Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kristina Lindström’

FILM | Att försöka utläsa sina egna favoritbudskap i populära filmer är alltid lockande. Speciellt om man har en politisk agenda.

Steven Spielberg Lincoln - poster

I USA har mycket handlat om Steven Spielbergs film Lincoln. I Sverige är det Kristina Lindström och Maud Nycanders dokumentär om Palme som fått politiska redaktörer och kritiker att vässa pennorna.

De översvallande recensionerna för filmerna gör det intressant att se vilka godbitar skribenterna har plockat fram för att kunna användas i den dagaktuella debatten.

Karin Petersson i Aftonbladet citerade t.ex. Anna Lindh:

Olof Palme visade att politiken ska vägledas av idéer, moral och känsla. Att politik är så mycket mer än teknik och administration.

Peter Akinder i Östra Småland hade ett liknande nostalgiskt resonemang (även om han inte vill kännas vid att han är just nostalgisk):

[D]et skulle inte skada om svensk politik mera präglades av den attityd och ideologiska spänst som [Olof Palme] representerade, för att skapa engagemang kring politiken som demokratins kraft att förändra. 

Frank Rich, tidskriften New York, har tittat lite på hur det politiska etablissemanget i Washington valde att tolka budskapet i Lincoln. Och i bara farten placera sig själva bland änglarna.

The rousing reception that has greeted Steven Spielberg’s Lincoln in Establishment Washington—an enclave not generally known for its cinema connoisseurship—tells another story, about the state of play of domestic politics in the Obama years. Tony Kushner’s screenplay and Daniel Day-Lewis’s performance depict a president who, during the movie’s monthlong time frame of January 1865, is unyielding in his zeal to win ratification of the constitutional amendment outlawing slavery. Yet the Washington punditocracy’s praise distorts Lincoln, selling short the movie and its hero to draw another moral entirely: The only way good can happen in the nation’s capital is if you strike a bipartisan compromise. This supercilious veneration of bipartisanship is the Beltway Kool-Aid that Obama drank during his first term, much to his own grief, given that the Party of No was abstaining from it altogether. Those in Washington who are now repackaging it under the brand of Lincoln are the same claque that tirelessly preaches that the ­after-hours nightcaps shared by Ronald Reagan and Tip O’Neill, or commissions like Simpson-Bowles, are the paradigms for getting things done.

The Beltway cheerleading for Lincoln as a parable of bipartisanship makes much of the fact that Obama screened it at the White House for a small invited group of congressional leaders.

[…]

The film demonstrates “the nobility of politics” (in David Brooks’s phrase) by depicting a president who would strike any bargain he could, however ugly, to snare the votes he needed to free the slaves. Lincoln’s political dealmaking with a deadlocked, lame-duck House just after his reelection is, ipso facto, the Ur-text of Obama’s push to make a deal with Congress in the postelection “fiscal cliff” standoff of 2012.

Leaving aside the moral obtuseness of equating the imperative of abolishing slavery in the nineteenth century with reducing budget deficits in our own, there are other fallacies in this supposed historical parallel. If any of today’s apostles of bipartisan compromise had bothered to read the five pages of Doris Kearns Goodwin’s Team of Rivals that are the springboard for Kushner’s screenplay, they would have learned that Lincoln not for one second compromised his stand on the abolition of slavery while rounding up congressional votes for the Thirteenth Amendment. (He doesn’t in the film either.) Lincoln’s compromises were not of principle but of process. He secured votes with the mercenary favors catalogued by Goodwin—“plum assignments, pardons, campaign contributions, and government jobs for relatives and friends of faithful members.” Few, if any, of these bargaining chips are available to Obama or any modern president who doesn’t want to risk impeachment.

[…]

The one significant ideological compromise in the movie is that made by the Radical Republican congressman Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones), who tables his insistence on full equality for African-Americans to hasten the slavery-ending amendment’s passage.

There are no figures like Stevens willing to cut deals in the radical GOP House caucus of today. The good news about the newly rebooted Obama, as seen both in his tough dealings with the lame-duck Congress and his second inaugural address, is that he recognizes this reality. He at last seems to have learned his lesson about the futility of trying to broker a serious compromise with his current Republican adversaries. He held to his stated principles in both the “fiscal cliff” and debt-ceiling fights, and both times the GOP backed down. Nor is he deluding himself that his congressional opponents might embrace flexibility and compromise if they saw ­Lincoln—not least because he couldn’t even corral them to see the movie in his presence. The president did invite Mitch ­McConnell and John Boehner to his White House screening, and both said no.

Läs mer: Abraham Lincolns betydelse för Barack Obama.

Bild: Den amerikanska affischen till filmen Lincoln.

Read Full Post »

FILM | Inför dagens premiär av filmenPalme intervjuades regisörerna Kristina Lindström och Maud Nycander av Mattias Oscarsson.

Förrutom allt offentligt material som finns om Olof Palme fick regisörerna också tillgång familjen Palmes privata filmer – en koffert full med 58 super 8-rullar.

Något som överraskade er [under arbetet med filmen]?

MN: ”Detaljer, som kanske inte är så viktiga, mer rörande. Som att han fixade sina tänder …”

KL: ”… och nördigheten. Att han memorerade en massa sportresultat. Han var en kalenderbitare av stora mått. Han hade enormt höga poäng på intelligenstesterna i det militära, men nästan omätbara poäng på de praktiska momenten.”

Hur hade han funkat som politiker idag, tror ni?

KL: ”Vi har testat filmen på yngre människor och de har blivit väldigt tagna av närvaron och viljan. Palme hade en sådan skärpa. Frågorna blev en del av honom själv. Och det var inga plånboksfrågor utan värdefrågor. Det hade varit otroligt spännande om det kom en politiker idag med den viljan att utmana.”

När man ser arkivfilmerna slås man av hur nära journalisterna kunde komma Palme. Även ända in i omklädningsrummet efter en tennismatch.

KL: ”Ja, och det skulle vara väldigt svårt att i framtiden göra en liknande dokumentär om en nutida politiker. Journalisterna idag är ’inbäddade’ och kommer inte nära. Det finns så mycket ’spin-doctors’ och mediestrateger.”

Read Full Post »

DOKUMENTÄR | Filmen ”Palme” – regi Kristina Lindström och Maud Nycander – har premiär den 14 september.

Så här pressenteras filmen på bl.a. bio.nu: ”Olof Palme liknar ingen annan svensk politiker, varken före eller efter honom. Han var överklasspojken som skapade världens mest jämlika land. Älskad och hatad. Alla hade en åsikt om Palme.”

Det är ofta så som Palme framställs – som hatad och älskad. Och att hatet bara var riktad mot honom är en av myterna. I realiteten var tonläget ganska högt oavsett parti eller partiledare.

här skriver t.ex. Sven-Åke Olofsson, krönikör i Helsingborgs Dagblad, som var med när det begav sig:

Han piskade verbalt sina motståndare och klasskampsretoriken var aldrig långt borta. Tiden var sådan. Jag glömmer inte ett valmöte där en lokal partiföreträdare först satte agendan:

– I höstens val gäller det; fortsatt trygghet för de gamla med S eller ättestupan med de borgerliga.

Det gick ett sus genom den äldre publiken…

Andra politiker som moderatledaren Gösta Bohman och centerledaren Thorbjörn Fälldin utsattes också för hatfyllda angrepp. Att de i demokratisk ordning strävade efter regeringsmakten uppfattade många som en oförskämdhet. Men utan tvekan – Olof Palme utsattes för kritik och förtal och hat som aldrig kan förklaras med att inslagen var en del i en tuff politisk kamp. Själv talade han om sliddret och sladdret som frodades kring de mest pyntade kaffeborden. Särskilt det högborgerliga Sverige kände en frustration som ibland slog ut i just hat mot överklasspojken och adelsmannen och reservofficeren i kavalleriet som blev S-ledare. Men även den vildvuxna yttersta vänstern hade sitt hatperspektiv.

Skall därför bli intressant att se om Lindströms och Nycanders film lyckas med konstycket att vara objektiv och balanserad.

Läs mer: ”Myten om vänsterna 1968” av Kaj Schueler och Csaba Bene Perlenbergs ”Hösten tillhör Olof Palme om tre filmer som på olika sätt berör Palme.

Read Full Post »