Posts Tagged ‘Kuba’

Val 2016 | Newsweek fortsätter sin granskning av Donald Trump. Här skriver Kurt Eichenwald bland annat om hans affärer i Fidel Castros Kuba.


The Havana Hustle”:

Documents show that the Trump company spent a minimum of $68,000 for its 1998 foray into Cuba at a time when the corporate expenditure of even a penny in the Caribbean country was prohibited without U.S. government approval. But the company did not spend the money directly. Instead, with Trump’s knowledge, executives funneled the cash for the Cuba trip through an American consulting firm called Seven Arrows Investment and Development Corp. Once the business consultants traveled to the island and incurred the expenses for the venture, Seven Arrows instructed senior officers with Trump’s company—then called Trump Hotels & Casino Resorts—how to make it appear legal by linking it after the fact to a charitable effort.


Donald the Destroyer”:

Donald Trump loves to put his name on buildings, but there are no hospital wings named for him. No museums have a piece of artwork with a plaque reading “A Gift of Donald J. Trump.” No buildings at the University of Pennsylvania bear his name, even though he constantly cites his graduation from its Wharton School as a sign of his intelligence. (Contrary to Trump’s suggestion, he attended the school for only two years as an undergraduate and did not obtain a degree from Wharton’s far more prestigious graduate business program.)

Tidskriftsomslag: Newsweek den 14 oktober och den 28 oktober-11 november 2016.

Read Full Post »

TERRORISM | Ett vallöfte som Barack Obama fortfarande inte gjort något åt är löftet om att stänga fängelset i Guantánamo Bay på Kuba.


Länge verkade som om presidenten inte ens brydde sig om vallöftet. Han har framstått som direkt ointresserad av att väcka frågan till liv.

Men nu har han tydligen tagit nya tag. Och eftersom han inte kommer någon vart med kongressen skall han istället vädja direkt till väljarna för sin sak.

Frågan är naturligtvis om väljarna bryr sig om frågan. Kanske är man nöjda med att ha de misstänkta terroristerna på behörigt avstånd från det amerikanska fastlandet.

Daniel Klaidman skrev nyligen i Newsweek:

Throughout his presidency, pleas for action on Guantánamo from civil libertarians, friends, and top advisers have reportedly tugged at Obama’s conscience. But politics and a weary fatalism subsumed action nearly every time.


Obama’s approach to Gitmo had begun idealistically: on his second day in office, in January 2009, he signed an executive order directing the facility to be closed in a year. A month later, at his first State of the Union address, he spoke stirringly on the issue. “There is no force in the world more powerful than America,” Obama said. “That is why I have ordered the closing of the detention facility at Guantánamo Bay, and will seek swift and certain justice for captured terrorists—because living our values doesn’t make us weaker, it makes us safe and it makes us stronger.”


But the reality, of course, is that Obama cannot close Gitmo by himself. He’s going to need Congress to sign off. And therein lies the central challenge. To date, the public’s emotional response to terrorism has made Gitmo a ripe target for political demagoguery on Capitol Hill. So how to cajole self-interested lawmakers to take a major political risk on behalf of 166 men who have little or no constituency? Obama’s answer seems to be that he is going to make his case to the public.


His supporters also argue that instead of giving up, Obama has shifted to a long-road strategy, which sometimes requires backing down from epic confrontations in the hope that over time the politics will turn his way. In at least one area—prosecuting suspected terrorists in civilian courts—that approach may be working. Though Obama caved to criticism and backed down on trying Khalid Sheikh Mohammed in court back in 2011, he subsequently decided to have a string of captured terrorists tried in the civilian justice system, the latest being Dzhokhar Tsarnaev, the surviving Boston bomber. Over time, the criticism has dwindled to barely a peep.

Even some civil libertarians—Obama’s fiercest critics on Guantánamo—are optimistic that he has built up the resolve to finally fix the situation. “I am more optimistic this time around, because he’s no longer naive about the politics,” says David Cole, a professor of constitutional law and national security at Georgetown. “He’s lived through four years of stalemate on this, so the fact that he was nonetheless as strong and passionate about his concerns suggests to me that he really has made a renewed commitment to take it on.”

Whether or not Cole is right, Gitmo does appear—for now at least—to have Obama’s attention again.

Bild: Tidskriftsomslaget är Newsweek den 27 maj 2013.

Read Full Post »

TAL | Under Kubakrisen för lite mer än 50 år sedan höll John F. Kennedy ett tal som skulle förbereda nationen för ett eventuellt kärnvapenkrig.  

Prologue hösten 2012

Efter TV-talet var det knappast någon amerikan, eller för den delen någon annan heller utanför USA, som inte insåg allvaret i denna uppgörelse med Sovjetunionen.

Därmed uppnådde Vita huset den primära uppgiften att informera och förbereda medborgarna samtidigt som man samlade landet bakom presidenten.

Professor Martin J. Sherwin skrev 2012 i Prologue:

The public learned that nuclear war was an imminent possibility on Monday, October 22, 1962, at 7 p.m. Eastern Daylight Savings Time.

”This Government, as promised, has maintained the closest surveillance of the Soviet military buildup on the island of Cuba,” President John F. Kennedy began in what has to be counted as the scariest presidential address of the Cold War.

”Within the past week, unmistakable evidence has established the fact that a series of offensive missile sites is now in preparation on that imprisoned island. The purpose of these bases can be none other than to provide a nuclear strike capability against the Western Hemisphere.”

Kennedy went on to explain that Soviet officials had repeatedly lied about the buildup. He said the United States was demanding that all the offensive missiles be removed from Cuba forthwith—or else—and announced that a ”quarantine” of Cuba (calling it a blockade would have represented it as an act of war) was only the first step toward forcing the removal of the offending weapons. And he added that any missile launched from Cuba would be considered to have originated from the Soviet Union and would require ”a full retaliatory response” upon the USSR.

”We will not prematurely or unnecessarily risk the costs of worldwide nuclear war in which even the fruits of victory would be ashes in our mouth,” he said, but warned, ”neither will we shrink from that risk at any time it must be faced.”

The blockade of Cuba, and the other responses detailed in the President’s dramatic 20-minute speech, had been devised by a select group of advisers during the previous week in secret meetings that often lasted late into the night.


Looking back at the Cuban Missile Crisis from the perspective of 50 years, it is clear that the dangers were greater than contemporaries understood: that most of the advice the President received would have led to war and that Khrushchev and Kennedy entered the crisis as adversaries seeking advantages but quickly became partners in search of a peaceful resolution. In all of this, good luck was an indispensable ingredient. Five decades of research also reveals why, absent revision, history petrifies into myth.

The crisis was the transformative event in U.S.-Soviet and U.S.-Cuban Cold War relations. It not only assured Castro’s survival (the putative aim of the Soviet deployment), but it reset the unstated rules of the U.S.-Soviet nuclear relationship.

Nuclear deterrence could no longer be viewed as a stable condition that allowed governments to brandish nuclear weapons for diplomatic advantage. The crisis had exposed deterrence’s fragilities, requiring that it be managed openly as a delicately balanced process. Kennedy had made the essential point in his October 22 address:

Nuclear weapons are so destructive, and ballistic missiles are so swift, that any substantially increased possibility of their use or any sudden change in their deployment may well be regarded as a definite threat to peace.


Expanding the boundaries of the 13 days to Castro’s revolution and the failed Bay of Pigs invasion (1959 and 1961 respectively) explains the circumstances that made room for the crisis but does not deal with its root cause. The root cause was the central role that nuclear weapons had come to play in the American-Soviet relationship.

Disregarding how those weapons were seen and valued by Soviet and U.S. leaders during the 17 years that preceded the crisis is analogous to explaining the cause of the American Civil War by focusing solely on Abraham Lincoln’s election in 1860 while ignoring the history of slavery.

Bild: National Archives and Records Administration (NARA) har publicerat tidskriften Prologue i över 40 år. Ovanstående tidskriftsomslag är höstnumret 2012.

Read Full Post »

IMAGE | Jonas Sjöstedt håller på att förvandla bilden av Vänsterpartiet – från tokvänster till salongsfähigt parti.

Vänsterpartiet har under hela sin historia saknat en realistisk politik. Även när man någon gång hittat en fråga som genomsnitts väljaren kunnat sympatisera med har det ändå inte gett så många fler röster. Ideologin och en orealistisk ekonomisk politik har satt stopp för detta.

Uppenbart vill Sjöstedt nu ändra på detta. Och skall man tro de intervjuer han gett sedan han blev partiledare är han på god väg att lyckas.

Sjöstedt har på ett mycket skickligt sätt lyckats modifiera partiets språkbruk. Och när språket förändras ändras också bilden av partiets politik. Fråga bara Fredrik Reinfeldt och Per Schlingmann.

Här är några exempel på hur det kan låta när Jonas Sjöstedt intervjuas.

Demokrati och diktatur:

”Det är självklart så att Kuba är en politisk diktatur och att USA, trots alla sina brister, är en politisk demokrati.”

Utgiftstak och utgiftsmål i statsbudgeten:

”Det är en missuppfattning att Vänsterpartiet vill öka statsskulden. Självklart kan vi inte låna till välfärden. Men vi tycker det är rimligt att staten får använda de pengar som finns att investera i järnvägar och bostäder för att skapa jobb.”

Privata skolor och vårdföretag:

”Varenda skattekrona ska tillbaka till ungarna och de gamla.”


”Vi vill ta ut högre skatt på miljöskadlig verksamhet och investera pengarna i bättre bostäder och kollektivtrafik så får man mindre utsläpp och fler jobb.”

Arbetstider och sex timmars arbetsdag:

”Alla inser att vägen dit går i flera steg. Men det går. Tyskland som har världens mest framgångsrika exportindustri har redan en veckoarbetstid på 35,4 timmar. Grekland har bland de längsta i Europa. Ökad produktivitet kan tas ut i högre lön eller kortare arbetstid. Delar vi på jobben kommer fler i arbete.”


”För unga människor är det omöjligt att få en trygg fast anställning så att man får ett lån till en bostad. Jag vill sätta stopp för att arbetsgivare staplar visstidsanställningar ovanpå varandra och stopp för företag att säga upp ordinarie personal för att anlita bemanningsbolag.”


”Nja, vi har inga krav på stora förstatliganden i dag. Man måste gå fram på flera vägar. Vi måste använda det statliga ägandet bättre. Vi måste ha tydliga riktlinjer för hur det väldiga pensionskapitalet får användas. Vi måste gynna löntagarinflytande i företagen.”


”I vissa branscher har avregleringen gått alldeles för långt. Järnvägen är ett typexempel. Där borde Trafikverket hålla helt i underhållet och SJ köra tågen.

Apoteken är en annan misslyckad avreglering. Det kanske blir dyrt att återreglera. Men den statliga styrningen borde öka.

Men det stora är skolan, vården och omsorgen där vi har riskkapitalbolag som lägger beslag på skattepengarna. Där tycker jag vi ska återta verksamheterna i kommunal regi så fort kontrakten löper ut.”


”Kriminalitet har ju många orsaker. I grunden finns ett socialt utanförskap. Finns det mycket fattigdom i samhället så finns det mycket kriminalitet.”

”Det där är ju absolut ingen ursäkt att begå brott. Men en klok politik måste bygga på att både bekämpa kriminaliteten med en bra polis och att angripa orsakerna.”

Så länge som opinionssiffrorna pekar uppåt och vänsterfalangen håller sig på mattan kommer Sjöstedt att få lov att hållas. Och precis som Socialdemokraterna har partiet inte råd med fler inbördeskrig.

Sjöstedt har insett att partiet måste göra sig av med sin ”looney left”-image om man vill tas på allvar av väljare och politiska motståndare.

Läs mer: Citaten är hämtade från Dagens Nyheter och Sydsvenskan. Bild: Halva uppslaget av intervjun med Jonas Sjöstedt i Sydsvenskan den 2 februari 2012.

Read Full Post »

yoani_carnetKUBA: Hur kan man utbyta information och kommunicera effektivt i en diktatur? Och hur kan man avläsa vad vanliga människor tycker och tänker i ett land där media är strikt styrt av regimen?

Yoani Sánches är en av Kubas mest kända bloggare. Bara i december hade hennes blogg Generación Y tio miljoner besökare.

I Kuba behöver man inte vara ”regimkritiker” för att uppfattas som ett hot mot regimen. Det räcker att genomsnittskubanen kan känna igen sig i Sánches beskrivningar av livets vedermödor för att regimen skall börja se CIA agenter och kontrarevolutionärer i varje gathörn.

I en diktatur som Kuba är bloggande aldrig ofarligt. För att hindra att regimen skall lyckas släcka ner sidan har servern varit tvungen att placeras utomlands.

Men antalet besökare är inte det viktigaste för Yoani Sánches;

[M]ånga här läser inte texterna på nätet, utan på de hundratals pirat-dvd:er och usb-minnen som finns i omlopp på den svarta marknaden. Så jag mäter inte framgången i antalet besökare, utan efter hur många som känner igen mig på gatan i Havanna.

Texter och bilder skickas av Sánches via e-post till vänner i Europa som sedan ser till att sidan hålls uppdaterad.

Time Magazine utnämnde henne till en av de 100 mest inflytelserika personerna i världen 2008. Take that, Fidel!

Read Full Post »