Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kultur’

KULTUR | ”Minister i motvind” har Svenska Dagbladet kallat sitt porträtt av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

Svenska Dagbladet den 31 augusti 2014

Texten av Erica Treijs är en bra plats att söka svaret på frågan varför svensk kulturpolitik ofta får människor att känna frustration.

I kulturdepartementets entré lyser en konstinstallation upp den annars gråvita sörja som kallas vår. Det är ett välknådat videoverk signerat Nathalie Djurberg som ljudlöst loopar i hörnet. Besökarna borstar bort snö från kläderna och försöker rädda det som finns kvar av dagens frisyr. Ingen bryr sig om att titta på skärmen där ett mänskligt skelett tillsammans med en färggrann fågel utför ett slags mardrömslik katt- och råttalek. Hörlurarna dinglar fritt. Oanvända. Vakten är inte road, inte heller receptionisten som resolut vänder ryggen mot tv-skärmen där den nakna knöggliga människokroppen nu förs iväg av den flaxande fågeln.

– Det tog bara sju och ett halvt år att få hit ett verk, säger kulturministern sarkastiskt medan hon knaprar på ett äpple.

Varför det varit så svårt att implementera konst i departementets entré vet hon inte säkert, mer än att det handlar om det vanliga: många kockar, motstridiga viljor, regler, tycke och smak. Jag muttrar något om att hon ändå är chef och borde kunna bestämma över det första intrycket av kulturens högborg.

– Då och då lägger jag ner några konstböcker i entrén utan att fråga. Om de försvinner gör inte så mycket. Förhoppningsvis kommer de till användning ändå, säger hon.

Hur kan en kulturminister ägna sju år att försöka få ett konstverk till entrén till ett statligt departement? Är det verkligen den mest publika – och därmed prioriterade – platsen för ett sådant konstverk?

Och vilken politiker har tid med att springa omkring lägga ut böcker på samma departement?

Är inte detta snarare en perfekt bild över hur vilsen och andefattig – för att inte säga meningslös – kulturpolitik tenderar att bli i händerna på alla dessa s.k. kulturpolitiker?

Bild: En sida av Svenska Dagbladet den 31 augusti 2014.

Read Full Post »

MEDIA | Respons – en renodlad ”recensionstidskrift” för humaniora och samhällsvetenskap – har kommit ut med sitt första nummer.

Initiativet är välkommet. Man kan undra varför ingen tänkt på idén tidigare.

Och på Respons sätter man ribban högt när man jämför sig själva med The New York Review of Books och The Times Literary Supplement. (En skilland är att dessa även recenserar skönlitteratur.)

Skall man likna Respons vid någon svensk tidskrift idag får det bli Axess. Här har man alltid gett stort utrymme för just recensioner.

Kay Glans, chefredaktör och ansvarig utgivare, skriver i sin ledare:

Dagstidningarna recenserar inte fackböcker som de gjorde förr, vilket delvis beror på att populärkulturen brett ut sig, men kanske också på att pressens kultursidor har blivit alltmer inriktade på det estetiska. De läsare som vill ha orientering i bokutgivningen får detta inte längre, och eftersom det ofta är i böcker – och diskussioner kring dem – som den viktigaste samhällsdebatten förs, tunnas det offentliga samtalet ut.

Det är inte svårt att hålla med.

Om det finns en nisch att fylla så är det nu när alla de stora dagstidningarna har blivit alltmer snuttifierade. Och då inte bara på kultursidorna.

De stora morgontidningarna har alla vid det här laget minskat formatet och lagt sig till med allt större bilder. Vilket naturligtvis ger mindre utrymme för själva texten.

Samtidigt har det skett en allt tydligare sammanslagning av nöjessidorna med kultursidorna. Motiverat (som alltid) med att det skulle vara näst intill odemokratiskt att göra skillnad på ”finkultur” och ”fulkultur”.

Skall man sända en vänlig varning till Respons så är det kring intentionen att hålla sig till att recensera ”den viktigaste facklitteraturen som kommer ut på svenska, inklusive översättningar, som samt en del avhandlingar”.

Att bara recensera den svenska bokutgivningen riskerar att bli onödigt inskränkt. Och tråkigt.

Utgivningen i Sverige präglas ju inte direkt av någon större bredd åsiktsmässigt. Hur många böcker har det t.ex. kommit ut om konflikten i Mellanöster som inte har det tjatiga perspektivet att Israel alltid är orsaken till alla problem?

Ett annat exempel är att det under alla åtta åren som president gavs det bara ut en (1) bok om George W. Bush som inte hade en negativ vinkling. Och det var en bok om hans tro. (David Aikman, George W. Bush: En man och hans tro, Läsförlaget 2005). Detta är ganska uruselt oavsett vad man tycker om Bush.

Att alltfler föredrar att beställa sina böcker direkt från utlandet beror inte minst på avsaknaden av balanserande perspektiv i den svenska bokutgivningen.

Förhoppningsvis kommer Respons att tänka om. Inte minst därför att tidskriften bara är tänkt att komma med sex nummer per år.

Risken är stor att man då sitta där med en massa böcker som redan har hunnit presenteras i en rad andra tidningar och tidskrifter.

Övrigt: Citat och tidskriftsomslaget är från Respons nr 1, mars 2012.

Read Full Post »

TANKEUTBYTE | Plötsligt har en helt ny Håkan Juholt trätt fram. Kommer Socialdemokraterna kunna utnyttja den gratischans man har fått?

På sex tätskrivna helsidor i söndagens Dagens Nyheter får vi följa författaren Jerker Virdborgs och Håkan Juholts mejlväxling om kulturen, politiken och bristen på visioner.

För en gångs skull är beskrivningen ”unik” passande.

Oavsett om man håller med eller inte framstår Juholt här som en eftertänksam, klok och kulturellt bevandrad person.

Men man kan också mellan raderna ana varför han har haft så svårt för det politiska spelet.

I en mejlväxling kan man fundera i lugn och ro innan man klickar på ”skicka”. I politiken måste man vara desto snabbare. Minsta misstag och man blir massakrerad av både media och politiska motståndare.

Medan de politiska utspelen verkar vara föga genomtänkta och påkomna i all hast framstår hans funderingar kring kultur och politik som riktigt intressanta.

I politiken måste man vara specifik. I mer ”filosofiska” samtal kan man kosta på sig att ta ut svängarna.

Rätt använd skulle Socialdemokraterna kunna utnyttja den bild som här framtonar av Juholt. Om inte annat för att vända den negativa mediebild som annars riskerar att permanentas.

Juholt skulle säkert slå bakut om man nämnde det för honom men han har helt enkelt behov av en rebranding.

En intellektuell partiledare är kanske det som Socialdemokraterna mest av allt behöver. Det skulle i alla fall kontrastera starkt mot vad vi i dag ser inom politiken.

Här finns stommen till berättelsen om Håkan Juholt som person. Personen bortom skandalerna och de hafsiga politiska utspelen.

Frågan är bara om partistrategerna ens ser den chans som stirrar dem rakt i ansiktet?

En bieffekt av mejlväxlingen är att Fredrik Reinfeldt (och övriga partiledare) nästan automatiskt framstår som ganska intellektuellt lättviktiga.

Detta är också något Jerker Virdborg indirekt berör.

Under besvärande många år har det öppna samtalet mellan till exempel konstnärer och politiker varit i princip obefintligt. En sådan liksom dånande tystnad är inte bara omodern, utan också generande för Sverige som nation. Det jag så tydligt fick syn på i Almedalen var också att det inte är särskilt givet vem som egentligen ska klandras för tystnaden, något jag ska återkomma till.

Jag gissar i alla fall att när Fredrik Reinfeldt nyligen angav fyra Camilla Läckberg-böcker som sin semesterläsning så var det med tydlig avsikt att väcka ont blod. Vilket han också lyckades med, de intellektuella sprang rakt i fällan: Statsministerns smak är givetvis underordnad moderaternas strävan efter att vara så folkliga som möjligt, efter att befinna sig i den politiska mitten. Och då måste partiet hålla tydligt avstånd till en upplevd intelligentia. Reinfeldts så kallade val av böcker säger ingenting om honom, utan bevisar bara att Per Schlingmann noga följer försäljningstopplistorna på branschorganet Svensk Bokhandel. Lika lite som moderater numera får använda snobbiga ord eller kläder, lika lite får de naturligtvis tala om böcker eller andra konstverk som kan signalera överklass. Vem klandrar egentligen Schlingmanns hårda interna regelverk med tanke på moderaternas mörka förflutna? Och taktiktänkandet inom politiken kräver väl numera allmänt att det mesta av partiledarnas äkthet offras.

Ändå måste man tycka att det är en djup gemensam förlust för hela det svenska kulturklimatet att vi har en statsminister som är så rörande ängslig att han av taktiska skäl inte ens vågar nämna ett enda konstverk som inte redan är jättepopulärt. Så tragiskt långt har det alltså gått.

Jag tror inte att Reinfeldt egentligen är bekväm med att låtsas framstå som en intellektuellt helt passiv och oreflekterande statsman. Och jag tror att både han och Schlingmann inser att det oundvikligen falska i moderaternas krampaktiga folklighet kan upplevas som lismande. Men jag tror också att de intellektuellas reaktion på Reinfeldts bokval egentligen säger mycket mer om dem själva än vad de anar.

Reinfeldt är heller inte ensam. Svenska partiledare har under en lång rad år varit extremt försagda när det gäller kulturella referenser […]

Håkan Juholt:

Du skriver att litteraturvärlden inte är närvarande i politiken. Man kan nog säga att den lyser med sin frånvaro. På så sätt finns den ju där, fast som ett vakuum. Ett faktum som gör att jag faktiskt kände mig mer hemma på bokmässan där jag var med på ett samtal, än jag gör under Almedalsveckan – som nu verkar handla mer om att sälja kommersiella varor och tjänster än att diskutera politiska ideologier. På bokmässan är det tvärtom, där hamnar försäljningen av böcker i skymundan så att människor kan diskutera rörelse och värderingar. Det politiska samtalet är nästan genomgående rakare och enklare på bokmässan, även om motsatsen också är väl representerad.

Man kan se bristen på kultur i politiken som både ett symptom och en konsekvens av politikens professionalisering. De politiska partierna i vårt land är i de flesta fall sprungna ur folkliga rörelser. I dessa odlades en levande kultur, en egen rörelsekultur där böcker, konst och bildning både gav status och var helt nödvändigt. De sista tre decennierna har denna rörelsekultur allt mer ersatts av professionella staber, och inställsamma pr-byråer, och det bildningskrav som fanns och formades exempelvis i arbetarrörelsen har marginaliserats.

Det finns helt enkelt mindre rörelse och färre möten att läsa dikter och diskutera litteratur på. Men oavsett detta tror jag också själva politiken har förlorat dimensioner som gör det svårt för kulturen att tränga in och ut. 1900-talet var i mångt och mycket präglat av idékamp, där man tog tillvara varje till buds stående medel för att övertyga människor för sina idéer. Kulturella uttryck var och är ett kraftfullt redskap. Men när idéerna trängs tillbaka, visioner och ideologi ersätts med teknokrati och visionslöshet, får det konsekvenser för hur författare och konstnärer kan appelleras av politiken. Det är knappast någon slump att det under exempelvis Tage Erlanders regeringstid fanns ganska gott om kultur­arbetare som kände närhet till socialdemokratin – och att det starka och ansvarstagande samhälle han blev en symbol för också innebar en kulturell revolution i form av 1974 års kulturpolitik.

Det finns alltså många skäl till att kulturen och politiken avskärmats från varandra, men också desto fler skäl att försöka foga dem samman igen.

Jag skulle helt enkelt vilja vara med och skapa en modern socialdemokrati som på nytt kan appellera även till intellektuella och konstnärer – som är spännande och som står för en förnyelse. Som bjuder in och som lockar genom att starta ett samtal om vilket samhälle vi vill ha. Vad som kan vänta bortom träden, bortom nästa skattesänkning.

På denna punkt är jag verkligen optimistisk. Inte minst om man tittar på många av de romaner som lockat till debatt är det tydligt att mycket av en radikal samhällsanda lever kvar i den viktiga litteraturen. Alltså att energin som jag anser att den socialdemokratiska samhällskritiken behöver, men delvis saknar, faktiskt lever kvar i kulturen och konsten och att vi för att kunna ladda oss med energi kan hämta kraft där. Men jag tror också det intresse som du uttrycker och som möter mig när jag återkopplar till detta arv visar att det är något som händer i ett politiskt samtal när de existentiella och stora frågorna och perspektiven försvinner. Samtalet blir platt och tråkigt när många människor i stället vill någonting annat.

Read Full Post »

STIL: Sällan sammanfaller imagebyggande, PR och kommunikation så väl som när det gäller kungligheter.

Malin Grundberg, som har producerat Livrustkammarens pågående utställning ”Manligt – ur Gustaf V:s garderob” skriver om kungen i Populär Historia.

Historikern Anna Hedtjärn Wester […] menar att Gustaf i fotografiska porträtt iscensätter sig själv som gentleman och dandy. Det skedde inte bara genom klädval, utan även genom poser, hållning och blickar.

Gustaf V bar kläder knutna till specifika roller som ansågs viktiga för en man – och monark – i början av 1900-talet.

[…]

Under 1900-talet skedde en utveckling som gjorde att det blev det personliga, i mindre grad än det upphöjda, som gav legitimitet åt kungligheterna. De roller Gustaf V iklädde sig ligger i linje med detta – de visade upp honom som en man i hatt, inte som en kung med krona.

[…]

Gustaf V, vars valspråk löd ”med folket för fosterlandet”, anpassade sig till det moderna samhällets värderingar och klädkoder. Även i kostym utstrålade han dock stil och finess långt utöver det vanliga.

Läs mer: Artikeln ”Kläderna gjorde kungen” finns att läsa i pappersupplagan av Populär Historia, nr 4/2011.

Read Full Post »

DESEIGN: Presidentvalet 1980 blev en jordskredsseger för Ronald Reagan. Det var också början på republikanernas långa maktinnehav. Omslaget är daterat augusti 1980. Esquire varnar för Reagan, men troligen lockade bilden fler köpare än själva varningen.

Read Full Post »

DESIGN: Mother Jones är en amerikansk tidskrift som i USA brukar kallas progressiv. I detta nummer för december i år har man haft roligt med Sarah Palin som är Tea Party-rörelsens okrönta drottning. Förebilden är kultrullen Attack of the 50 Foot Woman från 1958.

”MoJo’s creative director Tim Luddy encouraged illustrator Zina Saunders to follow the poster out the window in tone and feel, tweaking only the landscape to look more suburban. Saunders […] took the assignment very seriously, at one point sending a picture of Palin in her beauty-contestant days to confirm that she’d gotten the proportions right.”

Saunders gjorde också en rörlig version på åtta (!) sekunder. Snacka om att vara engagerad!

Mother Jones har en intressant presentation av tidskriften som förklarar namnet och dess historia. Varför inte också kolla på en trailer till original filmen.

Read Full Post »

IMAGE: Piratpartiets politik totalsågas i dagens Svenska Dagbladet. Man kan dock undra varför sågningen kommer från en journalist och författare – Karl-Erik Tallmo – och inte från något annat politiskt parti.

Kan det vara för att de andra partierna inte förstår de sakpolitiska frågor som Piratpartiet har gjort till sina?

Eller beror det på att riksdagspartierna är rädda att yngre väljare skall överge dem om man alltför kraftfullt kritiserar Piratpartiet?

Svaret är antagligen en kombination av båda. Dessutom hoppas nog några partistrateger att Piratpartiet skall drabbas av sotdöden. Mycket har inte hörts från partiet sedan man hamnade i EU-parlamentet.

Kritiken är i vilket fall som helst mycket omfattande och partiets image kommer att ta allvarlig skada om man inte snabbt försvarar sig. Tallmo skriver så här:

Ett tvåfrågeparti [kultur- och integritetsfrågor] som inte förstått sin ena huvudfråga och inte ser vidden av den andra har allvarliga problem. […] 

När upphovsrätten infördes ”reglerade den bara en upphovsmans rätt att bli erkänd som skapare av ett verk”, skriver man och menar att upphovsrätten först senare blev kommersiell. 

Detta är fel. Ett parti som nu också hyllar kunskapen borde försöka skaffa sig lite av den varan. […] 

Man skriver å ena sidan att den ideella rätten (den som skyddar både verkets och upphovsmannens integritet) ”fungerar väl” men menar samtidigt att kultur och kunskap ska vara ”fri och tillgänglig för alla på lika villkor” och att allt nyttjande och ”förädlande” ska uppmuntras. Det betyder till exempel att vem som helst skulle kunna ändra denna text så att den till exempel stöder Sverigedemokraterna – men fortfarande ha mitt namn under den. […] 

”Kultur som finansierats med allmänna medel ska omedelbart få hämtas, bearbetas och spridas fritt”, står det i valmanifestet. En bok som fått distributionsstöd av Kulturrådet skulle alltså inte kunna säljas utan måste skänkas bort. Borde inte bönder som får EU-stöd också skänka bort sina livsmedelsprodukter? […] 

Det allvarligaste är kanske att man föreslår att om någon försöker ”väcka talan på upphovsrättslig grund” mot någon där gärningen inte ingår i en näringsverksamhet ska dömas för ”försvårande av kulturspridning” till fängelse i högst två år. 

Vad är nu detta för påfund av ett parti som brukar sparka bakut så snart ett lagförslag förefaller det minsta rättsosäkert?   

Read Full Post »

Older Posts »