att man då också kommer att identifieras med både det goda och det onda. Många av problemen under mandatperioden kan kopplas just till Moderaternas hantering av de inrikespolitiska problemen. Sänkt a-kassa och nya sjukskrivningsregler har t.ex. en klar moderat stämpel på sig.

Folkpartiet: Vad minns vi överhuvudtaget av partiet 2009? Innan han avgick lyckades utbildnings- och forskningsminister Lars Leijonborg lägga grunden till att Sverige och Lund skulle ro hem ESS-anläggningen. Detta är mycket större än vad partiledaren Jan Björklund har lyckats med under 2009. Händelsen är stor i forskningsvärlden men knappast en kioskvältare hos allmänheten.

Trots detta har man bättre siffror än både Centerpartiet och Kristdemokraterna. Förklaringen? Partiet är fortfarande det parti som tar chansen att profilera sig när frågor dyker upp i debatten. Man syns och hörs även om de sedan inte kan göra regeringspolitik av det.

Centerpartiet: Partiet har misslyckats med sin ompositionering. Att gå från att vara ett miljövänligt borgerligt parti med förankring på landsbyggd och mindre orter till att bli ett nyliberalt storstadsparti har inte lyckats trots välfylld partikassa.

Lägg sedan till att Maud Olofssons tafatta hantering av SAAB, Volvo och Vattenfall. Dessa ”affärer” tvingade henne att ta ett steg tillbaka och istället låta statssekreteraren ta smällarna. Försöken till krishantering – bland annat genom att angripa kritikerna för att inte uppskatta henne för att hon var kvinna – har knappast stärkt Olofssons kort.

Kristdemokraterna: Förutom utspelet kring ”verklighetens folk” har partiet inte haft många framgångar. Partiet ligger lika ofta under fyraprocentspärren som över. Strategin att sitta-stilla-i-båten-och-vara-snäll verkar inte fungera så bra.  

Socialdemokraterna: Mona Sahlin har kommit igång efter partiets långdragna interna förankringsprocess av sin nya politik. Men trots detta verkar det inte finnas någon riktigt drag i politiken. Partiets bästa vän är än så länge Regeringen. Så länge som Regeringen fortsätter att inte göra bättre ifrån sig vinner Socialdemokraterna med automatik.

En rad böcker och tidskrifter med sympatier åt vänster har under året ägnat spaltmetrar åt att beklaga idétorkan och bristen på politiska alternativ inom rörelsen.

Och opinionssiffrorna för Mona Sahlin personligen ser fortfarande dåliga ut jämfört med Fredrik Reinfeldts. Partiet är populärare än partiledaren.

Miljöpartiet: Partiet har haft ett av sina bästa år. Partiet har lyckats profilera sig trots att risken var stor att man skulle forsvinna inom den rödgröna alliansen när Mona Sahlin välkomnade Vänsterpartiet tillbaka in i värmen.

Maria Wetterstrand är nu populär långt utanför Miljöpartiets traditionella väljargrupper. Men antagligen beror partiets nya framgångar främst på att klimatfrågan har varit så tydligt på den politiska agendan under 2009. 

Samma sak hände på 80-talet när en dödlig epidemi drabbade sälarna i Kattegat. Partiet kunde rida på oron för miljön inom väljarkåren. 

Vänsterpartiet: Lars Ohly ser det säkert som en framgång att ha fått bli fullvärdig medlem i den rödgröna alliansen. Men partiets väljare är antagligen besvikna över att Ohly sitter så stilla och inte tar chansen att driva en tydlig vänsterpolitik.

Partiets väljare förväntar sig säkert att ett vänsterparti skall ägna sig mer åt att sparka socialdemokraterna på smalbenen. Försöken att driva den rödgröna alliansen åt vänster har inte varit vare sig speciellt framgångsrik eller ens speciellt tydlig.

Partiets överbudspolitik i sina riksdagsbudgetar har varit så omfattande att ingen har behövs förhålla sig till innehållet. Alla har bara ignorerat förslagen och gått vidare. Detta är tur för Mona Sahlin, men mindra skickligt av partistrategerna inom Vänsterpartiet.

Sverigedemokraterna: Partiet har fått betydligt stabilare siffror i opinionsundersökningarna efter publiceringen av sin stora linjeartikel i Aftonbladet. Men trots att siffrorna fortfarande åker berg- och dalbana kring fyraprocentspärren har partiet aldrig haft så bra förutsättningar som nu.  

Om partiet kommer att lyckas eller inte i valet 2010 är dock fortfarande en öppen fråga. Partiet misslyckades trots allt ta sig in i Europaparlamentet i ett läge när de andra partierna bedrev mycket innehållslösa och urvattnade valkampanjer.

Sverigedemokraternas största tillgång är fortfarande de etablerade partiernas näst intill likvärdiga politik på området invandring och integration. Så länge som riksdagspartierna låter som varandras kopior på detta sakpolitiska område kommer Sverigedemokraterna utgöra ett alternativ för vissa väljargrupper.

Piratpartiet: Partiet har nästan helt försvunnit från politiska debatten sedan man kom in i Europaparlamentet. Om man skall satsa på Riksdagen 2010 måste man nu ta sig i kragen. 

Feministiskt initiativ: Partiet verkar alltmer vara Gudrun Schymans personliga plattform. Alla kan räkna ut vad Schyman tycker, ingen vet vad partiet för övrigt tycker. Har partiet några åsikter överhuvudtaget som inte är Gudrun Schymans?

Read Full Post »

Doris och Göran PerssonPRESSETIK: Hur blev politiken så trivial? Enligt Mattias Hessérus i Axess har den restriktiva hållningen kring rapportering kring politikers privatliv urholkats alltmer sedan mitten av 1990-talet.

Som exempel nämner Hessérus när riksdagsledamot Annika Nordgren Christensen på Newsmill skrev om arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins hälsning till sin flickvän på Facebook och rapporteringen om gripandet av Fredrik Reinfeldts far för påstådd rattonykterhet.

Och samtidigt, hur kommer det sig att både Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund har ansett det vara en bra idé att posera för fotografer med dammsugare och tala om städning, att förre statsministern Göran Persson valde att dansa med en ko i ett barnprogram och att den tidigare Folkpartiledaren Lars Leijonborg valde att sitta kvar i studion i programmet Silikon istället för att demonstrativt resa sig och gå när programledaren frågade om han rakade pungen?

Hessérus besvarar själv fråga. Förklaringen ligger i den ökade ”professionaliseringen” av både politiken och journalistiken. För politiker handlar det om att vinna val och för tidningar om att sälja lösnummer. Båda lever i symbios med varandra. Politikern behöver media och tvärt om. Båda utnyttja varandra.

Men Hessérus glömmer att ställa den relevanta frågan om det bara är media fel att gränsen mellan det privata och offentliga har tunnats ut. 

Samtidigt med medias uppluckring av de etiska spelreglerna har det också skett en parallell förändring i allmänhetens uppfattning – eller okunnighet – om gränserna mellan det privata och det offentliga.  

Som ett exempel på detta kan man nämna just Littorin och hans flickvän. En social nätverkssajt som Facebook kan knappast definieras som ”privat”. Om arbetsmarknadsminister Littorin trodde detta är han antingen naiv eller okunnig.

Ytterligare ett exempel är de uppmaningar som riktas till personer med säkerhetsklassade arbetsuppgifter. Personer i känsliga nyckelpositioner måste helt uppenbart ständigt påminnas om att inte lägga ut privata uppgifter på diverse olika sajter.

I Storbritannien avslöjades t.ex. att frun till den nya chefen för underrättelsetjänsten MI6 hade lagt ut material på sin Facebook. Bland annat avslöjades både adresser, vänner och diverse uppgifter om familjen.

Känsliga uppgifter har redan använts av terrorister för att kartlägga mål för diverse attacker. Att främmande makters spionorganisationer också intresserar sig för ett sådant innehåll behöver knappast påpekas.

Det intressanta här är naturligtvis varför exempelvis försvarspersonal överhuvudtaget måste informeras om dessa självklarheter?  Är det inte ganska uppenbart för alla med normal intelligens att nätet inte kan uppfattas som ”privat”? 

När tonårsflickor (ofta är det just flickor) lägger ut mindre lämpliga bilder på sig själva kan detta bortförklaras med ungdomlig naivitet. Men säkerhets- och försvarspersonal?

Människors naivitet och dumhet spelar uppenbart media rakt i händerna. Oavsett vem som har störst skuld – politikerna eller media (och med lite hjälp av allmänheten) – så kan Mattias Hessérus slutord vara värda att upprepas.

Historien lär oss at det samhälleliga förändringar ofta uppstår genom val och personliga ställningstaganden. En statsminister kan säga nej till att posera (…) och en chefredaktör kan säga nej till att publicera fikarumsskvaller. Det kan i sammanhanget tyckas futtigt – men resan mot ett rimligare samhälle börjar ofta med ett enkelt ”nej tack”.

Read Full Post »