Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kossan Doris’

IMAGE: Knappast någon kan ha undgått turerna kring Stieg Larssons skönlitterära kvarlåtenskap.

Anklagelser och motanklagelser har haglat mellan hans sambo Eva Gabrielsson och Larssons far och bror.

Hitintills har sympatierna i media legat klart hos Eva Gabrielsson. Alla har varit upprörda över att hon inte fick del av arvet eftersom de aldrig gifte sig.

Många har t.o.m. på fullt allvar krävt att hela äktenskapslagstiftningen skall ändras p.g.a. denna händelse.

Men nu har uppenbart en ny front öppnats upp i pr-kriget. Så här skriver Expressen:

Klockan 12.30 i går aktiverade Stieg Larssons lillebror Joakim Larsson en ny hemsida där han och deckarförfattarens släktingar går till våldsamt angrepp på Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson. Hon släppte nyligen en egen bok om åren med Stieg Larsson, i vilken hon går hårt åt släktingarna.

På hemsidan, som bär samma namn som bolaget som nu förvaltar rättigheterna och tillgångarna efter Stieg Larsson – Moggliden – tillbakavisar familjen Larsson påstående efter påstående i Eva Gabrielssons bok.  

På hemsidan går man punkt för punkt gått igenom alla de fel man anser sig ha hittat i Gabrielssons bok Millennium, Stieg & jag. Och det är en mycket effektiv genomgång som ger ett trovärdigt intryck.

Det är inte otänkbart att bolaget Moggliden AB och familjen Larsson har anlitat professionell pr-hjälp.

Dessutom har Joakim Larsson nu också deltagit i underhållningsprogrammet Skavlan. Även det ett smart drag om man vill skaffa sig en mjukare offentlig image. Tänk bara vad det innebar för Göran Persson när han dansade med kossan Doris i barn-tv.

Read Full Post »

Doris och Göran PerssonPRESSETIK: Hur blev politiken så trivial? Enligt Mattias Hessérus i Axess har den restriktiva hållningen kring rapportering kring politikers privatliv urholkats alltmer sedan mitten av 1990-talet.

Som exempel nämner Hessérus när riksdagsledamot Annika Nordgren Christensen på Newsmill skrev om arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins hälsning till sin flickvän på Facebook och rapporteringen om gripandet av Fredrik Reinfeldts far för påstådd rattonykterhet.

Och samtidigt, hur kommer det sig att både Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund har ansett det vara en bra idé att posera för fotografer med dammsugare och tala om städning, att förre statsministern Göran Persson valde att dansa med en ko i ett barnprogram och att den tidigare Folkpartiledaren Lars Leijonborg valde att sitta kvar i studion i programmet Silikon istället för att demonstrativt resa sig och gå när programledaren frågade om han rakade pungen?

Hessérus besvarar själv fråga. Förklaringen ligger i den ökade ”professionaliseringen” av både politiken och journalistiken. För politiker handlar det om att vinna val och för tidningar om att sälja lösnummer. Båda lever i symbios med varandra. Politikern behöver media och tvärt om. Båda utnyttja varandra.

Men Hessérus glömmer att ställa den relevanta frågan om det bara är media fel att gränsen mellan det privata och offentliga har tunnats ut. 

Samtidigt med medias uppluckring av de etiska spelreglerna har det också skett en parallell förändring i allmänhetens uppfattning – eller okunnighet – om gränserna mellan det privata och det offentliga.  

Som ett exempel på detta kan man nämna just Littorin och hans flickvän. En social nätverkssajt som Facebook kan knappast definieras som ”privat”. Om arbetsmarknadsminister Littorin trodde detta är han antingen naiv eller okunnig.

Ytterligare ett exempel är de uppmaningar som riktas till personer med säkerhetsklassade arbetsuppgifter. Personer i känsliga nyckelpositioner måste helt uppenbart ständigt påminnas om att inte lägga ut privata uppgifter på diverse olika sajter.

I Storbritannien avslöjades t.ex. att frun till den nya chefen för underrättelsetjänsten MI6 hade lagt ut material på sin Facebook. Bland annat avslöjades både adresser, vänner och diverse uppgifter om familjen.

Känsliga uppgifter har redan använts av terrorister för att kartlägga mål för diverse attacker. Att främmande makters spionorganisationer också intresserar sig för ett sådant innehåll behöver knappast påpekas.

Det intressanta här är naturligtvis varför exempelvis försvarspersonal överhuvudtaget måste informeras om dessa självklarheter?  Är det inte ganska uppenbart för alla med normal intelligens att nätet inte kan uppfattas som ”privat”? 

När tonårsflickor (ofta är det just flickor) lägger ut mindre lämpliga bilder på sig själva kan detta bortförklaras med ungdomlig naivitet. Men säkerhets- och försvarspersonal?

Människors naivitet och dumhet spelar uppenbart media rakt i händerna. Oavsett vem som har störst skuld – politikerna eller media (och med lite hjälp av allmänheten) – så kan Mattias Hessérus slutord vara värda att upprepas.

Historien lär oss at det samhälleliga förändringar ofta uppstår genom val och personliga ställningstaganden. En statsminister kan säga nej till att posera (…) och en chefredaktör kan säga nej till att publicera fikarumsskvaller. Det kan i sammanhanget tyckas futtigt – men resan mot ett rimligare samhälle börjar ofta med ett enkelt ”nej tack”.

Read Full Post »